Företags- och driftsorganisatoriska problem i Sovjet

417
FÖRETAGS- OCH DRIFTSORGANISATORISKA
PROBLEM I SOVJET
Enligt Sovjetunionens officiella
statistik ökade industriproduktionen med 25 % under sjuårsplanens
första fyra år. Men att få till stånd
en önskvärd produktionsökning är
fortfarande ett av de angelägnaste
problemen för Sovjets industri och
näringsliv.
Sedan länge är det en målsättning att utnyttja vetenskapliga
resultat och teknisk utveckling för
att öka produktionen. Vid förverkligandet av detta beror mycket på
vilken nivå det industriella produktions- och organisationssystemet
befinner sig. Avgörande är om systemet kan eller inte kan anpassa
sig till den tekniskt vetenskapliga
utvecklingen. När en mekaniserad
och alltmer automatiserad storindustri utformas, ökar inte bara
produktionen, den förändras också
till sin karaktär. Koncentrationen,
massproduktionen, kräver inte bara
nya arbetsmetoder och ny teknik
utan också en vetenskapligt grundad arbetsorganisation – som reglerar minsta detalj i produktionen – för att högsta effektivitet
skall kunna uppnås. Det hjälper t.
ex. inte att ett företag skaffar sig de
Av PETER SLA VEK
modernaste maskinerna och den nyaste materielen, om företaget sedan
inte kan använda maskinerna på
rätt sätt. Det kanske brister i fråga
om dessas underhåll och reparation o. s. v. Den industriella tekniken och organisationen å ena sidan och den vetenskapliga forskningen å den andra påverkar varandra i allt högre grad. Den gemensamma harmoniska utvecklingen
kräver först och främst en samordnad teknisk, organisatorisk och
ekonomisk planering. Detta måste
gälla från de högsta planeringsorganen till de minsta industrienheterna. Den ryska ekonomiska
facklitteraturen påtalar brister just
på den punkten i planhushållningen. Genom en mer elastisk och decentraliserad planering söker man
nu att reparera dessa brister.
Men trots att arbetsproduktiviteten under den allra senaste tiden
har varit stigande (detta hävdar D.
Onjika i en artikel i Voprosi Ekonomiki, nr 2 1964), kvarstår allvarliga brister inom industrins och
särskilt byggnadsindustrins arbetsorganisation. Dessa brister motverkar allvarligt effekten av den tek- 418
niska utvecklingen. Man har gjort
undersökningar av en rad maskinfabriker och resultaten visar, att
man förlorar 20 % av arbetstiden
genom otillfredsställande arbetsförberedelser och andra tekniska,
organisatoriska brister. Detta föga
rationella utnyttjande av arbetskraften gäller även oskolade arbetare. I några andra fabriker rör det
sig om än högre siffror, 25 % i
traktorfabriken i Minsk och 37 %
i karosserifabriken i Klindskij.
Problemet att organisera arbetet
är naturligtvis mycket olika inom de skilda industrigrenarna,
mest beror det på deras tekniska
utvecklingsnivå. I den kemiska industrin i Sovjetunionen karakteriseras utvecklingen av att man överger den gamla partiella driften till
förmån för kontinuerlig drift. De
tekniska processerna ökar i antal och därmed de löpande banden
och det blir viktigare än förr att
avpassa de olika momenten till varandra. Den huvudsakliga uppgiften
vid arbetsplaneringen blir att säkra produktionsprocessens tekniska
synkronisering. Väsentlig betydelse
har projekteringen av den lämpligaste fördelningen av arbetare,
fastställande av regler och metoder för deras arbete, som ger optimalt utbyte vid driften. En betydelsefull sida av problemet är,
hur man effektivast möjligt skall
kunna utnyttja arbetstiden. Man
har konstaterat, att arbetarnas aktiva verksamhet (att handha maskiner, rätta till fel i processen o. s. v.)
inte upptar mer än 30-40 % av
deras totala arbetstid. Främst inom
den kemiska industrin har man
kommit underfund med att det är
förmånligt, att arbetarna utbildas
även till ett andra eller tredje yrke.
Anmärkas kan att drygt 60 % av
arbetarna inom den kemiska industrin fortfarande är sysselsatta
i partiell drift.
I metallindustrin är den viktigaste uppgiften för arbetsplaneringen att på lämpligaste sätt koordinera förflyttningarna av råmaterial, bränsle och halvfabrikat. Särskild betydelse har förbättringen
av de sanitära och hygieniska villkoren för arbetet. Det gäller att
skapa de lämpligaste arbetsförhållandena, se till att effektiva skyddsanordningar mot olyckor o. dyl.
finnes.
. I kolindustrin är förhållandet det,
att gruvorna är mer eller mindre
mekaniserade. Det mekaniska arbetet måste emellertid fortfarande
kompletteras med fysiskt arbete.
Det finns produktionsformer, där
både brytning och lastning sker
genom manuellt arbete. Exempel
finns också på att detta sker mekaniserat. Slutligen finns den form,
där hela processen sker med kombajner. Efter kriget har man övergått till kombajner i stället för rälstransporter, och stegvis har löpbandssystemet införts. Vissa arbetsmoment blev automatiserade
och en del av det manuella arbetet
mer eller mindre mekaniserat. Den
tekniska utvecklingen har inneburit en koncentration till färre arbetsplatser och framför allt inneburit större krav på arbetsorganisationen.
Arbetsproduktiviteten kolindustrin är enligt den ryska facklitteraturen ännu mycket låg. Detta
förklaras med att det finns mycket
allvarliga brister i arbetsorganisationen. Som en av orsakerna nämns,
att de använda maskinernas kapacitet inte utnyttjas i full skala. Detta beror på brister i arbetsorganisationen eller att maskinerna inte
handhas med tillräcklig kunnighet.
När institut och institutioner, som
sysslar med forskningsprojektering, utarbetar nya tekniska processer – det gäller även företagens
egna ingenjörer – tas i allmänhet
inte hänsyn till de faktorer, som
ger den mest rationella och ekonomiska processen, nämligen komplex
arbetsprocedur, detaljfrågor som
t. ex. arbetarnas rörelseschema under arbetet vid maskinerna. Inte
heller beaktas vilken form produktionen har, massproduktion eller
serieproduktion i mindre skala, när
typen av maskiner bestäms. Man
bestämmer inte i förväg alla de nödvändiga förutsättningar, som måste
finnas för att arbetet skall kunna
löpa kontinuerligt. Allt detta fördröjer och försvårar utnyttjandet
av nya tekniska och vetenskapliga
resultat, samtidigt som arbetsförbrukningen blir större.
Arbetsplatsens organisation och
de tekniska normeringsmetoderna
kan bli till stor nytta vid valet av
419
form för arbetets organisation och
arbetsprocessens metod. I själva
verket kan de använda tekniska
normerna tas som mått på arbetsorganisationens rationalitet. Endast 40 % av industriarbetarna i
Sovjet arbetar enligt bestämda normer. D. Onjika nämner i sin artikel, att hälften av den samlade industrins normer inte grundar sig
på vetenskapliga och organisatoriska undersökningar utan på praktisk erfarenhet och elementär statistik. Dessa senare former av normering fyller dåligt de krav, som
bör ställas.
Koordineringen mellan olika arbetsprocesser eller fabriker har i
många fall störts av att man inte
kunnat ena sig om en antagbar
norm. En effektiv organisering av
arbetet och ett utarbetande av metoderna kan inte skiljas från själva
arbetsplatsen. Först och främst bör
detta ligga i företagsledningens intresse. Men de sovjetiska förhållandena gör, att inte allt beror på själva företagsledningen. Den kan t. ex.
inte själv bestämma om arbetsplatsens lokalisering, ej heller själv
säkra gynnsamma arbetsförhållanden eller bestämma om den nödvändiga utrustningen. Trots detta
utför företagen viss forskning inom
arbetsorganisationens fält. Det
hjälper inte att ha tillräckliga resurser och god kompetens till förfogande, om inte en grundlig undersökning företages av hela arbetsprocessen. De arbetsorganisatoriska undersökningarna och de åt- 420
gärder, som följer av dem gäller
från fall till fall och från tid till annan och kan därför inte resultera i
en förblivande effektivitet. I många
fall underskattar även större företag värdet av en vetenskapligt grundad arbetsorganisation.
Ofta orsakas svårigheterna på
arbetsplatserna av brist på speciella
verkstadsutrustningar och mätverktyg. Det saknas nämligen specialiserade fabriker för tillverkning
av sådant. Många av fabrikerna har
inte någon typritning av den viktigaste utrustningen; med den ritningen skulle de själva i många fall
kunna tillverka utrustningen. I detta sammanhang rekommenderar D.
Onjika, att man skulle studera utländsk praxis. I västvärlden finns
speciella företag, som massproducerar olika arbets- och monteringsbänkar, instrument, räkne- och
mätapparatur o. s. v. Författaren
understryker också behovet av att
utarbeta normer för standardutrustning för varje industrigren.
Hittills har inte något sagts om
de problem vid konstruktion av
maskiner, som via arbetsorganiseringen kan lösas med hjälp av
den fysiologiska och psykologiska
forskningen. Vid planeringen bör
även experter från dessa forskningsområden kopplas in.
Förhållandet mellan produktionens grundprocess och den biträ-
dande produktionen (transport,
remontering, instrumenttillverkning o. s. v.) intar en central plats
i arbetsorganisationen. I Sovjetunionens industri sysselsätts omkring 9 milj. personer i denna biträdande produktion. Några av ekonomerna och ledarna i det sovjetiska näringslivet ser i denna väldiga arme av hjälparbetare ett uttryck för det komplicerade i den
tekniska utvecklingen. Men en analys visar, att huvudorsaken till det
ökande antalet arbetare i den biträdande industrin är en disproportion mellan den högt tekniskt utvecklade fundamentala industriproduktionen och den lågt mekaniserade biträdande produktionen.
År 1962 genomförde man en
grundlig undersökning av några
större maskinfabriker. Ett stort antal maskiner deltog inte i produktionen på grund av reparationsarbeten eller organisatoriska fel. Detta gällde särskilt under det andra
och tredje skiftet. På undersökningsdagen den 4 oktober 1962 stod
24 % av slipmaskinerna stilla under det första skiftet, 26 % av
pressverktygen och 27 % av gjutmaskinerna. Enligt samma gruppering var siffrorna under det andra
skiftet 39, 38 och 43 % och under
det tredje skiftet 78, 76 och 82 %.
Man bör märka att undersökningen
skett vid vad som tidigare kallats
fundamentala arbetsplatser. I de
biträdande avdelningarna, som förfogar över 30 % av hela verktygsuppsättningen, utnyttjas maskinerna 30-40 % mindre än i basavdelningarna.
Enligt den sovjetiska fackkunskapen bör man centralisera och
specialisera den biträdande tjänsten. Detta är förenat med många
svårigheter och måste ta ansenlig
tid i anspråk. Som tingen nu står,
måste man räkna med avsevärda
arbetsförluster inom de biträdande
produktionsområdena. Vid fabriken Sibtjazmas för att ta ett
exempel, konstaterade man, att arbetare, som sysslar med märkning
o. dyl., liksom låssmeder för att
prestera sitt dagliga arbete måste
använda 4-5 tim. för remonteringar. Arbetstidsförlusten i denna kategori är alltså i allmänhet 30-40 %.
Man har också undersökt 18 automatiserade löpande band i olika
fabriker och funnit, att personalen,
som betjänar banden, i genomsnitt
förlorar 20 % av sin arbetstid på
grund av dålig arbetsorganisation.
I textilfabriker orsakar avbrott i
maskinernas arbete 10-15 % arbetstidsförlust. De ryska fackmännen menar, att en förbättring vore
möjlig att åstadkomma, om man
inrättar ett centralt institut, som
skulle arbeta med dessa problem.
1963 grundade man ett arbetsinstitut. Ramen för dettas verksamhet är bred. Man sysslar med arbetsproduktivitet i allmänhet, arbetsmarknadsfrågor o. s. v. I vissa
fall har arbetsinstitutet tillsammans med andra ekonomiska institut genomfört undersökningar direkt hos företagen. Den senaste tiden har institutet ägnat sina undersökningar åt provisionssystemet,
som gäller både arbetare och ingen- 421
jörer. Man har utarbetat riktlinjer
för systemet gällande arbetare inom nio viktigare industrigrenar
(gruv-, maskin- och lätt metallindustri bl. a.). 1964 började dessa
normer att tillämpas i 60 olika företag.
Problemen i samband med arbetsorganisation och normering
kopplades i år samman med den
vetenskapliga planeringen 1964-
65. Arbetsinstitutet är det organ,
som koordinerar mer än 50 institutioners forskningsplaner.
I fråga om arbetsorganisationen
är utbildningen av ingenjörer och
tekniker av stor betydelse. Hittills
har man i Sovjetunionen inte tillräckligt beaktat detta. Någon speciell utbildning inom detta område
har inte beståtts ingenjörer och
tekniker. Men under de senaste två
åren har man kompletterat 500
ingenjörers och teknikers kunskaper genom speciella kurser. Även
när det gäller den högre tekniska
utbildningen har de blivande ingenjörerna inte fått tillräcklig
kännedom om arbetsorganisation
och normeringsarbete. Vid textilinstitutet och institutet för bilteknik i Moskva omfattar endast 0,5-
1 % av kurslitteraturen de arbetsorganisatoriska och normeringsmetodiska frågorna.
Onjikas slutsats blir att man bör
öka utgivandet av litteratur rörande arbetsorganisationsfrågor och
skaffa sig kännedom om utländska
erfarenheter.
Vi har på senare tid
ställts inför stora uppgifter
och klarat dem.
Har Ni trycksaksproblem?
Vi hjälper Er gärna.
KuNGSGATAN 80 · DAVID BAGARES GATA 5 · STOCKHOLM
TELEFON VÄXEL 523652