Försvarets framtida utformning
1962
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
FÖRSVARETs FRAMTIDA UTFORMNING
Kommentarer till ÖB-utredningen
Av kommendörkapten T. WULFF, major G. NORRBOHM
och major S. NIBLEN
ÖVERBEFÄLHAVARENs svar till Thapperska kommitten beträffande försvarets framtida utformning har
avgivits vid en tidpunkt, då det politiska läget ute i världen karakteriseras av ökande spänning. Motsättningarna mellan stormaktsblocken består och fördjupas. Trots ett
energiskt arbete bl. a. från de neutrala staternas sida har någon lösning på nedrustningsfrågan ännu
inte antagits. Krismolnen hopar sig
över ett splittrat Europa och motsättningarna i Tysklandsfrågan är
numera så djupgående att utjämning förefaller långt avlägsen. Det
kalla kriget fortsätter på alla fronter. Vid den indisk-kinesiska gränsen pågår strider, som kan vara inledningen till större militära operationer med långtgående återverkningar och farvattnen runt Kuba
har kommit i händelsernas centrum. Stormakternas försvarsansträngningar växer och även de
mindre staterna tvingas att följ a
med i upprustningen. För Sverige
framstår nödvändigheten av att ha
ett starkt försvar, som kan ge eftertryck åt den svenska, alliansfria politiken. Det är mot denna utrikespolitiska bakgrund, man måste se
den nu framlagda öB-utredningen.
Bakgrund till ÖB-utredningen
1958 års beslut om krigsmaktens
utveckling inledde en ny epok i
svensk försvarspolitik. Tidigare
försvarsbeslut hade i detalj fastställt krigs- och fredsorganisation
att gälla tills nytt beslut fattades.
Möjligheterna att vidmakthålla den
så fastställda organisationen blev
beroende av årsvisa anslagsbeslut.
Någon kännedom om anslagens
storlek under kommande år hade
man icke. Ett varierande penningvärde bidrog till att öka ovissheten
om vilka resurser, som verkligen
skulle disponeras. En nyhet med
1958 års beslut var, att statsmakterna fastställde krigsmaktens målsättning och godkände riktlinjer i
stort för dess utveckling. I övrigt
nöjde man sig med att ange en ekonomisk ram inom vilken myndigheterna i princip hade frihet att
söka skapa bästa möjliga krigsmakt. Vid angivandel av den ekonomiska ramen utgick man från en
årsbudget, som årligen ökade med
2,5%. ökningen avsåg att göra det
möjligt att låta vår krigsmakt följa
med i den tekniska utvecklingen
och sålunda bibehålla sin styrka i
förhållande till en presumtiv angripare. Vidare bestämdes att försvarets anslag skulle utgå i ett fast
penningvärde och kompensation
skulle lämnas för löne- och prisstegringar.
Försvarsbeslutet 1958 gällde
t. o. m. budgetåret 1960f61. Det förlängdes genom beslut av vårriksdagen 1961 att gälla ytterligare två
år, varvid dock ramen för dessa
minskades med sammanlagt 85
mkr. Ett nytt beslut erfordras nu,
som avser försvarskostnaderna
från 1.7.1963 och framåt. Underlaget till detta beslut skall åstadkommas av 1962 års försvarskommitte under talman Thappers ledning.
Som underlag för kommittens arbete lämnade överbefälhavaren i
januari 1962 ett förslag, öB 62. Försvarskommitten begärde sedermera
att överbefälhavaren skulle undersöka hur krigsmakten borde utvecklas i tre andra kostnadsalternativ, samtliga lägre än öB 62.
överbefälhavarens utredning överlämnades 15 oktober.
En belysning av utredningens innebörd torde kunna inledas med en
återblick på 1958 års försvarsbeslut och på erfarenheterna från
dess tillämpning. Även till då arbetande kommitte hade lämnats ett
443
förslag, öB 57. Vidare hade utredning av ett antal lägre alternativ
infordrats. Beslutet grundades på
ett av dessa alternativ med utredningsbeteckningen Adam, vars kostnadsram understeg öB 57 med 5%.
Man bedömde emellertid att denna
lägre ram icke under de närmaste
åren skulle framtvinga omfattande
reduceringar i krigsorganisationen.
Med denna förutsättning fastställdes målsättningen för krigsmakten
till att avvärja två samtidiga, stort
upplagda invasionsföretag mot vårt
land. Det har nu gått så lång tid att
medelbristen slår igenom på krigsorganisationen. Den förutsättning
på vilken målsättningen bygger fö-
religger sålunda inte längre.
Till detta kommer att den militärtekniska utvecklingen under de
senaste åren varit oväntat snabb.
Bl. a. på kärnladdnings- och robotområdet hade man redan omkring
1960 nått en utvecklingsnivå som
bedömts möjligt först ca 5 år senare. Den för planen upptagna arrslagsstegringen på 2 l j2 % har icke
heller visat sig tillräcklig för att
hålla krigsmakten i takt med den
tekniska utvecklingen.
Denna återblick belyser i vilket
läge öB 62 framlagts. Den visar att
oavsett försvarsbeslutens giltighetstid hade en revidering varit nödvändig.
Försvarets olika kostnadsramar
Försvarskommittens huvudförslag är kostnadsramen 3 460 milj.
för budgetåret 1963f64 med en år- 444
Fbrsvarskomm. fUrslag
alt.3
ÖB 62
alt.1
alt.2
tsB 57 fUrsvarso beslut58
3,392
milj.
3,460
milj.
3,600
m ilj.
3,700
milj.
. . c:J
t:VJ t:>1budgetåret 1958.59 budgetåret 1963.64
lig ökning på 2 1 / 2 % – den s. k.
utvecklingsprocenten. Detta alternativ bör jämföras med av öB beräknad kostnad på 3 700 milj. för
samma budgetår. Totala kostnaden
under sjuårsperioden blir för kommitiealternativet 26 120 milj. vilket
innebär en minskning med drygt
9% i förhållande till öB 62.
Kommitten har utgått från 1958
års försvarsbeslut och räknat framåt fem år med tillägg av utvecklingsprocenten. Det finns emellertid flera skäl, som talar emot en
sådan beräkningsmetod. 1958 års
siffror omfattar endast driftbudgeten och här är en uppräkning nödvändig för att också kapitalbudgeten skall kunna inrymmas. Utvecklingen har även visat, att ökade medel måste avses för att förbättra
försvarets fastigheter och främst
kasernernas standard. Viktigast är
emellertid att 1958 års ram icke har
medgivit materielanslag i takt med
försvarsgrenarnas materielplaner.
Här nämnda förhållanden gör att
1958 års kostnadsram rätteligen
borde höjas med 139 milj. kr. och
då kommer summan upp i 3 599
milj. dvs. ungefär lika med det
högre alternativet som öB på kommittens uppdrag skulle utreda.
När det gäller att bestämma försvarets utformning inom den angivna ramen på 3 460 milj. har man
först varit tvungen att pröva krigsmaktens uppgift i stort. Mot bakgrund av en anfallandes resurser
har målet i öB 62 angivits så, att
våra stridskrafter skall kunna avvärja två samtidiga invasionsföretag – varav det ena över sjön och
det andra över landgränserna. Med
3 460 milj.-alternativet blir detta
icke längre möjligt utan uppgiften
blir i stället att krigsmakten skall
kunna avvärja antingen en kustinvasion eller en gränsinvasion. Mot
denna operativa bakgrund kommer
man sedan fram till en avvägning
mellan stridskrafterna och får därigenom fram grunden till budgetplanen.
öB har på kommittens uppdrag
undersökt ytterligare två alternativ med kostnadsramarna 3 600
milj. resp. 3 392 milj. I förstnämnda alternativ har utvecklingsprocenten angivits till 2 1 l2• Det större
alternativet ligger l 619 milj. under
öB 62 räknat för 7-årsperioden och
prutningen uppgår till 6%. Vid
3 600 milj.-alternativet har krigsmaktens uppgift bestämts till att
möta en kust- och en gränsinvasion
men att endast kunna avvärja den
ena. Beträffande det andra företaget får man nöja sig med att fienden skall fördröjas. Jämföres budgetplanen för 3 600 milj.-alternativet med budgetplanen i öB 62, finner man att det endast är 25-30
milj. skillnad inom försvarsgrenarnas anslag för första budgetåret
och denna skillnad kan tyckas tämligen obetydlig. Här får man emellertid komma ihåg, att vi inom den
militära fredsorganisationen har
mycket stora, fasta kostnader för
bl. a. löner, förplägnad och beklädnad -det är de sista miljonerna i
anslagssumman, som främst kan
användas för anskaffning av materiel.
Det lägre alternativet på 3 392
milj. ställer sig synnerligen oför- 30- 624845 Svensk Tidskrift H. 9 1962
445
månligt ur effektivitetssynpunkt,
eftersom man i detta alternativ
tvingas begränsa krigsmaktens
uppgift till att endast fördröja
fienden i två olika riktningar. Utvecklingsprocenten har här satts så
lågt som 2% och denna kostnadsram ligger 3 572 milj. under öB 62
räknat för hela perioden. Minskningen i förhållande till öB 62 utgör mera än 12%. Det bör märkas
att i samtliga budgetalternativ har
särskilda planer uppgjorts för kapitalbudgeten och härigenom undviker man att försvarets investeringsverksamhet blir bortglömd så
som skedde 1958.
Vid bedömandet av de olika alternativen får man icke endast se
på anslagssumman för ett visst år
– basbeloppet – utan minst lika
viktigt är att ta hänsyn till utvecklingsprocenten. En budgetram kan
konstrueras antingen med tämligen
lågt basbelopp och hög utvecklingsprocent eller med omvända proportioner. Vilket som är fördelaktigast
beror bl. a. på våra tekniska resurser, dvs. förmågan att tillverka
krigsmateriel. Det finns säkerligen
flera, som reagerat emot att öB anser det möjligt att vidmakthålla och
vidareutveckla försvaret inom ramen 3 600 milj. trots att öB 62 upptar en anslagssumma som ligger
100 milj. högre. Här kommer återigen utvecklingsprocenten med
i bilden. Försvarskommittens förslag var ett basbelopp på 3 600
milj. och en utvecklingsprocent på
2 1 l2 %. öB anser att krigsmakten
··::.
446
kan svara mot de begränsade uppgifterna enligt 1958 års riksdagsbeslut om basbeloppet blir 3 600 milj.
och samtidigt utvecklingsprocenten
fastställes till 3 1 l2 %. Gjorda utredningar beträffande den tekniska
materielens successiva fördyring visar dessutom att denna minst motsvarar 31 l2 % av årsbudgeten. De
olika alternativen definieras genom
angivande av basbelopp, dvs. anslagens storlek för budgetåret
63164, och utvecklingsprocentens
storlek så som sammanfattats i nedanstående tablå.
Totalt för perioden
Alterna- Basbelopp 63/64-69/70
tiv m kr % m kr
ÖB 62 3 700 3,5 28 790
Alt II 3600 2,5 27171
Alt I 3 460 2,5 26120
Alt III 3392 2,0 25218
Vid ett första påseende förefaller skillnaden mellan basbeloppen
relativt liten och man kan förvånas
av de stora organisatoriska olikheterna mellan alternativen. Ser man
emellertid på den kolumn som redovisar de sammanlagda anslagen
under 7-årsperioden är det lättare
att förstå, att det här rör sig om
alternativ som starkt skiljer sig
från varandra.
Försvarskostnadernas storlek
måste också ses i relation till den
samhällsekonomiska utvecklingen.
Försvarets drift- och kapitalbudget
tog 1958159 och 1959160 4,7% av
bruttonationalprodukten, men försvarets andel har under senare år
sjunkit till 4,5%. 1959 års långtidsutredning har bedömt att bruttonationalprodukten under perioden 1961-65 kommer att stiga med
4% årligen. Jämföres detta med de
angivna kostnadsramarna för försvaret under sjuårsperioden, finner man, att det dyraste alternativet öB 62 endast kommer att ta
4,4% av bruttonationalprodukten
och försvarets andel av de samlade
samhällsresurserna blir sålunda i
samtliga alternativ lägre under perioden.
Konsekvenser för vårt försvar
Då det gäller att dra konsekvenser för vårt försvar inom de tre
givna kostnadsramarna är det vissa
gemensamma utgångspunkter, som
kan vara värda att notera. Det militärpolitiska läget i vår omvärld
kan förändras snabbt och överraskande – exempel härpå finns i
legio. Vår krigsmakt måste snabbt
och smidigt kunna svara upp mot
dylika förändringar. Försvaret
måste byggas upp från grunden –
från den lägsta krigsnivån, de enklaste angreppsformerna – och därefter byggas ut för att kunna motstå ytterligare tänkbara angreppsformer med gradvis ökande intensitet och omfattning- till den högsta krigsnivå vi anser oss orka med.
Inom respektive kostnadsram
måste man ta hänsyn till nuvarande organisation och planering och
söka åstadkomma bästa möjliga avvägning mellan personalorganisation, materielanskaffning, utbildning och byggnadsverksamhet, allt
för att nå största möjliga samlade
effekt. För att kunna bedöma denna avvägning är det av vikt att
bilda sig en uppfattning om en rimlig operativ målsättning inom den
givna ramen.
Det råder ett direkt och nära
samband mellan målsättning, krigsförband och de ekonomiska resurser, som krävs för att bibehålla och
utveckla den nödvändiga krigsorganisationen. I öB 62 angavs vissa
minimikrav på kvalitet i fråga om
vapen, vapensystem och enskilda
förband och dessa minimikrav kan
inte frångås, utan de nödiga beskärningarna måste komma att gå
ut över antalet förband. Tyvärr har
därutöver vissa väsentliga reduceringar måst vidtagas, vilka inverkar menligt på motståndskraft och
uthållighet. I det följande redovisas avvikelserna inom olika kostnadsramar jämfört med öB 62.
Vid alternativ 3 460 milj. minskas inom armen antalet fältbrigader med 10-15%. Anskaffningen
av stridsvagnar och artilleri minskas med 35 respektive 30% . Vidare
begränsas sambandsmaterielen, utrustningen för underrättelsetjänst
m. m. i sådan omfattning att möjligheterna att sätta in större förband för avvärjningsstrider minskas.
Inom marinen minskar antalet
ubåtar med ca 15% och motortorpedbåtar med ca 25% och endast
40% av det planerade antalet motorkanonbåtar kan byggas.
447
Den planerade utbyggnaden av
våra moderna kustrobotförband
måste utsträckas över längre tid än
avsett, och under denna tid nedgår även organisationens styrka
med ca 40% . Antalet lätta batterier
och rörliga spärrkompanier nedgår
med 25%, och likaså måste helikopterorganisationen minskas med
ca 20%. Ca 40% av skyddstunnlarna kan inte byggas, vilket medför sämre skydd för fartyg och personal.
För flygvapnets del blir följden
att antalet jaktdivisioner minskar
med 10% på lång sikt. Den föreslagna förbättringen av jaktförsva- ~et på låg höjd kan inte genomfö-
ras, ej heller kan luftvärnsrobotförband avsedda främst för övre Norrland anskaffas. Inga möjligheter
förefinns heller att förstärka attackflyget genom att tillföra det
nya jetskolplanet SAAB 105 i attackversion, istället måste även attackflyget minskas med 5-1O% •
Ingen nyanskaffning av transportflygplan blir möjlig. Det totala antalet flygbaser måste beskäras med
nära 20% genom minskad utbyggnadstakt. Begränsningarna drabbar
även de gemensamma kostnaderna,
varför t. ex. modernisering och
iståndsättning av kaserner måste
ske i reducerad takt. Förläggningsoch utspisningsstandard blir därigenom inte godtagbar för de värnpliktiga på alla håll. Det blir även
nödvändigt att minska anslagen
för forskning av olika slag. Antalet
fredsförband blir oförändrat i för- .·:_..
448
hållande till öB 62, men vissa förändringar inom förbanden blir nödvändiga efterhand.
Ser man, vad detta innebär ur
operativ synpunkt, kan konstateras att minskningen i armeförband
drabbar den ena av de två sannolika invasionsriktningarna, vilket
innebär att antalet fältbrigader i
denna riktning minskar med 30% .
Vid en sådan reducering måste
man redan från början inrikta
striden på att fördröja i stället för
att avvärja angreppet. Reduceringen av marinstridskrafterna
framtvingar en koncentration till
mellersta och norra Östersjön och
innebär allvarlig uttunning inom
övriga områden. Det marina invasionsförsvaret får minskad kraft
och uthållighet. Luftförsvaret
måste koncentreras till mera begränsade områden än i öB 62 angivna, samtidigt som attackflygets
möjligheter att ingripa mot invasion samt att lösa samverkansuppgifter reduceras starkt. De samlade resurserna för ett effektivt invasionförsvar försvagas alltså, och
försvarets fredsbevarande effekt
blir starkt reducerad. Det blir inte
möjligt att upprätthålla den begränsade operativa målsättning som
1958 års försvarsbeslut grundades
på.
Vid alternativ 3 600 milj. med
2 1 j 2 % för utveckling blir läget
bättre men även i detta alternativ
måste stridskrafterna reduceras i
förhållande till öB 62.
För armens del kommer krigsorganisationen att nära överensstämma med den som eftersträvades enligt 1958 års försvarsbeslut.
I förhållande till öB 62 reduceras
dock antalet fältbrigader med mer
än 5% och på lång sikt med 10%.
Antalet stridsvagnar och anskaffningen av artilleri måste minskas
med ca 20 %. Vissa begränsningar
måste även göras på andra områ-
den, bl. a. när det gäller truppbefästningar.
För marinens del innebär detta
alternativ en närmare ekonomisk
anknytning till Marinplan 60, men
man måste dock göra vissa kvantitativa begränsningar.
Antalet ubåtar måste i förhållande till öB 62 minskas med 10-15%,
och endast 65% av antalet motorkanonbåtar kan byggas. Kustrobotförbanden minskas med 30% under planeringsperioden. skyddsmöjligheterna för fartyg och personal försämras på i huvudsak samma sätt som i tidigare alternativ.
Flygvapnet kommer att i stort utformas i nära anslutning till 1958
års beslut. Jaktflygets kvantitativa
minskning blir något mindre än i
det förra alternativet och attackflygets modernitet nedgår genom
flygplanens ökade livslängder. Detta motverkas dock i någon mån genom att det nya jetskolplanet kan
utrustas med beväpning. Totalt
minskar jaktförbanden med 5%
och ej heller i detta alternativ blir
det möjligt anskaffa luftvärnsrobotar för övre Norrlands försvar.
Konsekvenserna ur operativ synpunkt blir relativt omfattande. Reduceringen av armestridskrafter
inverkar så, att antalet fältbrigader i den ena invasionsriktningen
på lång sikt minskar med 25%.
Försvagningen blir så stor, att uppgiften för armeförbanden i denna
anfallsriktning måste begränsas till
att endast fördröja fiendens framryckning. För marinstridskrafterna
kommer tyngdpunkten även i detta
alternativ att ligga i mellersta och
norra Östersjön, vilket medför
otillräckligt skydd på flankerna.
Utvecklingen beträffande flygstridskrafterna innebär att luftförsvaret måste koncentreras till mera
begränsade områden. Svårigheterna
blir påtagliga då det gäller att
åstadkomma ett tillfredsställande
luftförsvar inom Norrland.
De totala resurserna i invasionsförsvaret räcker endast till för avvärjande i en riktning. I den andra
riktningen blir stridskrafterna ur
samtliga försvarsgrenar försvagade.
Beträffande kostnadsalternativet
3 392 milj. skall här endast sägas,
att denna ram är så pass låg, att
öB anser sig ha skäl förmoda, att
man egentligen bort välja helt andra principer för försvarets förande
än dem, som anges i öB 62 och som
legat till grund för studiet av de
andra två ramarna. Detta skulle innebära en radikal förändring av
den operativa målsättningen och
sannolikt även av avvägningen inom krigsmakten, vilket i sin tur
skulle kräva avsevärt mera ingående studier och omfattande spel än
449
vad tiden nu medgett. Alternativet
skulle även ställa krav på ett nytt
och förändrat politiskt ställningstagande. Det är alltså troligt att
man med det lägsta alternativet har
passerat den omslagspunkt i fråga
om kostnadsnivå, då principerna
enligt öB 62 ej längre blir stridsekonomiskt försvarbara.
Sammanfattning
Erfarenheten har visat att det är
nödvändigt att arbeta på lång sikt
för att få rimligt utbyte för de
pengar, som avses för försvaret.
Krigsmaktens materielplanering
omspänner därför 7 år framåt i tiden. De första tre åren är detaljerat planerade och de betalningsmedel, som faller ut under denna tid
är i stor utsträckning disponerade
för olika inköp. En icke oväsentlig
del åtgår emellertid för att betala
forsknings- och utvecklingskostnader för materiel, som senare skall
anskaffas. De sista fyra åren av
materielplanen är endast översiktligt planerade och man bevarar på
så sätt en viss handlingsfrihet. Fullständig handlingsfrihet har man
emellertid icke, eftersom investering redan skett i forskning och
systemutveckling. Det är heller icke
något önskemål att uppskjuta beslutfattningen till så sen tidpunkt
som möjligt. Ur planeringssynpunkt
är det i stället en fördel om besluten kan ske tidigt. För industrin är
tidiga beslut en självklar fördel,
som även kommer krigsmakten till
450
godo i form av fördelaktigare ekonomiska avtal.
Principerna för den militära
långsiktsplaneringen godkändes av
statsmakterna i samband med 1958
års försvarsbeslut. Detta kom emellertid icke att gälla mer än 3 år.
Nästa beslut, som fattades på
grundval av 1960 års försvarskommittes betänkande, avsåg endast en
2-årsperiod. I praktiken har fullständiga förutsättningar för långsiktig planering alltså inte förelegat. Det är att hoppas att statsmakterna denna gång tar steget fullt
ut så att nästa försvarsbeslut kommer att gälla under minst 7 år.
Den militärpolitiska utvecklingen
har under senaste tiden gått mycket
snabbt och detta har medfört ökade
risker och ökad osäkerhet för Sveriges del. I detta sammanhang kan
särskilt påpekas hur Östersjön och
Skandinavien tilldragit sig allt större intresse från stormakternas sida.
Inför detta läge är det av största
vikt att vi bibehåller det svenska
försvarets relativa styrka gentemot
omvärlden.
På det militärtekniska området
har utvecklingen gått snabbare än
vad man bedömde 1958. Här kan
man främst peka på utvecklingen
av nya stridsmedel, men av minst
lika stor vikt är utvecklingen på
transportområdet. Genom tillkomsten av nya typer av motorfordon,
landstigningsfartyg, transportflyg
och helikoptrar ökar en angripares
möjligheter att snabbt sätta in omfattande anfall mot vårt land. Riskerna för Sveriges del har också
ökat genom den fortgående utbyggnaden av nya kommunikationsleder till lands, till sjöss och i luften.
Av särskilt intresse är härvid den
utbyggnad av vägnätet i kalottområ-
det, vilken beslutats och påbörjaTs
under senaste tiden.
En översikt av de strategiska och
militärtekniska faktorerna visar så-
ledes att den svenska krigsmakten
behöver ökade resurser i förhållande till vad som bedömdes 1958. Resurserna måste också anpassas
med hänsyn till krigsmaktens uppgifter. Det kan härvid konstateras
att intet av försvarsutredningens
tre kostnadsalternativ fyller fordringarna. Alternativet 3 600 milj.
med 3 1 j2 % för teknisk utveckling
ger dock möjlighet att bygga en
krigsmakt, som svarar mot 1958
års begränsade operativa uppgifter.
Endast det av öB framlagda förslaget öB 62 ger tillräckliga resurser för vår krigsmakt under förutsättning att två samtidiga invasioner skall kunna avvärjas. öB 62
är det enda alternativ, som är tillräckligt underbyggt genom en serie av spel, utredningar och operationsanalytiska beräkningar. öB 62
får sålunda icke fattas som något
militärt överbud i det politiska spelet, utan det är ett av sakkunskapen
noggrant beräknat och underbyggt
förslag, avsett att möta det nya
läge, som kan förutses för vårt
land under 1960-talet.
Kommentarer till ÖB-utredningen
Av kommendörkapten T. WULFF, major G. NORRBOHM
och major S. NIBLEN
ÖVERBEFÄLHAVARENs svar till Thapperska kommitten beträffande försvarets framtida utformning har
avgivits vid en tidpunkt, då det politiska läget ute i världen karakteriseras av ökande spänning. Motsättningarna mellan stormaktsblocken består och fördjupas. Trots ett
energiskt arbete bl. a. från de neutrala staternas sida har någon lösning på nedrustningsfrågan ännu
inte antagits. Krismolnen hopar sig
över ett splittrat Europa och motsättningarna i Tysklandsfrågan är
numera så djupgående att utjämning förefaller långt avlägsen. Det
kalla kriget fortsätter på alla fronter. Vid den indisk-kinesiska gränsen pågår strider, som kan vara inledningen till större militära operationer med långtgående återverkningar och farvattnen runt Kuba
har kommit i händelsernas centrum. Stormakternas försvarsansträngningar växer och även de
mindre staterna tvingas att följ a
med i upprustningen. För Sverige
framstår nödvändigheten av att ha
ett starkt försvar, som kan ge eftertryck åt den svenska, alliansfria politiken. Det är mot denna utrikespolitiska bakgrund, man måste se
den nu framlagda öB-utredningen.
Bakgrund till ÖB-utredningen
1958 års beslut om krigsmaktens
utveckling inledde en ny epok i
svensk försvarspolitik. Tidigare
försvarsbeslut hade i detalj fastställt krigs- och fredsorganisation
att gälla tills nytt beslut fattades.
Möjligheterna att vidmakthålla den
så fastställda organisationen blev
beroende av årsvisa anslagsbeslut.
Någon kännedom om anslagens
storlek under kommande år hade
man icke. Ett varierande penningvärde bidrog till att öka ovissheten
om vilka resurser, som verkligen
skulle disponeras. En nyhet med
1958 års beslut var, att statsmakterna fastställde krigsmaktens målsättning och godkände riktlinjer i
stort för dess utveckling. I övrigt
nöjde man sig med att ange en ekonomisk ram inom vilken myndigheterna i princip hade frihet att
söka skapa bästa möjliga krigsmakt. Vid angivandel av den ekonomiska ramen utgick man från en
årsbudget, som årligen ökade med
2,5%. ökningen avsåg att göra det
möjligt att låta vår krigsmakt följa
med i den tekniska utvecklingen
och sålunda bibehålla sin styrka i
förhållande till en presumtiv angripare. Vidare bestämdes att försvarets anslag skulle utgå i ett fast
penningvärde och kompensation
skulle lämnas för löne- och prisstegringar.
Försvarsbeslutet 1958 gällde
t. o. m. budgetåret 1960f61. Det förlängdes genom beslut av vårriksdagen 1961 att gälla ytterligare två
år, varvid dock ramen för dessa
minskades med sammanlagt 85
mkr. Ett nytt beslut erfordras nu,
som avser försvarskostnaderna
från 1.7.1963 och framåt. Underlaget till detta beslut skall åstadkommas av 1962 års försvarskommitte under talman Thappers ledning.
Som underlag för kommittens arbete lämnade överbefälhavaren i
januari 1962 ett förslag, öB 62. Försvarskommitten begärde sedermera
att överbefälhavaren skulle undersöka hur krigsmakten borde utvecklas i tre andra kostnadsalternativ, samtliga lägre än öB 62.
överbefälhavarens utredning överlämnades 15 oktober.
En belysning av utredningens innebörd torde kunna inledas med en
återblick på 1958 års försvarsbeslut och på erfarenheterna från
dess tillämpning. Även till då arbetande kommitte hade lämnats ett
443
förslag, öB 57. Vidare hade utredning av ett antal lägre alternativ
infordrats. Beslutet grundades på
ett av dessa alternativ med utredningsbeteckningen Adam, vars kostnadsram understeg öB 57 med 5%.
Man bedömde emellertid att denna
lägre ram icke under de närmaste
åren skulle framtvinga omfattande
reduceringar i krigsorganisationen.
Med denna förutsättning fastställdes målsättningen för krigsmakten
till att avvärja två samtidiga, stort
upplagda invasionsföretag mot vårt
land. Det har nu gått så lång tid att
medelbristen slår igenom på krigsorganisationen. Den förutsättning
på vilken målsättningen bygger fö-
religger sålunda inte längre.
Till detta kommer att den militärtekniska utvecklingen under de
senaste åren varit oväntat snabb.
Bl. a. på kärnladdnings- och robotområdet hade man redan omkring
1960 nått en utvecklingsnivå som
bedömts möjligt först ca 5 år senare. Den för planen upptagna arrslagsstegringen på 2 l j2 % har icke
heller visat sig tillräcklig för att
hålla krigsmakten i takt med den
tekniska utvecklingen.
Denna återblick belyser i vilket
läge öB 62 framlagts. Den visar att
oavsett försvarsbeslutens giltighetstid hade en revidering varit nödvändig.
Försvarets olika kostnadsramar
Försvarskommittens huvudförslag är kostnadsramen 3 460 milj.
för budgetåret 1963f64 med en år- 444
Fbrsvarskomm. fUrslag
alt.3
ÖB 62
alt.1
alt.2
tsB 57 fUrsvarso beslut58
3,392
milj.
3,460
milj.
3,600
m ilj.
3,700
milj.
. . c:J
t:VJ t:>1budgetåret 1958.59 budgetåret 1963.64
lig ökning på 2 1 / 2 % – den s. k.
utvecklingsprocenten. Detta alternativ bör jämföras med av öB beräknad kostnad på 3 700 milj. för
samma budgetår. Totala kostnaden
under sjuårsperioden blir för kommitiealternativet 26 120 milj. vilket
innebär en minskning med drygt
9% i förhållande till öB 62.
Kommitten har utgått från 1958
års försvarsbeslut och räknat framåt fem år med tillägg av utvecklingsprocenten. Det finns emellertid flera skäl, som talar emot en
sådan beräkningsmetod. 1958 års
siffror omfattar endast driftbudgeten och här är en uppräkning nödvändig för att också kapitalbudgeten skall kunna inrymmas. Utvecklingen har även visat, att ökade medel måste avses för att förbättra
försvarets fastigheter och främst
kasernernas standard. Viktigast är
emellertid att 1958 års ram icke har
medgivit materielanslag i takt med
försvarsgrenarnas materielplaner.
Här nämnda förhållanden gör att
1958 års kostnadsram rätteligen
borde höjas med 139 milj. kr. och
då kommer summan upp i 3 599
milj. dvs. ungefär lika med det
högre alternativet som öB på kommittens uppdrag skulle utreda.
När det gäller att bestämma försvarets utformning inom den angivna ramen på 3 460 milj. har man
först varit tvungen att pröva krigsmaktens uppgift i stort. Mot bakgrund av en anfallandes resurser
har målet i öB 62 angivits så, att
våra stridskrafter skall kunna avvärja två samtidiga invasionsföretag – varav det ena över sjön och
det andra över landgränserna. Med
3 460 milj.-alternativet blir detta
icke längre möjligt utan uppgiften
blir i stället att krigsmakten skall
kunna avvärja antingen en kustinvasion eller en gränsinvasion. Mot
denna operativa bakgrund kommer
man sedan fram till en avvägning
mellan stridskrafterna och får därigenom fram grunden till budgetplanen.
öB har på kommittens uppdrag
undersökt ytterligare två alternativ med kostnadsramarna 3 600
milj. resp. 3 392 milj. I förstnämnda alternativ har utvecklingsprocenten angivits till 2 1 l2• Det större
alternativet ligger l 619 milj. under
öB 62 räknat för 7-årsperioden och
prutningen uppgår till 6%. Vid
3 600 milj.-alternativet har krigsmaktens uppgift bestämts till att
möta en kust- och en gränsinvasion
men att endast kunna avvärja den
ena. Beträffande det andra företaget får man nöja sig med att fienden skall fördröjas. Jämföres budgetplanen för 3 600 milj.-alternativet med budgetplanen i öB 62, finner man att det endast är 25-30
milj. skillnad inom försvarsgrenarnas anslag för första budgetåret
och denna skillnad kan tyckas tämligen obetydlig. Här får man emellertid komma ihåg, att vi inom den
militära fredsorganisationen har
mycket stora, fasta kostnader för
bl. a. löner, förplägnad och beklädnad -det är de sista miljonerna i
anslagssumman, som främst kan
användas för anskaffning av materiel.
Det lägre alternativet på 3 392
milj. ställer sig synnerligen oför- 30- 624845 Svensk Tidskrift H. 9 1962
445
månligt ur effektivitetssynpunkt,
eftersom man i detta alternativ
tvingas begränsa krigsmaktens
uppgift till att endast fördröja
fienden i två olika riktningar. Utvecklingsprocenten har här satts så
lågt som 2% och denna kostnadsram ligger 3 572 milj. under öB 62
räknat för hela perioden. Minskningen i förhållande till öB 62 utgör mera än 12%. Det bör märkas
att i samtliga budgetalternativ har
särskilda planer uppgjorts för kapitalbudgeten och härigenom undviker man att försvarets investeringsverksamhet blir bortglömd så
som skedde 1958.
Vid bedömandet av de olika alternativen får man icke endast se
på anslagssumman för ett visst år
– basbeloppet – utan minst lika
viktigt är att ta hänsyn till utvecklingsprocenten. En budgetram kan
konstrueras antingen med tämligen
lågt basbelopp och hög utvecklingsprocent eller med omvända proportioner. Vilket som är fördelaktigast
beror bl. a. på våra tekniska resurser, dvs. förmågan att tillverka
krigsmateriel. Det finns säkerligen
flera, som reagerat emot att öB anser det möjligt att vidmakthålla och
vidareutveckla försvaret inom ramen 3 600 milj. trots att öB 62 upptar en anslagssumma som ligger
100 milj. högre. Här kommer återigen utvecklingsprocenten med
i bilden. Försvarskommittens förslag var ett basbelopp på 3 600
milj. och en utvecklingsprocent på
2 1 l2 %. öB anser att krigsmakten
··::.
446
kan svara mot de begränsade uppgifterna enligt 1958 års riksdagsbeslut om basbeloppet blir 3 600 milj.
och samtidigt utvecklingsprocenten
fastställes till 3 1 l2 %. Gjorda utredningar beträffande den tekniska
materielens successiva fördyring visar dessutom att denna minst motsvarar 31 l2 % av årsbudgeten. De
olika alternativen definieras genom
angivande av basbelopp, dvs. anslagens storlek för budgetåret
63164, och utvecklingsprocentens
storlek så som sammanfattats i nedanstående tablå.
Totalt för perioden
Alterna- Basbelopp 63/64-69/70
tiv m kr % m kr
ÖB 62 3 700 3,5 28 790
Alt II 3600 2,5 27171
Alt I 3 460 2,5 26120
Alt III 3392 2,0 25218
Vid ett första påseende förefaller skillnaden mellan basbeloppen
relativt liten och man kan förvånas
av de stora organisatoriska olikheterna mellan alternativen. Ser man
emellertid på den kolumn som redovisar de sammanlagda anslagen
under 7-årsperioden är det lättare
att förstå, att det här rör sig om
alternativ som starkt skiljer sig
från varandra.
Försvarskostnadernas storlek
måste också ses i relation till den
samhällsekonomiska utvecklingen.
Försvarets drift- och kapitalbudget
tog 1958159 och 1959160 4,7% av
bruttonationalprodukten, men försvarets andel har under senare år
sjunkit till 4,5%. 1959 års långtidsutredning har bedömt att bruttonationalprodukten under perioden 1961-65 kommer att stiga med
4% årligen. Jämföres detta med de
angivna kostnadsramarna för försvaret under sjuårsperioden, finner man, att det dyraste alternativet öB 62 endast kommer att ta
4,4% av bruttonationalprodukten
och försvarets andel av de samlade
samhällsresurserna blir sålunda i
samtliga alternativ lägre under perioden.
Konsekvenser för vårt försvar
Då det gäller att dra konsekvenser för vårt försvar inom de tre
givna kostnadsramarna är det vissa
gemensamma utgångspunkter, som
kan vara värda att notera. Det militärpolitiska läget i vår omvärld
kan förändras snabbt och överraskande – exempel härpå finns i
legio. Vår krigsmakt måste snabbt
och smidigt kunna svara upp mot
dylika förändringar. Försvaret
måste byggas upp från grunden –
från den lägsta krigsnivån, de enklaste angreppsformerna – och därefter byggas ut för att kunna motstå ytterligare tänkbara angreppsformer med gradvis ökande intensitet och omfattning- till den högsta krigsnivå vi anser oss orka med.
Inom respektive kostnadsram
måste man ta hänsyn till nuvarande organisation och planering och
söka åstadkomma bästa möjliga avvägning mellan personalorganisation, materielanskaffning, utbildning och byggnadsverksamhet, allt
för att nå största möjliga samlade
effekt. För att kunna bedöma denna avvägning är det av vikt att
bilda sig en uppfattning om en rimlig operativ målsättning inom den
givna ramen.
Det råder ett direkt och nära
samband mellan målsättning, krigsförband och de ekonomiska resurser, som krävs för att bibehålla och
utveckla den nödvändiga krigsorganisationen. I öB 62 angavs vissa
minimikrav på kvalitet i fråga om
vapen, vapensystem och enskilda
förband och dessa minimikrav kan
inte frångås, utan de nödiga beskärningarna måste komma att gå
ut över antalet förband. Tyvärr har
därutöver vissa väsentliga reduceringar måst vidtagas, vilka inverkar menligt på motståndskraft och
uthållighet. I det följande redovisas avvikelserna inom olika kostnadsramar jämfört med öB 62.
Vid alternativ 3 460 milj. minskas inom armen antalet fältbrigader med 10-15%. Anskaffningen
av stridsvagnar och artilleri minskas med 35 respektive 30% . Vidare
begränsas sambandsmaterielen, utrustningen för underrättelsetjänst
m. m. i sådan omfattning att möjligheterna att sätta in större förband för avvärjningsstrider minskas.
Inom marinen minskar antalet
ubåtar med ca 15% och motortorpedbåtar med ca 25% och endast
40% av det planerade antalet motorkanonbåtar kan byggas.
447
Den planerade utbyggnaden av
våra moderna kustrobotförband
måste utsträckas över längre tid än
avsett, och under denna tid nedgår även organisationens styrka
med ca 40% . Antalet lätta batterier
och rörliga spärrkompanier nedgår
med 25%, och likaså måste helikopterorganisationen minskas med
ca 20%. Ca 40% av skyddstunnlarna kan inte byggas, vilket medför sämre skydd för fartyg och personal.
För flygvapnets del blir följden
att antalet jaktdivisioner minskar
med 10% på lång sikt. Den föreslagna förbättringen av jaktförsva- ~et på låg höjd kan inte genomfö-
ras, ej heller kan luftvärnsrobotförband avsedda främst för övre Norrland anskaffas. Inga möjligheter
förefinns heller att förstärka attackflyget genom att tillföra det
nya jetskolplanet SAAB 105 i attackversion, istället måste även attackflyget minskas med 5-1O% •
Ingen nyanskaffning av transportflygplan blir möjlig. Det totala antalet flygbaser måste beskäras med
nära 20% genom minskad utbyggnadstakt. Begränsningarna drabbar
även de gemensamma kostnaderna,
varför t. ex. modernisering och
iståndsättning av kaserner måste
ske i reducerad takt. Förläggningsoch utspisningsstandard blir därigenom inte godtagbar för de värnpliktiga på alla håll. Det blir även
nödvändigt att minska anslagen
för forskning av olika slag. Antalet
fredsförband blir oförändrat i för- .·:_..
448
hållande till öB 62, men vissa förändringar inom förbanden blir nödvändiga efterhand.
Ser man, vad detta innebär ur
operativ synpunkt, kan konstateras att minskningen i armeförband
drabbar den ena av de två sannolika invasionsriktningarna, vilket
innebär att antalet fältbrigader i
denna riktning minskar med 30% .
Vid en sådan reducering måste
man redan från början inrikta
striden på att fördröja i stället för
att avvärja angreppet. Reduceringen av marinstridskrafterna
framtvingar en koncentration till
mellersta och norra Östersjön och
innebär allvarlig uttunning inom
övriga områden. Det marina invasionsförsvaret får minskad kraft
och uthållighet. Luftförsvaret
måste koncentreras till mera begränsade områden än i öB 62 angivna, samtidigt som attackflygets
möjligheter att ingripa mot invasion samt att lösa samverkansuppgifter reduceras starkt. De samlade resurserna för ett effektivt invasionförsvar försvagas alltså, och
försvarets fredsbevarande effekt
blir starkt reducerad. Det blir inte
möjligt att upprätthålla den begränsade operativa målsättning som
1958 års försvarsbeslut grundades
på.
Vid alternativ 3 600 milj. med
2 1 j 2 % för utveckling blir läget
bättre men även i detta alternativ
måste stridskrafterna reduceras i
förhållande till öB 62.
För armens del kommer krigsorganisationen att nära överensstämma med den som eftersträvades enligt 1958 års försvarsbeslut.
I förhållande till öB 62 reduceras
dock antalet fältbrigader med mer
än 5% och på lång sikt med 10%.
Antalet stridsvagnar och anskaffningen av artilleri måste minskas
med ca 20 %. Vissa begränsningar
måste även göras på andra områ-
den, bl. a. när det gäller truppbefästningar.
För marinens del innebär detta
alternativ en närmare ekonomisk
anknytning till Marinplan 60, men
man måste dock göra vissa kvantitativa begränsningar.
Antalet ubåtar måste i förhållande till öB 62 minskas med 10-15%,
och endast 65% av antalet motorkanonbåtar kan byggas. Kustrobotförbanden minskas med 30% under planeringsperioden. skyddsmöjligheterna för fartyg och personal försämras på i huvudsak samma sätt som i tidigare alternativ.
Flygvapnet kommer att i stort utformas i nära anslutning till 1958
års beslut. Jaktflygets kvantitativa
minskning blir något mindre än i
det förra alternativet och attackflygets modernitet nedgår genom
flygplanens ökade livslängder. Detta motverkas dock i någon mån genom att det nya jetskolplanet kan
utrustas med beväpning. Totalt
minskar jaktförbanden med 5%
och ej heller i detta alternativ blir
det möjligt anskaffa luftvärnsrobotar för övre Norrlands försvar.
Konsekvenserna ur operativ synpunkt blir relativt omfattande. Reduceringen av armestridskrafter
inverkar så, att antalet fältbrigader i den ena invasionsriktningen
på lång sikt minskar med 25%.
Försvagningen blir så stor, att uppgiften för armeförbanden i denna
anfallsriktning måste begränsas till
att endast fördröja fiendens framryckning. För marinstridskrafterna
kommer tyngdpunkten även i detta
alternativ att ligga i mellersta och
norra Östersjön, vilket medför
otillräckligt skydd på flankerna.
Utvecklingen beträffande flygstridskrafterna innebär att luftförsvaret måste koncentreras till mera
begränsade områden. Svårigheterna
blir påtagliga då det gäller att
åstadkomma ett tillfredsställande
luftförsvar inom Norrland.
De totala resurserna i invasionsförsvaret räcker endast till för avvärjande i en riktning. I den andra
riktningen blir stridskrafterna ur
samtliga försvarsgrenar försvagade.
Beträffande kostnadsalternativet
3 392 milj. skall här endast sägas,
att denna ram är så pass låg, att
öB anser sig ha skäl förmoda, att
man egentligen bort välja helt andra principer för försvarets förande
än dem, som anges i öB 62 och som
legat till grund för studiet av de
andra två ramarna. Detta skulle innebära en radikal förändring av
den operativa målsättningen och
sannolikt även av avvägningen inom krigsmakten, vilket i sin tur
skulle kräva avsevärt mera ingående studier och omfattande spel än
449
vad tiden nu medgett. Alternativet
skulle även ställa krav på ett nytt
och förändrat politiskt ställningstagande. Det är alltså troligt att
man med det lägsta alternativet har
passerat den omslagspunkt i fråga
om kostnadsnivå, då principerna
enligt öB 62 ej längre blir stridsekonomiskt försvarbara.
Sammanfattning
Erfarenheten har visat att det är
nödvändigt att arbeta på lång sikt
för att få rimligt utbyte för de
pengar, som avses för försvaret.
Krigsmaktens materielplanering
omspänner därför 7 år framåt i tiden. De första tre åren är detaljerat planerade och de betalningsmedel, som faller ut under denna tid
är i stor utsträckning disponerade
för olika inköp. En icke oväsentlig
del åtgår emellertid för att betala
forsknings- och utvecklingskostnader för materiel, som senare skall
anskaffas. De sista fyra åren av
materielplanen är endast översiktligt planerade och man bevarar på
så sätt en viss handlingsfrihet. Fullständig handlingsfrihet har man
emellertid icke, eftersom investering redan skett i forskning och
systemutveckling. Det är heller icke
något önskemål att uppskjuta beslutfattningen till så sen tidpunkt
som möjligt. Ur planeringssynpunkt
är det i stället en fördel om besluten kan ske tidigt. För industrin är
tidiga beslut en självklar fördel,
som även kommer krigsmakten till
450
godo i form av fördelaktigare ekonomiska avtal.
Principerna för den militära
långsiktsplaneringen godkändes av
statsmakterna i samband med 1958
års försvarsbeslut. Detta kom emellertid icke att gälla mer än 3 år.
Nästa beslut, som fattades på
grundval av 1960 års försvarskommittes betänkande, avsåg endast en
2-årsperiod. I praktiken har fullständiga förutsättningar för långsiktig planering alltså inte förelegat. Det är att hoppas att statsmakterna denna gång tar steget fullt
ut så att nästa försvarsbeslut kommer att gälla under minst 7 år.
Den militärpolitiska utvecklingen
har under senaste tiden gått mycket
snabbt och detta har medfört ökade
risker och ökad osäkerhet för Sveriges del. I detta sammanhang kan
särskilt påpekas hur Östersjön och
Skandinavien tilldragit sig allt större intresse från stormakternas sida.
Inför detta läge är det av största
vikt att vi bibehåller det svenska
försvarets relativa styrka gentemot
omvärlden.
På det militärtekniska området
har utvecklingen gått snabbare än
vad man bedömde 1958. Här kan
man främst peka på utvecklingen
av nya stridsmedel, men av minst
lika stor vikt är utvecklingen på
transportområdet. Genom tillkomsten av nya typer av motorfordon,
landstigningsfartyg, transportflyg
och helikoptrar ökar en angripares
möjligheter att snabbt sätta in omfattande anfall mot vårt land. Riskerna för Sveriges del har också
ökat genom den fortgående utbyggnaden av nya kommunikationsleder till lands, till sjöss och i luften.
Av särskilt intresse är härvid den
utbyggnad av vägnätet i kalottområ-
det, vilken beslutats och påbörjaTs
under senaste tiden.
En översikt av de strategiska och
militärtekniska faktorerna visar så-
ledes att den svenska krigsmakten
behöver ökade resurser i förhållande till vad som bedömdes 1958. Resurserna måste också anpassas
med hänsyn till krigsmaktens uppgifter. Det kan härvid konstateras
att intet av försvarsutredningens
tre kostnadsalternativ fyller fordringarna. Alternativet 3 600 milj.
med 3 1 j2 % för teknisk utveckling
ger dock möjlighet att bygga en
krigsmakt, som svarar mot 1958
års begränsade operativa uppgifter.
Endast det av öB framlagda förslaget öB 62 ger tillräckliga resurser för vår krigsmakt under förutsättning att två samtidiga invasioner skall kunna avvärjas. öB 62
är det enda alternativ, som är tillräckligt underbyggt genom en serie av spel, utredningar och operationsanalytiska beräkningar. öB 62
får sålunda icke fattas som något
militärt överbud i det politiska spelet, utan det är ett av sakkunskapen
noggrant beräknat och underbyggt
förslag, avsett att möta det nya
läge, som kan förutses för vårt
land under 1960-talet.