Print Friendly

Företagarsynpunkter

Av Redaktionen | 31 december 1938


1938


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

FÖRETAGARSYNPUNKTER
PÅ FRÅGAN OM SAMARBETE MELLAN STATEN OCH DET ENSKILDA NÄRINGSLIVET
Av civilingenjör ERIK OLSON, Göteborg
NÅR från statsmakternas främsta representanter till det enskilda näringslivet utgår en appell, som har till syfte ett mer organiserat samarbete till ökad effektivitet av produktionen, så är
detta en händelse av sådan betydelse för den framtida utvecklingen
av vårt produktiva liv, att man gör klokt uti att taga fasta på
tanken och häruti se ingenting annat än en önskan att genom förståelsefull samverkan söka utjämna några av de motsättningar,
som under rådande tidsutveckling uppkommit eller skärpts mellan stat och näringsliv. Redan ett erkännande från statens sida,
att dessa motsättningar äro för handen och att de utgöra ett hinder för näringslivets fulla produktivitet, synes vara en tillgång,
som det är allt skäl att taga vara på.
Om sålunda det tagna initiativet huvudsakligen är ägnat att
åstadkomma en förlösande känsla, kan det dock ej undgå att i eftertänksamma hjärnor framkalla en del stridiga föreställningar, som
korsa varandra.
Några se i niiringslivets trivsel ett statsintresse av sådan storleksordning, att staten har all anledning ej lämna någon möda
ospard för att stödja företagsamheten och uppmuntra den genom
sitt förtroende. Från dessa utgångspunkter ter sig ett samförståndsarbete som en så naturlig sak, att några som helst friktioner från näringslivets sida därvid ej är att befara, och man svä-
var i ovisshet om vad den inre meningen i detta fall är med att
förhandlingar skola föras.
Andra ha svårt att sansa sig efter den första förbluffelsen över,
att socialdemokratien, vars kritiska inställning till allt vad enskild företagsamhet heter tagit sig åtskilliga hårdhänta uttryck
och i vilken den enskilda näringsverksamheten vant sig att se en
motståndare, genom sina framstående företrädare i regeringen in- 681
Erik Olson
bjuder till diskussion om samförstånd och samarbete. För dem som
intet högre önska än att under drägliga villkor få ägna sitt liv
och sin gärning åt skapande uppgifter, fredade från de kastningar
och förskjutningar i själva grundförutsättningarna för arbete,
som hota genom politikens ofta oberäkneliga förvandlingsprocess,
måste denna händelse uppfattas som ett löftesrikt tecken. Inbjudningen accepteras av dessa med uppriktig tillfredsställelse
och glädje, även om en och annan därvid inrymmer den tysta förhoppningen, att de blivande förhandlingarna icke skola komma
att erinra om maximen: »willst du nicht mein Bruder sein, so
hau’ ich dir den Schädel eim.
Finansministern har i sitt föredrag inför Börssällskapet i Göteborg så klarläggande uttryckt den tankegång, ur vilken samarbetsförslaget framsprungit, och har redan vid denna första presentation verkställt en så markerad gränsdragning, att man vid
ett uppmärksamt studium av innehållet knappast lämnas i tvivelsmål om innebörden i förslaget. Årligt och objektivt framlägges saken så, att tydliga medgivanden göras om det enskilda
näringslivets vikt och betydelse, samtidigt som framställningen
ej lämnar rum för onödiga förväntningar hos detta om någon
återgång till friare former eller ens om en uppbromsning av den
process, varigenom det allmänna vinner ständigt vidgat inflytande och kontroll över enskild näringsverksamhet.
Det finnes en röd tråd i uppläggningen av föreliggande problem, som jag skall drista mig söka uttolka på följande sätt. Det
nutida samhället kan ej undandraga sig vittgående socialförpliktelser, som med nödvändighet måste draga mycket stora kostnader, vilka det allmänna måste intäcka hos näringslivet. De
folkgrupper, som genom majoritetsställning bestämma den politiska kursen här i landet, önska den hittillsvarande sociala politiken fullföljd och utvidgad. När skattesatserna nått den höjd,
att fortsatta skattestegringar ej äro tillrådliga, måste det allmännas ökade anspråk på näringslivet honoreras genom ökad
produktion och ökat skatteunderlag eller måste staten genom annat exploaterande av näringslivet skaffa sig de nödiga inkomsterna. En tidigare omhuldad tanke att genom övergång till ett
nytt produktionssystem förbättra levnadsvillkoren har efter erfarenheter i utlandet förlorat sin aktualitet, och en politik som
skulle ha till mål att hos oss snabbt slå in på dessa äventyrliga vä-
gar, torde ej kunna påräkna stöd från befolkningens flertal. Vi äro
682
Företagarsynpunkter·
för upprätthållandet av vårt välstånd tills vidare liksom hittills
väsentligen hänvisade till den enskilda företagsamheten, vilken
numera röner det erkännandet även från ansvarigt socialdemokratiskt håll, att den är en välståndsfaktor, som ej kan undvaras.
Lägges slutligen härtill, att de vägar, på vilka statsmakten hittills framgått för att förskaffa sig inflytande och kontroll över
näringslivet, ej varit ägnade och knappast heller avsett att höja
produktiviteten hos detta, skall man finna att ur alla dessa premisser samförståndstanken med en viss logisk nödvändighet kan
härledas.
Utan jämförelse i övrigt är det svårt att i detta sammanhang underlåta erinra om, att sovjetregeringen vid början av sin regim
kände behov av ett samarbete mellan regeringen och representanter för den under enskild ledning stående industrien, ehuru utvecklingen sedermera bröt sig helt andra vägar. Detta bekräftas av Lenins egna uttalande: »Vi måste se till att den borgerliga
vetenskapen och de borgerliga fackmännen ställas i våra syftens
tjänst. Vi tro, att socialismen inte kan förverkligas, om vi inte
få draga nytta av det borgerliga tekniska vetandet, vars företrädare visserligen ha att finna sig i arbetarnas och böndernas
kontroll.»
Åven om de praktiska resultaten ur en blivande samarbetsdiskussion äro avsedda att hämtas från detaljområden på näringsverksamhetens vida fält och en diskussion om ideologier såsom
ofruktbar bör avlysas, så synes det dock vara en ofrånkomlig sak,
att näringslivets företrädare i allra första hand med stöd av
gjorda uttalanden söka skaffa sig en uppfattning om, vart den
inslagna samarbetsvägen ideologiskt för hän. Som redan framhållits ligger socialpolitiken i sin nuvarande gestaltning som ett
underlag till hela samarbetsiden och genom en kraftig demarkationslinje har det sörjts för, att den skilts från de områden, som
få diskuteras. Man frågar sig, om denna skarpa gränsdragning
är sakligt berättigad, när man vet, att en av de största motsättningarna mellan näringsliv och statsmakt just berör frågan, huruvida det är försvarligt att vid genomförandet av socialåtgärder taga i anspråk ej blott den bärkraft, folkhushållet för dagen
uppvisar, utan dessutom taga förskott på det tekniskt-ekonomiska
framstegsarbetet, som så att säga diskonteras, när i alla fall till
syvende og sidst socialåtgärdernas omfattning bestämmes av nä-
ringslivets avkastning och icke tvärt om.
683
Erik Olson
Ser man till sakens kärna så skrida de politiskt makthavande
såsom företrädare för staten till eventuella samarbetsförhandlingar under fullföljande av sina ideologiska mål i vad dessa gälla
socialpolitiken och i vad de gälla ett alltjämt vidgat inflytande
över näringarna. Och näringslivets representanter, som ej känna
annan ideologi än strävan att uppnå gynnsammast möjliga förutsättningar för företagarverksamheten, komma med eller mot sin
vilja att lämna sin medverkan härtill.
Detta sakförhållande kan blott bristfälligt skylas med uttryck
sådana som, att det från båda sidor kräves en viss självövervinnelse och det kan ej heller nöjaktigt försvaras med att utvecklingen går sin ödesbestämda gång mot ökat samhällsinflytande
över det ekonomiska livet. Driftigt folk plägar bära sitt eget öde
i sina händer och det är säkerligen en oberättigad självunderskattning från vår regerings sida, om den förmenar sig ur stånd
bjuda denna utveckling något som helst motstånd. Från erkännandet av det enskilda näringslivets omistliga insatser för vår
folkförsörjning borde det blott vara ett kort steg till att som konsekvens härav medgiva detsamma nödigt armbågsutrymme att utveckla sin kraft. Redan en tendens i denna riktning skulle skapa
en bättre samförståndsanda än aldrig så välmenta bidrag ur statens-förmyndarens pung.
Det bör utan vidare vidgås, att i den sega kamp mellan å ena
sidan ett relativt fritt fungerande näringsliv och å andra sidan
statsauktoritetens krav på inflytande över detsamma, en kamp,
som i så hög grad präglat vår tidsålder, den senare riktningen
i intim förening med andra tidens folkrörelser gått segrande
fram, så att, där det fria näringslivet ej helt bortsopats, staternas
inre politik i olika schatteringar färgsatts av åtgärder, avsedda
att påverka det ekonomiska livets funktion. Men samtidigt manar till eftertanke iakttagelsen, att i de länder, där statens inflytande över näringslivet nått längst, folkvälståndet samtidigt
står lägst.
Det behöver kanske här sägas, att när det enskilda näringslivet slår vakt om sina positioner och reagerar mot allt längre
gående statligt ingripande, så sker detta ej av några politiska
skäl, utan på grund av en djupt rotad erfarenhet, att den enskilda
näringsverksamheten med minskning av rörelsefrihet också minskar i effektivitet.
Från företrädare för statsingripandets ide argumenteras ej säl- 684
Företagarsynpunkter
lan, att näringslivet skulle stå sig ganska slätt utan statens åtgärder på olika områden och det hänvisas som exempel till handelspolitiska åtgärder för exporten och till centralbankens penningpolitik. I andra fall händer, att företag, som i oförskyllt
trångmål hänvänt sig till statsmakterna för utverkande av skydd
eller stöd i någon form, få vara beredda på sarkasmen, att så
länge allt går bra, vill man ej veta av staten, men när det går
dåligt, skyndar man sig till denna att söka hjälp. Detta visar,
att ett svalg finnes befäst mellan näringsfolket å ena sidan och
företrädare för vissa ideologiska riktningar å den andra i deras
syn på hela näringskomplexet, och det kan vara på sin plats att
säga några ord på denna punkt.
Varje folkhushåll måste ses som ett stort samarbetskomplex
mellan staten och det produktiva livet. Samarbetet kan vara lö-
sare eller fastare ända till fullständig statsdirigering, men det
karakteristiska är alltid, att statens intresse av bästa folkförsörjning ej motverkas av de enskilda företagarnas framgång i lösandet av sina produktiva uppgifter utan tvärt om. Detta medför
en intressegemenskap, som gjort det till en naturlig sak, att staten påtagit sig vissa viktiga uppgifter i produktionsprocessen och
härav dragit den indirekta nytta, som ett välmående folkhushåll
kan skänka. Det har ej fallit någon in att betrakta de kostnader, som nedlagts på undervisning för att göra därtill kvalificerade medborgare rustade att göra insatser, som ytterst komma
samhället till godo, såsom ett offer från statens sida. För denna
uppfattning har funnits så mycket mindre skäl, som kostnaderna
täckts av medel, som i stor utsträckning skattevägen hämtats från
näringslivet. Å venledes har det befunnits alldeles i sin ordning,
att staten genom särskilda ämbetsverk vårdat sig om näringarnas intressen och sörjt för våra naturtillgångars utforskande. Så-
dana åtgärder ha icke vidtagits såsom resultat av köpslagan med
det däri delaktiga näringslivet, utan det har ansetts vara uppgifter, som på grund av sin centrala karaktär lämpligen borde
handhavas av staten.
Så länge ett relativt fritt enskilt näringsliv utgör den väsentliga grunden för vår försörjning, så är dess funktion beroende
av de mångas insatser samlade i flera fall till rationellare större
enheter. Lika naturligt som det är att dessa stundom inordnas
under organisationer för vidgande av överblicken och för central
handläggning av vissa för det hela gemensamma uppgifter, faller
685
Erik Olson
det sig att för lösandet av andra uppgifter, hänförliga till mer
vittförgrenad intressegemenskap, statens medverkan kan bliva
behövlig.
I särskilt hög grad blir detta fallet, när det gäller vårt handelsutbyte med främmande länder, i synnerhet sådana, vilkas nä-
ringsliv står under statlig protektion eller ledning, då endast statens auktoritet kan skaffa gehör åt vår handels och vår exports
intressen.
Det har för näringslivets män tett sig som en av statens mest
elementära uppgifter att i nu berörda avseenden stå företagarlivet bi, men härutinnan synes den nya tidsriktningen i viss mån
ha medfört en ändring.
Ett kyligare förhållande har inträtt mellan staten och näringslivet, därvid det senare alltmer kommit att hänvisas till supplikantens plats. Det kan hända att orsaken härtill är att söka uti,
att fordom den politiska och den ekonomiska makten representerats av ungefär samma kretsar, vilket underlättat samarbetet, och
att den politiska förskjutningen vållat ändringen. I så fall är det
opolitiskt arbetande näringslivet tämligen fritt från skuld till den
beklagliga utvecklingen och måste högt värdera, om en omsvängning nu på nytt är på väg.
På sitt sätt belysande för situationen under de senast tilländagångna åren är statens återhållsamhet vid anslag för så produktiva ändamål som den tekniska forskningen, vilken i det längsta
ej räknats till de centrala näringsuppgifter, som det tillkomme
staten att befatta sig med, liksom den högre tekniska undervis- . ningen, vars anslag ej på långt när följt den tekniska och ekonomiska progressionens uppåtgående kurva. När det gällt att anpassa den tekniska undervisningen efter utvecklingen, har en
eftersläpning hela tiden skett, i bjärt kontrast till de sociala åtgärderna, vilka i stor utsträckning fotats på en förskottering av
framtidsarbetet. Samma reflexion kan göras även beträffande andra fackligt betonade undervisningsområden såsom handelsundervisning med flera.
Den nya, vad man skulle kunna kalla, politiskt betonade mentaliteten i förhållande till näringslivet tar sig tydligt uttryck i
en statens strävan att se sina tjänster mer direkt och omedelbart
honorerade, under det att fordom staten gjorde sina insatser med
den indirekta fördel till enda syftemål, som låg i ett livaktigt
produktionskraftigt näringsliv. Detta har givit senkomna tiders
686
Företagarsynpunkter
statsstyre det alldeles nya bekymret, hur man bäst skall kunna
säkra sig de direkta fördelarna av ett statligt handhaft forskningsarbete. Det är att hoppas, av dessa nya tendenser, som ej
synas taga behörig hänsyn till näringsprocessens inre förlopp, ej
skola tillåtas spela någon framträdande roll vid ett blivande samförståndsarbete.
Det ligger n~ira till att i detta sammanhang beröra en annan sida
av statens stödpolitik, som tagit sig uttryck i en allmän förkärlek för subventioner. Vill regeringen beträda samförståndets och
förståelsens vägar, skulle det säkerligen allmänt uppskattas, om
den sökte sådana former för stödåtgärder, som ej i större utsträckning än alldeles nödvändigt behövde medföra förödmjukelsen för
företagarvärlden att mottaga statliga nådegåvor. Den politiska
riktning, som verksamt bidragit till humanisering av fattigvården, när det gäller enskilda nödlidande, borde ej sakna förståelse
för nödlidande näringsgrenar, som hellre önska bliva utsatta för
någon hjälp till självhjälp än för statens fattigvårdsförsörjning
i stort.
För att ej läsaren skall bibringas den oriktiga uppfattningen,
att avsikten med denna framställning är att genom uppsättandet
av ouppfyllbara villkor lägga stenar i vägen för samarbetstanken,
må här inskjutas, att vad som sagts och vad som i fortsättningen
kommer att sägas, är punkter på en önskelista, vilkas uppfyllande
ej kan krävas, utan helt måste bliva beroende av graden av den
självövervinnelse, som den statliga parten anser den goda saken
värd. Även om de socialdemokratiska företrädarna för statsmakten ej skola vara benägna att uppfylla alla de uppställda önskemålen, bör detta icke hindra, att listan kompletteras med ännu
några punkter.
Den grundläggande tanken att genom samarbete uppnå en höjning av näringslivets effektivitet torde i princip vara fullt hållhar, även om de ekonomiska realiteterna komma att draga rätt
snäva gränser för de områden, där satsen blir tillämplig. Under
den spänning, som råder mellan stat och näringsliv, är det ej
möjligt annat, än att det närmande på samförståndets bas, som
inletts från statens sida, måste få en avspännande, befruktande
verkan redan på grund av det ökade förtroende, som åtgärden
bär vittne om. Det ligger dock därvid vikt uppå, att ej samtidigt
på andra håll statsingripande åtgärder vidtagas, som verka i motsatt riktning.
687
Erik Olson
En väg till ökad produktivitet må gå över samarbetet, det kan
godtagas, men att en liknande väg skulle gå över ökat ensidigt
statsinflytande är en åsikt, som är hypotetisk. Det vore därför
naturligt och för skapande av en gynnsam samarbetsatmosfär
mycket önskvärt, att en viss återhållsamhet kom till synes beträffande tvångsingripanden av sådant slag, som avse vara en
korrektion på enskild företagsamhets förmenta bristande förmåga.
Man kan väl förlika sig med statsingripandets ide, av olika sociala skäl, men när det gäller det ekonomiska resultatet av verksamheten ligger det nära till att beteckna som en övertro på statens förmåga och en förhävelse, när snart sagt varje anhängare
av ett förstatligat näringsliv anser sig kunna uppträda som
mentor och betygsätta den enskilda företagarverksamheten.
En enda blick på vårt nuvarande samhälle, som till alldeles
övervägande del är en skapelse av enskild företagsamhet under
utnyttjande av de nya resurser, som ställts till mänsklighetens
förfogande under slutet av föregående och hittills tilländalupna
del av detta århundrade, borde giva anledning till helt andra
reflexioner än sådana om bristande förmåga hos det enskilda nä-
ringslivet.
Det borde vara mer närliggande att stanna i förundran över
den ohämmade skaparkraft, som fört utvecklingen framåt med
jättesteg, likaväl under perioder av fri konkurrens och öppna
handelsförbindelser, som under tider med mer eller mindre begränsad rörelsefrihet, vare sig denna härletts av protektionism
av olika slag, monopolistiska tendenser eller statsinflytande.
Ehuru siffror för att belysa dessa välkända förhållanden kunna
vara överflödiga, saknar det dock ej sitt intresse att taga del av
arbetslönernas stegring under olika epoker såsom ett uttryck för
den av näringslivet skapade allmänna välståndsökningen. Under
perioden 1860-1875 med dess näringsfrihet och ekonomiska liberalism stego arbetslönerna i landet med 65 %. Under perioden
1875-1887 inföll den svåra kristiden kring 1879 och arbetslönerna
hade 1887 ej me;r än återhämtat sig till samma höjd, de uppnått
1875. Under perioden 1887-1900, jordbruksprotektionismens tid,
stego arbetslönerna med 40 % och under den följande industriprotektionistiskt betonade tiden stego arbetslönerna från 1900-1914
med 34 %. Betraktar man sedan med bortseende från tiden för
världskriget perioden 1920-1935 med dess begynnande ökade statsinflytande, inföll under denna tid en lönestegring av 33 %.
688
—– — ——–
Företagarsynpunkter
Det är tydligt att ett näringsliv, som visat sig under varierande
betingelser kunna fungera på detta sätt, tål ytterligare påfrestningar i form av fortsatta kringskärningar, men det bör, när det
är fråga om åtgärder för höjande av produktiviteten till befrämjande av en fortsatt utveckling, göras en tydlig skillnad mellan
ensidigt genomförda statsingripanden å ena sidan, vilka vare sig
de motiveras av socialpolitiska eller näringspolitiska skäl ej torde
kunna undgå att direkt eller indirekt utöva en hämmande inverkan
på det produktiva livet, och å andra sidan under samförstånd och
i samarbete mellan stat och näringsliv träffade dispositioner.
De första striderna, som efter den politiska maktförskjutningen
utkämpades mellan stat och näringsliv, gällde skattepolitiken.
Här tog det demokratiska samhället hem sina första vinster.
Föreställningen att ett fåtals i ögonen fallande stora inkomster
och stora företagsvinster voro en bidragande orsak till den stora
massans armod var djupt rotad i folkmedvetandet, och den i och
för sig riktiga tanken, att skattebördan skulle fördelas efter bärkraft, vann allmänt insteg. Måhända tog under det fortsatta utbyggandet av beskattningssystemet den sociala medkänslan väl
mycket överhand över, vad ekonomisk insikt bort bjuda, ty vissa
karakteristiska ej önskvärda drag i vårt nuvarande näringsliv
kunna säkerligen återföras till den skattepolitik, som sedan bedrivits.
strävan att rättvist fördela skattebördan efterträddes snart av
en allmän lust att brandskatta de stora vinsterna och stora inkomsterna, som generellt betraktades som mer eller mindre orättmätiga. Skatten blev vid sidan av sitt fiskaliska ändamål att tillföra staten nödiga inkomster ett verktyg i en politisk ideriktnings
hand att topphugga de stora vinsterna för åstadkommande av fördelning av egendom. Flera gånger påbyggda progressiva skattesatser tjänade detta mål och samma var fallet med den konfiskatoriska skatteform, som under namn av förmögenhetsskatt lades på
realkapitalet, ehuru detta saknar varje skattekraft, utöver vad
den på annat sätt beskattade avkastningen skänker. Det är förklarligt, att hos näringslivet och enskilda, som hysa all förstå-
else för nödvändigheten att genom gemensamma ansträngningar
fylla de anspråk på skatteintäkter, som stat och kommun nödgas
ställa, en känsla av otrygghet måste insmyga sig inför det ovisshetstillstånd, som uppkommer, när skattepolitiken ej inskränker
sig till att taga sikte på statens eller kommunens försörjande med
689
Erik Olson
intäkter på rationellaste och för folkhushållet minst betungande
sätt, utan vid densamma häktas ovidkommande ideologiska motiv.
Den målvedvetenhet, varmed denna skattepolitik fullföljts, har
ej kunnat undgå att hos näringsutövare kvarlämna ett intryck,
att staten är avogt stämd mot företagarvinsterna som sådana och
ej fäster tillräckligt avseende vid dessas viktiga uppgift att stimulera till nyskapande riskfylld verksamhet. Tänker man sig
noga in i saken, skall man medgiva, att för en driftig företagsgrundare framtidsperspektiven te sig allt annat än ljusa och
hoppgivande. Han har å ena sidan att taga i räkningen möjligheten av ett misslyckande med ekonomisk katastrof och smäleken
att vara en oduglig affärsman till följd, varemot han måste väga,
att om det hela går i lås och avkastningen blir god, inför samhället framstå som en profitör och suspekt figur, vars vinster det
allmänna utan alla skrupler gör sig delaktig av som en självklar
rätt. Det är ingen, som skulle falla på iden att bestrida denna
rätt, men formerna med vilka den utövas, ha under den gångna
tiden med bästa vilja ej kunnat uppfattas som ett uttryck av förståelse från statsmakternas sida för vinsternas betydelse i framstegsarbetet. Här föreligger sålunda ett område, där en allvarlig
motsättning uppkommit mellan företrädare för det produktiva
förvärvsarbetet och staten, som även synes kunna vara en uppgift för ett blivande samarbete att söka utjämna.
Vinstmöjligheten ingår som en så integrerande del i den enskilda näringsverksamheten, att så länge statsmakterna tolerera
den senare, så måste de också tolerera den förra. För att ej förfalla till allmänna talesätt, som äro riktiga, betraktade från en
sida, men omstridda, sedda från en annan, skall redan här den
distinktionen göras, att kraven på vinstmöjlighet givetvis kunna
ställas annorlunda för företag, som ha att tillgodose en mer eller
mindre monopoliserad marknad med frihet att bestämma priset,
än för företag, som bryta nya vägar för fyllande av nya behov,
där erfarenhet förut saknas. Lika visst som den senare kategorien
av företag banat vägen för framstegsarbetet och därvid haft
att taga de största riskerna och samtidigt lidit de största förlusterna, har deras oundgängliga ekonomiska förutsättning varit
tämligen obeskurna vinstmöjligheter. Bakom pioniärerna rycka
sedan på banade vägar fram andra företagarlivets formationer,
ibland i enskild, ibland i statlig, ibland i kommunal regi, för
vilka vinstutsikten kan högst betydligt beskäras, utan att en sam- 690
Företagarsynpunkter
manskrumpning av det produktiva arbetet behöver bliva följden.
Iden om vinstbegränsning har också framsprungit hos och företrätts av personer, som ej ha någon erfarenhet av kampen på den
ekonomiska fronten, utan hämtat sina erfarenheter från den statliga eller kommunala verksamhetens trygga färdevägar, där budgeten balanseras med avgifter, taxor och beskattning.
För dessa nog så betydelsefulla verksamheter är visserligen
vinsten heller ej betydelselös, men den är begreppsmässigt av helt
annat slag än för de nyskapande riskbärande företagen. En inställning till företagarvinsterna, som i dessa över lag ser ett
objekt, särskilt lämpligt att övertaga en större del av skattebördan enligt principen om den större bärkraften, eller rent av däri
ser ett ont, som genom vinstbegränsning på lagstiftningens väg
bör oskadliggöras, kan ej undgå att utöva ett ogynnsamt inflytande på tillkomsten av ny riskbärande verksamhet och därmed
på det ekonomiska framstegsarbetet.
Man förbiser ofta på politiskt håll, att vid nygrundandet av
företagarverksamhet vinsten eller vinstmöjligheten utgör en del
av kalkylen. Ju större ovisshet, som vidlåder det planerade företagets framtid, desto större måste den i utsikt ställda vinsten gestaltas för det fall det lyckas. Man bör sålunda göra klart för
sig, att den stora vinst, som i vissa lyckliga fall uppnås, ej är
att likställa med ränta på ett insatsat kapital, utan från en vidare utsiktspunkt sett är kompensation för lidna förluster på annat håll för havererade företag. Har man förstått denna företagarvinstens inre innebörd, är det lätt att genomskåda haltlösheten i
den nog så bestickande argumentering, som avvisar klagomålen
på den tunga skattelasten med att denna borde vara lätt att bära,
ty blott om vinsten är stor, är skatten stor, och finnes ingen vinst,
finnes heller ingen skatt. Det är ej på grund av bristande förmåga att bära bördan, som näringslivet varnar för den allt för
höga vinstbeskattningen, utan på grund av dennas skadliga inverkan på själva nerven i det produktiva arbetet. Det är högeligen av behovet, att de politiska ideologierna något maka på sig
inför ekonomiska realiteter, som de här anförda, och att ett samförståndsarbete ka~ komma till stånd på basis av erkännandet av
vinsternas berättigande såsom en funktion av riskgraden.
Det skall gärna erkännas, att ett steg i rätt riktning tagits på
detta område genom den proportionella bolagsbeskattningen, men
det viktiga spörsmålet om det riskvilliga kapital’ets animering till
631
48- 38844. Svensk Tidskrift 1938.
Erik Olson
aktivitet är därmed ej löst. Man bör nämligen hålla i minne,
att bolagens insatser som riskbärare väsentligen inskränka sig till
den riskbärande verksamhetens begynnelse, som mest sammanfaller med bolagets bildande, vilket med andra ord innebär, att
aktietecknarna äro de direkta risktagarna, ej bolaget. Befintliga
bolag äro som regel av bolagsordning och aktiebolagslagen förhindrade att inlåta sig på spekulativ verksamhet, åtminstone så-
dan som ej kan sättas i omedelbart samband med den bedrivna
rörelsen, vilket praktiskt taget utesluter bolagen från den form
av risktagning varom här varit fråga.
Går man tingen på djupet, skall man sannolikt finna, att det
riskburna produktiva framstegsarbetet nu som fordom måste
åvila den enskilda företagsamheten och det enskilda riskvilliga kapitalet. Kommunerna kunna mobilisera kapital vid behov, men vårdarna av kommunernas finanser av alla partier tillse noga, att det
ej får sådan användning, att det går förlorat utan resultat. Banker,
försäkringsinrättningar och fonder översvämmas av mynt, men
ingen vill göra förluster och alla äro dessutom kringgärdade, förklarligt nog, av bestämmelser för att ej försäkringstagares, insättares och fonders medel skola gå förlorade. Så ha vi staten. Ja,
genom denna kan väl i samarbete med det enskilda näringslivet
en del göras. Men man får härvid taga sig i akt för att skenbart
förenkla problemet genom en schematisering av det skapande arbetets metoder, som ej täckes av verkligheten. Det ligger säkerligen vida utanför området för mänsklig organiserad verksamhet
att bland den flora, som växer oförtrutet som resultat av spekulativ tankeverksamhet på teoriens och praktikens alla områden, med
någon större sannolikhet att gripa rätt välja ut de plantor, som
äro värda att draga opp för att göra fruktbärande. staten torde
komma att inskränka sin medverkan till de fall, som av olika skäl
kunna anses jämförelsevis betryggande, under det att åt enskilda
människor överlåtes att bearbeta det övriga med alla därmed förknippade förlustrisker.
Hela vår ekonomiska utvecklingshistoria är en illustration till,
hur den enskilda företagsamheten ofta efter obeskrivliga mödor
och kostnader löst de tekniska problemen, och fört dem ut i livet,
varefter staterna stått redo att övertaga, vad som för statsdrift
befunnits särskilt passande. Fältet har därvid varit så förarbetat,
att några pioniärrisker knappast behövt tagas. Det statliga järnvägsbyggandet i Sverige är ett exempel på detta. Den första järn- 692
– ·— ——
Företagarsyn.punkter
vägssträckan kom till stånd 1856 efter 30 års erfarenheter i utlandet. Liknande var förhållandet med utbyggandet av våra vattenfall. En mäktig statsinsats gjordes, men de första turbinerna,
de första generatorerna och de första kraftledningarna tillkommo
ej på statligt initiativ. Ej heller de första telefonerna, de första
flygmaskinerna o. s. v.
Går man med på, att det riskburna framstegsarbetet för sin kapitalförsörjning är hänvisat till enskilda kapitalägare och att en
tydlig ovillighet från dessas sida givit sig tillkänna att engagera
sig i dylik verksamhet, så uppkommer frågan, var orsaken härtill
är att söka och vad som kan göras för att uppnå en ändring. Den
praktiska erfarenheten giver svaret, att enskilda personers obenägenhet att engagera sig i framtidsrisker kan återföras till genom skattepolitiken beskurna vinstutsikter och till en allmän
otrygghetskänsla inför ovissheten om, hur bebådade fortsatta
statsingripanden komma att se ut.
Med det anförda har jag velat fästa uppmärksamheten ej blott
på, hur det nyskapande framstegsarbetet företrädesvis åvilar det
enskilda näringslivet, utan dessutom på det ofta ej beaktade förhållandet, att denna del av näringsverksamheten är oupplösligt
förknippad med enskilda kapitalägande personer; därmed bliver
klart, att den skattepolitik, som gent emot dessa bedrives, får sina
återverkningar på näringslivet.
Från regeringshåll föreligga sådana uttalanden, att ett uppmuntrande till riskfylld placering på enskild hand ej kan förväntas ske genom en nedmontering av skatteprogressionen, utan
man är hänvisad söka lösningen på andra vägar, och vissa sådana
anvisas av skattesystemets många påtagliga orättvisor gentemot
företagsamheten, varav blott må nämnas de många begränsningarna i möjligheterna att få från vinst eller inkomst avdraga
verkligt lidna förluster. Sådana icke avdragsgilla förluster göra,
att den verkliga skatteprocenten ofta iir avsevärt högre, än dess
nominella belopp angiver.
Det skulle ej löna sig förneka, att motsättningen mellan socialdemokratisk uppfattning om näringsverksamhet och gängse uppfattning därom i företagarkretsar öppnat klyftor mellan staten
och det enskilda näringslivet, som äro både många och djupa.
Bakom åtminstone några av dessa torde dock dölja sig en och
annan missuppfattning, vilkas hävande giver förhoppning om
ömsesidigt ökat förtroende i framtiden. Det stora gemensamma
693
Erik Olson
målet, vårt folks materiella försörjning, är även så dominerande,
att utiinnandet av vägarna till bästa resultat på det området
framstår som en så betydelsefull gemensam uppgift, att samförstånd och samarbete närmast är en plikt mot samhället.
statsrådet Sköld har i ett föredrag gjort uttalanden, som tyda
på, att han såsom huvuduppgift för ekonomiska företag ser, att
de bereda folk utkomst, under det att företagarvärlden i sin verksamhet måste se sin huvuduppgift vara att på bästa siHt betjäna
allmänheten eller andra kunder med de varor och tjtinster, som
åstundas. De anställdas villkor och framtida trygghet behöver
därför ej ligga en upplyst företagare mindre om hjärtat. Inom
de näringsgrenar, som själva intaga en skyddad ställning eller
av andra orsaker nått ett visst mått av trygghet, ser man nog på
trygghetsspörsmålet för de anställda ungefär på samma sätt som
regeringen. Men inom all sådan verksamhet, där med spännande
oro för framtiden nybanade vägar beträdas och vilken själv förmenas den trygghet, som ett av statsmakterna omhuldat stabilt
ekonomiskt system skulle innebära, är det självklart, att förmå-
gan att erbjuda do anställda trygghet utöver dagens försörjning är i det närmaste obefintlig. Vilket skolexempel på samarbete
för lösning av ett så viktigt socialt spörsmål som trygghetsfrå-
gan framkommer ej härur, om de enskilda företagen skärpa sina
ansträngningar att bereda de anställda trygghet för ålder, sjukdom och arbetslöshet, samtidigt som staten gör vad på den kan
ankomma för att förläna åt företagen själva trygghet och arbetsro.
Att det enskilda näringslivets män ej i större utsträckning, än
som sker, äro i stånd att följa socialdemokratiska partiets av regeringen företrädda näringspolitik, kan av den, som vill vara
krass, förklaras bero på omtanke om egen vinning. Utan att i
sak förneka detta förhållande är man dock berättigad påstå, att
det blott säger en mindre del av sanningen. Vinstens viktiga
funktion att föranleda tillkomsten av företag av olika riskgrad
har förut belysts och ävenså dess uppgift att uppväga allt för
små vinster eller förluster på andra håll. För det enskilda nä-
ringslivet, sett som en enhet, är vinsten i förhållande till värdet av försålda produkter av mycket anspråkslös storleksgrad
och innebär en förräntningsprocent på det samlade kapitalet, som
ej tål vid mycken reduktion, om ej kapitalet skall fly det produktiva livet. Vinstens förnämsta betydelse ligger måhända uti
694
Företagarsynpunkter
att liksom en fyr för sjöfarten vägleda företagsamheten på nä-
ringsverksamhetens okända hav. Föreställningen att, folk, som
bedriva affärer eller sköta företag, stirra sig nästan blinda på
vinsten, så att de tänka på ingenting annat, är en rätt vanlig
karrikering av verkligheten. Vinsten är nödvändig som tecken
på, att rörelsen bär sig själv. Ingen kan i längden driva verksamhet med större utgifter än inkomster. För den sanne företagaren är företagets mening ej att producera vinster, ej heller
löner, utan att producera varor, och kring denna princip borde
det vara möjligt att uppnå samförstånd med statsmakterna, så
mycket mera som det numera torde stå klart för alla, att om
alla parter samarbeta för att skapa drägliga betingelser för företagsamheten, detta bör kunna ske utan eftersättande av de anställdas rimliga anspråk på välfärd.
695

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner