Print Friendly

Författningskompromissen

Av Redaktionen | 31 december 1967


1967


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

82
FÖRFATTNINGSKOMPROMISSEN
/{ompromissen i författningsfrågan inom grundlagsberedningen ägnas en kritisk belysning i denna artikel av Birger Hagård, Sv.T:s red.sekr.
och 1963-65 förbundsordfö-
rande i HUF.
I början av februari träffades en
överenskommelse i grundlagsberedningen, som av allt att döma kommer att ligga till grund för en författningsändring nästa år och som
avses att träda i kraft från den 1!1
1971. Uppgörelsen innefattar i huvudsak tre stora frågor: l. Enkammarriksdag, vald på tre år; 2. Gemensam dag för val av riksdag,
landsting, stads- och kommunalfullmäktige; 3. Ett valsätt, som innebär i det närmaste fullständig
riksproportionalitet, dvs. bibehållande av nuvarande valsätt till andAv fil. lic. BIRGER HAGÄRD
ra kammaren, den modifierade uddatalsmetoden, samt ett antal tillläggsmandaL Grundlagsberedningen tänker sig en kammare, bestå-
ende av 350 ledamöter. 25 av mandaten skall vara tilläggsmandat.
För att erhålla tilläggsmandat förutsättes, att partierna skall ha uppfyllt vissa villkor, antingen 3 Ofo av
det totala antalet röster i landet eller l OOfo av rösterna i en valkrets.
Det skall dock noteras, att detaljerna ännu inte varit föremål för beslut inom grundlagsberedningen.
Trots att ett i många avseenden
berättigat motstånd mot kompromissen kommer att resas inom de
olika partierna, såväl i rikselagsgrupperna som i andra instanser,
kan det likväl väntas, att grundlagsberedningens kompromissuppgörelser i stort kommer att ligga
till grund för ett första riksdagsbeslut nästa vår. Inte minst partiledningarnas sanktioner borgar för en
sådan utgång.
Detta bör dock ingalunda tillåtas
att förstumma debatten från saklig
synpunkt. Författningskompromissen tål verkligen att diskuteras. Ej
heller bör det vara orimligt att tro,
att det slutgiltiga förslaget kan på-
verkas åtskilligt, särskilt i detaljer.
Utgångspunkten – 1907
Först av allt kan det dock finnas
anledning att bringa i erinran utvecklingen fram till dags dato. Den
författningsändring, som nu är fö-
restående, är naturligtvis inte nå-
gon isolerad företeelse. Tvärtom,
det torde finnas få områden, där
det i vårt lands historia är fråga om
en så kontinuerlig utveckling som
vad gäller författningslivet. I själva verket hänger den nu aktuella
ändringen nära samman med i första hand den reform, som grundlagsfästes 1907 och 1909 och som bär
Arvid Lindmans signum. Kring sekelskiftet var det rösträttsfrågan
som framför allt engagerade sinnena. Flera försök gjordes att få
till stånd en lösning. På liberalt
håll önskade man allmän rösträtt
för män till andra kammaren med
bibehållande av majoritetsval i enmansvalkretsar – proportionalismen ansågs olämplig framför allt
från parlamentarisk synpunkt. Ett
sista försök att genomföra en lösning efter dessa riktlinjer gjordes
av den första liberala partiregeringen under Staaff 1906. Andra kammaren biföll men första kammaren
förordade proportionella val. Den
konservativa regeringen under
Lindman åter löste problemet genom införandet av dubbelpropor- . tionalismen, proportionella val till
båd’e första och andra kammaren
samt allmän rösträtt för män till
andra kammaren.
Därmed hade första kammaren
bevarats och, vad mera, även järn- 83
ställdbeten mellan riksdagens båda
kamrar. Inom de liberala kretsarna
var man benägen att förvandla första kammaren till ett överhus med
begränsade befogenheter.
Även från konservativt håll framfördes emellertid stark kritik mot
Lindmans rösträttsreform och särskilt införandet av proportionalismen. Sålunda hette det i en kritisk
artikel av Adrian Molin i Det nya
Sverige 1907:
”l\Ien den största faran ligger däri,
att med den nu genomförda reformen
har dock Första kammaren principiellt
ställts på afskrifning. Hvad innebär
nämligen det stora reformverket? Jo,
att man, som jag förut en gång framhållit, lagt om ‘striden om census för
Andra kammaren till en strid om fyrk
i den Första. Hvarför 800 kronor?
Hvarför 400 fyrk? Hvarför inte 300,
200, 100? :\led ett ord, man har skjutit ut frågan om Första kammarens
sammansättning på samma sluttande
plan, där rösträttsfrågan rörande elen
Andra befunnit sig sedan 1866’. l\Ieel
elen stora skillnaden i läget, att det
visserligen icke kommer att behöfvas
40 år för att reducera bort fyrkskalan – vi rida fortare här i landet nu
i alla afseenelen än på 60-, 70- och sotalen. Högern har genom att segt fasthålla vid elen politiska jämvikten kamrarna emellan tvungit utvecklingen in
på en annan väg än vensterns till samma mål – enkammarsystemet. l\Ien ett
enkammarsystem plus proportionalism.”
Molin fick rätt. Det dröjde bara
ett drygt decennium, innan fyrkskalan avskaffades. Motståndet
från högerhåll under de sista kritiska månaderna 1918 var i realiteten nästan helt lamslaget. Endast
84
ett halvår tidigare hade man med
kraft motsatt sig en reform i den
av liberalerna önskade riktningen.
Nu nöjde man sig med att yrka på
bibehållande av tvåkammarsystemet, även om kritiska röster menade att man med den nya reformen i verkligheten skulle ha accepterat ett enkammarsystem inom
tvåkammarsystemets ram. striden
kom i själva verket att främst inskränkas till bevarandet av utskyldsstrecket, kravet på fullgjord
skattskyldighet till stat och kommun för att få utöva rösträtten.
Även på den punkten tvingades hö-
gern till eftergifter.
Början till uppgivandet av karaktärsskillnaden mellan första och
andra kammaren ägde sålunda rum
1907-1909 och fullföljdes konsekvent genom reformerna 1918-
1921. Sista gången ett försök gjordes från konservativ sida att knyta
an till äldre principiella tankegångar var 1918, då den tidigare chefredaktören för Stockholms Dagblad,
Karl Hildebrand, motionerade om
första kammarens ombildande till
en renodlad intresserepresentation,
baserad på klassval, dvs. olika yrkes- och andra kategorier i samhället skulle välja kammaren. Detta stod helt i överensstämmelse med
de konservativa principer, vilka
förfäktats av August von Hartmansdorff på 1840- och 1850-talen
såsom ett alternativ till de liberala
ideer, som segrade i och med de
Geers reform 1866. Den ena av den
politiska bonderörelsens två grenar, Jordbrukarnas Riksförbund,
anslöt sig också så sent som sommaren 1918 till intresseprincipen.
In i vår tid har liknande tankegångar delvis överlevt i de författningsprogram, som presenterats av vissa säregna organisationer som t ex.
Nationella förbundet och Nysvenska rörelsen.
Helomvändningar
Allt eftersom tiden gick inträffade
det paradoxala, att socialdemokraterna som en gång, före 1918, varit de ivrigaste förespråkarna för
ett enkammarsystem, kom att
framstå som tvåkammarsystemets
främsta garanter. Liberalerna, som
tidigare efter engelsk förebild stred
för majoritetsvalsystemets bibehållande och första kammarens förvandling till ett överhus, en senat
med begränsade befogenheter, blev
i stället det proportionella syste·-
mets trognaste anhängare samtidigt som man ivrigt kom att arbeta
för tvåkammarsystemets ersättande av ett enkammarsystem. Orsaken torde på båda hållen främst ha
varit av krasst maktpolitisk natur.
Socialdemokraterna kom så små-
ningom att dra fördel av första
kammaren med dess eftersläpande
karaktär på ett sätt, som påminde
om högerns utnyttjande av sin förstakammardominans fram till 1918.
Det skulle föra för långt att här
närmare gå in på alla de olika ställningstaganden, som gjorts i kammarfrågan. Här skall blott erinras
om att författningsutredningens
j

majoritet anslöt sig till tanken på
ett enkammarsystem. Inom högerpartiet framfördes så sent som 1963
-1964 tanken på att ombilda första kammaren till en senat med begränsade befogenheter, främst på
utrikespolitikens område och med
suspensivt veto i lagfrågor, i enlighet med äldre liberala tankegångar
och med anknytning till uppfattningar som förfäktades av några få
konservativa 1918. Av främst praktiskt politiska skäl övergavs likväl
dessa tankar snart. Det ligger nära
till hands att tro, att högerpartiets
uppslutning på den enkammarlinje, där folkpartiet redan befann sig,
förmådde centerpartiet att följa efter. Vi fick beträffande kammarsystemet en enad borgerlig front
gentemot socialdemokratien, där på
ett tidigt stadium tvehågsenhet förmärktes. Oviljan att avstå från det
politiska vapen, som första kammaren utgjort under senare tid, har
därefter tagit sig uttryck i en rad
olika förslag från socialdemokratisk sida.
Om valsättet har det stått betydligt mindre strid sedan dubbelproportionalismen segrade 1907. Från
! olika håll har under tidernas lopp
i rests diverse krav på införande av
tr en s. k. fullständig proportionalitet,
~ vanligtvis i form av tilläggsmandat
f ungefär i enlighet med det nuvaf rande danska systemet. Men de
har också funnits inom framför allt
socialdemokratien men även hö-
gern, det liberala lägret, och bondeförbundet, som önskat en åter- 85
gång till ett majoritetsvalsystem.
Detta har framför allt motiverats
med det ringa utrymmet för personligheter inom det proportionella
systemet. Vidare har man pekat på
den makt som ett sådant valsätt
ger partiapparaterna. ”Jag tror”,
sade en gång en av majoritetsvalets
anhängare i riksdagen, ”att det är
ganska svårt att inom väggarna för
en fängelsecell skapa en frigjord
personlighet, och proportionalismens räknemetoder verkar på mig
mången gång på samma sätt som
en cells väggar verkar på den
fångne”. Olika utredningar har ventilerat problemet i syfte att fördjupa proportionalismen. Författningsutredningens majoritet var i
princip för ett majoritetsvalsystem
men i stället för att utreda och redovisa olika alternativ valde man
att föra fram en kompromiss, som
närmast efter danskt mönster skulle ge utrymme för personval inom
det proportionella valsystemets
ram. Strängt taget kan det väl på-
stås, att entusiasmen inför författningsutredningens kompromissförslag var mycket begränsad. Det
kom snabbt att avföras ur den reella diskussionen.
Det är emellertid frapperande, som
jag bl. a. framhållit i en artikel i
Svenska Dagbladet (8/1 1967), i
hur hög grad principlösheten dominerat författningsdiskussionen
inom samtliga partier. Då man sagt
sig vara anhängare till ett renodlat
parlamentariskt system borde det
ha legat närmast till hands att plä-
86
dera för någon form av majoritetsvalsystem, som i regel ger det
klaraste parlamentariska utslaget.
Om man i stället i den fullständiga
proportionaliteten, väljarkårens
uppfattning återspeglad i parlamentet, sett den främsta ledstjärnan, borde förespråkarna för ett
sådant system rimligtvis också ha
bekänt sig till någon form av ett
samlingsregerande. Så har emellertid inte alls varit fallet, utan på ömse håll har man gladeligen låtit
olika principer valsa omkring. De
enda undantagen utgör förslag från
vissa enskilda socialdemokrater
och från HUF, vars författningskommitte 1963 föreslog ett kombinerat proportionellt och majoritetsvalsystem, vilket bl. a. positivt uppmärksammades av vissa socialdemokratiska tidningar och Sv.T.
De ”etablerade partierna”
Nu vill det emellertid synas som
om man löpt linan ut. Adrian Molin får rätt. Lindmans främst av
taktiska skäl betingade reform är
utgångspunkten för förändringarna ett sextiotal år senare. Det successivt urholkade tvåkammarsystemet står inför sitt avskaffande och
proportionalismen skall drivas än
längre. Det förefaller tvivelaktigt,
om parlamentarismen och demokratien kommer att gynnas av den
föreslagna ändringen. Med tanke på
stabiliteten i den svenska väljarkå-
ren är det sannolikt, att det kommer att bli svårt att erhålla klara
utslag åt det ena eller det andra
hållet, vilket kommer att försvåra
regeringsbildningarna i framtiden.
Den fullständiga proportionalismen
kommer i varje fall inte att försvaga partiapparaternas ställning.
Då de i riksdagen representerade
partierna numera dessutom beviljar sig själva anslag på skattebetalarnas bekostnad, kan det förväntas att om det varit svårt att
under det gångna halvseklet etablera nya partier kommer det i framtiden att bli helt omöjligt. Det proportionella valsystemet, ytterligare
utmejslat, i förening med skattesubsidierna gör det motiverat att
tala om de Etablerade Partierna av
skattebetalarnas Nåde.
Några randanmärkningar skall
göras. Om man nu går in för en
fullständig proportionalitet, rimmar det illa med talet om ”rättvisa” i sammanhanget att ställa
upp spärrar inom valsystemet. Det
förstärker ytterligare intrycket, att
de etablerade partierna svartsjukt
bevakar sin maktsfär. Om spärrar l
skall uppställas, och mycket talar l1

för det – annars riskerar man att
hamna i en total partisplittring med J
l
fara för demokratien, bör som bl. a.
påtalats i Sv.T. (4/66, Bertil Falk:
Spärrar mot småpartier) dessa konstrueras utanför valsystemet, dvs.
man kan exempelvis som krav för
att ett parti skall få nominera kandidater kräva en viss medlemssiffra. Vidare förefaller det otympligt
med en riksdag, som har 350 ledamöter. Som jämförelse skall erinras om att Finland har 200, Norge
l
150 och Danmark 179. Behövs
egentligen fler än 250 eller högst
300? Nu antyds det, att s. k. riksdagspsykologiska skäl ligger bakom siffran 350, dvs. ett så högt antal riksdagsledamöter ökar chanserna för dem som annars hotas av
bortrationalisering att få stanna
kvar, varigenom möjligheterna till
ett ja till enkammarsystem i riksdagen och kanske särskilt i första
kammaren förutsättes bli större.
Det är dock orimligt, om så triviala
skäl skall tillåtas bestämma antalet ledamöter i vår framtida enkammarriksdag. De treåriga mandatperioderna förefaller ej heller
särskilt väl övervägda, om man betraktar problemet isolerat. Vilken
regering hinner bli handlingskraftig på så kort tid?
Däremot är det uppenbart, att
om man accepterar den ”gemensamma valdagen” blir treårsperioden naturlig. Om den gemensamma
valdagen kan blott konstateras, att
OM socialister
87
den innebär de borgerligas främsta
eftergift till socialdemokratien.
Därmed torde det också vara slut
med den kommunala självständigheten, som i storkommunernas
tidsålder snarast borde stärkas än
minskas. Därmed talar också mycket för att centraliseringen kommer att gripa omkring sig ännu
mera. På så sätt blir två av konservatismens bärande principer,
maktbalansen och decentraliseringen, satta ur spel.
Är kompromissen värd dessa offer? Är det så nödvändigt att till
varje pris driva fram en författningsändring? Vore det inte klokare, att man i lugn och ro försökte
klargöra principerna och därefter
gick till verket att i detalj utarbeta
en författningsreform, även om detta skulle ta ytterligare 5-10 år i
anspråk? Skulle då inte eftervärldens dom bli mindre hård? Frågorna är många. De torde sannolikt
aldrig bli besvarade.
Blott jämförelsevis få ”intelligenter” av mer eller mindre förvriden
ideologityp äro uppriktiga socialister i egentlig mening, och de gå
för det mesta upp i formalistiska grubblerier och disputationer om
t. ex. marxismens eller andra dogmatiska lärors rätta uttydning och
tillämpning. I praktiskt inflytande stå de långt efter simplare själar
och starkare viljor, som förstå att vinna anhang bland sina landsmän genom vädjan till närliggande och påtagliga önskemål av för
dem säregen sort.
Harald Hjärne i Svensk Tidskrift 1917

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner