Print Friendly

Folklivets andliga grundvalar

Av Redaktionen | 31 december 1936


1936


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

FOLKLIVETs
ANDLIGA GRUNDVALAR
Av docenten JOHN CULLBERG
SvENSKA folket företer f. n. vissa likheter med 60-åringen, som
just kommer ut ur läkarens mottagningsrum, där han hört den
hårda domen avkunnas: Höggradig åderförkalkning. Inte lång
tid kvar att leva!
Det är ju den mångdebatterade s. k. krisen i befolkningsfrågan,
som börjat göra oss förtrogna med tanken att tillhöra ett döende
folk- ett folk utan framtid. Yrvakenheten inför själva faktum är
dock egentligen förvånande. Senilitetssymtomen ha sedan länge
framträtt skrämmande tydligt, om också i helt andra sammanhang. Låt mig sätta fingret på en enda punkt: den gängse inställningen till försvarsproblemet. Ett folk kan demonstrera sin
sjunkande livsvilja lika väl genom ohåga att sörja för sin trygghet som genom oförmåga till självförnyelse.
Om befolkningsfrågan här får tjäna som utgångspunkt, är det
emellertid icke endast på grund av dess dagsaktualitet. Vida viktigare är, att den ger en osökt anledning till förnyad omprövning
av frågan om folklivets djupaste grundvalar. Detta redan därför,
att »krisen» ju ingalunda är begränsad till vårt land, även om
den där fått sin skarpaste tillspetsning; i själva verket står den i
intimt sammanhang med hela vår västerländska civilisation. För
att förstå innebörden i den tragiska kris, som vi f. n. genomleva,
är det icke betydelselöst att söka få detta sammanhang i sikte.
*
Vill man i ett enda ord fånga den västerländska civilisationens
inre struktur, måste man otvivelaktigt stanna vid ordet rationalisering. Den till allt högre fulländning drivna rationaliseringen av
tillvaron har möjliggjort det effektiva utnyttjande av resurserna
i natur och människoliv, som skänkt Västerlandet världsvälde.
12
Folklivets andliga grundvalar
Rationaliseringen markerar den ständigt stigande linjen i den
västerländska utvecklingen ända fram till våra dagar.
Rationaliseringens hörnpelare äro tvenne: vetenskap och teknik.
Bortsett från vissa tidigare ansatser kan vetenskapen i modern
mening dateras från det s. k. naturvetenskapliga genombrottet
under 1600-talets förra hälft. Dess kännetecken var från början
– och är alltjämt – en strävan att inordna tingen och företeelserna i fi)tt allt omfattande, nödvändigt sammanhang, där deras
plats med om möjligt matematisk exakthet skulle kunna b~skrivas
och beräknas.
Denna naturvetenskapliga syn på verkligheten hade väl aldrig
uppnått sin dominerande ställning i det allmänna medvetandet,
om den icke varit annat än teori. Den visade sig emellertid snart
vara mer än så, nämligen ett utomordentligt effektivt medel till
behärskande av den natur, vars nyckfullhet man förut varit underkastad. Att känna naturens lagar innebär en möjlighet att taga
dem i sin tjänst. Ur naturvetenskapen framväxte så den teknik,
som i tidigare oanad utsträckning skulle göra naturen människan
underdånig. På denna teknik lever nutidsmänniskan, vare sig hon
arbetar på ett laboratorium eller en fabrik, på ett kontor eller ute
på åkern. Den har givit henne oanade resurser att åstadkomma
bättre försörjningsmöjligheter, högre levnadsstandard, stegring av
komforten o. s. v. Tekniken öppnade vägen till det framtida lyckolandet.
