Print Friendly

Förr utsåg oligarkerna presidenten, nu utser presidenten oligarkerna

Av Henrik von Sydow | 5 mars 2010

Så nära och så långt borta. Det tar bara en timma och femtio minuter att flyga Stockholm-Moskva. Från Gamla stan till Röa torget är det i tid och geografi inte ett stort avstånd – tvärtom en kortare sträcka än till Bryssel eller London. Samtidigt är det mentala distansen till Moskva väsentligt längre.

Moskvas stadssköld

Under ett nyss avslutat tvådagarsbesök i Moskva träffade jag ett urval av jurister, journalister, akademiker, affärsmän, ambassadörer, taxichaufförer, servitörer och tunnelbaneresenärer. Jag reste till Moskva med intentionen att söka och summera positiva tecken i Rysslands utveckling, men återvände med den intentionen vänd till sin motsats. Det finns starka skäl att uppmärksamma att mycket pekar i helt fel riktning för Ryssland.

De reformer som på 1990-talet trots allt åstadkom ett embryo till utveckling mot mer självständiga domstolar, fri media, självständigt civilsamhälle och fria val vrids nu tillbaka. Utvecklingen på dessa fält beskrivs som konsekvent negativ. Sedan Vladimir Putin 2000 tillträdde som president har institutionernas självständighet systematiskt beskurits med en återgång till ett mer auktoritärt styrelseskick där både fria val och fri- och rättigheter är ytterst begränsade. Den modell som istället etablerats benämns av akademiker fär ”liberalized autocracy”. Modellen som står mellan demokrati och diktatur. Den ryska maktkoncentrationen sammanfattas med påpekandet ”förr bestämde oligarkerna vem som ska bli president, nu bestämmer presidenten vem som ska bli oligark”.

Till de mer bekymrade som jag träffade var jurister, såväl ryska jurister på MR-organisationen Memorial, som den amerikanske chefsjuristen Alison Gill på Human Rights Watch Moskvakontor. MR-situationen i Ryssland beskrivs återkommande som värre och värre. Den politiska styrningen av domstolarna blir allt starkare och starkare. Särskilt tydligt är detta i frågor kopplade till allmänna val, där domstolarna tar mot överklaganden och ska tjäna som garant för fria val. Vallagarna är bra, men domstolarna förhindrar tillämpningen. Lokalvalen i höstas beskrivs som de mest smutsiga i Rysslands historia.

Staten och det politiska systemet i Ryssland kopplar grepp om domstolarna när de utser domstolarnas ordförande som sedan styr domstolens arbete genom att de fördelar ärenden och bestämmer lönerna. De ryska domarna är underbetalda, unga och utan verklig auktoritet, de som protesterar och vägrar finna sig som fogliga för den politiska makten sparkas för att därefter lyftas fram som skräckinjagande exempel för andra domare.

Finns det någon folklig protest mot förfallet i rättsstaten? Många vittnar om en bred folklig vrede mot den korrupta poliskåren, och då särskilt trafikpolisen där människor i vardagen verkligen möter korruptionen. Den modiga, drivande och briljanta redaktören Yevgenya Albats på Moscow New Times ger uttryck för hur polisen driver upp en rädsla hos medborgarna: ”När jag ser polisen så går jag över till andra sidan gatan.” Hon verkar inte vara ensam om det förhållningssättet i Moskva. Tvärtom – folket fruktar staten och staten fruktar folket. Det finns en djup och välgrundad misstro mot myndigheter i Ryssland, och den misstron är ömsesidig. Det är personliga relationer som avgör ditt öde i mötet med myndigheternas byråkrati. I detta klimat göds korruptionen. I takt med att mutorna går upp går ekonomin ned.

Ett av skälen till att jag reste med optimism till Moskva var en viss sympati för den ryska presidenten Dimitri Medvedev. Han är jurist, han kommer från en akademisk, borgerlig familj och han uppfattas som modern – läser till exempel sms. Allt detta i bjärt kontrast till hans företrädare. Han har också på bred front lanserat termen ”modernisering” som en central fras, uttalat att ”frihet är bättre än ofrihet” och öppnat för offensiva reformer med fokus på informationsteknologi och biomedicin i debattartikeln ”Forward Russia”.

Cynismen mot Medvedev var dock uppenbar vid våra möten. ”Medvedev är bara ord.” ”Medvedev påminner om Gorbatjov. Gorbatjov pratade om öppenhet (glasnost) utan verklighet demokrati. Medvedev pratar om modernisering utan verklig demokrati”, ”Medvedev vill vara tsar över Ryssland 2.0” är exempel på omdömen om presidenten. Samtidigt framhåller många att nyckeln till verklig modernisering sitter i politisk konkurrens och mångfald. Och för det draget visar Medvedev ringa intressen.

Röda torget by night

I ett lunchsamtal om Rysslands utrikespolitiska agenda med ett flertal meriterade och initierade journalister, akademiker och företrädare för tankesmedjor påpekades att förändringen i Ryssland sett över tio år kan sammanfattas med ett ord. Från ”Russia in Europe” till ”Russia and Europe”. Ryssland sätter värde i att vara eget och att vara annorlunda. Ryssland tvekar inför WTO-medlemskap, skulle sannolikt idag också tveka om medlemskap i Europarådet och på frågan vilka som är landets viktigaste allierade i utrikespolitiken talar tystnaden kring lunchbordet. Svaret på frågan om vad Ryssland själva har att erbjuda när man nu så gärna eftertraktar ”en plats vid bordet” blir också det hängande i luften.

Detta bidrar till mitt sammantagna intryck av Ryssland som allt mer ensamt, utan attraktionskraft och utan riktning för framtiden. Ingen vet vart Ryssland går, inte heller den ryska intelligentian. Mina egna slutsatser kring Sveriges policy med bäring mot Ryssland är att vi har ett intresse av ett fredligt och välmående Ryssland som respekterar rättsstat och människors fri- och rättigheter. Vi kan och ska från vårt håll bidra med impulser som påverkar förändring och reformer i rätt riktning, gör vi inte det riskerar priset i värsta fall bli högt – också för vår egen utveckling.

Jag vill – i all enkelhet – lista tre förslag som utifrån min horisont påverkar Rysslands utveckling positivt. Det är angeläget med intensifierat stöd till ryska jurister och journalister och det är angeläget att slopa viseringskravet mellan Ryssland och EU. Med ett ökat stöd och utbyte med ryska jurister och journalister stöds de institutioner som nu successivt monteras ned av den ryska ledningen. Jurister och journalister tillhör de krafter som är nödvändiga för att vända utvecklingen mot ett allt mer auktoritärt Ryssland.

På lång sikt är det viktigt att ryssar enklare kan resa – den i geografi korta sträckan – till väst och till Europa. Det sår frön som spelar roll och minskar statens makt över enskildas mobilitet. I detta finns möjligen hopp till ett Ryssland med en rättsstat som inte vrids tillbaka, utan istället tar steg framåt.

Henrik von Sydow är riksdagsledamot för Moderaterna

Läs mer om Ryssland i Svensk Tidskrift:
70-årsminnet av Katyn: Putin och polackerna bearbetar historien, av Bo Ture Larsson (26/2)
Medvedevs väg leder bort, av Mats Johansson (26/2)
Ryssland har inte lämnat Sovjet bakom sig, av Mats Johansson (19/2)
I Kaliningrad står tiden stilla, av Bo Ture Larsson (5/2)

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner