Print Friendly

Fördomar och fördumning från Fi och Mp

Av Gunnar Hökmark | 4 juli 2014

Miljöpartiet och Feministiskt initiativ ägnar sig åt fördomar och fördummande generaliseringar om kvinnor och män. Det är en politik som går ut över frihet och välstånd, skriver Gunnar Hökmark.

Generalisering är porten till dumhetens rike. Och väl där inne kan fördomarna mot människor lätt byggas upp. ”Det är invandrarna som tar jobben för svenskarna. ”Det är utlänningarna som skapar bostadsbristen för unga.” ”Lantisarna blockerar trafiken.” ”Ukrainarna hotar ryssarnas livsstil.” ”Judarna sätter sig på alla viktiga jobb och skor sig på andra.”

Historien uppvisar ett ständigt flöde av fördomar och generaliseringar som alla har det gemensamt att de lägger skulden på ett problem på andra människor och genom kollektivisering av människor reducerar den enskilde. Och där försvinner också sympatin och medkänslan för individen bakom generaliseringen, fördomen och kollektiviseringen. ”Det är män som förstör miljön genom att äta för mycket kött, köra stora bilar och som gör unga kvinnor bostadslösa genom att flyga från Bromma.”

Nu skiljer sig ätandet mellan individer även om det säkert är så att människor med större vikt äter mer än de med mindre. Men det är svårt att hävda att Peter Eriksson och Gustav Fridolin har ett ansvar för miljöförstöring på grund av att de tillhör det köttätande kollektivet av män.

Det är snarare deras individuella samhällsekonomiska syn som leder till oinfriade förväntningar på ny teknik, fossilberoende, till sämre tillväxt, mindre investeringar och forskning i ny teknik som gör dem till potentiella miljöbovar. Inte deras uppsåt eller kön.

Från Bromma flyger både män och kvinnor. Om vi börjar i politikens liv finns det ingen skillnad mellan manliga och kvinnliga europaparlamentariker eller riksdagsledamöter. De flyger oavsett kön när de ska till Bryssel eller till sina hem.

Tanken att Isabella Lövin, som jag respekterar både som person och politiker, skulle vara ansvarig för att unga kvinnliga studenter inte får bostad på grund av att hon flyger från Bromma då och då är befängd. Lika befängt är det att påstå att Peter Eriksson genom sina flyg gör unga kvinnor bostadslösa på grund av att han är man. Flyget behöver vi liksom Bromma oavsett om vi är män eller kvinnor även om miljöpartiets män och kvinnor helst inte vill att vi flyger och framförallt inte från Bromma.

På Bromma möter man både män och kvinnor som behöver flyget, inte för att de är män eller kvinnor utan för att de flyger i tjänsten eller vill besöka sina familjer i någon annan del av Sverige. Den kvinnliga studenten som flyger hem till familjen i Göteborg är inte ansvarig för att den manliga studenten från Malmö inte har fått det boende han söker.

Unga kvinnliga studenter saknar liksom unga manliga studenter – liksom andra bostadslösa – bostad eftersom det byggs för lite och eftersom vi har en genomreglerad bostadsmarknad som Mp är en av de främsta företrädarna för. I Åsa Romsons könsuppdelade värld av onda och goda finns sympati bara för de kvinnor som söker bostad men hon verkar inte bry sig om de unga män som saknar bostad. Det är just unga kvinnor som drabbas av att just män flyger, inte av att kvinnor flyger och inte män som drabbas, hur bristen på bostäder nu kan uppstå på grund av att en flygplats används för flyg. Det intressanta är att sympatin, omtanken och medkänslan bara handlar om en grupp och inte omfattar en annan grupp som skiljer ut sig på grund av ett annat kön.

Det illustrerar en gammal sanning nämligen att fördumning, generaliseringar och kollektivisering av människor urholkar vår förmåga till empati. Men också att när män och kvinnor reduceras till att vara två olika kollektiv istället för en mångfald av individer urholkas också jämställdheten. Det är lika rättigheter för varje individ jämställdhet handlar om, inte rättigheter baserad på kön.

Skälet till att det är möjligt för Åsa Romson att föra ett resonemang som är djupt generaliserande och gammalmodigt kollektiviserande av kvinnor och män är att så mycket av svensk journalistik har förlorat den kritiska granskningen av åsikter och förslag till förmån för en kombination av sportjournalistik och teaterrecension. Och då blir nya skojiga upptåg eller udda utfall förment modernitet eftersom det ger något skojigt att skriva om från scenen eller planen.

Det är av samma skäl som Feministiskt initiativ betraktas med förtrollning av så många journalister istället för att kritiskt granska det faktum att Gudrun Schymans politiska parti paradoxalt nog bekräftar alla de antika fördomar som 1880-talets män tenderade att ha om kvinnor i politiken. De kunde inte gärna räkna och förstå orsakssammanhang och de hade en naiv syn på länders och staters realitet, menade man.

Schyman menar ju att FI inte får låta sig begränsas av ekonomisk verklighet, att man inte har och behöver räkna på sina förslag och det är med samma brist på logik man på fullt allvar kan föreslå en säkerhetspolitik som bygger på att utan vapen blir det inga krig.

Självfallet är det rätt att utan vapen blir det inget krig. Då bestämmer nämligen den som har vapen utan att det blir ett krig. Putin och Assad nu. Hitler och Stalin då.

Den schymanska säkerhetspolitiken skulle ha gett oss ett Europa som styrdes av nazister och kommunister och där rasism, kvinnoförakt och judehat förenades med likvideringar, utrotning av oliktänkande och brutalt förtryck. Denna enkla sanning förstod Schyman inte så länge Sovjetunionen fanns – lika lite som hennes manliga kamrater: hon tillhörde ju då ett parti som gratulerade förtrycket på dess årsdagar – och hon vill inte förstå det idag.

Påståendet om att denna verklighetsflykt handlar om feminism gör att den kritiska granskningen upphör och att hon och andra med samma uppfattningar tillåts uppträda som ett teatersällskap som sätter upp en ny pjäs som ska bedömas efter sitt underhållningsvärde snarare än efter vilken effekt de politiska kraven får på verkligheten. Därför tillåts de resonera på ett sätt som gångna tiders manschauvinister skrockade åt. Kanske för att allt för många journalister ställer ett annat krav på en rörelse som säger sig företräda kvinnor.

Men den tidens manschauvinister ­– liksom dagens rester av samma slag – hade fel på en fundamental punkt: verklighetsflykt och naivitet är inte fördelat per kön utan är oberoende av kön. Det är inte för att de är kvinnor som Romson och Schyman har sina uppfattningar utan för att de som individer har en samhällsuppfattning som bygger på en kollektivisering av människor istället för att se dem som individer.

Det har som sagt inte ett dyft med jämställdhet att göra och det är inte ett uttryck för kvinnors uppfattningar. Det är ett uttryck för en politik som likaväl omfattas av Fridolin och Sjöstedt som Romson och Schyman. Den är djupt reaktionär och nedsättande mot alla de individer som vill söka sin frihet och sitt ansvar. Den har inget med jämställdhetspolitik att göra. Bara med en verklighetsflykt i skydd av kollektiviseringens fördomar och generaliseringar. Den politiken har alltid lett till allvarliga konsekvenser och gått ut över frihet och välstånd.

Gunnar Hökmark är europaparlamentariker (M).

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner