Förenta staterna i världspolitiken
1945
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
’ .. ~
·n· ··ra n ·t ’}’ ~e ….., ·. ·i …
FÖRENTA STATERNA
I VÄRLDSPOLITIKEN
Av ONLOOKER
SuMNER WELLES’ »The Time for Decisiom, publicerad senaste
sommar och nyligen utkommen i svensk översättning under titeln
»Nu eller Aldrig», är redan genom författarens mångåriga ledande
ställning i amerikansk utrikespolitik en högintressant bok. Den
är visserligen i rätt så betydande grad en apologetisk framställning
av den politik, i vars utformande under de tio senaste åren Welles
tagit del. Men detta gör den ej mindre fascinerande, snarare
tvärtom.
Som statsman och diplomat intager W elles en ställning, som
en av de främsta i våra dagars Amerika. Uppfostrad liksom
Roosevelt i Croton och Harward- AmerikasEaton och Oxfordinträdde W elles under det första världskriget i diplomatien. Under Roosevelts presidenttid har han intagit ledande platser inom
Förenta staternas utrikesförvaltning, från 1937 till 1943 såsom
understatssekreterare d. v. s. vice-utrikesminister. Genom vidsträckta resor och ingående studier har W elles vunnit en djup
och rätt ovanlig förtrogenhet såväl med internationell politik överhuvud som med Europa och dess problem. En Newdeal-man har
han ej varit, men väl en av presidentens förtrogna. Hans avgång
från understatssekreterareposten på sensommaren 1943 framkallade
en massa kommentar i diplomatiska kretsar och i världspressen. I
allmänhet ansågs, att bakom den då inträffade omställningen i
Washingtons statsdepartement låg gammal rivalitet mellan den
jämförelsevis unge, realistiskt och konstruktivt inställde Welles
och hans närmaste chef, den mera ideologiskt anlagde, åldrande
Mr. Hull, som med tanke på det kommande presidentvalet och på
grund av sin popularitet inom konservativa kretsar den gången var
omistlig för Roosevelt. I sin nu publicerade bok gör Welles icke ens
en antydan om sådan rivalitet- på det enda ställe, där Hulls namn
nämnes, sker det med den största respekt – men å andra sidan
sticker Welles ej under stol med, att djupgående differenser förefunnits, och att han i vissa avgörande frågor haft en annan upp- 124
~’ .
Förenta staterna i världspolitiken
fattning än den, som amerikansk utrikespolitik följt. Sålunda kritiserar W elles bestämt, att Amerika icke i ett tidigare skede av
kriget med övriga stormakter bland de Förenade Nationerna överenskommit om och uppdragit riktlinjerna för lösandet av efterkrigtstidens problem. Tid härför, säger han, hade varit, medan
Förenta staternas deltagande i kriget ännu var ungt – ’Velles
tänker uppenbarligen på de övriga makternas beroende av Amerika vid denna tid- och då ingen annan av dem ännu hade öppet
intagit en intransigeant hållning i betydande politiska frågor.
Bland sådana nämner Welles särskilt frågan om Polens gränser,
som icke bort uppskjutas tills segrande ryska armeer ockuperat
Polen.
Welles’ bok avser att ur hans och den Rooseveltska utrikespolitikens synpunkt giva en framställning och en analys av händelseförloppet sedan Versailles, framförallt efter 1937, av Amerikas
ställning i det pågåendevärldskriget och till olika internationella
problem samt slutligen av möjligheterna att åstadkomma en stabil nyordning i världen.
Utan omsvep klarlägges den Rooseveltska politikens redan på
ett mycket tidigt stadium bestämt anti-tyska inställning och önskan att krossa det Tredje Riket. Om läget under krigsåret 1939
-1940 säger Welles, att presidenten icke var intresserad av en
prekär och provisorisk fred, som icke kunde bliva annat än ett
»hoplappat» stillestånd. Då Welles vid denna tid på vintern 1940
-som det påstods utan att Hull på förhand underrättats om planen – sändes på sin bekanta resa till Europa, var ställningen enligt Welles sedd från Washintons synvinkellångtifrån gynnsam; i
England funnos alltjämt betydande industriella och finanskretsar,
som önskade fred, och i Frankrike var motståndsviljan fullkomligt undergrävd. Vad man kunde hoppas var, att Italien under
amerikansk påverkan ej skulle inträda i kriget. Denna del av
Welles’ framställning kastar ett icke ointressant ljus över den
verkliga innebörden av Welles’ uppdrag, som på sin tid på många
håll framställdes som en fredsmission.
Medan för ledarna krigsmålen från början stodo klara, gällde
det att finna en formel som för folkopinionen angav och utkristalliserade kampens syftemål. Häruti synes Welles anse en väsentlig del av Atlantdeklarationens betydelse ha legat. Han tolkning
av dess innebörd är emellertid åtminstone ställvis högst överraskande. Enligt densamma hindrar deklarationen icke, att befolkningen från ett visst område, t. ex. Ostpreussen, överföres till mo- 125
. ’
’ –
Onlooker
derlandet, medan själva området överlåtes till annan makt. Det
är en tolkning rik på oförutsedda konsekvenser och svår att bringa
i samklang med deklarationens uttryckliga bestämmelse, att inga
territoriella förändringar borde göras utan den ifrågakommande
befolkningens fritt uttalade önskan.
I sin fängslande och delvis mycket ingående och skarpsinniga
analys av läget i olika delar av världen och av riktlinjerna för en
kommande internationell nyorganisation gör Welles en mängd ytterst intressanta och upplysande uttalanden. Så hava enligt hans
mening de europeiska kolonialväldena i stort sett överlevt sig
själva och måste likvideras eller omorganiseras. A andra sidan
ställer sig W elles icke avvisande, utan tvärtom, till regionala
system av stater under en stormakts predominerande inflytande.
Rådsregeringen är, säger han, fullt lika berättigad att skapa ett
under dess ledning stående system av stater i Östeuropa som Fö-
renta staterna att befordra panamerikanskt samgående. welles
gör emellertid en reservation: om stormakten ifråga t. ex. Ryssland blandar sig i de anslutna staternas inre angelägenheter, kunde
Amerika finna anledning till invändningar. Man frågar sig emellertid när skall en sådan inblandning anses föreligga och huru
harmonierar Welles’ uppfattning med grundsatsen om samtliga
nationers frihet och principiella likställighet. På de frågorna ingår W elles ej. Påfallande är i detta sammanhang, att Welles endast med ytterst lätt hand berör de baltiska staternas problem.
Det var dock Welles, som på Förenta staternas vägnar i juli 1940
vid tiden för de baltiska ländernas inkorporering i Sovjetunionen
avgav den skarpaste protest häremot fastslående, att Amerika icke
kunde godkänna »rövarhandlingar», vare sig de utförts med direkt
våld eller hot om våld. Tiden rider fort!
De närmaste åtgärderna för fredens bevarande stå i samband
med behandlingen av Tyskland, när detta land slutligt besegrats.
Den huvudsakliga roten till allt ont ser W elles i den tyska generalstaben såsom en sig själv kompletterande permanent institution.
Utan att förneka den tyska militärandans betydelse kan det frågas,
om icke detta påstående innebär en alltför schematisk förenkling,
påminnande om antisemitismens tal om Zions Vises påstådda protokoll. Lösningen i fallet Tyskland ligger enligt W elles i fullständig
demilitarisering, generalstabens definitiva upplösning och rikets
uppdelning i trenne stater: en östlig ungefär från Elbe-linjen i
väster till något in på polskt område i Posen och Korridoren, men
utan Ostpreussen, som skulle tillfalla Polen, samt i väster och sö-
126
l l’ .
Förenta staterna i världspolitiken
der om denna nya öst-tyska stat tvenne andra med Bayern och
Hannover som centra. Ligger måhända bakom dessa planer en
tanke, att gränsen mellan den östliga och de båda andra staterna
skulle utgöra demarkationslinjen mellan Rysslands och Västmakternas inflytande i Central-Europa, och om så är, löper ej händelsernas utveckling förbi dessa Welles’ planer av i våras~
Det sista avsnittet i boken behandlar den kommande världsorganisationen. Ett återupplivande av Nationernas Förbund finner
Welles uteslutet. Förbundet misslyckades på grund av bristande
universalitet och framförallt tillföljd av stormakternas vacklande
hållning och brist på samförstånd. Inom förbundet låg, säger
Welles, ledningen ifråga om nya uppslag och praktiskt samarbete
i allmänhet hos de skandinaviska staterna, Holland och Finland.
Framtidens internationella ordning måste grundas på fastare bas
än det gamla Förbundet. En slutlig plan framlägger W elles ej.
Han kommer tillbaka till en av honom tidigare framförd tanke:
efter krigshändelsernas upphörande måste följa en övergångsperiod, under vilken man s. a. s. empiriskt söker arbeta sig fram
till en definitiv nyordning. Men redan nu borde emellertid inom
de Förenade Nationernas krets skapas ett provisoriskt Exekutivt
Råd, som småningom skulle utvecklas till en permanent institution.
Inom detta organ, där även de mindre staterna borde vara gruppvis företrädda, skulle för avgörande beslut fordras enhällighet mellan de fyra ledande världsmakterna. Detta innebure alltså hegemoni
för dessa och vetorätt för varje enskild av dem. Det var just i dessa
frågor eller åtminstone i den senare, som världsmaktskonferensen
i Dumbarton Oaks ej kunde enas. Vad resultat har i dessa avseenden nåtts vid de tre storas möte i J alta~
Welles’ framställning är klar, knapp, koncis och fullkomligt fri
från fraser. W elles är realist. Icke utan en lätt ironi talar han om
idealogiska deklarationer, som Förenta Staternas utrikesledning
före det andra världskriget sökte få internationellt godkända till
fredens bevarande. Dylika medel förslå ej, men ej heller enbart
militära allianser mellan världsmakterna. Mänsklighetens historia,
säger Welles, har bevisat, att dylika allianser aldrig bestå för mer
än någon kort tid. Det påståendet lär icke kunna jävas. Skola då
fastare former på bestående grund med beaktande av varje nations
rätt och frihet kunna finnas~ På den frågan väntar mänskligheten svar.
10- ·13148 Svensic Tidskrift 1945 127
w–_
·n· ··ra n ·t ’}’ ~e ….., ·. ·i …
FÖRENTA STATERNA
I VÄRLDSPOLITIKEN
Av ONLOOKER
SuMNER WELLES’ »The Time for Decisiom, publicerad senaste
sommar och nyligen utkommen i svensk översättning under titeln
»Nu eller Aldrig», är redan genom författarens mångåriga ledande
ställning i amerikansk utrikespolitik en högintressant bok. Den
är visserligen i rätt så betydande grad en apologetisk framställning
av den politik, i vars utformande under de tio senaste åren Welles
tagit del. Men detta gör den ej mindre fascinerande, snarare
tvärtom.
Som statsman och diplomat intager W elles en ställning, som
en av de främsta i våra dagars Amerika. Uppfostrad liksom
Roosevelt i Croton och Harward- AmerikasEaton och Oxfordinträdde W elles under det första världskriget i diplomatien. Under Roosevelts presidenttid har han intagit ledande platser inom
Förenta staternas utrikesförvaltning, från 1937 till 1943 såsom
understatssekreterare d. v. s. vice-utrikesminister. Genom vidsträckta resor och ingående studier har W elles vunnit en djup
och rätt ovanlig förtrogenhet såväl med internationell politik överhuvud som med Europa och dess problem. En Newdeal-man har
han ej varit, men väl en av presidentens förtrogna. Hans avgång
från understatssekreterareposten på sensommaren 1943 framkallade
en massa kommentar i diplomatiska kretsar och i världspressen. I
allmänhet ansågs, att bakom den då inträffade omställningen i
Washingtons statsdepartement låg gammal rivalitet mellan den
jämförelsevis unge, realistiskt och konstruktivt inställde Welles
och hans närmaste chef, den mera ideologiskt anlagde, åldrande
Mr. Hull, som med tanke på det kommande presidentvalet och på
grund av sin popularitet inom konservativa kretsar den gången var
omistlig för Roosevelt. I sin nu publicerade bok gör Welles icke ens
en antydan om sådan rivalitet- på det enda ställe, där Hulls namn
nämnes, sker det med den största respekt – men å andra sidan
sticker Welles ej under stol med, att djupgående differenser förefunnits, och att han i vissa avgörande frågor haft en annan upp- 124
~’ .
Förenta staterna i världspolitiken
fattning än den, som amerikansk utrikespolitik följt. Sålunda kritiserar W elles bestämt, att Amerika icke i ett tidigare skede av
kriget med övriga stormakter bland de Förenade Nationerna överenskommit om och uppdragit riktlinjerna för lösandet av efterkrigtstidens problem. Tid härför, säger han, hade varit, medan
Förenta staternas deltagande i kriget ännu var ungt – ’Velles
tänker uppenbarligen på de övriga makternas beroende av Amerika vid denna tid- och då ingen annan av dem ännu hade öppet
intagit en intransigeant hållning i betydande politiska frågor.
Bland sådana nämner Welles särskilt frågan om Polens gränser,
som icke bort uppskjutas tills segrande ryska armeer ockuperat
Polen.
Welles’ bok avser att ur hans och den Rooseveltska utrikespolitikens synpunkt giva en framställning och en analys av händelseförloppet sedan Versailles, framförallt efter 1937, av Amerikas
ställning i det pågåendevärldskriget och till olika internationella
problem samt slutligen av möjligheterna att åstadkomma en stabil nyordning i världen.
Utan omsvep klarlägges den Rooseveltska politikens redan på
ett mycket tidigt stadium bestämt anti-tyska inställning och önskan att krossa det Tredje Riket. Om läget under krigsåret 1939
-1940 säger Welles, att presidenten icke var intresserad av en
prekär och provisorisk fred, som icke kunde bliva annat än ett
»hoplappat» stillestånd. Då Welles vid denna tid på vintern 1940
-som det påstods utan att Hull på förhand underrättats om planen – sändes på sin bekanta resa till Europa, var ställningen enligt Welles sedd från Washintons synvinkellångtifrån gynnsam; i
England funnos alltjämt betydande industriella och finanskretsar,
som önskade fred, och i Frankrike var motståndsviljan fullkomligt undergrävd. Vad man kunde hoppas var, att Italien under
amerikansk påverkan ej skulle inträda i kriget. Denna del av
Welles’ framställning kastar ett icke ointressant ljus över den
verkliga innebörden av Welles’ uppdrag, som på sin tid på många
håll framställdes som en fredsmission.
Medan för ledarna krigsmålen från början stodo klara, gällde
det att finna en formel som för folkopinionen angav och utkristalliserade kampens syftemål. Häruti synes Welles anse en väsentlig del av Atlantdeklarationens betydelse ha legat. Han tolkning
av dess innebörd är emellertid åtminstone ställvis högst överraskande. Enligt densamma hindrar deklarationen icke, att befolkningen från ett visst område, t. ex. Ostpreussen, överföres till mo- 125
. ’
’ –
Onlooker
derlandet, medan själva området överlåtes till annan makt. Det
är en tolkning rik på oförutsedda konsekvenser och svår att bringa
i samklang med deklarationens uttryckliga bestämmelse, att inga
territoriella förändringar borde göras utan den ifrågakommande
befolkningens fritt uttalade önskan.
I sin fängslande och delvis mycket ingående och skarpsinniga
analys av läget i olika delar av världen och av riktlinjerna för en
kommande internationell nyorganisation gör Welles en mängd ytterst intressanta och upplysande uttalanden. Så hava enligt hans
mening de europeiska kolonialväldena i stort sett överlevt sig
själva och måste likvideras eller omorganiseras. A andra sidan
ställer sig W elles icke avvisande, utan tvärtom, till regionala
system av stater under en stormakts predominerande inflytande.
Rådsregeringen är, säger han, fullt lika berättigad att skapa ett
under dess ledning stående system av stater i Östeuropa som Fö-
renta staterna att befordra panamerikanskt samgående. welles
gör emellertid en reservation: om stormakten ifråga t. ex. Ryssland blandar sig i de anslutna staternas inre angelägenheter, kunde
Amerika finna anledning till invändningar. Man frågar sig emellertid när skall en sådan inblandning anses föreligga och huru
harmonierar Welles’ uppfattning med grundsatsen om samtliga
nationers frihet och principiella likställighet. På de frågorna ingår W elles ej. Påfallande är i detta sammanhang, att Welles endast med ytterst lätt hand berör de baltiska staternas problem.
Det var dock Welles, som på Förenta staternas vägnar i juli 1940
vid tiden för de baltiska ländernas inkorporering i Sovjetunionen
avgav den skarpaste protest häremot fastslående, att Amerika icke
kunde godkänna »rövarhandlingar», vare sig de utförts med direkt
våld eller hot om våld. Tiden rider fort!
De närmaste åtgärderna för fredens bevarande stå i samband
med behandlingen av Tyskland, när detta land slutligt besegrats.
Den huvudsakliga roten till allt ont ser W elles i den tyska generalstaben såsom en sig själv kompletterande permanent institution.
Utan att förneka den tyska militärandans betydelse kan det frågas,
om icke detta påstående innebär en alltför schematisk förenkling,
påminnande om antisemitismens tal om Zions Vises påstådda protokoll. Lösningen i fallet Tyskland ligger enligt W elles i fullständig
demilitarisering, generalstabens definitiva upplösning och rikets
uppdelning i trenne stater: en östlig ungefär från Elbe-linjen i
väster till något in på polskt område i Posen och Korridoren, men
utan Ostpreussen, som skulle tillfalla Polen, samt i väster och sö-
126
l l’ .
Förenta staterna i världspolitiken
der om denna nya öst-tyska stat tvenne andra med Bayern och
Hannover som centra. Ligger måhända bakom dessa planer en
tanke, att gränsen mellan den östliga och de båda andra staterna
skulle utgöra demarkationslinjen mellan Rysslands och Västmakternas inflytande i Central-Europa, och om så är, löper ej händelsernas utveckling förbi dessa Welles’ planer av i våras~
Det sista avsnittet i boken behandlar den kommande världsorganisationen. Ett återupplivande av Nationernas Förbund finner
Welles uteslutet. Förbundet misslyckades på grund av bristande
universalitet och framförallt tillföljd av stormakternas vacklande
hållning och brist på samförstånd. Inom förbundet låg, säger
Welles, ledningen ifråga om nya uppslag och praktiskt samarbete
i allmänhet hos de skandinaviska staterna, Holland och Finland.
Framtidens internationella ordning måste grundas på fastare bas
än det gamla Förbundet. En slutlig plan framlägger W elles ej.
Han kommer tillbaka till en av honom tidigare framförd tanke:
efter krigshändelsernas upphörande måste följa en övergångsperiod, under vilken man s. a. s. empiriskt söker arbeta sig fram
till en definitiv nyordning. Men redan nu borde emellertid inom
de Förenade Nationernas krets skapas ett provisoriskt Exekutivt
Råd, som småningom skulle utvecklas till en permanent institution.
Inom detta organ, där även de mindre staterna borde vara gruppvis företrädda, skulle för avgörande beslut fordras enhällighet mellan de fyra ledande världsmakterna. Detta innebure alltså hegemoni
för dessa och vetorätt för varje enskild av dem. Det var just i dessa
frågor eller åtminstone i den senare, som världsmaktskonferensen
i Dumbarton Oaks ej kunde enas. Vad resultat har i dessa avseenden nåtts vid de tre storas möte i J alta~
Welles’ framställning är klar, knapp, koncis och fullkomligt fri
från fraser. W elles är realist. Icke utan en lätt ironi talar han om
idealogiska deklarationer, som Förenta Staternas utrikesledning
före det andra världskriget sökte få internationellt godkända till
fredens bevarande. Dylika medel förslå ej, men ej heller enbart
militära allianser mellan världsmakterna. Mänsklighetens historia,
säger Welles, har bevisat, att dylika allianser aldrig bestå för mer
än någon kort tid. Det påståendet lär icke kunna jävas. Skola då
fastare former på bestående grund med beaktande av varje nations
rätt och frihet kunna finnas~ På den frågan väntar mänskligheten svar.
10- ·13148 Svensic Tidskrift 1945 127
w–_