Försvaret nu och i framtiden

75
FÖRSVARET NU OCH I FRAMTIDEN
Försvarsfrågans läge belyses i
denna artikel av kapten Erik
G. Bengtsson, Försvarsstaben.
För att kunna åstadkomma
ett fullgott försvar krävs en
ram nära den högsta av de som
presenterats i direktiven till
öB. Den omständigheten, att
partierna getts tillfälle att redovisa olika ramar gör att
man kan hoppas på förhandlingar, som leder fram till ett
långsiktigt och framsynt försvarsbeslut, menar förf.
Våren 1965 överlämnades till
Kungl. Maj :t överbefälhavarens utredning om det militära försvarets
fortsatta utveckling – öB 65. Denna utredning genomfördes på
grundval av direktiv från statsmakterna, vilket var en nyhet i
detta sammanhang. Det mest bety- .4v kapten ERIK G. BENGTSSON
delsefulla i direktiven var de ekonomiska ramarna. Sålunda angavs
3 600 och 3 460 mkr som alternativa utgångspunkter för försvarets
utformning. Dessa ramar emanerar
från tiden för 1963 års försvarsbeslut och är angivna i det pris- och
löneläge som då var aktuellt.
”3 600” var planeringsnivå för
det senaste försvarsbeslutet. För
den fyraårsperiod som detta beslut
omfattade skulle emellertid anskaffning ske efter en nivå som var
ca 400 mkr lägre – den s. k. anskaffningsnivån.
Mkr
3800
-1963 1961 1971
Konstruktionen av 1963 irs försvarsbeslut
I dagens pris- och löneläge motsvarar planeringsnivån ett basbelopp för 1967/68 på 5 150 mkr.
Skillnaden mellan detta belopp och
”3 600”, dvs. drygt en och en halv
miljard, förorsakas till ca 80 % av
76
inflationen. Återstoden är den s. k.
tekniska utvecklingsprocenten, som
enligt försvarsbeslutet är 21/2 °/o
och som bidrar till att det militära
försvaret kan bibehålla sin styrka
relativt en presumtiv angripare.
öB 65, som utgjort ett viktigt underlag för 1965 års försvarsutredning, utarbetades förhållandevis tidigt och framlades inte mindre än
två år före den tidpunkt vid vilken
riksdagen beräknades behöva på
nytt ta ställning till försvarskostnaderna. Eftersom något underlag
från försvarsutredningen inte förelåg hösten 1966, måste överbefälhavaren grunda sin framställning
om medel för budgetåret 1967/68
på den planeringsnivå som tidigare
angivits av statsmakterna. överbefälhavaren utgick därvid från att
denna anvisning var en reell utgångspunkt för planeringen. Detta
resulterade i det s. k. ”öB :s miljardkrav” som på många håll presenterades som en orimlig ökning
av försvarskostnaderna. I själva
verket är det ingenting annat än
ett realiserande av statsmakternas
tidigare fattade beslut. Vad ”miljardkravet” innehåller framgår av
bilden.
Det behov av medel, som överbefälhavaren redovisat för nästa
budgetår, och ett fortsatt fullföljande av 1963 års försvarsbeslut
skulle göra det möjligt att vidmakthålla och vidareutveckla försvaret
efter den långsiktiga planering som
funnits sedan 1958.
r1010Mkr
,——,1Anslagsnivå enligt
)1963 års försvars.. l
l beslut J
Reell ::j.nslagsnivå
efter ”beställningsstoppet”
1966/67
–
100~1kr
c
130 Mkr
B
430 Mkr
A
350 Mkr
1967/68
ÖB” miljardkrav ”bygger på 1963 års försvarsbeslut
A- En återgång till anslagsnivån för 1966/67 enligt
1903 års försvarsbeslut
B= Kompensation för pris – och lönestegringar
C = 2 1/2% teknisk utveckling
D= Ett första återtagande av uppskjutna anskaffningar,
d v s del av skillnaden mellan planerings – och
anskaffningsnivån
statsmakterna har gång efter annan framhållit betydelsen av en
långsiktig och förutseende planering. Endast härigenom säkerställs
att resurserna utnyttjas på ett så
rationellt sätt som möjligt. Finns
inte långsiktigheten är det stor risk
för att medel inte alltid satsas på
de ”rätta” projekten. Det kan nämligen bli så att man ett år beslutar sig för t. ex. ett vapensystem
som det sedan visar sig att vi mot
bakgrund av nya ekonomiska förutsättningar egentligen inte har råd
med. En annan lösning hade kanske valts om ett långsiktigt mäl för
verksamheten funnits. Eftersom
många försvarsprojekt är dyra –
i vissa fall miljardbelopp- måste
riskerna för felinvesteringar minskas i största möjliga utsträckning.
~.
\
t
i
li
Detta sker bäst genom en fortsatt
långsiktsplanering. I detta avseende kan det således rimligtvis inte
finnas någon instans – civil eller
militär – som skulle vilja förorda en annan ordning.
Avspänning?
Ger världsläget anledning till en
omprövning av vår försvarspolitik?
Givetvis finns det skäl att då och
då ställa sig den frågan. Beroende
på bl. a. bakgrund och intresseinriktning kommer man ofta till vitt
skilda uppfattningar beträffande
dessa frågor. Utrymmet för spekulationer är stort. Det finns knappast anledning att lägga ytterligare
en tolkning av världsbilden till den
flora, som på senaste tiden förekommit.
En god utgångspunkt för bedömningar i detta avseende bör vara
”Svensk säkerhetspolitik – förutsättningar och inriktning”. Denna
studie, som utgivits i bokform och
utgjort underlag för försvarsutredningens arbete, är grundad på ett
mycket omfattande underlag. Det
finns därför anledning tro att den
sammanfattande bedömning av de
världspolitiska framtidsperspektiven, som där redovisas, är den mest
genomtänkta som har presenterats
i detta land. Vad som avslutningsvis sägs i denna bedömning är föl- . jande:
”Det torde inte råda någon tvekan om att statschefer och statsledningar runt om i världen, inte
, minst i Europa, verkligen anser för- 77
svarsåtgärder vara nödvändiga för
fredens bevarande och nationernas
fortbestånd eller, vilket inte kan
uteslutas, för egen expansiv maktpolitik.
Ett påtagligt mått på allvaret i
dessa bedömningar är de uppoffringar som försvarsutgifterna innebär och som för politiker ur inrikespolitisk synvinkel medför att
andra verkligen trängande behov
måste eftersättas. Motiven må sedan vara fruktan för främmande
aggression, tankar på egen expansion eller hos stormakterna föreställningen att de har skyldighet
att fungera som ’poliser’ i lokala
konflikter.
Inga säkra tendenser till en mera
långtgående och långvarig avspänning i världen kan skönjas i dagens läge. Snarare kan motsatsen
befaras.”
Dessa slutsatser, som för övrigt
stämmer väl överens med motsvarande bedömningar i öB 65, motiverar inte någon sänkning av vår
säkerhetspolitiska ambition.
Regeringspartiets utspel
Mot denna bakgrund – behov av
långsiktsplanering och fortsatt militärpolitisk spänning i världen –
bör alltså höstens ”utspel” i försvarsfrågan ses. Regeringspartiet
presenterade i oktober genom ordföranden i försvarsutredningen sitt
bud. Detta innebar att försvarskostnaderna skulle ”frysas” vid nuvarande nivå och den ram som i
detta sammanhang nämndes var
78
4 600 mkr, räknat i dagens prisoch löneläge. Hur ramkonstruktionen skulle vara på sikt framgick
inte med tydlighet. Det stod emellertid klart att man i framtiden
inte avsåg att räkna med någon
teknisk utvecklingsprocent.
De ekonomiska förutsättningarna på lång sikt kan emellertid utläsas ur 1967 års statsverksproposition. Där skisseras att ramen
”4 600”, som gäller för nästa budgetår även skall vara utgångspunkt
för planeringen. Detta innebär att
den ekonomiska grunden för det
militära försvarets utveckling kommer att förändras högst avsevärt.
JJ1edelstillgången under den närmaste sjuårsperioden – planeringsperioden – kommer att ligga
cirka 7 miljarder kronor under
planeringsnivån enligt 1963 års försvarsbeslut. ”Avståndet” mellan ramarna är så stort att en fullständig omplanering blir nödvändig.
Att dessa ingrepp i försvarsplaneringen kommer att medföra stora reduceringar i den nu uppbyggda krigsorganisationen står utom
allt tvivel. Hur stora konsekvenserna blir kan man få en uppfattning om genom att studera kostnadsfördelningen för försvaret under ett budgetår. Budgeten består
av fasta och rörliga kostnader. De
förstnämnda utgörs av avlöningar,
sjukvård, bränsle, renhållning, telefon, tvätt, mathållning och dylikt, och är svåra att påverka inom
given fredsorganisation. De rörliga
kostnaderna, som gäller materielanskaffning, underhåll, övningar
m. m., kan anses representera årskostnaden för en successiv omsättning av en viss krigsorganisation.
Av figuren framgår kostnadsfördelningen för nästa budgetår enligt
årets statsverksproposition och
motsvarande om 1963 års försvarsbeslut fullföljs. Som framgår blir
skillnaden i rörliga kostnader ca
35-40 %. stridskrafterna kommer alltså, ekonomiskt sett, att i
stort behöva minskas med motsvarande procenttal.
100%
60-65%
Rörliga kostnader
Rörliga kostnader
”3600 tr ”Nyramtt
Kostnadsfördelningen på driftbudgeten 1967/68
De rörliga kostnaderna kan i stort anses representera
årskostnaden för en viss krigsorganisation. Om den
” nya ramen ” skall gälla på sikt måste organisationen
( antalet förband ) minska med 35 – 4a% i förhållande
till nuvarande planering ( ram ” 3600 ” )
Att detta inte innebär någon
”frysning” av nuvarande läge utan
en minskning av organisation och
effekt är därmed klart. De strategiska och operativa konsekvenserna blir utomordentligt stora.
Oppositionens motbud
Reaktionen hos oppositionspartiernas representanter i försvarsutredningen blev efter socialdemokraternas ”utspel” ett utredningsuppdrag
till de militära experterna. Detta
gick ut på att undersöka en försvarslösning som hade anknytning
till planeringsnivån enligt 1963 års
försvarsbeslut. Genom en sådan linje skulle man kunna upprätthålla
förtroendet för vår säkerhetspolitik och bidra till en fortsatt balans
i Norden. Oppositionen framhöll
också betydelsen av långsiktsplanering och att ett fyraårigt försvarsbeslut borde eftersträvas.
Med hänsyn till det ansträngda
statsfinansiella läget var oppositioen beredd att undersöka olika möjligheter till besparingar under de
två närmaste åren. Även om anskaffning av organisationsbestämmande materiel i huvudsak borde
fullföljas skulle dock vissa senareläggningar kunna ske. Vidare borde undersökas om repetitionsövningar kunde förskjutas. Oppositionens förslag innebar alltså en
strävan att bibehålla det försvar
som alla de demokratiska partierna varit med om att gemensamt
bygga upp under en följd av år.
Som tidigare redovisats blev socialdemokraternas utspel grunden
för det förslag som nu ligger på
riksdagens bord. Motiveringen uppges vara att utredningen inte i tid
hade kunnat lägga fram något samlat förslag. Att planmässigheten i
utredningens snart tvååriga arbete
lämnar mycket övrigt att önska är
uppenbart.
Det är alltså inte den samlade
79
demokratin som står bakom fjärde
huvudtiteln i årets statsverksproposition. Den enighet om försvarspolitiken som varit rådande under
lång tid är bruten. Att denna enighet betytt oerhört mycket för vår
säkerhetspolitik är allmänt erkänt.
Den har i hög grad bidragit till att
skapa förtroende för vår alliansfrihetslinje.
Även om oenighet råder för närvarande är det väl därmed inte
sagt att detta förhållande skall behöva ”frysas”. Politikerna har i
detta sammanhang ett stort ansvar.
Försvarsindustrin drabbas
Hur det än blir med försvaret på
lång sikt är det nu en realitet att
åtstramningen under nästa budgetår blir påtaglig.
Försvaret skall aldrig motiveras
utifrån sysselsättningssynpunkt,
och de problem som i samband med
en minskning av försvarsanslagen
blir aktuella på arbetsmarknaden
är inte ett militärt problem. Här
skall bara konstateras, att eftersom
utrymmet för t. ex. nybeställning
av materiel nästa år blir praktiskt
taget obefintligt, måste återverkningarna inom vår högt kvalificerade försvarsindustri bli stora. Det
förhållandet att normalt 80 % av
materielanslagen stannar inom
landet gör att flera tusen kvalificerade arbetare och tjänstemän
kommer att drabbas.
Drastiska tvära ingrepp i vilken
samhällsfunktion som helst med- 80
för irrationella lösningar. Detta gäller i lika hög grad försvarets krigsorganisation som arbetsmarknaden. Det går helt enkelt inte att
åstadkomma alltför snabba ändringar. En planmässig omställningsperiod är nödvändig.
Inför försvarsutredningens fortsatta arbete har överbefälhavaren
nu fått ett nytt utredningsuppdrag,
som skall vara genomfört 25/9 1967.
I direktiven för detta uppdrag
har först de socialdemokratiska
medlemmarna presenterat ett och
representanterna för center- och
folkpartierna ett utredningsalternativ. Högerpartiet har sedan kommit med ett eget förslag.
Det förstnämnda alternativet har
som utgångspunkt ramen ”4 600”
för 1967/68. Därefter räknas med
en återtagning under de därpå följande tre åren av de 350 mkr som
”innefrystes” för innevarande budgetår. För de tre återstående åren
av planeringsperioden (7 år) skall
alternativt 4 730 och 4 600 mkr
gälla.
”Mitten-alternativet” innehåller
ingen kostnadsram för 1967/68. För
de tre därpå följande åren är angivet 4 750, 4 850 resp. 4 950 mkr.
Den sistnämnda summan skall också vara grunden för den fortsatta
planeringen. I dessa ramar har inräknats återtagning av 350 mkr på
samma sätt som ovan.
I ”höger-alternativet” anges 4 900
mkr som basbelopp för budgetåret
1967/68. Därefter sker i stort en
uppräkning med 21/2 % per år för
teknisk utveckling. Härtill kommer
de 350 mkr som riksdagen redan
anslagit men som tillfälligt innehållits.
Jämfört med planeringsnivån är
för sjuårsperioden det socialdemokratiska alternativet ca 7, mittenalternativet ca 6 och högeralternativet ca 2 miljarder lägre.
Gemensamma utgångspunkter för
socialdemokraterna och ”mitten”
är bl. a. att 1964 års målsättning
gäller i stort. Vidare skall den allmänna värnpliktens princip bibehållas även om det totala antalet
tjänstgöringsdagar för värnpliktiga
bör nedbringas. Hänsyn skall också tas till att norra och södra Skandinavien kan bli frän storstrategisk synpunkt primära områden
varför försvarsåtgärder i dessa riktningar bör ges prioritet. Dessutom
återfinns i båda alternativen ett på-
pekande att luftförsvarets framtida
uppgifter bör klarläggas.
Högerpartiets uppdrag ansluter
till det förslag som den samlade
oppositionen tidigare lagt fram,
dvs. en närmare anknytning till
planeringsnivån, så att nu genomförd planering i stort kan bibehållas.
Ny försvarsfilosofi
Målet för överbefälhavarens utredning måste bli ett framåtblickande
och positivt försvarsprogram som
även i fortsättningen ger ett så bra
stöd som möjligt åt vår alliansfria
utrikespolitik.
Eftersom politikerna tydligen är
beredda att främst av statsfinansiella skäl sänka försvarskostnaderna blir det nödvändigt att undersöka en ny försvarsfilosofi. Härvid måste vi för att i framtiden bibehålla en så stor fredsbevarande
effekt som möjligt inrikta oss på
ett i första hand segt och uthålligt
försvar som dock med största möjliga styrka tas upp vid gränsen och
inom aktuella kustområden. Våra
möjligheter att i samband med en
aggression överleva som nation
måste träda i förgrunden. Genom
att vi åstadkommer ett så stort
”tidsmotstånd” som möjligt måste
en presumtiv angripare räkna med
att de militärpolitiska förhållandena, efter det att en aggression inletts, kan komma att förändras på
ett för honom ogynnsamt sätt.
I uppbyggnaden av detta försvar
måste tendenserna i den tekniska
utvecklingen tillvaratas. Redan i
öB 65 framhölls de större möjligheterna att öka försvarets styrka.
OM försvaret
81
Dessa förhållanden bör ytterligare
undersökas.
Det ligger väl i de svenska medborgarnas intressen att vi även i
framtiden har ett försvar som vi
först och främst själva tror på.
Därigenom torde omvärlden också
kunna få ett visst förtroende för
vår vilja att även i fortsättningen
ta konsekvenserna av vår alliansfria politik. För att åstadkomma
detta försvar torde krävas, trots
den nya inriktningen, en ram som
ligger nära den högsta av de som
presenterats i direktiven till överbefälhavaren. Vi måste t. ex. få rimliga möjligheter att anpassa oss till
den tekniska utvecklingens krav.
Bara det förhållandet att de politiska partierna i direktiven har
getts möjlighet att redovisa olika
ramarbörtyda på att förhandlingar
med syfte att komma fram till ett
långsiktigt och framsynt försvarsbeslut ligger inom räckhåll.
Nya och stora krav på vår offervillighet äro säkerligen i en framtid att vänta. Vad som IZU begäres är det första och viktigaste. På
bristande utredning kunna de försvarsljumma ej längre skylla. Utredningarna ha redan spillt bort alltför mycken tid och av krigstiden borde vi dock ha lärt ett, att det är den sämsta möjliga ekonomi att vänta med att fylla förråden, till dess kriget står inför
dörren.
överste E. Södcrhielm i Svensk Tidskrift 1917