Försvarsutredningen

Försvarsutredningen
Den nya parlamentariska försvarsutredning, som äntligen tillsatts, får ej bedömas
på ·samma sätt som tidigare utredningar.
Dessa var i ordets verkliga bemärkelse arbetande. De satte sig in i hela försvarsproblematiken. De begärde in material och
förslag från försvarsstaben och förvaltningarna. Inför dem föredrog försvarets chefer direkt. De hade ett kansli med experter från försvarsledningarna. Den sakkunskap, som medlemmarna av dessa utredningar besatt eller kunde förvärva, var
högst imponerande.
De resultat som sådana utredningar kom
till låg i huvudsak till grund för kommande propositioner och riksdagsbeslut. Redan
inom utredningarna gjordes utfästelser och
överenskommelser mellan partierna: man
kompromissade sig fram till en lösning.
Riksdagen hade ej mycket att sätta upp
mot redan fattade beslut. Tydligt är att en
arbetande försvarsutredning av detta slag
kunde vara irriterande för politiker, som
helst ville se andra – vanligen för försvaret sämre – resultat än dem som riksmännen-specialisterna kommit fram till.
Sedan den senaste försvarsutredningen
gick sönder 1966 och dåvarande statssekreteraren Frithiofson fått ett kraftigt bakslag av sina egna, främst av dåvarande
statssekreteraren Wickman, har enighet ej
kunnat nås om försvaret. Försvarsministern har lagt fram sin proposition och denna har godkänts av riksdagens majoritet.
Utskottsbehandlingen har ej satt några
spår, och försvaret har under socialdemokraternas händer urholkats med en bit varje år. Detta är ett faktum. Än så sköna
omskrivningar, och hr Frithiofsons närmaste efterträdare var en mästare i att
göra sådana, ändrar ej på detta. Det kunde
befaras, att den nya försvarsutredningen
skulle hindras på olika sätt att få veta vad
som verkligen skett.
Sådana farhågor har visat sig obefogade. Hr Lange som utredningens ordförande är ett gott val, eftersom ingen ifrågasätter hans vilja att se saker och ting som
de är. Han står visserligen försvarsministern nära och kan förmodas låta sig i allt
väsentligt ledas av denne – om än inte
av hans kansliråd. Och direktiven till utredningen är till sin innebörd klara.
Utredningen skall studera en s k perspektivplan, dvs en någorlunda långsiktig
bedömning av den förutsebara utvecklingen inom vår omgivning de närmaste 15
åren. Givetvis finns många frågor att ställa. Ingen kan ju förutse alla konfliktmöjligheter eller med någon grad av säkerhet
svara för att ej helt nya hot mot oss kan
uppstå. Det blir utredningens sak att begära de förtydliganden som den kan önska.
Vidare har utredningen att studera ett
antal s k programplaner, som är 5-årsplaner på olika ekonomisk nivå och med olika
målsättningar. Flera sådana programplaner har uppgjorts, och vilka av dessa som
departementet förelägger utredningen är
dess sak att bestämma. Enligt direktiven
har utredningen endast att överväga om
dessa programplaner beträffande handlingsfrihet motsvarar perspektivplaneringens intentioner och kommittens långsiktiga
bedömningar.
Man kan bortse från det sista uttrycket, som något ovänligt skulle kunna tolkas så att Kungl Maj :t ger utredningen lov
att om den så önskar tänka själv. De viktigaste punkterna i direktiven är orden
»endast» och »handlingsfrihet». »Endast»
måste förstås så, att utredningen ej har att
taga ställning till förslagens ekonomiska
konsekvenser utan till deras innehåll, dvs
bilda sig en uppfattning om olika förslag
skapar förutsättning för den svenska handlingsfrihet, som uppenbarligen är avsikten att vårt försvar skall göra möjlig. Detta blir ingen lätt uppgift för en utredning,
som tillsatts så att dess arbetstid blir kort.
Men ingenting lär hindra den från att
höra önskad expertis, även utöver den som
departementet eventuellt finner tillräcklig. Utredningens ordförande kan omöjligen sätta sig emot sakligt motiverade önskemål från riksdagsmän med lång erfarenhet. Och dessa lär snart komma att in- 429
se att direktivens ramar eJ ar så trånga
som de i förstone ser ut: en klok tolkning
av dem ger utredningsmännen alla möjligheter att vidga perspektiven.
Det har från något håll påpekats, att utredningens tid kommer att bli ytterligare
beskuren därför att dess första månader
kommer att gå åt till att sätta sig in i ämnet med alla dess nya termer och begrepp.
Härmed åsyftas den säkerhetspolitiska kinesiska som vissa försvarsdepartementets
mandariner utbildat i sin lek med »hotbilder» och »miljöstudier» – med sistnämnda oskyldiga ord menas t ex i den nya vokabulären olika förutsättningar under vilka Sverige kan bli angripet. Men vad beträffar det språk, på vilket det framlagda
materialet presenteras, kan man endast ge
utredningen det väl övervägda rådet att
begära att få det översatt till svenska.