Print Friendly

Försvaret som försvann

Av Mats Fält | 15 februari 2013

På senare tid har försvaret debatterats. Men något riktigt lyft har diskussionen inte fått. Det är kanske inte så konstigt. Försvaret har nämligen redan försvunnit på ett högst konkret sätt. Det skriver Mats Fält, som pekar på hur färre militära förband minskar engagemanget för försvarsdebatten.

Försvarsdebatten har kommit igång igen. Riksdagsman Mats Johanssons (m) DN-artikel om Rysslands utveckling stimulerade en seriös diskussion om ett ämne som försvunnit från radarskärmen. På senare tid har ÖB:s kommentarer om enveckasförsvaret fått både oppositionen och de mindre allianspartierna att reagera. Oron för vår förmåga att försvara vårt eget land ökar. Något riktigt lyft har diskussionen trots detta inte fått. Det är kanske inte så konstigt. Försvaret har nämligen redan försvunnit på ett högst konkret sätt.

Förr i tiden präglades ofta försvarsdebatten av två grupper. Dels den relativt begränsade grupp som var engagerad i försvarsfrågan som riksdagspolitiker eller aktiva militärer. Dels de många ute i landet som antingen kände varmt för det lokala regementet eller den lokala försvarsindustrin. Den första gruppen borde åtminstone försöka driva en politik baserad på ett övergripande ansvar för landet. I militärens fall naturligtvis blandat med de intressen varje yrkeskår har av att garantera goda villkor för den egna gruppen. De lokala opinionerna stod för en kombination av folkligt engagemang och väldigt tydliga särintressen. Engagemanget var mycket värdefullt – inslaget av särintresse var delvis det pris vi fick betala för detta engagemang.

Numera finns det radikalt färre militära förband. Platser som Luleå och Ronneby har fortfarande en militär närvaro som spelar en viktig roll i det lokala och regionala sammanhanget. Försvarsanställda är fortfarande en del av vardagen – de märks inte bara i medias rapportering från Afghanistan och Adenviken. På platser som Gävle, Kristinehamn och Kalmar finns det inte längre några regementen eller flygflottiljer som konkret markerar att försvaret fortfarande finns och är viktigt. I den lokala historieskrivningen är F12, A9 och I14 viktiga delar men det är just historia. En historia som successivt glider allt längre bort även från de som fortfarande minns nedläggningarna och idag arbetar på de platser där vi en gång utbildade medborgare för att försvara vårt land.

Det lokala särintresset bidrog till ett antal mindre logiska beslut. En del av dessa kostade mycket pengar. Samtidigt innebar den lokala förankringen att vi hade en levande försvarsdebatt. Vanliga svenskar viste en hel del om hur försvaret fungerade. De hade betydligt lättare än idag att ta ställning till hur mycket resurser det är rimligt at satsa på verksamheten.

Det vilar ett tungt ansvar på de som idag fortfarande arbetar med försvarsfrågan. Ett ansvar för att åter igen engagera en bred krets beslutsfattare och medborgare i en seriös och långsiktig debatt om vårt försvars framtid. En debatt som inte längre har en naturlig förankring på de många orter där försvaret en gång var närvarande. Det är naturligt att försvaret inte längre är en stor fråga i Kalmar och Gävle. Även medborgarna i dessa gamla garnisonsstäder måste dock aktivt medverka i den debatt om våra militära styrkors framtid som är nödvändig – oavsett om partierna välkomnar den eller inte. (SNB)

mats_faltMats Fält är f.d. moderat kommunalråd i Tyresö och jobbar nu för tankesmedjan Timbro.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner