Print Friendly

Försvarets ledning

Av Redaktionen | 31 december 1960


1960


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

FÖRSVARETs LEDNING
»FÖRSVARSGRENSTÄNKANDET»
risken för att försvarets helhetsintressen äventyras av benägenheten
för hänsynstagande till speciella
kår- och fackintressen inom de
olika officerskårerna – har sedan
länge utsatts för energiska, inte
sällan arroganta, angrepp i försvarsdebatten. Mera välmenande
än sakligt välorienterade förslag
har stundom framförts, att tiden
vore inne att »slå ihop försvarsgrenarna». Kritiken har ofta skjutit
över målet, därför att den inte tagit hänsyn till att specialiseringen
av arbetsuppgifterna – som bekant till övervägande del utbildningsuppgifter gjort tredelningen av organisationen i fred naturligt motiverad. Krigsorganisationen åter präglas redan av ett betydande mått av integration. Att
denna nödvändiga samverkan
måste göras mera lättflytande
torde inte av någon bestridas. De
väsentliga problemen på detta område är i själva verket de befälsfrågor som behandlas i den av general Kolmodin m. fl. nyligen
framlagda utredningen om Försvarets högsta ledning (SOU 1960 :
12). Utredningen döljer inte, att
»försvarsgrenstänkandets» problem och risker spelat en betydande roll vid dess överväganden.
»Sammanslagningen» avvisas dock
av praktiska skäl. »Den militärtekniska utvecklingen har icke medfört att det nu eller inom den tid
som kommitten anser sig kunna
överblicka – en period av omkring
tio år – finns tillräckligt starka
skäl för att sammanföra all verksamhet, som syftar till att uppsätta förband, i en organisation
under direkt ledning av toppmyndigheten eller av en enda myndighet under denna. Då vidare ett dylikt system säkert skulle bli alltför
komplicerat och tungrott och därmed föga effektivt, utgör det enligt kommittens mening icke något
praktiskt alternativ till nuvarande
ordning.»
Så mycket viktigare då, att toppmyndigheten får en konstruktion
som säkerställer enhetligheten i
den högsta ledningen. Utredningen
erkänner utan omsvep, att det nu
tillämpade systemet med i viss
mån kollegial militärledning inte
visat sig tillfredsställande: det har
medfört för mycket av ömsesidig
»orientering» i stället för verklig
debatt, försvarsgrenscheferna har
i alltför stor utsträckning varit
bundna vid de specialintressen
som företrätts av deras respektive
134
staber. Den föreslagna lösningen,
med en väsentlig förstärkning
av överbefälhavarens befogenhet
ifråga om långsiktsplanering och
operativ ledning förefaller vara en
ofrånkomlig reform. Naturligt är
också, att i samband härmed överföra det operativa stabsarbetet för
marinens och flygvapnets del till
försvarsstaben. Den nuvarande
ordningen har varit sakligt olämplig genom operationsplanläggningens splittring på tre staber och
psykologiskt irriterande genom talet om armedominansen inom försvarsstaben. Även om denna dominans på sistone varit mindre utpräglad, och även om armeofficerarenas framträdande roll i viss
mån varit en nödvändig konsekvens av försvarsstabens egenartade uppgift att för armen bestrida
de operativa uppgifter som för de
andra försvarsgrenarnas del handlägges inom marin- och flygstaberna, kan det inte bestridas, att
förhållandet faktiskt vållat olust
inom de andra försvarsgrenarna
till uppenbart men för samarbetet.
Den föreslagna ordningen att
den högre stabspersonalen regelmässigt skall fullgöra en del av sin
utbildningstjänstgöring vid »annan» försvarsgren synes väl ägnad
att främja samverkan mellan olika
intressen till det helas bästa. På
denna punkt synes det dock böra
övervägas att gå ännu ett steg
längre. Så länge krigsmakten förblir organiserad på tre försvarsgrenar måste mänskligt att döma en
tendens till ensidigt betonande av
de »egna» synpunkterna komma
att finnas. Ett sätt att begränsa
vådorna härav torde vara, att överbefälhavaren inte endast finge sin
operativa befogenhet förstärkt,
utan även tillförsäkrades ett betydande inflytande över befordringarna inom de olika försvarsgrenarna. Det kan antagas, att det i
så fall snart skulle bli allmänt bekant, att en väsentlig merit inte
längre vore ett nitiskt hävdande av
den egna försvarsgrenens särintressen utan ådagalagt intresse för
samverkan med »de andra». Offi.
cerskårerna i stort skulle då förmodligen snart nog komma att
präglas av samma laginställning
som utredningen eftersträvar för
de blivande försvarsstabsaspiranterna. Hela krigsmakten skulle
därigenom fungera smidigare enligt de samlade intentioner öB och
hans nya försvarsstab i det moderna krigets tid måste komma att
företräda.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner