Print Friendly

Försäkringsväsendets förstatligande

Av Redaktionen | 31 december 1945


1945


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

FÖRSÄKRINGSVÄSENDETS
FÖRSTATLIGANDE
NÅGRA SYNPUNKTER
Av försäkringsdirektör PA”R ULMGREN, Stockholm
DET enskilda försäkringsväsendet h~r i »Arbetarrörelsens efterkrigsprogram» såtillvida fått en hedersplats, som det är den enda
näringsgren, där man direkt utan omsvep dekreterar, att verksamheten skall förstatligas. Åtgärden har ansetts så självklar, att
man i den 187 sidor starka motiveringen till de »27 punkterna»
icke ansett sig behöva offra mer än drygt en halv sida på förebringandet av en – även kvalitativt sett – mycket torftig bevisfö-
ring för skäligheten av socialiseringskravet.
Det är icke något för vårt land särskilt karakteristiskt, att det
enskilda försäkringsväsendet från tid till annan är föremål för
dylika förslag. Den särskilt för livförsäkringsverksamheten nödvändiga fond-ansamlingen är som bekant av en sådan storleksordning, att den helt naturligt måste utgöra en stark frestelse vid
socialiseringsfrågans bedömande hos de styrande. I själva verket
kan mau ofta spåra detta såsom ledande motiv, när frågan om
förstatligande av det enskilda försäkringsväsendet dyker upp. I
»Arbetarrörelsens efterkrigsprogram» har också kravet på socialisering uttryckts på följande sätt: »Försäkringsväsendet förstatligas dels för att åstadkomma erforderlig rationalisering, dels för
att vinna ökad offentlig kontroll över kapitalmarknaden».
Detta i kategorisk form framförda yrkande har numera som
bekant tagit formen av en socialdemokratisk massmotion (av
Strand-Hermansson), en motion, som sekunderats av det kommunistiska partiet genom herr Hagbergs i Luleå motion i enahanda syfte. De båda vänsterpartiernas motioner utmynnar i kravet på en utredning om »rationalisering och centralisering» av det
enskilda försäkringsväsendet. Under det att den socialdemokratiska motionen i detta krav inbegriper frågan »om och i vilken utsträckning det privata försäkringsväsendet bör överföras till staten», så går den kommunistiska motionen rakt på sak och krä-
ver, att utredningen direkt skall avse ett förstatligande. Man har
162
{
. ,
f :
‘,
Försäkringsväsendets förstatligande
sålunda gått »from sounds to things» och på försäkringsområdet tagit ett betydelsefullt steg till förverkligande av arbetarrö-
relsens efterkrigsprogram.
I motiveringen till detta program heter det: »Försäkringsväsendet bör helt övertas av staten- detta icke endast för att utvidga
det statliga inflytandet över kapitalmarknaden, utan även därför
att den enskilda företagsamheten på detta område ur vissa synpunkter är ekonomiskt ineffektiv.» År de~ enskilda försäkringsväsendet i vårt land i verkligheten så ineffektivt, och är det troligt, att denna rörelse i statens hand skulle bli driftsmässigt _sett
bättre skött och – först och sist – handhavas på ett ur försäkringstagarnas synpunkt bättre sätt, än nu sker~
Ingen torde kunna bestrida, att den utbredning, försäkringstanken vunnit i vårt land, och som på detta område ställer Sverige
högt på rangskalan bland kulturländerna, är det enskilda försäkringsväsendets förtjänst. Om t. ex. en jämförelse, belysande livförsäkringens utbredning i Sverige, göres med de övriga europeiska
länder, där livförsäkringen nått den största utbredningen, så visar
det sig, att livförsäkringssumman per individ vid det nuvarande
världskrigets utbrott utgjordes (i svenska kronor efter parikurs):
för England 1,214 kr., Schweiz 1,072 kr., Sverige 893 kr., Holland
796 kr., Danmark 740 kr., Norge 735 kr., Tyskland 354 kr., Finland
343 kr. Sverige intar alltså här den tredje platsen bland de uppräknade 8 nationerna.
Att den enskilda försäkringsrörelsen i vårt land överhuvud nätt
en utveckling, som- även internationellt sett – måste betraktas
såsom framstående, sammanhänger givetvis med Sveriges höga
ekonomiska och sociala standard. Men denna förklaringsgrund
är icke tillräcklig. Den väsentliga orsaken är förvisso försäkringsbolagens insatser och den organisation, på vilken dessa grundar sig.
Det har sagts, att svenska folket numera befinner sig på en
sådan standard, att en försäljningsorganisation på försäkringsområdet vore onödig. Detta är i själva verket ett av de argument,
som ibland anförts för en socialisering av försäkringsverksamheten i vårt land. Man anser, att det upplysta svenska folket av
egen drift kommer att vända sig till en av staten inrättad anstalt
för att taga erforderlig försäkring, varigenom all agentprovision
skulle bortfalla. På grund härav skulle omkostnaderna väsentligt
kunna nedbringas.
163
.~
. -~w·
; l
< ;
<,
·.,…_.. ”‘”-:.;. … ):- ..

Pär Ulmgren
Alla, som sysslat med praktisk ackvisitionsverksamhet, vet, hur
mycket arbete, som i de allra flesta fall behöver nedläggas, för
att få en försäkring avslutad, även när vederbörande erkänner,
att han har behov av utökat försäkringsskydd. Ingen, som i grund
känner ombudens mödosamma och ofta otacksamma arbete, kan
tänka sig en försäkringsverksamhet utan agenter, om resultatet
skall bli ens tillnärmelsevis detsamma som hittills.
Hur dåligt resultatet blir, när ingen försäljningsorganisation finnes, illustreras av den statliga postlivförsäkringen i England.
Ehuru premierna voro lägre än de privata bolagens, enär postlivförsäkringen arbetade utan agenter och med dem förenade kostnader, var resultatet omkring 1925, då rörelsen efter c:a 60 års
verksamhet nedlades, en ansvarssumma av endast omkring 9 mill.
sv. kr., d. v. s. omkring tiondelen av vårt största livförsäkringsbolags anskaffningssumma under ett enda år (1943). I Italien var
livförsäkringen statsmonopoliserad åren 1912-1923. På grund av
bristande anslutning uppgavs detta experiment.
Man kan med bestämdhet påstå, att icke heller en statlig monopolanstalt med försäljningsorganisation skulle kunna åstadkomma
samma goda resultat som de enskilda försäkringsbolagen hitintills,
därför att en monopolanstalt är i avsaknad av konkurrens.
staten skulle snart komma att finna, att helt andra problem
kräver sin lösning, när det gäller att sälja försäkringar, än när det
gäller statens nuvarande affärsverksamhet, som har en helt annan karaktär. Allmänheten uppsöker nämligen själv systembolagen för att köpa sprit, tobaksbutikerna för tobaksvaror, statens
Järnvägar för resebiljetter, postkontoren, när det gäller frimärken, m. m. Telegrafverket behöver icke ackvirera för telefonabonnemang, och Vattenfallsstyrelsen och El-verken har ej heller några
svårigheter att avsätta sin elektriska energi. De varor eller tjänster, som de statliga verken tillhandahåller, säljer sig själva, och
allmänheten står ofta i kö för att komma i åtnjutande av dessa
varor. Men allmänheten står sannerligen icke i kö för att få köpa
försäkringar. Det erfordras helt andra åtgärder för att driva en
effektiv försäljning därav.
Finansminister Wigforss höll nyligen i Stockholm ett föredrag
över ämnet: »Staten och försäkringsväsendet» på inbjudan av det
till Landsorganisationen anslutna »Försäkringsfunktionärernas
Förbund». Till denna organisation är bl. a. en del av folkförsäkringsbolagens fältmän anslutna. Herr Wigforss yttrade därvidmed hänsyftning på försäkringsrörelsen – att, »när det gäller
164
• ~r .
(
–~—~-~-~———-…——-..,..,-~-~~
Försäkringsväsendets förstatligande
standardiserade varor i stora mängder, utan hänsynstagande till
den personliga smaken, blir argumenten för statlig verksamhet genast starkare». I själva verket är det så långt ifrån, att det inom
försäkringsverksamheten är fråga om »standardiserade varor», som
denna verksamhet tvärtom kräver en ständig anpassning till den
ekonomiska och sociala utvecklingen i samhället. Nya försäkringsformer och försäkringsvillkor, förändringar och förbättringar med
hänsyn till vunna erfarenheter och en smidig anpassning till de
individuella behoven hos kunderna är ofrånkomliga krav på en
god försäkringsservice. Härpå är också den moderna ackvisitionen
inom försäkringsbolagen inriktad.
Att en dylik uppgift icke skulle kunna med framgång handhas
av en monopolanstalt står klart för oss försäkringsmän. Konkurrensens betydelse får här icke -förbises. Genom konkurrensen de
olika bolagen emellan frammanas bärkraftiga initiativ för .en ständigt fortgående förbättring av denna service, i första hand siktande på en anpassning till de aktuella behoven, som spelar en så
stor roll inom det privata försäkringsväsendet. En dylik anpassning skulle aldrig förefinnas inom en monopolanstalt, där konkurrensens stimulans saknas.
Försäkringsväsendet är i högsta grad dynamiskt. Dess utveckling är ofrånkomligt beroende av en högkvalificerad försäljningsorganisation. Men, även om ett statsmonopol skulle lägga sig upp
med en månghövdad agentkår, skulle helt säkert försäljningen,
utan konkurrensens livgivande påverkan, av det allt annat än lustbetonade försäkringsskyddet icke på något sätt komma att motsvara förväntningarna. Man har svårt att föreställa sig en ackvisitör i skepnad av en statstjänsteman, som med liv och lust och
oemotstådlig energi ägnade sig åt försäljning av den allt annat
än lättsålda vara, som heter försäkringsskydd. Nej, en stagnation
i den hittillsvarande nyteckningen bleve den ofrånkomliga följden,
varjämte ett stelnande i formerna skulle uppkomma – allt till
obotlig skada för försäkringstankens vidare utveckling i vårt land.
Givetvis kan värdet av en sådan utveckling principiellt ställas
under diskussion. I själva verket kan detta sägas utgöra kärnpunkten vid besvarandet av frågan, om det enskilda försäkringsväsendet bör förstatligas. Denna verksamhet är icke endast »en
jättestor sparorganisation», som finansministern betecknade den i
sitt nyss berörda föredrag. Den gamla tron på sparandets betydelse
har förvisso fått allvarliga törnar under senare tider. :Nien försäkringsväsendet har – utöver det sparande, som ingår som en
13-45249 Svensk Tidskrift 1945 165

..
– r
f J
; -r
…s
— , …… …… _.,..
Pär Ulmgren
del av livförsäkringens funktioner – till sitt huvudsakliga ändamål att skapa skydd mot ekonomiska förluster genom oförutsedda
händelser av skilda slag. Är uppgiften att utveckla den enskilda
individens sinne för sparandet, hans pliktkänsla att själv i görligaste mån draga försorg om sig och de sina, hans ekonomiska
förtänksamhet överhuvud, en ur samhällets synpunkt tacknämlig
gärning~ I så fall måste uppenbarligen försäkringsväsendet principiellt ha en viktig uppgift att fylla. Frågeställningen blir då,
om det privata försäkringsväsendet är bättre skickat än staten att
handha en dylik uppgift.
Visserligen betecknas såväl i efterkrigsprogrammet som i motionerna försäkringsväsendet såsom ur olika synpunkter ineffektivt.
När det gäller försäkringstankens vidare utveckling i vårt land,
kan emellertid förvisso med framgång hävdas, att en dylik uppgift icke kan lösas lika effektivt av det allmänna – i varje fall
ej utan tvång. Försäkringsskyddet är en idevara, vars försäljning ofrånkomligen kräver ej blott en säregen, härför skickad försäljningsorganisation utan även den stimulans, som endast konkurrensen kan skänka. Det enskilda försäkringsväsendet har i sin
moderna fältorganisation och dess teknik ett av de bästa vapnen
mot socialiseringstanken. Måhända är det i känslan härav som
en skribent i ett av de senaste numren av »Tiden» pläderar för
»en geografiskt decentraliserad organisation av i samhällets regi
bedriven försäkringsrörelse». Han förmenar, att vad han kallar
»ett moment av konkurrens» skulle kunna bibehållas genom upprättandet av ett antal halvstatliga bolag med till lämpliga geografiska områden begränsad verksamhet. Förslaget att låta ett
antal statliga försäkringsföretag konkurrera med varandra är
onekligen originellt. Det står emellertid i ett uppenbart motsatsförhållande till kravet på en centralisering av försäkringsväsendet såsom det primära i förstatligande-projektet.
Om man sålunda skulle medge det enskilda försäkringsväsendets
överlägsenhet ur nu berörda synpunkter på den frivilliga försäkringens område, så återstår ju alltid invändningen, att försäkring i statens hand kan effektueras genom tvång. Kravet på
obligatorisk försäkring framföres också mycket riktigt i årets
motion. (Parentetiskt må här inskjutas, att, då »motionen» i denna
artikel omnämnes, därmed avses den socialdemokratiska motionen,
vilken på ett väsentligt utförligare sätt än den kommunistiska behandlar den föreliggande frågan.)
166
”” .
Försäkringsväsendets för statligande
Till förmån för en tvångsvis genomförd försäkring kan pekas
på sociala skäl: den privata försäkringsrörelsen har icke mäktat
förse varje individ i samhället med det försäkringsskydd han borde
ha. Därför vore det nödvändigt, att staten ingriper. I den mån som
ett lands ekonomiska standard, dess bärkraft höjes, så kan socialförsäkringen utvidgas. Men detta kan näppeligen syfta till annat
än att höja miniroiskyddet med tanke på de mest behövande. Och
så långt torde det väl aldrig gå i nivellering, må man hoppas, att
alla blir lika behövande. I så fall bör den enskilde ha både möjlighet och rättighet att få försäkringsskyddet avpassat efter sitt
eget behov. Mot att staten ombesörjer även det frivilliga försäkringsbehovet, torde bärande skäl i det föregående ha anförts.
På sakförsäkringens område är skiftningarna i de individuella
behoven om möjligt än större. De svårigheter, som skulle vara
förknippade med en obligatorisk försäkring, träder här skarpare
i dagen. Det kan i detta sammanhang vara av intresse att peka
på den motivering, som i motio~en förebringas för införandet av
statlig obligatorisk försäkring på sakförsäkringens område. Motionärerna uttala, att det »inom avsevärda försäkringsområden utöver
de obligatoriskaarbetarolycksfalls-och trafikförsäkringarna redan
de facto råder försäkringstvång. Ingen fastighet och intet varulager kan belånas utan betryggande försäkring. Åven sjö- och
transportförsäkring bli av liknande skäl av tvingande art. De
flesta bilar köpas på avbetalning, och säljaren ser därför noga
till, att bilen är kaskoförsäkrad.» Så långt motionärerna, som till
detta resonemang knyter påpekandet, att agenter blir obehövliga,
och att de med dem förbundna kostnaderna följaktligen kan inbesparas vid ett obligatoriskt försäkringsförfarande.
Vad autokasko-försäkringen beträffar, må påpekas, att motionärernas utgångspunkt såtillvida icke är riktig, som långt ifrån
alla bilar f. n. är kaskoförsäkrade. Ar 1938 – det sista år under
vilket normala förhållanden på trafik- och automobilförsäkringens
område var rådande – var nämligen av 250,000 trafikförsäkrade
fordon trots stark ackvisition endast 16 % fullständigt kaskoförsäkrade, och för ytterligare 55 % var en mindre omfattande försäkring gällande, avseende endast brand eller stöld eller båda dessa
risker.· I fullt medvetande om de olika föreliggande riskerna har
alltså flertalet motorfordonsägare valt att i större eller mindre utsträckning stå självrisk.
I detta sammanhang förtjänar att omnämnas, att då det vid
tidigare tillfällen ifrågasatts, att den nu av enskilda försäkrings- 167
};·
~’f ….~, _—-..,..,·~·- –~fl…·””
,<
: ,f ~-
”,
·–~– ··~· ~ ~
Pär Ulmgren
anstalter bedrivna obligatoriska trafikförsäkringen skulle centraliseras i statens hand, de stora sammanslutningarna av bilägare i
landet, såsom Motormännens Riksförbund, K. A. K. med anslutna
landsortsklubbar och Trafikbilägarnas Riksorganisation kraftigt
motsatt sig införandet av en monopolanstalt och framhållit såsom
bestämt önskemål, att bilägarna finge behålla friheten att teckna
sina försäkringar i privata försäkringsbolag med hänsyn till de
fördelar för försäkringstagarna, det nuvarande systemet anses innebära. En obligatorisk statlig arrtokasko-försäkring skulle ~ed
stor sannolikhet bedömas på enahanda sätt av dem, som därav
skulle beröras.
I vilken omfattning fastigheter och varulager är oförsäkrade,
undandrager sig bedömande, men säkerligen förekommer detta i
viss utsträckning, särskilt i fråga om mindre fastigheter och varulager.
Utöver en erinran om, att givetvis icke alla byggnader och alla
varulager i vårt land är belånade, kan man till vad motionärerna
anför såsom motiv för ett obligatoriskt försäkringsförfarande,
knyta följande reflexioner.
Vid en obligatorisk försäkring skulle det i första hand gälla att
fastställa vilka försäkringsvärden, som skulle vara grundläggande
för såväl premiesättningen som regleringen av inträffade skador.
Med avseende å en obligatorisk brandförsäkring av fastigheter
låge det väl närmast till hands att använda taxeringsvärdena.
Det bör då uppmärksammas, att man i fråga om fastigheter har
att räkna med tre värden, vilka sinsemellan kan vara väsentligt
olika, nämligen taxeringsvärdet, saluvärdet och försäkringsvärdet.
Taxeringsvärdet fastställes normalt vart femte år för att ligga
till grund för skattetaxeringarna. Saluvärdet motsvarar det belopp, som vid försäljning i öppna marknaden beräknas kunna erhållas för fastigheten. Dessa två värden borde principiellt sammanfalla, men är som bekant mycket ofta och kanske som regel
olika. Skillnaden mellan dem kan vara högst betydande. Försäkringsvärdet slutligen skall, med användande av ordalag hämtade ur lagen om försäkringsavtal, motsvara vad det omedelbart
före branden skulle ha kostat att få egendomen ersatt med ny av
samma slag efter avdrag av värdeminskning på grund av ålder.
Mellan taxeringsvärdet och försäkringsvärdet föreligger sålunda
ej heller någon överensstämmelse. Dessa värden avviker också
ofta mycket starkt från varandra. Vad beträffar jordbruksfastigheter, åsättes som bekant byggnaderna icke något särskilt taxe- 168
– r
‘ –,
Försäkringsväsendets förstatligande
ringsvärde, vadan åtminstone f. n. ej någon möjlighet föreligger
att här grunda en obligatorisk försäkring på taxeringsvärdet.
·Ej heller i fråga om varulager torde det, särskilt med hänsyn
till växlingarna i varubeståndets storlek och värde, finnas någon
enkel och schablonmässig metod att fastställa försäkringsvärdena
för en obligatorisk försäkring.
Man har svårt att undertrycka den reflexionen, att föresprå-
karna för en dylik försäkring knappast satt sig in i de tekniska
svårigheter, som skulle vara förbundna med ett försäkringstvång
på sakförsäkringsområdet, för att ej tala om de olägenheter, som
härigenom skulle förorsakas de försäkrade. En obligatorisk grundförsäkring till ett jämförelsevis obetydligt belopp för fastighetsoch varuägare skulle närmast vara meningslös. Under alla omständigheter måste här behovet av tilläggsförsäkringar ständigt
göra sig gällande.
Om man sålunda måste ställa sig skeptisk beträffande möjligheten att finna entydiga grunder för fastställande av försäkringsvärdet, så är man inte mindre frågande inför spörsmålet, hur man
tänkt sig lösa premieproblemet vid en tvångsförsäkring. Det försäkringsmässiga kravet på att premien skall avvägas efter risken,
kan väl icke uppgivas. En schablonmässig premieuttaxering utan
hänsynstagande härtill förefaller otänkbar på grund av den orättvisa, ett dylikt förfaringssätt skulle medföra gentemot de försäkrade. Det skulle i varje fall stå i bjärt kontrast till det privata
försäkringsväsendets teknik. Till belysning härav kan nämnas, att
premien för en brandförsäkring kan variera från c:a 20 öre upp
till inemot 10 kronor per tusen för s. k. »civilrisker», beroende på
byggnadssätt och belägenhet. För industriella risker är latituden
väsentligt större och sträcker sig från så lågt som 30 öre för t. ex.
vissa betongbyggnader vid järnverk upp till inemot 100 kr. pro
mille för en tjärugnsanläggning av sämsta kvalitet.
Ett schablonmässigt fixerande av premien på sjöförsäkringens
område skulle vara lika orimlig. Premien för försäkring av fartyg
kan icke standardiseras efter ett mer eller mindre tillförlitligt
taxeringsvärde. Risken och därmed premien är beroende av fartygets typ, av det skick, i vilket fartyget befinner sig, av befälhavarens kvalifikationer, av traden och av lastens beskaffenhet. Efter
dessa faktorer varierar fartygen, såsom risker betraktade, från
oförsäkringsbara till goda. Varuförsäkringen är ännu omöjligare
att schablonmässigt standardisera. Här tillkommer för riskbedömningen förutom fartygets riskegenskaper varans och emballagets
169
. .-··
– .•.• ..c’i .•-.<:.,..-.,·….:….:~…-·…………_ ……,,…f _ _ __:_
r··:-
• l
f !
i
·,-<~_~ ·’-‘”• .. .)
-.
Pär Ulmgren
beskaffenhet, lastningen, årstiden för befraktningen, klimatzoner,
som skall passeras, omlastningar, förhållandena på inlastningsoch utlastningsorterna o. s. v. En individuell och sakkunnig bedömning av alla dessa faktorer har över hela världen visat sig
nödvändig för ett tillfredsställande handhavande av sjöförsäkringen.
En obligatorisk försäkring på de områden, motionärerna tänkt
sig, förefaller verklighetsfrämmande. I varje fall måste den betecknas såsom helt oförenlig med de krav, som industri, handel
och övrigt näringsliv måste ställa på ett effektivt försäkringsskydd. Att låta sig förledas till tanken på en obligatorisk försäkring, därför att kostnaderna för agenter härigenom skulle kunna
inbesparas, är ett mer än lovligt förenklande av problemet. Hur
näringslivet med sina skiftande försäkringsbehov och krav på en
affärsmässig försäkringsservice överhuvud skulle kunna inordnas
under en stelbent obligatorisk statsförsäkring, är svårt att fatta.
Aven från enskilda försäkringstagare kan givetvis tungt vägande
invändningar resas mot ett dylikt projekt.
Såsom skäl för förstatligandet av försäkringsväsendet göres vidare gällande, att detta i statens regi skulle kunna drivas tilllägre
kostnader, än nu sker hos de privata bolagen. Kritiken mot försäkringsverksamhetens höga förvaltningskostnader intar också en
central plats i den föreliggande motionen.
Till intäkt för påståendet om de höga kostnaderna på skadeförsäkringens område hänvisas till Försäkringsinspektionens årsberättelse, vari enligt motionärerna »en sedan år 1931 publicerad
tabell lämnar klart besked». Denna tabell, som uppvisar »på året
belöpande premier och skador m. m. för egen räkning», är emellertid missvisande för icke fackmannen och kan i varje fall icke
utnyttjas för det, som intresserar svenska försäkringstagare, nämligen hur stor del av de av dem erlagda premierna, som åtgår till
omkostnader. Tabellen avser nämligen både svensk och utländsk
affär. I t. ex. brandförsäkring – den utan jämförelse största sakförsäkringsbranschen – faller ej mindre än c:a 40 % på utländsk
affär, för vilken kostnaderna i regel är vida större än för svensk
affär. Härtill kommer, att siffrorna icke hänför sig till bruttopremier utan till nettopremier, d. v. s. till erlagda premier minus
återförsäkringspremier, vilket ytterligare förrycker bilden. Det
vanskliga i att bedöma förvaltningskostnaderna efter nyssnämnda
tabell har understrukits av Försäkringsinspektionen i dess be- 170
” ‘

·’l’ .
Försäkringsväsendets förstatligande
rättelse för 1943, där det uttalas, att »Några tillförlitliga slutsatser
rörande exempelvis omkostnadernas skälighet kunna icke dragas
ur de anförda siffrorna».
Premieinkomsten är överhuvud taget icke ensam användbar som
kostnadsmätare. Endast en viss del av kostnaderna är direkt beroende av premieinkomsten, under det att kostnaderna i övrigt är
beroende av en mångfald andra faktorer, såsom antalet försäkringar, riskernas karaktär, skadefrekvensen m. m. Om med~l?-
premienivån är hög, kommer kostnaderna, mätta i procent av premierna, att te sig fördelaktigare än vid en lägre medelpremienivå.
En höjning av premierna kan ge ett falskt intryck av att kostnaderna blivit lägre. Vid premiesänkning blir förhållandet det omvända. Om exempelvis brandpremien för en fabrik är 1,000 kronor
per år och bolagets kostnader för försäkringen utgör 10 % agentprovision eller 100 kronor samt 150 kronor i andra kostnader, blir
kostnadssumman 250 kronor eller 25 % av premien. Om så fabriken förses med automatisk sprinkleranläggning, reduceras premien
med 50 % eller till 500 kronor. Agentprovisionen sjunker härigenom till 50 kronor, men bolagets övriga kostnader förblir oförändrade, och totalkostnaden sjunker sålunda från 250 till 200 kronor. Kostnaden i procent av premien har det oaktat stigit från 25 %
till 40 %.
Detta exempel ansluter sig nära till verkligheten. Genomsnittspremien för brandförsäkring överhuvud taget i Sverige har nämligen i de s. k. riksbolagen, d. v. s. över hela landet arbetande
bolag, från år 1920 nedpressats med c:a 50 %. Detta har skett under konkurrensens oavlåtliga tryck, men är också beroende på
förbättrat byggnadssätt och intensifierat brandskydd, på vilka områden brandbolagen nedlagt ett målmedvetet arbete genom sina
härför särskilt skapade organ. Jämväl inom övriga sakförsäkringsgrenar är premienedsättningstendensen övervägande. Från
1920-talet har sålunda genomsnittspremien minskats med över hälften inom ansvarighetsförsäkring och inbrottsförsäkring och med
1/4 a 1/3 inom vattenledningsskadeförsäkring, maskinförsäkring
och garantiförsäkring. I själva verket är förbilEgandet av försäkringsskyddet än starkare, än som framgår av de sålunda anförda siffrorna, beroende på tid efter annan till försäkringstagarnas förmån vidtagna ändringar i försäkringsvillkoren, innebärande
utökat försäkringsskydd.
Lika felaktig är den jämförelse, som motionärerna gjort med
Riksförsäkringsanstaltens kostnader, redan därför att dess rörelse
171
t+·.
. ,
‘ ·,

Pär Ulmgren
avser obligatorisk försäkring. Härtill kommer, att det för Riksförsäkringsanstaltens vidkommande ej är möjligt att ur tillgängliga uppgifter få fram någon riktig siffra för de verkliga förvaltningskostnaderna. Anstaltens budget belastas sålunda icke med nå-
gon kostnad för en del starkt kostnadskrävande ändamål såsom
hyra av kontorslokaler,_ viss del av premieuppbörden, porto och
pensionering av de c:a 600 anställda. Å andra sidan måste hänsyn
tagas till vissa Riksförsäkringsanstalten åvilande arbetsuppgifter,
vilka sakna motsvarighet hos de privata bolagen. Det borde utan
vidare vara klart, att de av motionärerna gjorda jämförelserna
är felaktiga.
Även för livförsäkringens vidkommande gör motionärerna gällande, att Försäkringsinspektionens berättelse lämnar material för
en omkostnadsundersökning, blott man lägger längre tidsperioder,
t. ex. 5 år, till grund för beräkningen. Omkostnadsförloppet förmenas härvid kunna »ganska väl utläsas ur förhållandet mellan
förvaltningskostnader och premieinkomst». I motiveringen till
»Arbetarrörelsens efterkrigsprogram» pekar man särskilt på livbolagens höga anskaffningskostnader – »30 a 40 kr. per 1,000 kr.
försäkringssumma». Dessa anskaffningskostnader innefattar emellertid utgifter för läkarundersökning, riskbedömning, utfärdande
av försäkringsbrev m. m. De är av engångsnatur och skall därför givetvis icke jämföras med vare sig försäkringssumman eller
enbart begynnelsepremien utan med värdet av samtliga premier,
som skall erläggas för försäkringen. Mätt på detta sätt motsvarar en anskaffningskostnad av 35 kr. per tusen kr. försäkringssumma i genomsnitt ett omkostnadstillägg av c:a 6 % av premierna. Det torde kunna ifrågasättas, om det finns många företag, som har så låga försäljningskostnader – i varje fall då det
gäller en icke-nödvändighetsvara.
Förvaltningskostnaderna »framstå som skäliga endast om de utgöra ett rimligt pris för den riskfördelningsverksamhet, som det
är försäkringsorganens uppgift att ombesörja», heter det i motionen. Mot denna sats är ingen annan erinran att göra, än att man
givetvis måste ställa frågan, vad som i detta sammanhang kan betecknas som rimligt. Vid bedömandet härav får man icke utgå
från, att den enskilda försäkringsrörelsens funktioner, på sätt
motionärerna villlåta påskina, är begränsad till en så enkel »fördelningsverksamhet» som att mottaga premier och reglera skador. Detta skulle möjligen kunna sägas om ett statsmonopol med
försäkringstvång. Skall det enskilda försäkringsväsendet rätt
172
. ~’ .
_l’__:.·_:___L__ _ _ _ _;….i.._ _ _ _ __
Försäkringsväsendets för statligande
fylla sin uppgift i samhället, har det att bära kostnader ej blott
för nyanskaffningsarbetet utan ock för vidmakthållandet av redan
tecknade försäkringar, den s. k. »beståndsvården». För detta ändamål kräves en väl kvalificerad fältorganisation. Även den centrala organisationen kräver, förutom rutinpersonal, högt kvalificerade krafter. Här är icke blott fråga om organiserandet och ledningen av fältarbetet, premiedebitering och -uppbörd, utan också
om skötseln av arbetet med reglering av försäkringsfall. Den särskilt på livförsäkringsområdet omfattande kapitalförvaltningen,
organisationen av den för allmänheten betydelsefulla kundtjänsten, arbetet på det skadeförebyggande området och mycket annat
medför utgifter, som allt sammanfattas under begreppet »förvaltningskostnader».
I motionen framföres i kategorisk form påståendet, att dessa
kostnader är för höga. I fråga om livförsäkringen har exempelvis anförts, att förvaltningskostnadernas andel i de försäkrades
fonder för hela den egentliga livförsäkringsverksamheten i medeltal utgör 1,7 % (för folkförsäkringsbolagen 3 %), under det
att förvaltningskostnaderna för postsparbanken belöper sig till
0,8 % och hos sparbankerna till 0,7 % av insättarebehållningen.
Det är svårt att förstå meningen med en sådan jämförelse. Det
rör sig här om så artskilda verksamheter, att en direkt jämförelse
helt enkelt ej är möjlig. Vill man jämföra kostnaderna för sparverksamheten i de olika fallen, är det nödvändigt att söka utsöndra den del av kostnaderna för livförsäkringsverksamheten i
dess helhet, som kan anses belöpa sig på sparmomentet i försäkringen. Någon motsvarighet till livförsäkringsbolagens kostnader
för anskaffning, riskbedömning, premieinkassering och beståndsvård förekommer över huvud taget icke för postsparbanken och
sparbankerna.
En jämförelse, som vore av intresse, vore med företag utanför
försäkringsområdet, som har en likartad produkt och försäljningsorganisation. De försök, som gjorts i detta avseende, har utfallit
till skadeförsäkringens fördel, men här fordras ingående studier av ett svårbemästrat jämförelsematerial, om man skall våga
sig på mer kategoriska påståenden. En jämförelse, som visserligen
haltar men ändå är av visst – låt vara teoretiskt – värde, kan
göras med statens tipstjänst. Det är här liksom vid försäkring
fråga om en idevara, men med vissa betydelsefulla olikheter. Medan försäkringsförsäljning går ut på att vädja till människors
ansvars- och pliktkänsla och representerar vardagen i deras liv,
·-· ‘”‘–
173
… ,( t
”,
·-.~· ·’lit·,;. ..;. _l ..,……..

Pär Ulmgren
bygger tippning på människans lust att spela och spekulera och
ger tillvaron ett visst inslag av fest. Tippningen behöver följaktligen ingen försäljning, ingen reklam, ingen tillverkning av mångskiftande, efter individuella behov anpassade avtal, avsedda att
gälla för år framåt. Dess uppgift är helt enkelt att från spelarna
insamla deras insatser och till vinnarna distribuera en del därav,
varför något behov av högt kvalificerade arbetskrafter, motsvarande dem, som kräves för försäkringens skadereglering, icke föreligger. Ej heller har tippningen någon kapitalförvaltning för sina
deltagares räkning, lika litet som den har några utgifter för den
skyddsverksamhet, som är förknippad med försäkringsrörelsen.
Tipstjänstens omkostnader uppgår icke desto mindre till17 a 18%
av insatserna, vilka för verksamhetsåret 1943/44 belöpte sig till
27 millioner kronor. Siffrorna anföres icke såsom en kritik mot
statens tippningsbolag utan endast för att klarlägga, att även förvaltningen av en så enkel apparat som tippning drar med sig
kostnader av en storleksordning, som visar, att skadeförsäkringsbolagens kostnader icke är så ofördelaktiga, som deras vedersakare
gör gällande.
Den enda jämförelse av verkligt värde förblir emellertid en
jämförelse med lika slag av rörelse- här alltså med enskild försäkringsverksamhet i utlandet. Trots härmed förknippade svårigheter har undersökningar verkställts, vilka bekräftar den inom
svensk försäkringsverksamhet rådande uppfattningen, att vi här
arbetar med kostnader, som är låga i jämförelse med förhållandena
i utlandet. Härmed är givetvis icke sagt, att försäkringsbolagens
kostnader icke kan göras lägre. Det rationaliseringsarbete, som under det senaste decenniet satt sin prägel på näringslivet i allmänhet, har av naturliga skäl också gjort sig gällande inom försäkringsväsendet. Detta rationaliseringsarbete har icke minst tagit
sikte på kostnadernas nedbringande. Men härvid får givetvis kravet på försäkringens effektivitet icke eftersättas.
Med vad nu anförts har icke besvarats frågan, om försäkringsskyddet skulle kunna tillhandahållas allmänheten billigare i statens än i enskild regi. Avsikten har endast varit att påvisa, att de
kategoriska påståenden, som framförts till förmån för en sådan
teori, är baserade på ett material, som icke är riktigt eller som eljest
ej kan godtagas i detta sammanhang. Något bevis för att staten
skulle kunna driva en försäkringsrörelse, kvalitativt jämbördig
med det privata försäkringsväsendets, tilllägre kostnader än detta
senares, har i varje fall hittills icke framlagts. Vid en rättvist be- 174
l
: l
‘ ~.
l’ _·:_______..t.:__~~—……- ‘ – – – – – – – – – –
Försäkringsväsendets förstatligande
dömande av denna fråga måste man givetvis utgå från, att det
statliga monopolbolaget icke skall inskränka sig till den enkla
»fördelningsverksamhet», som enligt motionärerna består i att mottaga premier och reglera skador. Det måste tvärtom förutsättas,
att även ett statsdrivet monopolbolag skall- i likhet med det privata försäkringväsendet – nedlägga arbete och kostnader på en
rättvis differentiering av premierna med hänsyn till de starkt
varierade riskerna, på en ständig anpassning av försäkringsformer och försäkringsvillkor efter den sociala och ekonomiska utvecklingen och på en snabb och effektiv kundtjänst i övrigt, för
att ej tala om den skadeförebyggande verksamhet, som i dag ingår som ett viktigt led i det enskilda försäkringsväsendets funktioner. Att ett statligt monopol skulle kunna åstadkomma allt detta
och därjämte utan trycket av konkurrens förbilliga det nuvarande
priset på försäkringsskyddet, förefaller i hög grad tvivelaktigt. Anledning föreligger snarare att räkna med en utveckling i motsatt
riktning. Internationell erfarenhet bekräftar icke, att en centraliserad jätteanstalt är principiellt gynnsammare ställd ur kostnadssynpunkt än mindre anstalter. Vissa undersökningar, verkställda
på försäkringsområdet i vårt land, pekar på, att det finns ett optimum för kostnadsminskning genom centralisering av verksamheten.
Hittillsvarande erfarenhet ger ej vid handen, att statsdrift åstadkommer prisbillighet. Frånvaron av konkurrens håller priset uppe.
Den besparing, som uppkommer genom torftigare service, snä-
vare skadereglering och uraktlåtenhet på det skadeförebyggande
området är också att taga i betraktande vid bedömandet av priset
på försäkringsskyddet. Med ett infört statsmonopol på försäkringsväsendets område försvinner för övrigt – liksom på andra områden av statligt monopol – möjligheten till kontrollerande prisjämförelser. Kvar står den nära till hands liggande risken, att ett
statsmonopol även på försäkringsområdet kan befinnas lämpligt
som skattekälla.
I motionen finner man ett onekligen överraskande motiv för förstatligandet av försäkringsväsendet. Det pekas på, att, som det
heter, »den fortgående penningvärdeförsämringen leder särskilt för
livförsäkring, som avser sparande för ålderdomsförsörjning och för
pensionsförsäkringen till socialt mycket beklagliga resultat». Försäkringstagarna har m. a. o. ingen garanti mot, att försäkringsbeloppen utbetalas i ett penningvärde, som är sämre än det, i vilket
175
.•,
i··::
j.
.•
Pär Ulmgren
premierna blivit erlagda. Och så kommer konklusionen, att »endast samhället kan ordna en härför erforderlig uppvärdering av
försäkringsbeloppen».
Frågan om anorduandet av livförsäkring i värdebeständig valuta har flera gånger upptagits till diskussion inom livförsäkringskretsar såväl i Sver-ige som i utlandet. Frågan har dock ej
kunnat föras längre än till det akademiska planet, då den ju är
direkt beroende av möjligheterna att placera försäkringstagarnas
i försäkringsfonderna ingående sparmedel i värdebeständiga sä-
kerhetshandlingar. Det är riktigt, att försäkringbolagen ej kan
skapa sådana placeringsmöjligheter, men hittills har ej heller statsmakterna på något håll i världen löst eller sökt lösa denna fråga,
vilken ju är av minst lika stort intresse på en mångfald andra
områden. Att, såsom motionärerna framkastar, söka för livförsäkringsväsendets dellösa frågan genom införande av statliga dyrtidstillägg å utfallande försäkringsbelopp förefaller så orimligt,
att det ej gärna kan på allvar ifrågasättas. Konsekvensen fordrar
i så fall uppenbarligen, att även sparande i annan form än genom
livförsäkring skulle genom utfästelser om statliga dyrtidstillägg
garanteras med avseende å dess realvärde. Och denna garanti, i
fråga om såvällivförsäkringssparandet som annat sparande, måste
givetvis komma att belasta samtliga skattebetalare.
Efter att ha belyst några av de väsentliga punkter, på vilka
det enskilda försäkringsväsendet förmenas vara ineffektivt, och
vilka följaktligen påverkat kravet på rationalisering, må i korthet
beröras det andra huvudmotivet för förslaget om förstatligande,
nämligen kravet på ökad offentlig kontroll över kapitalmarknaden.
I sitt tidigare omförmälda föredrag ingav herr Wigforss sina
åhörare den uppfattningen, att försäkringsbolagen hade i sina händer att »helt utan kontroll» bestämma över användningen av det
kapital, de hopsamlar från försäkringstagarna. Å ven motionen har
givits en sådan avfattning, att läsaren måste få den föreställningen,
att försäkringsbolagen har mycket fria händer i placeringsfrågan
och utövar ett starkt inflytande på kapitalmarknaden. Detta är
icke riktigt. Tvärtom är bolagen underkastade en mycket noggrann
kontroll i detta hänseende. Detta gäller i främsta rummet den alldeles övervägande del av dessa fonder, vilken motsvarar bolagen
skulder till livförsäkringstagarna och därmed jämförliga reserver.
För placeringen av dessa, under offentligt lås förvarade medel –
176
. ,
‘ :
‘•
……
Försäkringsväsendets förstatligande
uppgående till c:a 3,2 miljarder kr. – gäller mycket detaljerade
bestämmelser i den försäkringslag, som i de försäkrades intresse
ursprungligen tillkommit på bolagens eget initiativ. Urvalet av
tillåtna värdehandlingar är mycket begränsat, och samtliga är
av »guldkantad» karaktär.
Givetvis söker bolagen att på de av dem förvaltade fonderna
erhålla så hög ränteavkastning som med hänsyn till det allmänna
läget på penningmarknaden är möjligt, vilket även torde få anses
vara deras skyldighet med hänsyn till försäkringstagarnas intressen. Dessa intressen kräver emellertid samtidigt, att säkerhetssynpunkten blir vederbörligen tillgodosedd vid placeringarna.
Även de fria fonderna- d. v. s. de, för vilka nyssnämnda lagbestämmelser icke gäller – blir därför till största delen placerade i
värdehandlingar av i huvudsak samma art som försäkringsfonderna —, d. v. s. de, för vilka lagbestämmelserna gäller.
Vid den utveckling, som det riskvilliga kapitalet och andra faktorer bestämmer, kommer de av försäkringsbolagen förvaltade försäkringsfonderna endast att spela en medverkande roll inom ramen av de lagliga placeringsföreskrifterna för dessa fonder. Det
må tillfogas, att försäkringsbolagen vid sina placeringar söker
rätta sig efter de önskemål och riktlinjer, som framkommer från
de valutavårdande myndigheternas sida och ej söker påverka penningpolitiken. Uppfattningen, att bolagen genom sin närvaro på
kapitalmarknaden dirigerar utvecklingen är därför felaktig.
Normalt borde missförhållanden i en eller annan form utgöra
grunden för krav på ändring. Motionärerna har dock ej kunnat
göra gällande, att försäkringsbolagens insatser på kapitalmarknaden inneburit något mot försäkringstagarnas intressen eller mot
samhällsnyttan stridande. I den mån kritik kan utläsas ur motionärernas uttalanden i nu ifrågavarande avseenden, är den av uteslutande teoretisk karaktär, i det att de gör gällande, att varken
försäkringstagarna eller samhället har något verkligt inflytande
på bolagens investeringspolitik.
Att samhället skulle sakna dylikt inflytande är, såsom framgår
av det nyss anförda, ej riktigt. Då försäkringstagarna nämnes i
detta sammanhang, inställer sig osökt frågan, varför icke krav
reses även på att insättarna i sparbanker och affärsbanker skall
erhålla ett avgörande inflytande på dessa företags medelplacering.
Svaret på en sådan fråga är, att ett dylikt inflytande skulle vara
praktiskt ogenomförbart.
Skulle från statsmakternas sida några önskemål föreligga i
177
..-..
t•-:
.1&0· ••
Pär Ulmgren
fråga om bolagens nuvarande medelplacering, kan dessa enklast
tillgodoses genom en lagändring. Men försäkringsbolagen måste
därvid hålla på det primära kravet, att placeringarna skall verkställas på ett sådant sätt, att de, så långt står i mänsklig makt,
göres betryggande för försäkringstagarna. På den punkten kan
försäkringstagarna hos de privata bolagen i dagens Sverige hittills känna sig väl tillfreds. Som ett bevis på bolagens inre styrka
kan erinras om, att försäkringsväsendet, utan att begära någon
ekonomisk hjälp av statsmakterna, kunnat genomföra den förstärkning av livförsäkringsfonderna, som blev nödvändig på grund
av den av staten framdrivna räntesänkningen. Denna förstärkning belöpte sig till icke mindre än c:a 260 milj. kr.
Emellertid har man inom försäkringsvärlden det intrycket, att
det näppeligen är omtanken om de försäkrade, som förestavat kravet på den ökade kontrollen. På det berättigade i dylika farhågor
erhöll man också bekräftelse, när herr Wigforss i sitt nyssnämnda
föredrag närmare utvecklade vad han åsyftade med sitt inledningsvis gjorda uttalande, att »det allmänna har ett mycket stort
intresse av kapitalets användning». Herr Wigforss yttrade nämligen i fortsättningen:
»Om staten vill låna pengar av försäkringsbolagen, kanske bolagen
vänta och hålla igen för att de, som sparat ihop medlen, försäkringstagarna, ska få så stor avkastning som möjligt, men man tar inte fel,
om man säger, att det är önskvärt i ett samhälle, att sparmedlen äro
så billiga som möjligt. Man sätter visserligen spararnas intresse av
god ränta i andra hand, men där står sig den gamla satsen, att det är
önskvärt att lönen för arbete är så hög som möjligt och ersättning
för sparande så låg som möjligt.»
Detta uttalande är av stort intresse ur flera synpunkter. Man
ställer sig att börja med undrande inför finansministerns insinuation, att försäkringsbolagen saboterat statslånen. I den statliga
upplåningen under detta krig har bolagen deltagit med ej mindre
än 1,325 milj. kr., motsvarande mer än en fjärdedel av den totala
upplåningen.
Det mest uppseendeväckande är emellertid, att finansministerns
uttalande ställer i skarp belysning den verkliga avsikten med kravet på försäkringsväsendets förstatligande, nämligen statens önskan att lägga vantarna på de miljarder, som försäkringstagarna
anförtrott försäkringsbolagen. Att härvid försäkringstagarnas –
»Spararnas» – intresse skjutes i andra hand, kan ej vara tydligare utsagt. Att den nyligen företagna ytterligare nedpressningen
178
}.

Försäkringsväsendets förstatligande
av ränteläget hårt drabbar just dem, ligger i öppen dag. Tack vare
de senaste 5 årens relativt goda placeringar torde försäkringsbolagen emellertid stå väl rustade att möta krav på en ytterligare
förstärkning av premiereserven.
Säkert är, att statens omhändertagande av försäkringsfonderna
icke skulle medföra någon ökad avkastning av dessa. Tvärtom
måste antagas, att en hel del av de förmåner, som bolagen tillför
sina försäkringstagare genom en skicklig och förtänksam finanspolitik, skulle utebli i statens regi. Men lägre ränteavkastning
medför mindre vinster eller högre premier, och det finns därför
anledning att befara, att ett förstatligande av försäkringsväsendet
skulle- i varje fall för livförsäkringens vidkommande- kunna
medföra prisökning. Den svenska statens utnyttjande av redan befintliga monopol innebär heller ingen garanti för, att inte också ett
försäkringsmonopol kan komma att utnyttjas ur fiskalisk synpunkt. Skulle så ske, erbjuder givetvis även skadeförsäkringen
ett rikt fält för en företagsam finansminister.
För försäkringstagarna måste ur nu anförda synpunkter tillgodoseendet av kravet på »ökad offentlig kontroll över kapitalmarknaden» genom statens övertagande av försäkringsröreisen te
sig såsom en -lindrigt sagt- utomordentligt tvivelaktig förmån.
Till vad i det föregående andragits för besvarandet av frågan,
om det enskilda försäkringsväsendet bör förstatligas, må till slut
fogas några allmänna reflexioner, anknutna ej minst till erfarenheter, som alltsedan det första världskriget kunnat göras angå-
ende infriandet av statliga förpliktelser på det ekonomiska området.
År det under alla omständigheter att räkna med, att en statlig försäkring innebär större säkerhet än en försäkring i ett enskilt försäkringsbolag~ Mot bakgrunden av vad vi under senare
år upplevt av upphävande eller ändringar från staternas sida –
genom lagstiftning eller på administrativ väg- av avtal eller bestämmelser om t. ex. guldklausuler i obligationer eller deras flermyntighet, vore måhända en reduktion av åtagna förpliktelser
gentemot försäkringstagarna ej blott ett teoretiskt tankeexperiment. I varje fall skulle ett statsförsäkringsmonopol inbjuda till att
laborera med penningvärdet för att i ett utsatt läge därigenom
minska förpliktelserna. En enskild försäkringsanstalt har däremot
att till det yttersta fullgöra sina förpliktelser mot de försäkrade.
Såväl den försäkringstekniska risken som den finansiella placeringsrisken söker den enskilda försäkringsgivaren utjämna genom
179

Pär Ulrngren
återförsäkringsförfarande resp. spridning i görligaste mån av sina
placeringar.
Som inledningsvis framhållits, har försäkringsväsendet skjutits
i förgrunden i »Arbetarrörelsens efterkrigsprogram». Här skall
ej några gissningar göras, om och i vilken utsträckning detta program överhuvud kommer att förverkligas. Ytterst lär väl detta
bli avhängigt av de inrikespolitiska krafternas spel. Att emellertid
de radikala strömningarna ute i världen måste verka eggande på
efterkrigsprogrammets förespråkare, är uppenbart. Ej minst Beveridgeplanen kastar här sin skugga framför sig.
Denna plan innefattar, såsom i motionen också framhålles, förslag om förstatligande av den engelska folkförsäkringsverksamheten. Detta beror närmast därpå, att Beveridge’s »nationella
hälsoförsäkringsplan» bl. a. innefattar en begravningskostnadsersättning beträffande varje medborgare. Med den inställning statsmakterna i England städse haft till det enskilda försäkringsvä-
sendet, är det ej ägnat att förvåna, att regeringen icke accepterat
Beveridgeplanen i nu berörda avseende. Regeringens förslag, som
ännu icke förelagts parlamentet, lämnar folklivförsäkringen fullständig frihet att fortsätta sin rörelse. Det innebär i övrigt icke
något som helst ingripande från statens sida på det privata försäkringsväsendet i England.
Om den inställning, de svenska statsmakterna kommer att intaga till det nu aktualiserade spörsmålet om förstatligande av det
enskilda försäkringsväsendet, skall ej heller sias. Denna verksamhets utövare är emellertid förvissade om, att en fördomsfri och
förutsättningslös utredning av frågan, huruvida försäkringsvä-
sendet bör övertagas av staten eller, som hittills, bedrivas i fri
konkurrens mellan enskilda företag, skulle utfalla till förmån för
det sistnämnda alternativet. Vi försäkringsmän är emellertid ej
så blåögda, att vi inbillar oss, att en offentlig utredning om försäkringsväsendet kan komma till stånd enbart i syfte att objektivt
klarlägga de verkliga förhållandena. En dylik utredning skulle
vi givetvis icke frukta. Med hänsyn till det enskilda försäkringsväsendets betydelsefulla ställning i samhället är vi övertygade om,
att ett förstatligande av vår verksamhet skulle lända land och
folk till obotlig skada. Vi är därför beredda att sätta in alla krafter på att söka avvärja en dylik utveckling. Vi inser tillfullo ansvaret för, att icke på vår front en bräsch skall kunna slås i den
fria företagsamhetens försvarslinje mot de anstormande socialiseringssträvandena.
180
(
• r
‘ .
l~·–~——~—-~~———-~—-

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner