Print Friendly

Föräldrar behöver mer självförtroende

Av Marika Formgren | 15 november 2013

David Eberhard är psykiater och författare. Hans nya bok ”Hur barnen tog makten” kritiserar hur självutnämnda experter och ovetenskapliga ”sanningar” dominerar synen på barnuppfostran i Sverige. Här intervjuas han av Marika Formgren.

Boken har framställts som en attack på bortskämda barn och curlingföräldrar. Men det som attackeras är snarare ett normlöst samhälle inriktat på självförverkligande, där alla är likadana ”speciella fritänkande individualister”. Är du så grymt samhällskritisk eller vill du bara ruska om?

— Jag är nog så samhällskritisk. Det finns väldigt litet fördragsamhet i Sverige med att tycka olika, konsensus är stark. Jag vill ge föräldrar självförtroende, och visa att du som förälder har större möjligheter att göra på ditt eget sätt än vad som anses lämpligt enligt konsensus.

Du tänkte ha goda råd i boken men ändrade dig eftersom du inte ville bli ytterligare en självutnämnd ”expert”. Men i DN:s intervju pressades du på dina bästa råd. Varifrån kommer denna fixering vid råd och experttips?

— Eftersom konsensus är så stark blir det viktigt som förälder att vara som alla andra, därför vill folk ha guidning. Till DN sade jag att föräldrar får göra som de vill — så länge de inte är direkt elaka eller olämpliga. Vill man bedriva demokratisk fostran så gör det, men inget talar för att det går bättre för barnen.

Du skriver om tre ”sanningar” som etablerats om barn, trots att de strider mot vetenskapen. Det är barnet som ett oskrivet blad, barnet som sårbar porslinsfigur och det kompetenta barnet. När alla föräldrar vill ha experttips, varför lyssnar de inte på vetenskapen?

— Uppfostran är knepigt som vetenskap: Vad ska man följa upp, när och hur? Det man kunnat visa vetenskapligt är väldigt snävt. I stället lyssnar man på det man vill lyssna på, det som är normen. Det känns intuitivt sant, och gör en viktigare som förälder, men är ideologi snarare än vetenskap.

— Huruvida du får säga till barnet eller ska förhandla, det är ren ideologi, ingen vetenskap. Däremot finns det vetenskap som visar att barn inte är så sköra som många tror. Hur barnets personlighet utvecklas avgörs till hälften av genetik och till hälften av miljöfaktorer, som kultur, infektioner och så vidare. Om kulturen säger att du inte får säga till dina barn så blir det svårt för föräldrar att gå emot det.

Ett antiauktoritärt eller ”demokratiskt” ideal präglar både skola och föräldraskap. Du kritiserar detta eftersom barn varken har mognad eller erfarenhet nog att fatta viktiga beslut om sin utbildning eller sina läggtider. Varför är det antiauktoritära idealet så starkt i Sverige?

— Dels att vi har levt länge i en skyddad verkstad, dels att vi har en tradition att ersätta auktoriteter med staten. Vi vill inte lyssna på auktoriteter men något måste man ju lyssna på så då har det blivit staten. Det är lätt att vara antiauktoritär så länge saker inte ställs på sin spets. Vid nödlägen vill folk ha någon förtroendeingivande att lyssna på. Så att vi har det ganska bra spelar stor roll.

Du skriver att föräldrar inte påverkar barnen så mycket som vi tror, de påverkas mer av sina kompisar. Den bästa strategin att påverka barnen blir att placera dem med likasinnade, men det känns inte ”rumsrent i dagens samhälle”. Men är det inte det som många friskolor gör? Erbjuder ”likasinnade” jämnåriga, snarare än en viss pedagogisk inriktning?

— Jo, men det är inte accepterat. Den skola som mest uttalat erbjuder detta är Lundsberg. Och trots att eleverna där uppger sig vara trygga och har goda skolresultat så är Lundsberg fruktansvärt ifrågasatt. Det är ett typexempel på det jag skriver om: folk vill uppfostra sina barn bland likasinnade men det tillåter inte staten. Det är officiellt inte rumsrent. (SNB)

Marika Formgren är ledarskribent på Svenska Nyhetsbyrån.


Foto David Eberhard: Pysse Holmberg

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner