Print Friendly

Försvaret av Gotland

Av Redaktionen | 31 december 1961


1961


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

FÖRSVARET AV GOTLAND
VÄRNET AV DEN egna bygden har
alltid varit en av de bärande ideerna i svensk försvarspolitik. Sambandet mellan folk och försvar,
mellan hembygden och förbandet
är också en av de viktigaste frå-
gorna för vår moderna härorganisation. Lika nödvändigt som det är
att försvaret blir en hela folkets angelägenhet, lika väsentligt är det
att förbandet växer sig fast i den
bygd, från vilket det hämtar sina
värnpliktiga. Kanske finns det inte
någon bygd, där begreppet folk och
försvar bildar en mera naturlig enhet än Gotland.
Gotlänningarna har alltid varit
vana att försvara sin bygd med
egna stridskrafter. Ett av de äldsta
uttrycken för denna folkliga försvarsvilja är det sextiotal fornborgar, som finns på ön. Bland dem
märks Torsburgen, Skandinaviens
största borg, dit kvinnor barn och
boskap fördes, medan männen försvarade kusterna. Under sveakungarnas expansionsföretag mot länderna på andra sidan Östersjön
blev Gotland införlivat med riket.
Enligt Gutalagen var allt vapenfört
manskap på ön skyldigt att deltaga
i försvaret och svara för vakthållAv fil. dr ALFABERG
ningen vid kusten. Från kastalerna,
de kraftiga stentornen i de första
kyrkornas närhet, hade vaktmanskapet god utsikt över de annalkande fiendeflottorna. Tornen
tjänstgjorde säkert också som proviantmagasin och skydd åt befolkningen.
Gotland med Visby blev omlastningsplats för sjöfarten i Östersjön
och bibehöll denna roll även sedan
den svenska erövringspolitiken avstannat under 1200-talet och Sveriges roll som handelsland övertagits
av den tyska Hansan. En engelsk
munk, Bartholomens Anglicus, berättar från denna tid om Gotland,
dit Balticums köpmän förde pälsverk och hudar, som därifrån
spreds till Tyskland, Frankrike,
Spanien och Britannien. Visby blev
en tysk hansestad, som svårt konkurrerade med den gotländska
»bondehandeln». Mellan staden och
landsbygden förekom det ständiga
tvister. Bönderna hade sin egen
försvarsorganisation, bondeuppbå-
det, medan borgarna höll sig med
krigsvana legosoldater. För att visa
sin vilja att vandra egna vägar
byggde Visby borgare den stora
stadsmuren – Nordens märkli- 294
gaste medeltida befästningsverk –
som avgränsning och försvar också
mot landsidan.
På 1300-talet växte Danmark
fram som den starkaste makten i
Norden. Den svenske kungen förmådde inte försvara sitt avlägsna
område ute i havet. Sommaren
1361 – för jämnt sexhundra år
sedan- lät den danske kung Valdemar Atterdag sin flotta sätta kurs
mot Gotland. Vid Fröjel i sydvästra
delen av ön tycks trupperna ha stigit i land. Ett första bondeuppbåd
bjöd angriparen spetsen vid Fjäle
myr, men efter två dagars strider
nedkämpades bondeskarorna av de
danska riddarna och de tyska legosoldaterna med sina moderna vapen och plåtrustningar. Vägen till
Visby låg öppen för dem. Medan
borgarna ställde sig avvaktande,
stod en bondehär från norra Gotland redan stridsberedd utanför det
stängda Söderport. Den 27 juli stod
slaget. Danskarna triumferade, men
segern blev inte lättköpt och flera
tusen döda täckte fälten mellan
östermur och Solberga kloster.
Visby kapitulerade och måste betala en stor brandskatt, medan de
stupade på båda sidor begravdes i
massgravar invid klostret. Gotlandsbönderna hade gått man ur huse
och gett sitt yttersta. De många skelett av ynglingar och gubbar, som
påträffats i gravarna, är talande
vittnesbörd om vilka krav folkuppbådet ställde på civilbefolkningen.
Under de följande åren kämpade
olika makter – Sverige, Danmark,
Liibeck och Tyska orden – om ön.
Visborgs slott uppfördes som säte
för den regerande ståthållaren –
och som fäste för fribytare och sjö-
rövare av skilda slag. År 1526 övergick Gotland de facto till Danmark,
och under de fortsatta striderna
med svenskarna sökte den danske
ståthållaren sätta upp stående förband på ön. Organisationen fick
dock aldrig tillräcklig styrka. Gotland betraktades också av danskarna som en värdefull men avlägsen provins, och försvaret av ön
fick skötas centralt från Köpenhamn. Med sin starka örlogsflotta
behärskade Danmark infarterna
genom sunden i väster och var därmed herre på Östersjön.
Sverige uppfattade den dansknorska utrikespolitiken som en inringning, och vid den svenska stormaktstidens början gav Gustav II
Adolf riket ett klart utformat mål:
att bryta den danska omfattningen
i söder och väster och skapa ett
svenskt östersjövälde. Målet kunde
delvis förverkligas efter Sveriges
ingripande i Trettioåriga kriget.
Anfallet mot Danmark år 1643 resulterade i Brömsebrofreden, som
bl. a. återgav Gotland till riket. Under de fortsatta striderna med Danmark fick Sverige sina nuvarande
gränser och utbyggde sitt östersjö-
välde. Gotland låg som en pärla i
havet omgivet på alla håll av
svenska länder, i väster hemlandet,
i öster Finland och Balticum och i
söder de nordtyska provinserna.
Så länge Gotland var danskt,
hade ön spelat en viktig strategisk
roll, eftersom danskarna därifrån
behärskade sjöfarten på Rigabukten och Finska viken och kunde utöva ett ständigt hot mot den svenska ostkusten. Nu efter övergången
till Sverige förlorade Gotland sin
militära betydelse, sedan ön blivit
en från alla håll skyddad besittning. Svenskarna åsidosatte också
försvaret av ön, och detta trots att
den under 1675-1679 års strider
fortfarande visade sig vara en omstridd besittning och under ett kort
mellanspel äter kom i dansk ägo.
Gotlänningarna berördes inte av
Karl XI :s indelningsverk med undantag av att två kompanier båtsmän till örlogsflottan inrättades på
ön. De 260 båtmansrotarna på Gotland fördelades över hela ön men
hade sina samlingspunkter i Visby
och Klintehamn. Några folkuppbåd
sammankallades inte längre. Enligt
den stränge Karl XI :s åsikt skulle
försvaret av kusterna inte längre
skötas av bondeskaror utan av den
reguljära armen och örlogsflottan.
Vid slutet av Stora nordiska kriget förändrades Gotlands militärpolitiska ställning i grunden. Rikets
förmurar stormades i öster och sö-
der, och Gotland ingick nu i samma
främre försvarslinje som Finland.
Landshövdingarna på ön drog konsekvenserna av det försämrade lä-
get och sökte på nytt enrollera befolkningen i försvaret av kusterna.
Detta visade sig mycket besvärligt,
eftersom det inte fanns något dugligt befäl som kunde öva skarorna.
21- 61164075 Svensk Tidskrift H. 7 1961
295
Det rådde dessutom brist på vapen
och ammunition. Den gamla folkuppbådsorganisationen hade fallit
i glömska, och bondesoldaterna
hade inte längre några militära traditioner att falla tillbaka på.
Landshövdingarna sökte ändå
göra det bästa möjliga av situationen. Värdkasar sattes upp vid kusterna och skansar byggdes, bland
dem Karlsvärd på Enholmen vid
Slite. Man arbetade också på att
förstärka Visby stadsmur. Allmogen organiserades i regementen till
fot och häst och övades vid lämpliga tillfällen med sina egna vapen
och de fåtaliga vapen, som skickades över frän fastlandet. Att Gotland numera låg under fiendehot
framgick av en händelse i augusti
1715, då en rysk flottstyrka gjorde
en kupp mot östergarn och plundrade prästgården. I juli 1717 riktade den ryske generalen Apraxin
ett anfall mot Gotland. Hans trupper landsteg i östergarn och förhärjade ett brett område i öster,
sedan de uppbådade bondesoldatema förskräckta tagit till flykten.
Om orsaken till sammanbrottet berättade landshövdingen senare:
»helst detta manskapet aldrig tillförne varit i någon eld och dessutom
äro mera skickliga och böjda för
att sköta plogen än värjan». Också
befälet tycks ha varit undermåligt
och saknat förmågan att leda den
»oskyldigt okunniga» allmogen.
Året 1718 gjorde ryssarna nya
strandhugg på Gotland, men under
de sista krigssomrarna skyddades
296
ön effektivt av den svenska örlogsflottan.
Märkligt nog inrättades inte nå-
got effektivt lokalförsvar på Gotland under hela 1700-talet, trots att
man på ledande militärt håll var på
det klara med dess utsatta läge.
Försummelsen mot försvaret sammanhängde inte bara med den allmänna militära tillbakagången under frihetstiden. Det var främst
strategiska skäl, som avgjorde den
gotländska försvarsfrågan. Gotland
kunde bara angripas över havet.
Den svenska örlogsflottan utbyggdes kraftigt, och de försvarskommissioner, som var i verksamhet,
menade att flottan inte bara skulle
uppehålla förbindelserna mellan
fastlandet och Gotland utan också
kunna avvärja en fientlig ockupation av ön.
Frihetstidens svenskar visade
starkt intresse för det fasta kustförsvaret. Vid 1746-1747 års riksdag beslöt man att befästa Slite
hamn och förstärka Karlsvärds
gamla skans. Slite hamn ansågs
som den bästa hamnen längs hela
Sveriges ostkust, och enligt planerna skulle Slite i händelse av ett
krig spela samma roll för Gotland
som Sveaborg för Finland och
Landskrona fästning för södra
Sverige. Det fasta försvaret på Gotland skulle sålunda samordnas med
sjöförsvaret i stort. Däremot intresserade man sig mindre för öns
lokalförsvar, dess levande försvarskraft. En artilleribataljon på 400
man organiserades för att bilda
garnison på Karlsvärd och Slite,
och majoriteten av manskapet bestod av gotlänningar. Någon möjlighet att överföra värvade trupper
till Gotland i krig hade man inte,
och de förslag, som landshövdingarna framlade, att redan i fredstid
organisera en bondemilis på ön
medförde inte något resultat.
Vad örlogsflottan betydde för
Gotlands försvar fick man ett på-
tagligt bevis på under kriget med
Ryssland år 1808, då ön under en
kort tid besattes av amiral Bodiscos
ryska trupper. Bara genom att Sverige då hade en flotta, som var
stark nog att skydda transporten
av reguljära trupper från fastlandet, kunde Gotland denna gång
undsättas. Gotlänningarna hade
fått en tankeställare. Under Gustav
III:s regering hade bönderna bestämt motsatt sig att själva uppsätta en arme. Nu var stämningen
en annan.
Våren 1811 – för nu 150 år sedan – infördes allmän värnplikt i
form av en nationalbeväring på
Gotland. Själva förslaget till organisation utarbetades av amiralen
Rudolf Cederström, som drivit bort
ryssarna och därefter övertagit den
civila och militära ledningen av ön.
Andan var den allra bästa, försäkrade han. Inalles hade 6 700 man
beväpnats och dessutom hade 800
man i åldern 50-60 år åtagit sig att
biträda med spadar och yxor i händelse av ett anfall. Entusiasmen hos
trupperna var så stor, att de i
stridsvärde kunde fullt jämföras
med indelta soldater. Alla ingick i
nationalbeväringen utan hänsyn
till stånd eller förmögenhet. Alla
kroppsstraff avskaffades, och de
som tidigare hade blivit civilt straffade ansågs nu ovärdiga att delta »i
det dyrbara förtroendet av fäderneslandets försvar.»
· Utvecklingen från folkuppbåd
till nationalbeväring på Gotland är
obruten. Det framgår också klart,
att det på Gotland fanns en vida
starkare försvarsvilja än i riket i
allmänhet. Till nationalbeväringen
utskrevs varje arbetsduglig man,
och tjänstetiden omfattade det 18-
50 :e levnadsåret, en ganska avsevärd tid även efter våra förhållanden. styrkan indelades i 44 kompanier samt artilleri, eller inalles
närmare 7 000 man. Gotlands nationalbeväring var en för tiden ny
ide, som närmast var influerad av
Napoleons franska värnpliktshärar.
År 1812 infördes allmän värnplikt
också i det övriga Sverige, och alldeles tydligt var det det goda resultatet från Gotland som drev fram
resultatet. På fastlandet hade bevä-
ringen bara 5 års tjänstetid och 12
dagars övningstid mot 6 dagar om
året eller inalles 210 dagar på Gotland. I fortsättningen sänktes värnplikts- och utbildningstiden på
Gotland och höjdes på fastlandet,
men först år 1892 infördes enhetliga bestämmelser för hela riket.
På 1820-talet uppgjordes en ny
försvarsplan, den s. k. centralförsvarsplanen. Enligt denna skulle
huvuddelen av rikets arme samlas
21*- 61164075
297
inne i landet kring förrådsfästningen Karlsborg vid Vättern och
där invänta fienden, medan delar
av armen i det längsta skulle fördröja fiendens framträngande i
landet. Centralförsvarstanken, som
delvis var föranledd av den ryska
krigföringen mot Napoleon, utgick
från vissa givna fakta, landets försämrade läge och militära svaghet, men den utövade ett förlamande inflytande på försvarsviljan
i gränstrakterna. Försvaret av Gotland blev sålunda en andrarangsfråga, som måste stå tillbaka för
väsentligare behov. Man lade också
politiska synpunkter på frågan.
Europa skulle inte stå ointresserat
inför en rysk erövring av ön, och
man hoppades särskilt på att England skulle uppträda till Gotlands
försvar.
För motståndarna till denna
princip framfördes många kraftiga
argument. Ryssland behövde inte
nödvändigt syfta till att underkuva
Sverige: det kunde nöja sig med
erövringar i gränsområdena och
hoppas på en fred med bibehållandet av dessa. Vad hände om Ryssland tog Gotland? Fienden skulle
kunna oroa all sjöfart i Östersjön,
och Gotlands hamnar skulle bli
bättre örlogsstationer än Kronstadt
och Reval. Kritiken var med all sä-
kerhet riktig. Centralförsvarstankens män räknade kallt med att
offra ytterområdena för att rädda
rikets existens. Man fick inte riskera ett avgörande nederlag i
gränstrakterna utan försvaret
298
skulle koncentreras till ett område
i centrum, där den förföljande fienden skulle möta sitt öde. Men antag att fienden inte brydde sig om
att förfölja! Detta alternativ föreföll troligast. Skulle man rusta sig
för det farligaste eller det sanriolikaste krigsfallet? Man gjorde som
man brukar göra i försvarsfrågor,
en kompromiss, och beslöt att befästa Slite och Fårösund.
Det kan vara skäl att studera
centralförsvarsiden, eftersom den
då och då dyker upp igen, sedan
Gotland efter andra världskrigets
slut på nytt kommit i främsta försvarslinjen. Argumenten mot denna
åsikt, som framfördes redan på
1820-talet, gäller fortfarande. En
försvarsplan, som bygger på en
reträtt från svårförsvarade ytterområden, förmår inte väcka någon
entusiasm och strider också mot
svenskarnas urgamla vilja och rätt
att försvara sin egen bygd. Den har
inte heller något stöd i ansvariga
politiska och militära kretsar.
År 1886 ombildades nationalbevä-
ringen på Gotland till ett infanteriregemente och en artillerikår. Genom den Rappeska härordningen år
1892 blev Gotland likställt med riket i övrigt. De många värnpliktiga
från fastlandet, som i fortsättningen fick sin militära utbildning
på Gotland, hjälpte till att knyta
banden fastare mellan ön och moderlandet.
Det är lärorikt att studera Gotlands krigshistoria. Senast har den
skildrats i överstelöjtnant Nils Vilhelm Söderbergs förnämliga arbete
»Gotländskt försvar». Alla erfarenheter – både framgångar och misslyckanden – har ett budskap till
oss. Gotlänningarna måste alltid
vara beredda att själva försvara sin
hembygd. Försvarsviljan, det nationella medvetandet, samhörighetskänslan mellan civilt och militärt
– det är begrepp som här fått sin
gestalt i tider som gått och som är
aktuella ännu i dag.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner