Print Friendly

Första året: Stackars Obama

Av Mats Johansson | 6 november 2009

Barack Obama får Nobels fredspris. Något ekonomipris lär det dock inte bli; om några månader beräknas USA:s budgeunderskott för första gången i historien överstiga en biljon dollar. Och vänta bara, han har just börjat, skriver Mats Johansson om Obamas insatser.

Det har nu visat sig efter ett år vid makten att Barack Obama trots goda förutsättningar inte kunde gå på vattnet. Det slutliga beskedet kom när han oförskyllt ådrog sig löje i samband med fredspristilldelningen.

Men det är inte presidentens fel att priskommittéordföranden Thorbjörn Jagland (s) ville göra partipolitik av priset och splittrade kommittén, där en majoritet av politikerna (sic) från början motsatte sig valet. Minnesgoda har inga problem att sortera in valet av pristagare i samma kategori som 1973 års dynamiska duo: Le Duc Tho och Henry Kissinger, avdelningen feltänkt.

Man bör kanske observera att det inte var ekonomipriset Obama generades med. Det sedan länge ackumulerade stora amerikanska budgetunderskottet har under Obama flerfaldigats och spätt på statsskulden till sådana nivåer att nollorna inte längre räcker till – utan att arbetslösheten sjunker, snarare fortsätter upp mot tvåsiffriga tal. Ekonomifrågornas betydelse – ”it´s the economy, stupid!” som Clinton-strategen James Carville predikade för personalen i The War Room – visade sig mycket riktigt vara en viktig faktor bakom de republikanska segrarna i tisdagens guvernörsval i New Jersey och Virginia. Där fungerade Obamas stöd för partikamraterna snarast negativt, vilket visar att vinden har vänt trots bristen på republikanskt nationellt ledarskap utanför de konservativa nätverken.

Thorbjorn_Jagland_270x250
Thorbjörn Jagland FOTO: Harry Wad

Enligt halvårsprognoserna från både presidentadministrationens och kongressens budgetkontor kommer ”Washington” i år att konsumera ungefär 30 000 dollar per hushåll, varav snart närmare hälften i upplåning (13 000). Det är en ökning av den federala budgeten med över 20 procent på bara ett år, till över en fjärdedel av BNI. Till vilket ska läggas de offentliga utgifterna på delstats- och lokal nivå, som av naturliga skäl utsätts för press uppåt vid demokratpartiets framgångar.

Obama-åren kommer oavsett krigskostnadernas utveckling att bli en dyr presidentur för de amerikanska hushållen, en ökning med 5 – 8 000 dollar per år jämfört med Bush-åren. Då låg budgetunderskotten i snitt kring två procent av BNI, nu uppåt elva – nästan en fördubbling av tidigare rekordnivå under efterkrigstiden.

Om några månader går Obama sannolikt till historien som den första president som tog USA över mardrömgränsen en ”trillion” dollar, på svenska lika med en biljon dollar (10 följt av tolv nollor = tusen miljarder). Detta adderar till ett underliggande underskott som enligt projektionerna kräver ytterligare nio tusen miljarder dollar i skuldsättning det kommande decenniet, vilket skulle summera till en fördubbling av statsskulden, från dagens 40 procent av BNI till uppåt det dubbla. Plus nya reformer och ökade krigskostnader, alltså. Det blir i längden dyrt att föra krig på kredit, särskilt när räntan på statslånen äter upp det utrymme en trots allt förväntad god tillväxt skapar.

Barack_Obama_200x270
Barack Obama

Enligt en beräkning från den konservativa tankesmedjan Heritage Foundation skulle, allt annat lika, Obama under två mandatperioder därmed ha ökat statsskulden mer än alla andra amerikanska presidenter tillsammans. Ett ekonomipris till den som kan förklara vad som händer med inflation och tillväxt i hela världen i ett läge när den tidigare så starka amerikanska ekonomin närmar sig Italiens och Greklands!

Visst kan man säga att mycket av utgiftstrycket ärvts från tidigare och spätts på av finanskrisens alla mer eller mindre nödvändiga stimulanser, när sedelpressarna satts på turboväxel för att undvika en ny depression. Men Obamas egna tillskott till skuldhanteringen pekar i fel riktning; sedan tillträdet har han ökat de federala utgifterna ännu mer, för att betala vallöftena.

Och vänta bara, han har just börjat. Den stora sjukvårdsreformen beräknas kosta ytterligare någon tusenmiljarding (dollar) att lägga på toppen av skuldberget. För ingen tror väl att den och andra reformer kommer att finansieras med skattehöjningar fullt ut inför och under mellanvalsåret 2012.

Men så här kan det inte fortsätta. Det luktar skattehöjningar eller superinflation lagom till nästa presidentval. Och det är väl den pedagogiska poängen med framskrivningar av trender som dessa, att få de politiska och ekonomiska systemen att reagera och interagera i tid så att färdriktningen korrigeras och katastroferna kan undvikas. Men för detta krävs en president som för tillfället riskerar att hågkommas mer som en Jimmy Carter än en John F Kennedy.

Den ekonomiska försvagningen är sannolikt en av faktorerna bakom det sjunkande opinionsstödet för Obamas sjukvårdsreform. Floden av mätningar under hösten visar att i en central väljargrupp, seniorerna, har andelen supporters minskat från låga 30 procent till under 20, medan antalet motståndare växt till mer än hälften. Bland ”oberoende”, så viktiga för utgången i kommande kongressval, är stödet ännu lägre. I hela väljarkåren är enligt ett genomsnitt av alla mätningar motståndarna nu fler än anhängarna och en klar majoritet tror att reformen skulle både försämra kvaliteten och göra den dyrare.

Det har i sin tur bidragit till att det allmänna förtroendet för Obama fallit, om än långsammare än vårdopinionen. Än så länge håller han sig kring det viktiga 50-strecket, d v s hälften av de tillfrågade anser att han gör en godkänd insats. Mönstret visar att presidenter som faller därunder kan tappa stort i mellanvalsår, som när Clinton 1994 med 46 procent godkänt förlorade stödet i kongressen.

En starkt bidragande orsak då var – surprise! – den sjukvårdsreform som Obama nu måste driva igenom för att inte framstå som en förlorare redan efter ett år. Normalt begränsar sig förlusten för en nyvald president till 15-20 mandat, vilket inte skulle rubba läget, men utvecklingen av vårdopinionen måste plåga Obamas strateger som kan befara en repris på 1994 hur mycket de än twittrar och använder uppreklamerade ”sociala” medier. Med 40 nya platser i representanthuset skulle republikanerna vara tillbaka i kampen inför 2014. Utan ledare och andra profilkandidater än Sarah Palin blir det dock svårare.

Stackars Obama. Så mycket att göra, så starkt stöd från norska Nobelkommittén – men bara tusen dagar kvar till nästa presidentval.

Mats JohanssonRapporten från Heritage Foundation finns här.

Mats Johansson är riksdagsledamot (m) och styrelseordförande för Svensk Tidskrift. Läs också hans artikel om anti-Obama-demonstrationen i Washington D C, Obamas ”nine-twelve”.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner