Print Friendly

Försvar i förändring

Av Amelie Langby | 2 maj 2014

frivarld_banner_stor2

I måndags anordnades Frivärlds årliga säkerhetspolitiska konferens, där bland annat flera internationella gäster deltog. Alla var överens om att tidpunkten för konferensen var mycket läglig, skriver Amelie Langby.

Morgonnyheterna rapporterade om att USA skulle införa nya sanktioner mot Ryssland. I Bryssel var 28 EU-ambassadörer på väg att samlas för att i sin tur fatta beslut om att utöka unionens svarta lista med fler ryska namn.

Med detta i tankarna begav jag mig på måndagsmorgonen ut på Djurgården i Stockholm. På Hotell Hasselbacken hade flera av Sveriges främsta försvars- och säkerhetsanalytiker samlats tillsammans med ambassadtjänstemän, politiker och andra inbjudna gäster för Frivärlds konferens på temat säkerhet i norra och östra Europa.

Alla var eniga kring att konferensen anordnades mycket lägligt. När Frivärld för några månader sedan först började planera hade de emellertid inte kunnat ana hur händelserna i Ukraina och östra Europa skulle ta sin utveckling, berättade tankesmedjans biträdande chef Katarina Tracz. Några har dock – till sin förtret – kunnat tänka tanken ”vad var det jag sade”. På Frivärlds säkerhetspolitiska konferens förra våren varnade den lettiske försvarsministern Artis Pabriks för Rysslands hot mot säkerheten i Europa, vilket Frivärlds grundare Mats Johansson betonade i sitt inledningsanförande.

Säkerhetsläget i Europa har förändrats i och med händelserna i Ukraina. Det påståendet är bara delvis sant, för i själva verket är Ukrainakrisen enbart den väckarklocka Georgienkriget 2008 aldrig riktigt blev. Förändringen har skett gradvis.

I Georgiens huvudstad Tbilisi för en tid sedan kom jag att tala med chefen för en säkerhetspolitisk tankesmedja som suckade över att det finns för få politiker av Churchills kaliber i Europa nuförtiden. Er utrikesminister Carl Bildt, sade han, är en av få som förstår Ryssland. Nog ligger det en del i hans ord.

Hur Europas ledare har kunnat missbedöma relationerna till Ryssland under Vladimir Putins presidentstyre kommer säkerligen att bli föremål för flera studier framöver. Totalförsvarets forskningsinstituts Rysslandskännare Gudrun Persson talade på Frivärlds konferens om att Putin alltid ligger steget före. Propagandan från Kreml är omfattande. Skillnaden nu jämfört med under Kalla kriget är att allmänheten är alltför omedveten om detta, sade Persson.

När vi i väst nu förstår vad Putin håller på med finns fortfarande ett anmärkningsvärt avstånd mellan förnimmelsen och förmågan att fatta beslut, menade Edward Lucas, redaktör på tidskriften The Economist. Medan Putin är villig att lida ekonomiskt är väst det inte, utan tror att sanktioner inte kostar. Medan Putin är villig att använda våld är väst det inte, utan hoppas på att kunna lösa problem med dialog. Medan Putin är villig att blåljuga är väst det inte, utan kan möjligen drista sig till att använda små vita lögner. Diskrepansen Lucas målade upp talar inte till västs fördel. Putin vet att väst inte är villigt att riskera ett tredje världskrig för Narva, konstaterade Lucas. Enligt hans analys handlar Rysslands agerande dels om att destabilisera Ukraina men i än högre grad om att splittra väst.

Frågan om Narva, om de baltiska staterna står näst på tur för Putins frammarsch, var ett av ämnena som berördes på konferensen – och den stora frågan var förstås Natos framtida utveckling och roll. Heather A. Conley vid Center for Strategic and International Studies i Washington menade att Nato fram tills för ett par månader sedan planerade för att arbeta mer med samarbeten och partnerskap, men att händelserna i Ukraina hade ökat behovet av att prioritera. När Nato nu drar sig tillbaka från Afghanistan var Conleys analys att alliansen mer skulle komma att fokusera på territorialförsvar och mindre på internationellt krissamarbete.

Vilka säkerhetspolitiska val Sverige gör är upp till svenskarna, poängterade USA:s ambassadör till Sverige, Mark Brzezinski, som var en av huvudtalarna. Den enkla men obekväma sanningen är att partnerskap inte är detsamma som medlemskap i Nato, vilket ambassadör Brzezinski också gjort klart för den svenska försvarsberedningen som inom kort ska presentera sina analyser. Atis Lejin, lettisk parlamentsledamot, antydde skämtsamt provocerande att de baltiska staterna i och med sitt Nato-medlemskap snarast skyddar Sverige i nuläget.

Sverige behöver gå med i Nato för att kunna skydda sitt territorium och för att inte låta sitt strategiska östersjöläge utgöra en bristande länk – den uppfattningen gick som en röd tråd genom konferensen. Sveriges Nato-ambassadör Veronika Wand-Danielsson klarade emellertid att på ett välbalanserat sätt förklara Sveriges officiella hållning, där Nato-medlemskap inte finns på förhandlingsbordet. Fram tills nyligen frågade knappast någon om svenskt medlemskap, påpekade hon.

På många sätt är det en ny säkerhetspolitisk tid. När svart ligger på vitt behöver frågor som inte låg på bordet tidigare tas upp – snabbare än förut, med större handlingskraft, och med mer medvetenhet om realiteter och relationer.

När jag på sena eftermiddagen promenerade hemåt över Djurgårdsbron och Narvavägen upp var det med några meningar från ambassadör Brzezinskis anförande i medvetandet. Han hade talat om demokratins värderingar och att det är vad den transatlantiska länken främst handlar om: människovärde, individuell frihet, jämställdhet, entreprenörskap och hållbarhet. Vad säkerhetspolitiken egentligen går ut på är värdet av att försvara dessa.

På tisdagen meddelades att också EU hade beslutat utöka sanktionerna mot Ryssland. Kvarstår gör ännu frågan om hur resoluta svenska beslutsfattare kommer att vara för att se till att Sverige reellt bidrar till säkerheten kring Östersjön och i Europa.

amelie_langbyAmelie Langby är ledarskribent och redaktör på Svenska Nyhetsbyrån.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism