Print Friendly

Försvarsfrågan

Av Redaktionen | 31 december 1967


1967


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

2
FÖRSVARSFRÅGAN
När socialdemokraterna förlorat
valet i september 1966, samlade sig
den chockade partiledningen för att
söka finna en stor fråga inför nästa
val, en ny ATP-fråga. Den borde
både kunna splittra oppositionen,
som ATP-frågan på sin tid gjorde
med framgång, och samtidigt synas ge väljarna löften i pengar. Den
borde vidare tillfredsställa kommunisten herr Hermansson, som inte
herr Erlander, men väl åtminstone
någon av dennes möjliga efterträ-
dare, har i tankarna som blivande
koalitionspartner i regeringen. Man
fann försvarsfrågan.
Här skall inte moraliseras om
dem som sätter delar av landets försvarskraft ur spel för längre eller
kortare tid för att tillfredsställa sin
egen makthunger. Försvarsfrågan
är inte i och för sig en fråga över
partierna utan en politisk fråga
som alla andra, men visserligen en
för landet avgörande. Man bestämmer sig i de politiska instanserna
för överenskommelse eller strid, för
ett starkare försvar eller för ett urvattnat försvar. Herr Erlander gjorde i Köpenhamn i oktober ett uttalande som visade. att han tydligen vidhöll sin kända åsikt om nödvändigheten av ett starkt försvar.
Han fann sig vid sin återkomst
desavouerad av medlemmar av sin
egen regering. För herr Erlander
som politiker fanns i denna situation två vägar att gå. Antingen
kunde han acceptera beslutet, vilket han gjorde, eller kunde han ha
tagit strid på frågan inom sitt eget
parti, vilket kanske skulle ha gagnat både honom och landet. På ett
lägre plan framstod samma dilemma för försvarsutredningens ordförande, herr Frithiofson. Från att
ha varit en mäktig man, omgiven
av säkerhetspolitiska tänkare, gjordes han över en natt till politisk
springpojke åt personer vilkas åtgöranden han i grunden måste
ogilla. Hans ömkliga roll skall sent
glömmas.
I det läge, som nu uppkommit
och för vilket socialdemokratin bär
hela ansvaret, finns vissa aspekter
som kräver belysning och vissa åtgärder som bör vidtagas. Det första
är att konstatera, att enigheten i
försvarsfrågan brutits. Den fördel
på kort sikt, som regeringen tror
sig vinna genom att tillfredsställa
sin egen vänsterflygel och kommunisterna, måste vägas mot den
svenska förlusten utrikespolitiskt
sett. Hittills har en utpräglad styrka i vårt försvar, bortsett från alla
tekniska finesser, varit att utlandet varit övertygat om vår orubbliga försvarsvilja. När denna gemenskap inte längre finns, måste
omvärlden säga sig att vårt försvar
är svagare än man trott. Tyvärr
ligger det någonting i denna realistiska bedömning.
Mot denna framprovocerade
oenighet måste nu sättas oppositionens eniga vilja att ställa tillrätta.
Utåt kommer en manifestation i
den riktningen att visa styrka och
alltså vara till landets nytta. Den
kan kosta på för alla tre partierna,
som från olika utgångspunkter
måste komma till gemensamma
förslag på lång sikt. Ty för närvarande finns inte mycket att hoppas på, eftersom regeringens plötsliga och ogenomtänkta nedrustning
tycks vara ett faktum – herr Frithiofsons nya direktiv till öB är ju
att betrakta som en ren efterkonstruktion. Men efter 1968 års val
måste nya krafter till, och en omprövning av vår urholkade försvarsorganisation blir nödvändig.
Nya avvägningar och värderingar
inom försvaret är alltid möjliga,
men de måste stödjas av en vilja
till att göra det bästa och är sålunda inte tänkbara under nuvarande
regering.
En åtgärd som däremot bör vidtagas omedelbart är att se till att
en ordentlig försvarsupplysning
3
kommer till stånd. Om regeringen
i det sammanhanget villlägga munkavle på officerarna får dessa sätta sig till motvärn. Uppenbarligen
har de socialdemokratiska underbuden framlagts militärt sett alldeles ogenomtänkta och utan hänsyn till deras effekt på nuvarande
organisation – märkligt nog också utan hänsyn till deras effekt på
svenska industriarbetare. Vi måste
få veta vad alla nedskärningar betyder. Denna information får inte
ske i den förenklade formen att
man frågar ”vilka delar av vårt
land som inte skall försvaras”. Försvara sig kan man alltid, t. o. m.
utan hopp att överleva. Upplysningen måste gälla vilka försvarsmedel
som regeringen avser att beröva oss.
Däremot får lösningen av vår
försvarsfråga inte sökas i den riktning, som ”Folket” (s) kanske
omedvetet aktualiserar i en ledare
den 19/12. Tidningen påpekar, att
våra försvarsanslag trots nedskärningarna blir mer än en och en halv
gång högre än Norges och Danmarks sammanlagda. J a, men tidningen vet, att bakom Norge och
Danmark står Atlantpaktens samlade styrka, samt därtill en årlig
kraftig ekonomisk hjälp. Sverige
betalar mer för sitt försvar för att
kunna förbli utanför alla militärser. På den principen vill vi för vår
del inte rubba.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner