Print Friendly

Försvaret och framtiden

Av Redaktionen | 31 december 1972


1972


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Försvaret och framtiden
I slutet av september anmälde överbefälhavaren till Kungl Maj :t vad som länge
varit känt i försvarsdepartementet, nämligen att vårens försvarsbeslut icke går att
genomföra med de anslag som beviljats.
Hittills har krigsorganisationen beräknats
för ett försvar mot invasion, i olika varianter. Ju mindre och svagare styrkor vi nu
får, desto omöjligare blir det att taga upp
ett försvar längs våra långa gränser. Illusionen, att man med ett begränsat försvar
skall kunna uppnå samma resultat som
med ett starkare, finns i varje fall för överbefälhavaren ingen anledning att uppehålla.
Den nedrustning, vars existens försvarsministern länge förnekat, är alltså på väg.
utbildningen försämras inom armen till
den grad, att viktiga förband ej blir användbara vid mobilisering. Antalet krigsflygplan minskar, vilket är mindre att säga
om eftersom de ökade kostnaderna per
plan gör att de flesta länder måste räkna
med att antalet enheter skärs ned. Samtidigt får man veta, att ca 2 000 civilanställda inom försvaret måste avskedas. Förmodligen kommer de att omskolas av
AMS till yrken, inom vilka de ej finner arbete. Kostnaderna för dem blir desamma,
eller högre, medan försvaret förlorar dem.
Överbefälhavarens skrivelse förelåg några dagar innan den socialdemokratiska
partikongressen fattade det märkliga beslutet, att regeringens försvarsplanering i
fortsättningen skall underställas kongressen innan den läggs fram för riksdagen.
Att kongressen samtidigt blickar framåt
mot 80-talet och utan någon som helst utredning om konsekvenserna beslöt att Viggen ej skall få någon ersättare, förvånar
knappast under omständigheterna. Likaså
framstod det som logiskt, att anhängarna
av s k civilmotstånd kunde notera framgångar.
Enigheten inom de demokratiska partierna kring försvaret har sedan några år
på socialdemokratiskt initiativ betänkligt
urholkats. Regeringen vill måhända nå-
gonting bättre än vad dess handlande visar, men den förmår inte kontrollera sina
vänsteranhängare. Det är uppenbarligen
nödvändigt, att en försvarsdebatt åter tages upp i Sverige. Försvarsledningen måste
finna former för en intensifierad försvarsupplysning. Oppositionen måste försöka
förklara en väsentlig fråga även för riksdagsledamöter – om sådana som fru
Theorin alls vill lyssna. Denna grundläggande fråga är enkel : varför skall vi i dag
ha ett försvar?
Vi bör även i fortsättningen hålla vårt
försvar starkt för att, om fredsperioden
upphör, vilket i så fall går snabbt, kunna
avskräcka varje tänkbar angripare. Även
med nutida resurser är det nämligen ingen
barnlek att betvinga ett välförsvarat Sverige. Skulle vi däremot nöja oss med ett
starkt reducerat försvar kompletterat med
ett civilmotstånd, då blir uppgiften att besätta vårt land så mycket enklare, att den
i en given situation kan te sig lockande.
Ett civilmotstånd kan överhuvud aldrig bidraga till att hindra en invasion. Det kan
möjligen åstadkomma besvär för en besättningsmakt, men hur länge besväret varar beror på graden av den brutalitet med
vilken det bryts.
Om vi har ett gott försvar, och om trots
detta en stormakt finner att vårt landområde helt eller delvis behövs för dess sä-
kerhet och alltså anfaller oss, då är uppgiften den att stå emot så länge som möjligt. Angriparen kommer att vara mycket starkare än vi, annars skulle han ej
angripa. Att vi ensamma skulle kunna slå
en stormakt är uteslutet; vi kan däremot
uppehålla honom en tid. Några bundsförvanter har vi ej. Detta ligger i vår politik, »alliansfrihet i fred». Den tid vi kan
stå emot angriparen måste utnyttjas för
att skaffa hjälp. Det är denna tid, och
ingen annan, som ger en svensk regering
spelrum för att hävda vår självständighet.
Om vi efter ett svagt motstånd snabbt
trängs undan och regeringen kanske behärskar några bergrum eller måste gå i
exil, då är vi ingenting värda i ett krig
och vår självständighet är ohjälpligt förlorad.
Detta är det enkla sakläget : ju starkare
vårt försvar, desto större möjlighet att bevara vår neutralitet när det är krig omkring oss; ~ler, om vi ändå blir anfallna,
att bevara vår självständighet. Sådan är
sanningen, som kommer att förbli tills en
377
allmän avrustning börjar. Vi är skyldiga
att sträva efter en sådan och hoppas på
att vi får uppleva den, men väge~ är lång
till det målet.
Det skall gärna erkännas, att efter ett
krig och under en internationellt någorlunda stabil period frestelsen ligger nära
att säga, att nu behövs inget försvar. Pengarna kan användas till något annat, Säkerligen, men om världen förändras igen, tar
återuppbyggnaden tid. Oansvarigt tal om
rasering av försvaret på kortaste sikt borde man numera slippa höra åtminstone
från de demokratiska partiernas riksdagsledamöter. Att kommunisterna applåderar är en annan sak och har sina särskilda
orsaker.
En avvägning av vårt försvar mot långsiktiga behov och resurser är något helt aD:-
nat och måste alltid göras. Om den nuvarande avvägningen är så klok, därom
råder delade meningar. Detta är vad regering och riksdag – alltså inga privata
politiska kongresser – har att bedöma
och besluta om. Målsättningen, att vår,t
land åtminstone på vad oss beror skall
kunna överleva, kan däremot icke diskuteras.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner