Print Friendly

Folkvälde och fosterlandsförräderi

Av Redaktionen | 31 december 1940


1940


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

FOLKVÄLDE
OCH FOSTERLANDSFÖRRÄDERI
BÅDE i trontalet och remissdebatten väntade nog större delen
av svenska folket – och befarade en försvinnande ringa del av
detsamma — att regeringen skulle ställa i utsikt ett kraftigare
inskridande mot landsförrädisk partiverksamhet än som den under urtimans sista dag godkända nya lagen om tvångsmedel möjliggör. Vid intetdera tillfället bringade regeringen dock någon
klarhet om sina planer utan hänvisade blott till att frågan ännu
befann sig på de ovissa undersökningarnas stadium. Får man
döma av socialminister Möllers uttalanden i andra kammaren,
skulle regeringens avvaktande hållning dock icke bero på någon
sentimental klemighet, och hans egna aforistiskt tillspetsade satser voro i och för sig som anatema över kommunismen ytterligt
kärva och hårda. När andra partier än högern avstått från att
motionsledes bringa frågan inför riksdagen, vill man som förklaring därtill se en allmän förhoppning att regeringen till sist skall
samla sig till ett initiativ inför riksdagen; eljest deltogo exempelvis hrr Ivar österström och Johan Bergman i den utredning om
samhällsfientlig verksamhet, som den av justitierådet Sandström
ledda kommitten för några år sedan utförde, och det vore fast
otroligt om de efter allt vad som på sistone skett skulle rygga
t. o. m. det kompromissförslag, som de då underskrevo.
Litet var frågar sig, vilka de åtgärder äro, som man numera
djupt ner i folklagren kräver för att stävja landsförrädiska partiers verksamhet. Det primära är givetvis att effektivt kunna
stoppa spioneri, sabotage och liknande direkta brott, men härför
torde den nuvarande lagstiftningen ganska långt räcka, och ingen
torde vilja motsätta sig ytterligare skärpningar, om sådana befinnas nödiga. Därnäst torde man önska att kunna upplösa en
i sitt handlande landsförrädisk organisation, och såväl den Sandströmska kommittens förslag som den nyss väckta högermotionen
vilja genom vanlig enkel lagstiftning skapa rättsmedel härför,
utan att man därför kränker författningsstadganden. Därjämte
önskar man säkerligen en indragningsmakt mot en press, som ge- 4
Folkvälde och fosterlandsförräderi
nom sin verksamhet visar notorisk brist på samhörighet med det
egna landet eller lika notorisk samhörighet med ett främmande
land. Enligt kommitteförslaget och den nämnda motionen skulle
en politisk sammanslutnings upplösning som konsekvens dra med
sig förbud mot dess tidningsverksamhet, men tryckfrihetsförordningen känner eljest ej till indragningsmakt eller preventiv censur. Ytterligare torde man eftersträva rättsliga medel att avsätta
statstjänstemän, som utan att göra sig skyldiga till brott, vilka
kunna grunda avsättningsdom, dock genom aktiv verksamhet inom
ett statsfientligt parti måste anses föga önskliga på sina poster.
Enligt såväl kommitteförslaget som motionen skulle de dock blott
kunna avsättas, om de efter ett beslut om en sammanslutnings
upplösning ändock bedriva en verksamhet, som står i strid mot
lagen. Slutligen – och många fästa kanske den största vikten
härvid – ha de starkaste röster höjts för att representanter för
partier, som i ett för landet allvarligt läge brista i elementär
nationell solidaritet, måtte fråntagas sina uppdrag i riksdag,
landsting, kommunala institutioner eller andra offentliga korporationer – en akt som icke så mycket skulle bottna i någon fruktan
för deras insatser som fastmer vara ett uttryck för offentlig
hygien. Våra grundlagar tillförsäkra emellertid våra folkrepresentanter en vittgående immunitet, och en riksdagsman kan i princip ej berövas sitt mandat annat än efter åtal för grov missgärning
eller efter vissa ådömda straff. Både kommitteförslaget och motionen ha, så länge grundlagsändring ej företagits, ej kunnat gå
längre än att föreslå frihetsstraff först vid överträdelse av beslut om sammanslutnings upplösning; ett upplöst partis representanter kunna m. a. o. kvarstanna på sina förtroendeposter, så länge
de icke bryta mot upplösningsbeslutet eller dömts för överträ-
delse därav.
Denna korta förteckning är mycket summarisk och skulle givetvis kunna nyanseras. Avsikten har dock blott varit att uppvisa, att utvägen att stifta en särskild lag om rätt att upplösa
sammanslutning ej för långt, innan grundlagen tar emot och blir
ett hinder. Och nu önskvärda grundlagsändringar kunna som bekant ej definitivt antas förrän vid 1941 års lagtima riksdag, d. v. s.
först efter nyval till andra kammaren; ej ens en omedelbar upplösning av andra kammaren skulle påskynda proceduren, så länge
regeringsformen föreskriver att grundlagsändringar blott kunna
företagas å lagtima riksdag.
5
Folkvälde och fosterlandsförräderi
Det behöver knappast understrykas, att varje kränkning av det
skydd, som grundlagen tillstädjer medborgarna, inte kan vara
utan risker såsom prejudikat för framtiden. Men är det lika uppenbart, att vår författnings rigiditet, d. v. s. omständligheten
och tidsutdräkten vid grundlagsreformer, kan kollidera med ett
aktuellt vitalt statsintresse. Proceduren med tvenne riksdagars
beslut och mellanliggande val har sin första upprinnelse i senfrihetstidens statsrätt,- skam till sägandes på anstiftan av ryske
ministern Osterman, som i Rysslands intresse ville konservera ständerväldet! – och den återinfördes efter den gustavianska eran
vid statsvälvningen 1809. Vare sig man kvarlever i dåtidens naturrättsliga åskådningar eller icke, måste man finna det endast
fullt i sin ordning att författningen kringgärdas med de särskilda
garantier, som ligga i upprepad behandling och folkmeningens
inhämtande. Men det är ofrånkomligt att författningen under
nuvarande förhållanden kan vid kritiska tillfällen möta påfrestningar, som ej läto sig förutses vare sig av mössorna 1766 eller av
antigustavianerna 1809.
I många länder, där författningarna även äro skyddade genom
liknande regler ägnade att försvåra författningsändringar, har
man sökt lösa konflikten mellan författningsenlighet och statsintresse genom att under allvarstider införa nödrättsbegreppet.
Antingen har man därvid försökt intolka nödrätten i den positiva rätten eller också kort och gott postulerat, att en nödrätt
finnes outsagd men implicerad i författningen. Genom att utrusta regeringarna med en makt, som enligt författningen tillkommer andra organ, löste de flesta västerländska stater sina
mest trängande problem under förra världskriget; även under
efterkrigssystemet togs i spända situationer samma fullmaktssystem i bruk, och under det nu utbrutna kriget har det åter fått
högkonjunktur. Anmärkningsvärt nog har nödrättsteorien flitigast tillämpats i sådana demokratiska länder som Schweiz, Förenta
Staterna, Belgien och Frankrike. Statens välfärd har där i exceptionella lägen givits prioritet framför författningsstadganden
anpassade efter normala förhållanden. Principen har ofta tillspetsats i satsen: primum vivere, deinde philosophare.
I Sverige har man hittills försökt att beträda den rakt motsatta vägen, d. v. s. man har först filosoferat och sedan levt. Den
elasticitet, som vår regeringsform på många punkter besitter, har
både under världskriget och nu gjort det möjligt att skapa for- 6
Folkvälde och fosterlandsförräderi
mer, enligt vilka riksdagens sedvanliga makt till regeringen delvis
kunnat delegeras utan att man därför kan tala om större eller
mer uppenbara grundlagsbrott. Så fort man nalkats klara grundlagshinder, har man väjt undan och hejdat sig. Denna månhet
om laga former må räknas statsmakterna till förtjänst. Men den
kan ej få drivas till harakiri och självstympning. Det finns i kritiska tider en gräns, bortom vilken även lagens helgd kan råka
i strid mot själva syftet med statens existens.
Vår regeringsform innefattar sedan 1921 ett folkomröstningsinstitut. Genom ett lagbeslut, d. v. s. samfällt av konung och riksdag, kan i en fråga »av större vikt» ett konsultativt referendum
anordnas, varvid andrakammarväljarna äro berättigade att delta.
Endast en gång- 1922- har det som bekant nyttjats; dessutom
har det sagts att hr P. Alb. Hansson såsom ordförande i försvarskommissionen umgicks med planer att låta folket, oberoende av
andra vid val influerande frågor, genom en folkomröstning få
uttala sig om de olika linjer, som voro under utarbetande i kommissionen.
Man har rätt att fråga sig, om inte i förevarande kritiska läge
folkomröstningsinstitutet kunde tas till nåder igen och få fungera
som ekvivalent vid grundlagsändring för det mellanliggande
andrakammarvalet. Man kan skissera en folkomröstningslag så,
att folket skulle få svara ja eller nej på frågan, om det ville:
l) skänka sitt stöd om förslagen om rätt att upplösa statsfientliga sammanslutningar; 2) bemyndiga statsmakterna att genast
fråntaga representanter för statsfientliga sammanslutningar förtroendeuppdrag i riksdag, landsting samt kommunala och andra
offentliga institutioner; 3) bemyndiga statsmakterna att avsätta
alla i offentlig tjänst anställda, som aktivt deltagit i den upplösta
sammanslutningens verksamhet; 4) bemyndiga statsmakterna att
för viss tid indraga sådana periodiska skrifter, som uppenbarligen äro att hänföra till statsfientlig journalistik.
Enligt proceduren för det svenska folkomröstningsinstitutet
skall regering och riksdag med ledning av referendumutslaget ta
ställning till den fråga, över vilken folket haft att yttra sig. I
den mån en folkomröstning av här antydd innebörd skulle till
resultat ge ett överväldigande jasvar, borde statsmakterna icke
kunna tveka om folkmeningens krav och handla i enlighet därmed. Skulle återigen ja och nej väga ungefär jämnt, låge det
närmast till hands att förfara i grundlagsenlig ordning och
7
Folkvälde och fosterlandsförräderi
efter ett eventuellt preliminärt grundlagsbeslut i vår – avbida
de ordinarie andrakammarvalens utslag.
Vill man åstadkomma en »stamping out» av kommunister och
andra med landet osolidariska, bör detta givetvis inte ske efter
krisen utan under den och innan den kanske skärpes. Svenska
folket har aldrig satts i tillfälle att i laga former uttrycka sin
opinion över den landsförrädiska trafiken, sedan denna nu demaskerat sig själv. Om regeringen av respekt för den demokratiska distansordningen skulle tveka att nu göra tabula rasa
med landsförrädiska yttringar, har den i folkomröstningsinstitutet en »Ersatz» att utröna folkmeningen och därigenom visserligen icke formellt men till andemeningen grundlagsenligt utan
onödigt uppskov skapa en lösning, som motsvarar ett allmänt
demokratiskt rättsmedvetande. Ja, en motvilja mot att i det ändrade läget gå till folket med frågan – därest inga andra och
snabbare utvägar anses framkomliga – skulle rent av kunna fattas som ett slags »demofobi» eller folkfruktan. A andra sidan skulle
insättandet av folkomröstningsinstitutet såsom en ekvivalent för
andrakammarval endast på två villkor skapa prejudikat för framtida grundlagsändringar: institutet skulle i denna funktion blott
få användas i lika trängande lägen som nu, och överträdelser av
grundlagens normalformer krävde i så fall folkets bemyndigande
därtill, otvetydigt manifesterat genom folkomröstning. (Om professor Herlitz’ motion om rätt till brådskande behandling vid
grundlagsändringar nästa år definitivt skulle bifallas, bortfölle
för övrigt helt faran för prejudikat.) I vart fall skulle Sverige i
motsats till andra demokratiska länder genom att tillämpa R. F.
§ 49 låta folket självt i förväg sanktionera en nödrätt.
I Svensk Tidskrift (häfte 9, årg. 1939) har tidigare utvecklats,
att syftemålet ej kan vara att diskriminera opposition eller ultraradikalism. Kravet är, att svensk politik i farans stund måste
vara blott och bart svensk. Åven den demokratiska staten bör
ha en nödvärnsrätt mot dem, som genom sin offentliga eller underjordiska verksamhet notoriskt bryta mot den kohesionens lag,
som nu måste vara obeveklig i ett frihetsälskande land. Härvid
är det viktigaste att rensa och relegera, icke att fängsla och kriminalisera. Det skulle förvåna mycket, om icke det svenska folkets
överväldigande flertal i händelse av en här tänkt folkomröstning
skulle vilja gå man ur huse, med röstsedeln som skovel.
Elis Håstad.
8

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner