Be Sociable, Share!
  • email
  • LinkedIn
Print Friendly

För mycket paternalism kan allvarligt skada din hälsa

Av Patrik Strömer | 18 december 2015

Sannolikheten för att människor ska få lämnas ifred utan förnumstiga pekpinnar och att näsblötläggare lägger sig i, känns dessvärre rätt låg. Fettskatt, köttskatt, sockerskatt, varningstexter, varningsbilder, produktplacering i butiker, listan kan göras lång, skriver Patrik Strömer.

Redan aposteln Paulus brottades i Romarbrevet med sina personliga preferenser, och varför den ofullkomliga människan valde fel: ”Det jag vill, det gör jag inte, men det jag avskyr, det gör jag”. Möjligen skulle den som citerade denna bibelvers lite oftare kunna avstå en visserligen lockande godbit, för att i gengäld kunna ha de tighta jeansen eller den snygga klänningen.

Diskrepansen mellan vår kortsiktiga önskan, till nöds begränsad av yttre tryck i form av normer eller av den inre förmågan att utöva impulskontroll, är inte bara en evig kamp i livet. Den skillnaden utgör grogrunden för behavioral economics, och den nyare trenden av politisk paternalism, nämligen ”nudge”. I stället för att förbjuda rakt av, ska olika typer av obligatorisk information vägleda så att fler kan välja det som är rätt, det vill säga det som den politiska överheten anser vara det korrekta valet.

I ett nyutkommet paper från Mercatus Center vid George Mason University skriver Jayson Lusk under rubriken The Rise of ”Nudge” and the Use of Behavioral Economics in Food and Health Policy.

Förtjänstfullt går han igenom olika typer av åtgärder som syftar till att optimera människors BMI. Inte minst problematiseras både forskning och den politiska tillämpningen.

Dels finns det kostnader som kan minska inom vården i det fall att människor äter och beter sig mer hälsosamt. Allt som potentiellt kan förbättra en budget inom den offentliga sektorn har en oemotståndlig lockelse för politiker och tjänstemän. Dels tycks det alltid finnas en viss mängd människor som helt saknar spärrar när det gäller drivkraften att lägga sig i andra människors liv.

När New Yorks borgmästare Michael Bloomberg drev igenom ett förbud mot för stora läskmuggar, så berövades konsumenterna valmöjligheten. Andra krav, som att ange kaloriinnehållet i en portion på restauranger, innebär inte direkta förbud. I båda fallen missar beslutsfattarna att deras krav inte är kostnadsneutrala. Att ställa om sin produktion är inte gratis. Och att redovisa kalorier är något helt annat än att bara laga vad man själv uppfattar som god, nyttig och populär mat. Men den typen av policy är fiffig, eftersom kostnaden helt landar på privata aktörer medan den offentliga budgeten inte påverkas.

Så vi riskerar alltså att bli kringgärdade av gränslös politik, samtidigt som det väldigt sällan sker någon relevant utvärdering av effekterna. Alltför ofta följer ”nudge” den urgamla, och kritiskt travesterade politiska logiken: 1) Vi måste göra något, 2) Detta är något, 3) Alltså måste vi göra just detta.

På ett djupare plan kommer frågor om människors autonomi in. Paternalism börjar ofta med en nudge och slutar med expertvälde eller avskaffad demokrati. För hur kan människor vara betrodda med att rösta, när de inte ens förmår att avstå från den där läsken eller extra dipp till sina pommes?

Den som respekterar andra människors val, har betydligt längre väg till förslag som begränsar valmöjligheterna. Samtidigt är det naturligtvis inget som hindrar att olika typer av företag har som affärsidé att erbjuda sina kunder något nyttigare eller mer hälsosamt.

Inom EU råder det delvis omvända förhållandet, eftersom det inte är tillåtet att hur som helst beskriva en vara som nyttig. Ja, redan att hänvisa till myndigheternas kostråd (som ju är den statligt godkända informationen, baserad på experternas sammanvägda utlåtanden) är en känslig sak om det är ett privat företag som gör det. Å ena sidan en stat som vill styra konsumenterna, å andra sidan en stat som förbjuder företag att använda exakt samma information i sin kommunikation med kunderna. När det gäller olika typer av punktskatter, är trenden i och för sig att dessa misslyckade samhällsexperiment avvecklas i de länder som infört särskilda skatter på olika typer av livsmedel. Samtidigt finns ett ökande intresse hos WHO för att ge rekommendationer som i huvudsak ställer näringsliv mot konsumenter för att politik och myndigheter ska få ökat inflytande.

Men för den som nu verkligen vill ändra sitt beteende, men inte har viljestyrka eller incitament nog att åstadkomma förändring, är det då ändå inte bra att det finns en stat som kan ställa till rätta? Nja, även här finns lösningen på marknaden. Gymmens affärsidé är att sälja årskort, som sedan inte används fullt ut. Smart på ett sätt, men inte särskilt verkningsfullt. När kostnaden redan är tagen, så är förlusten diskonterad och utgör inte längre en anledning att masa sig iväg.

I stället erbjuder företag som stickK hårdare typer av incitament för att uppnå mål. På deras hemsida går det att definiera sitt mål, och frivilligt sätta upp sanktioner ifall målen inte nås. Att ha en extern domare som korrigerar dig, ökar chansen att uppnå målet med 100 procent. Att slå vad med sig själv och riskera att förlora pengar trefaldigar din möjlighet att nå det du önskar. För det är ju så med mål, att de kräver ansträngning, prioritering och pliktkänsla. Och om det saknas kan du alltid skapa rätt sorts drivkrafter genom att låta exempelvis Göran Greider få 10.000:- hårt beskattade kronor om du misslyckas. Kommer incitamenten att guida dig då?

Det går nu inte att mäta värdet av känslan av att ha uppnått ett mål, den typen av känsla förblir oåtkomlig för politikens beslut och de nationalekonomiska beräkningarna. Men vi torde nog kunna vara överens om att det finns ett värde som skiljer sig från den måluppfyllelse som följer av att någon annan påtvingat dig sin vilja.

Sannolikheten för att människor ska få lämnas ifred utan förnumstiga pekpinnar och att näsblötläggare lägger sig i, känns dessvärre rätt låg. Fettskatt, köttskatt, sockerskatt, varningstexter, varningsbilder, produktplacering i butiker, listan kan göras lång. Den danska fettskatten var ett fiasko, men då danskarna hamstrade på sig gigantiska mängder ister precis innan skatten infördes, så finns det fortfarande personer som anses vara välrenommerade som menar att då konsumtionen (det vill säga inköpen) minskade kraftigt när skatten infördes, så var skatten verkningsfull.

Mat, livsstil och hälsa hänger ihop. Det spelar roll vad du äter, men alla typer av överdrifter, ortorexi och statliga påbud kan innebära problem. Fanatiska kampanjer, främst mot rökning, kan leda till att människor blir så stigmatiserade av att leva i ett samhälle som så hänsynslöst dömer ut deras livsval, att de blir rebeller på pin kiv och vägrar ändra sig. Den typen av oavsiktliga konsekvenser kräver en viss kognitiv förmåga som ofta saknas hos den som saknar respekt för andra människor.

Statliga pekpinnar kan alltså skada din hälsa, värdighet och autonomi. Starka anhängare av försiktighetsprincipen bör därför noga överväga från att avstå frestelsen att tillgripa statens våldsmonopol för att påtvinga andra sina egna personliga preferenser.

Patrik Strömer, Generalsekreterare Svenska Snustillverkarföreningen och arbetar på Livsmedelsföretagen.

Be Sociable, Share!
  • email
  • LinkedIn

Comments are closed.

ANNONSER:

Till bokus

Till Christofer Fjellners hemsida

Axess

Läs mer

webshop_banner

Rädslans liberalism