Man kan knappast överskatta rationaliseringens, d. v. s. den
vetenskaplig-tekniska andans, betydelse såsom revolutionerande
faktor i människolivet. Den har icke blott radikalt förändrat levnadsvillkoren; den har även omgestaltat hela den mänskliga livssynen. Civilisationens människa har fått civilisationens själ. Det
betyder, att den vetenskaplig-tekniska andan trängt in i vårt innersta och därifrån bestämmer hela vårt sätt att se på verkligheten. Människan räknar icke på allvar med andra faktorer än
dem, som kunna vetenskapligt klarläggas och tekniskt behärskas.
Själens värld äger intresse, endast så långt den kan inrangeras
under psykologiens kategorier. Själens vård blir en angelägenhet
för psykoanalys och psykoterapi. Välrustade pedagogiska laboratorier öppna nya perspektiv för barnets fostran till samhällsduglig
medborgare. I sanning – rationaliseringen tycks göra skäl för
epitetet den moderna tidens världsfrälsare!
I detta läge – den ständigt stigande linjen med oanade fram- 13
J ohn Cullberg
tidsmöjligheter – kommer som blixt från klar himmel underrättelsen, att civilisationens släkte är dödsmärkt. Det håller på att
tyna bort i denna vidunderligt skickligt konstruerade byggnad,
som skulle bli det stora framtidshemmet.
Vad är det, som ligger bakom detta egendomliga faktum~ Skall
man finna ett svar på denna fråga, så måste man göra klart för
sig att »krisen i befolkningsfrågan» egentligen endast utgör ett
symtom på den vida mer djupgående kris, som i vår tid drabbat
det personliga gemenskapslivets grundvalar.
Sammanhanget med grundtendensen i Västerlandets civilisation,
sådan vi nyss tecknat den, ligger i öppen dag. Dess yttersta syfte
var ju att möjliggöra ett tekniskt behärskande av omgivningen.
‘rill vår omgivning hör nu inte bara de döda tingen utan också
våra medmänniskor. Även dessa måste placeras in i det stora
maskineriet, om deras arbetsprestationer rationellt skola kunna utnyttjas. Värdesättningen och bedömningen av människorna blir
väsentligen beroende av deras förmåga att fylla denna plats; i
övrigt sakna de intresse. Så uppstår en rad av helt och hållet
opersonliga förhållanden mellan människor, som dock ständigt äro
i beroende av varandra, kanske dagligen mötas: arbetsgivare-arbetare, direktörer-tjänstemän, hyresvärdar-hyresgäster o. s. v.
Redan företagens dimensioner omöjliggöra i regel inmängande av
ett personligt intresse i förhållandet. Man måste nöja sig med att
på ena sidan kontrollera arbetsprestationernas kvalitet, på den
andra skaffa garantier för största möjliga ekonomiska vederlag.
En jämförelse med hantverkstidens patriarkaliska förhållande
mellan mästare och gesäller visar bäst, i hur hög grad arbetslivet,
samtidigt som det oerhört vunnit i effektivitet, berövats den personliga gemenskapens atmosfär. Livet på arbetsplatserna har
hårdnat. Det normala är knappast ömsesidigt förtroende utan
snarare dovt knot eller öppen kamp.
Gemenskapslivets kris är emellertid ingalunda begränsad till
arbetsplatserna. Den sträcker sina verkningar till praktiskt taget
alla områden av mänskligt liv. Icke minst tydligt spåras den inom
hemmets, familjens avgränsade område. Förhållandet mellan
man och hustru, mellan föräldrar och barn, mellan syskon inbördes, utvisar i stigande grad en hårdhet, som är nära släkt med
klasskampens. Detta behöver ju ingalunda betyda öppen konflikt,
men det betyder alltid ömsesidigt främlingskap. Hemmet är gemensam sovplats och till dels även gemensamt matställe för famil- 14
Folklivets andliga grundvalar
jens medlemmar men just ingenting mera. Den intimaste av alla
förbindelser mellan människor, den sexuella, ordnas tack vare tekniken relativt »riskfritt» inom eller vid sidan av äktenskapet utan
anspråk på någon djupare personlig livsgemenskap mellan kontrahenterna. Den ene blir för den andre ett medel att utlösa en drift,
vilken högljutt utbasuneras såsom livets quinta essentia, men vars
samband med barnalstringen det gäller att i effektivitetens och
rationaliseringens intresse så mycket som möjligt borteliminera.
Antydda omständigheter kunna icke undgå att djupt påverka
alla former av mänskligt samliv. Medan de kollektiva förbanden
av olika slag (fackföreningar etc.) ha högsäsong, förefaller den
personliga gemenskapen bli en alltmer svårrealiserad företeelse i
vår rationaliserade värld. Där nutidsmänniskans strävan är som
bäst, syftar den till lojalitet, d. v. s. till undvikande av konflikter.
Det finns också ett gott medel att nå detta syfte, utexperimenterat
i såväl det offentliga som det enskilda livet: den konventionella
hövligheten. Skyddad bakom förbindlighetens mask lämnas man
i regel i fred – men dömes samtidigt till inre ensamhet.
Ensamheten är nutidsmänniskans öde. Hon fruktar ensamheten
som intet annat. Sannolikt spelar ensamhetskänslan en betydande
psykologisk roll vid den för den moderna civilisationen typiska
flykten till städerna. Önskan att få packa sig samman med andra
människor i stora samhällen stegras, man vill trängas på gatorna,
fritiden vill man använda på bio eller i danssalong- vad som helst,
bara man slipper vara ensam. Men skräcken för ensamheten är
bara ett symtom på att människan är ensam djupast i själen, utan
förmåga av hängivelse, utan vilja att släppa till sig själv i
sådan tjänst och kärlek, som kan bryta isoleringen och slå en
brygga mellan människor.
»Själens obotliga ensamhet» stod det utanpå en roman för några
decennier sedan. Därbredvid något om »köttets lust». Kombinationen är ingalunda nödvändig. Själens ensamhet drabbar asketen
lika väl som libertinisten; den är det pris, som civilisationen begär
– och får – som vederlag för sina tjänster. Men däri ligger
också civilisationens kris, ty själen kan icke i längden leva och
växa i ensamhet. Den hårdnar, förbittras, förkrymper och dör.
Först i den personliga gemenskapen, där jaget möter ett du, där
viljan att behärska förbytts i viljan att tjäna, får själen luft
under vingen. Först därmed blir också en kultur i ordets egentliga mening möjlig. Kulturens drivkraft är viljan till ömsesidig
15
2-35707. Svensk Tidskrift 1935.
John Cullberg
tjänst under gemensamma uppgifter. Västerlandets civilisation
har genom sin stålhårda härskarvilja skurit av denna kulturens
livsnerv. Vår kulturs räddning ~ir helt beroende av huruvida
mänskligheten skall återvinna den personliga gemenskapens borttappade gåva.
*
Var går vägen till krisens övervinnande?
Man har sökt tolka »befolkningskrisem som frukt av bristande
anpassning till den i raskt tempo fortskridande tidsutvecklingen.
Tiden kräver allt högljuddare rationalisering, men människorna
ha inte hunnit riktigt med i galoppen. Med denna utgångspunkt
blir receptet givetvis en allt intensivare rationalisering och effektivisering också av det »människomaterial» (förträffligt ord!), som
behöves för att hålla den civilisatoriska processen i gång. Rationalisera uppfostran genom ett vetenskapligt och tekniskt fulländat skolväsen, rationalisera hemmen genom att till det yttersta
utnyttja tillgängliga resurser av näringstekniskt och bostadstekniskt slag och – framför allt – genom att så långt möjligt fri- .göra mödrarna från den »hindersamma» barnuppfostran! Skaffa
bort de hämningar, som härröra från de traditionella fördomarna
mot en friare sexualmoral! Höj så genom en samhällelig välfärdspolitik levnadsstandarden över lag – så skall den trivsamhet
återvända, som är en förutsättning för folklivets produktiva utveckling. Genom en slik anpassning skall förtroendet till framtiden återvinnas.
Det tillkommer socialpolitikerna att avgöra, i vad mån ett reformprogram av denna art är välbetänkt resp. genomförbart eller
icke. I många avseenden torde det vara väl värt att uppmärksammas; på en enstaka punkt återkommer jag i det följande härtill. Om man menar, att krisen därmed skulle övervinnas, är man
emellertid med all säkerhet offer för en stor och ödesdiger illusion.
Ty om det är riktigt – som jag här sökt visa – att den aktuella
krisen direkt sammanhänger med rationaliseringsprocessen, så kan
den näppeligen avhjälpas blott med en stegrad rationalisering. Ett
ensidigt inriktande av uppmärksamheten åt detta håll kan blott
åstadkomma ett: skärpande av svårigheterna. Något annat är nu
främst av nöden, nämligen ett medvetet, konsekvent hänsynstagande till de andliga, »irrationella» faktorer, som i verkligheten
bära upp folklivet men som under civilisationens utveckling allt- 16
Folkli~·ets andliga grundvalar
mer trängts åt sidan och därmed förhindrats att i folklivet ingjuta
den livskraft, som behöves såsom motvikt till de förödande tendenserna. Det gäller här faktorer av moraliskt och religiöst slag,
som icke äro mindre betydelsefulla, därför att de icke kunna sättas
på formler eller tekniskt behärskas.
Låt oss lämna de allmänna och abstrakta resonemangen för att
gå till konkreta ting. En fråga är i detta sammanhang viktigare
än alla andra, frågan om hemmets och familjens ställning i det
nutida och framtida samhället. Detta är och förblir kärnproblemet också inom befolkningsfrågan. I hemmet läggas grundvalarna
för de enskildas liv liksom för folklivet. Glädjande nog har i den
aktuella befolkningsdebatten den insikten med stigande klarhet
kommit till uttryck på de mest skilda håll, att varje reformprogram, som förbiser detta faktum, är en konstruktion i det blå.
En mångfald viktiga synpunkter ha också förts fram med ny
styrka under det senaste årets överläggningar om familjelivets
rekonstruktion. Med rätta har man pekat på nödvändigheten att
skapa en tillfredsställande miljö för familjebildningen. Hit hör
främst goda och sunda bostäder. Vidare ha åtgärder föreslagits
för borteliminerande av de hämningar, som kunna tänkas hindra
grundandet av ett hem. Då dessa hämningar till god del sammanhänga med tanken på de fördyrade levnadsvillkoren, föreslås en ekonomisk stödpolitik, särskilt för att ge kompensation för den utgiftsstegring, som är förbunden med födandet och fostrandet av barn.
Med hänsyn till ett familjesocialt reformprogram av denna art
-jag måste här helt avstå från att ingå på detaljer -må tvenne
ting framhållas. För det första: det är helt enkelt ett rättfärdighetskrav, att förefintliga sociala missförhållanden av antytt slag
så långt möjligt avhjälpas. Väckelseropet i befolkningsfrågan har
icke varit förgäves, även om det icke skulle ge något annat resultat än en effektiv bostadspolitik. Detta är det ena, som med all
styrka här måste understrykas. Endast okunnigheten och hjärtlösheten kunna föra fram de andliga värdena i opposition mot den
sociala reformlinjen. För det andra: om det är riktigt, att krisens
innersida ligger på det personliga gemenskapslivets linje, kan intet
socialt reformarbete i världen avhjälpa krisen. En andlig grundskada kan till sist botas endast med andliga, d. v. s. moraliska
och religiösa, medel.
Saken är ju ingalunda förbisedd. »I sista hand – eller rättare
i första hand – är befolkningsfrågan liksom alla de andra stora
17
John Cullberg
samhällsproblemen ett moraliskt spörsmål» (Myrdal i radioföredraget »Befolkningsproblemet i Sverige»). Söker man få närmare
klarhet i innebörden av detta moraliska spörsmål, som sålunda
skallligga på botten av de stora samhällsproblemen, så möter man
en besynnerlig osäkerhet för att icke säga förvirring. Man framhåller behovet av en »omvärdering av familjebildning och föräldraskap». Opinionen skall påverkas i den riktningen, att det
blir en heder att bilda hem och sätta många barn till världen.
Det saknas icke heller röster, som låta förstå, att vägen till detta
mål går över en ny »sexualmoral»; äktenskapet göres mer lockande
genom en uttänjning av trohetsplikten och genom åtgärder, som
gynna sexuella förbindelser av mindre bindande slag, »kamratäktenskap» o. s. v.
Det skall villigt erkännas, att en »omvärdering av familjebildning och föräldraskap» är av nöden. Felet med den socialetik, som
vanligen i detta sammanhang framföres, är emellertid främst det,
att den saknar alla fasta normer och värden, utifrån vilka en
slik omvärdering kan äga rum. Den moraliserar utan att taga
hänsyn till det faktum, att gemenskapslivets sönderfall fört med
sig en de moraliska värdenas anarki, som låter varje värdering
sväva i luften. Detta av den anledningen, att själva grundvärdet
är givet först innanför det personliga gemenskapslivets sfär. Det
är identiskt med den uppgift, soin ställes för den enskilda människan i det ögonblick, då hennes själviska isolering genombrytes
och hon träder i ansvarig relation till en annan människa. Uttryckt på kristendomens språk: Den uppgift, som ställes på en
människa, då hon i en annan igenkänner sin »nästa». Ur medvetandet om en sådan ansvarsbestämd gemenskap framväxer
sedan hela systemet av sociala förpliktelser.
Det är nu äktenskapets och familjens höga uppgift att utgöra
den ram, innanför vilken ett sådant personligt gemenskapsliv kan
och skall skapas fram. Ingen social institution innesluter motsvarande betingelser för en rik och djup gemenskap i ömsesidig tjänst
och ömsesidigt förtroende. Men förtroendet förutsätter obrottslig
trohet. Från denna utgångspunkt måste alla åtgärder bedömas,
som åsyfta att göra äktenskapet »lättare» och därmed mera
lockande genom en uppmjukning av trohetsplikten. Det är icke
endast en stor illusion, om man menar, att det åtrådda målet på
denna väg uppnås; all erfarenhet visar, att en sådan utveckling
enbart ökar konflikterna. Värre är, att äktenskapet på detta sätt
18
Folklivets andliga grundvalar
göres totalt odugligt att fylla sin socialt grundläggande uppgift.
Därmed blir även det socialpolitiska reformarbetet i själva verket
ineffektivt.
Hela problemet sammanpressas sålunda i den frågan, hur en
verklig förnyelse av gemenskapslivet, enkannerligen inom äktenskapet, skall kunna åvägabringas. Det är så sant, som det är sagt,
att moralpredikningar här icke leda långt. Icke heller andra försök att på rationell väg påverka den allmänna opinionsbildningen.
Något torde dock på den vägen kunna åstadkommas. Det skulle
icke vara betydelselöst, om det från de sakförståndigas sida klart
och bestämt säges ifrån, att den lättvindiga syn på den äktenskapliga troheten, som från överklassen spritt sig i de vidaste befolkningslager, är en grundskada, som befolkningspolitiskt sett minst
sagt är jämförlig med bostadsnöden. Alla ansvarskännande borde
kunna enas däri, att vi ha nog av slapp eftergivenhet och löslighet
i fråga om förbindelserna mellan man och kvinna- både i litteraturen och i verkligheten. Mest av allt behöva vi f. n. en ny förståelse för att äktenskap och hem är något mera än en lyckomöjlighet, som kan vrakas och bytas ut mot något annat, om besvikelser ev. skulle inställa sig. Vi behöva lära oss inse, att det är en
uppgift, som kräver något. Och att vägen till lyckan alltid går
genom lydnaden för kravet. Det vore säkerligen ett barmhärtighetsverk så gott som något att lära nutidens i relativismen söndersplittrade människor återupptäcka den bortglömda sanningen, att
det finns något som heter plikt och personligt ansvar, ett gott och
ett ont med gränser, som icke få överskridas. Vördnaden för plikten hör verkligen till folklivets andliga grundvalar.
En förnyelse inom detta moraliska djupskikt av folklivet lär
emellertid aldrig komma till stånd utan en än mer genomgripande
omvandling, nämligen i ställningen till de religiösa värdena. Historiens erfarenhet ger vid handen, att varje moral växer fram på
religiös grund. Där Gudstron faller sönder, upplöses också förr
eller senare vördnaden för plikten. Det är icke heller någon tillfällighet, att gemenskapslivets kris med alla dess följdföreteelser
av befolkningspolitiskt och annat slag till tiden sammanfaller
med den västerländska kulturens tilltagande sekularisering- icke
heller, att befolkningskrisen ger sig starkast tillkänna inom så-
dana befolkningslager, där sekulariseringen drivits längst.
Det skulle föra för långt att ens söka antyda, på vilka vägar
en religiös förnyelse kunde tänkas komma vårt folk till del. Vare
19
John Cullberg
det nog sagt, att kyrkan på denna punkt alltjämt har sin egentliga uppgift given. Med djupaste allvar och ansvar må kyrkan
lyssna till maningarna från skilda håll att effektivare fungera som
socialt samvete inom folket; det kan hon emellertid, endast om hon
själv genomgår en religiös förnyelse och på ett verklighetstroget
sätt förmår bära fram sitt centrala budskap till människorna. I
den kristna livssynen ligger den etisk-sociala innesluten. Den
lutherska kallelsetanken torde i detta sammanhang – trots alla
förändringar i livsvillkoren – visa sig alltjämt äga full aktualitet. Den varierar på sitt sätt den kristna grundtesen, att livet
får en mening, blott om det ger ut sig självt i tjänst. Den Makt,
inför vilken jag obetingat böjer mig, kallar mig, d. v. s. tar mig
i anspråk, för en bestämd tjänargärning i mitt hem, i mitt vardagliga arbete, i mitt folk, i mänskligheten.
En sådan livssyn kan aldrig rationaliseras. Den är irrationell
– som livet självt – en »tro». Men just genom att öppna evighetsperspektivet kastar denna tro ett meningsfyllt ljus över tidslivet och ger den enskilde mod att möta dess mångfaldiga uppgifter.
Där den får bära upp folklivet, skänker den folket en framtid.
Jag hör invändningen: det är lönlöst att hämma utvecklingen,
och den är nu en gång för alla märkt av sekulariseringen. Kristendomen har definitivt förlorat greppet om den västerländska kulturen. Måhända är invändningen riktig. I så fall återstår endast
att instämma i pessimisternas profetior om Västerlandets undergång. Vi ha att göra oss alltmer förtrogna med tanken på »utvecklingen» såsom den stigande linjens oundvikliga övergång i den
fallande. Men å andra sidan måste vi minnas, att talet om »hämmande» och »hejdande» av utvecklingen strängt taget är skäligen
meningslöst. Ingen människa drömmer heller om en återgång till
det för-civiliserade stadiet såsom något slagt idealtillstånd. Vetenskap och teknik ha säkerligen ännu många goda tjänster i beredskap åt mänskligheten. Den avgörande frågan gäller, huruvida civilisationens människa åter skall bli herre över de rationaliseringens makter, som fått hennes själ i sitt våld. Denna fråga
hänger oupplösligen samman med den andra, om hon skall finna
ny anknytning till de frigörande andliga livsmakter, som genom
reorganisering av gemenskapen kunna återuppbygga människolivet. På den frågans besvarande hänger i sista hand problemet
om framtiden för vårt folk – nej, för hela vår västerländska
kultur.
20

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner