Print Friendly

Flygvapnet

Av Redaktionen | 31 december 1950


1950


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

FLYGVAPNET
Av generalmajor G. A. WESTRING
FÖR att förstå flygvapnets utvecklingsläge är det nödvändigt att
gå tillbaka ungefär 10 år i tiden och studera hur det nuvarande
läget uppkommit. Då kriget kom, befann sig flygvapnet under en
ganska måttlig expansionsprocess, grundad på beslut av 1936 års
riksdag. Krigshändelserna i Polen, Finland och Västeuropa satte
fart på utvecklingen och flygmyndigheterna pressades att med
anlitande av alla resurser sätta upp så många nya förband som
möjligt. Vid 1942 års riksdag hade man fått ytterligare krigserfarenheter med påföljd att den femårsplan, som då (med tillägg
1944) fastställdes för hela försvaret, räknade med ytterligare nyuppsättning av flygförband till ett antal, som endast begränsades
av de praktiska möjligheterna att bygga, skaffa materiel och rekrytera personal. Det förekom icke någon behovsberäkning. Man
fann nämligen, att resurserna att inom 5 år bygga ut ändå inte
skulle förslå till att täcka det behov som krigserfarenheterna, tilllämpade på vårt läge, gåvo anvisningar om.
Efter krigets slut, i den korta period under vilken man hoppades
på ett långvarigt fredstillstånd i världen, avstannade flygvapnets
expansion. 1945 års försvarskommitte företog sig t. o. m. att yrka
på en minskning. Någon sådan kom visserligen inte till stånd, men
i syfte att tillgodose det efter krigserfarenheterna primära kravet
på jaktflyg måste – eftersom organisationsramen icke fick utvidgas- delar av attack- och spaningsflyget omvandlas till jaktförband. Det mest offensiva elementet, attackflyget, kom sålunda
att minskas från sju flottiljer till fyra. Det ansågs emellertid nödvändigt att göra detta offer, då det är bättre med fyra flottiljer
som komma fram under jaktskydd än med sju som bli nedskjutna
på väg till målet i brist på skydd.
Det är väsentligt att ha klart för sig att det nuvarande flygvapnets styrka och sammansättning tillkommit på detta sätt, utan
någon egentlig behovsberäkning eller någon bedömning av våra
resursers möjligheter och begränsning. De utredningar, som ha
36- 503449 Svensk Tidskrift 1950 513
…..
G. A. W estring
utförts efter kriget, ha påvisat ett avsevärt större behov av flygstridskrafter i vårt land än det som vi hade vid femårsperiodens
slut 1947.
Mot denna bakgrund var det naturligt att chefen för flygvapnet i sitt yttrande över den Levinsonska utredningens tioårsplan
icke kunde godtaga att flygvapnets utveckling icke blott skulle
stagnera långt innan behovet var fyllt utan även skulle gå åt
andra hållet. I stället utformades – i yttrandet och senare på
särskilt uppdrag – en ny utvecklingsplan enligt vilken dagjaktflyget skulle utökas med 50% och en nattjaktflottilj uppsättas,
allt illam dell. ll.uvartzll.de admill.istrativa ramen. Som underlag för
detta förslag hade gjorts en ny behovsräkning, men förslaget stannade långt under även detta behov. Detta måttfulla förslag innebar icke någon orimlig kostnadsökning, ej heller något som överstiger våra materiella eller personella resurser. Kostnadsökningen
skulle vid genomförd organisation uppgå till 56 miljoner kronor
årligen utöver den gamla ordningen av 1942/47.
1948 års riksdag godkände i princip dagjaktflygets förstärkning.
Vid denna och 1949 års riksdag fastställdes ett utvecklingsprogram
för förstärkning av 6 av de 10 dagjaktflottiljerna och efter dessa
beslut arbetar flygvapnet för närvarande. Dagjaktflyget håller
alltså på att förstärkas med 30 %. För att genomföra chefens för
flygvapnet program återstår sålunda att besluta om förstärkning
av ytterligare fyra dagjaktflottiljer och organiserande av en nattjaktflottilj. Den härför årliga merkostnaden vid genomförd organisation uppgår till 28 miljoner kronor. 1950 års riksdag ville i
avvaktan på Nothinska försvarsutredningen icke besluta om denna
ytterligare förstärkning av flygvapnet.
Efter det kalla krigets skärpning, Koreakriget och den accelererade upprustningen i utlandet borde det stå klart även för vårt
folk att faran för krig inom några år är stor. Läget liknar alltmer
det som föregick andra världskriget. Försvarets brister skola överses. Beslut med räckvidd på några år böra ges företräde i dagens
beredskapsläge. Från flygvapnets synpunkt ter sig därvid följande·
som väsentligt.
Den i gång varande expansionen i riktning mot det av flygvapenchefen föreslagna målet bör fortsätta i stället för att avbrytas, vilket kan bli fallet om beslut i år uteblir. Det viktigaste·.
därvidlag är i nuvarande läge icke beslut om en större organisation
utan om sådana anslag som medge en utökad kapacitet på den
svenska flygindustrien. Denna kan icke arbeta utan en långsiktig
514
..

Flygvapnet
produktionsplan; förändringar av denna kunna med våra resurser
icke genomföras språngvis. Helt annorlunda är förhållandet i England och USA som ha gott om outnyttjad kapacitet. Från förra
kriget, då flera hundra i utlandet beställda flygplan fröso inne,
ha vi lärt oss nödvändigheten av att vara självförsörjande. I nuläget, då vi av flera skäl varit tvungna till stora beställningar i
utlandet, ha redan förekommit elakartade tillbud om importsvå-
righeter på grund av krisen. Vi få framdeles icke ta några risker
längre, utan måste se till att våra viktigaste specialföretag, SAAB
och SFA, kunna tillgodose hela behovet, även om läget i världen
skulle skärpas ytterligare och kravet på flygplan skulle öka därmed liksom förra gången. Skulle, mot förmodan, statsmakterna
finna det onödigt att ytterligare förstärka flygvapnet vunne vi
dock med en ökad industrikapacitet förmåga att snabbare modernisera flygplansbeståndet inför en kris och kunde sålunda möta
denna åtminstone med högre kvalitet, även om den större kvantiteten uteblir. Höjning av både kvalitet och kvantitet ligger dock
väl inom gränsen för det möjliga.
Det har i pressen gjorts antydningar om att man nu borde koncentrera sig på att modernisera och öka på materielen, medan
organisatoriska förändringar borde anstå. Detta må vara riktigt
beträffande armen, men för flygvapnet kan den nuvarande organisationen icke vara sakrosant. De av flygvapenchefen föreslagna
förstärkningarna innebära blott att man till det yttersta utnyttjar
den nuvarande administrativa ramen så, att man kan hålla ett
större antal flygplan i luften och alltså får ökad både specifik och
absolut slagkraft. Den härav följande kostnadsökningen är betydligt mindre än de som föreslagits vid armen och marinen inom
nuvarande organisation.
1948 års riksdag beslöt också att överföra luftbevakningen från
armen till flygvapnet. Detta var en naturlig följd av jaktflygets
ökade betydelse. Luftbevakningen skall nu icke bara som i begynnelsen ge flyglarm till hemorten när fienden kommer, utan
fastmera skapa underlaget för jaktförsvarets ledning. För detta
ändamål krävas både optiska stationer och radar samt radio- och
trådförbindelser sammanstrålande i centraler. Denna organisation
är helt ny och kräver dryga materiel- och anläggningskostnader.
Bl. a. måste centralerna in i berg och radarstationerna ges skyddade uppställningsplatser. Ett program för utbyggnad och modernisering av denna organisation finnes, men takten har hittills
varit alldeles för långsam och modernisering har icke beviljats
515
‘·-
G. A. Westring
för mer än en del av landet. Här krävas betydligt raskare och
större tag om luftbevakningen skall hinna bli så funktionsduglig,
innan kriget kommer, att jaktflyget och i viss mån luftvärnet
kunna ge full ränta på det nedlagda kapitalet.
Ett annat område, där utvecklingen sackat efter, är byggnader
och flygfält jämte befästningar vid dessa. Redan 1939 började ett
stort antal flygfält anläggas i vårt land. De färdigställdes under
kriget och gåvo då våra flygförband stor operationsfrihet och
rörlighet. Utvecklingens gång har emellertid tyvärr varit sådan
att fält av äldre typ inte längre hålla måttet. Nu krävs nästan
dubbelt så stor start- och landningssträcka, och de gamla gräsvallarna måste ersättas med permanenta rullbanor jämte förbindelsebanor. Moderniseringen av flygfälten är dyrbar och tidsödande, men den måste komma till stånd om vi skola kunna uthärda
fiendens flygbasbekämpning. Ett program för flygfälten godtogs
i princip av riksdagen redan 1946 och 1947 men har fördröjts kraftigt på grund av byggregleringen och bristen på arbetskraft. Nu
med snabbt växande reaplanbestånd ha vi kommit därhän att
kurvan ovillkorligen måste böja av uppåt, om flygvapnet skall
kunna operera och utbildas. För detta behövs mera pengar och
framför allt byggnadstillstånd.
Till byggprogrammet hör också skydd för flygplanen i baserna,
främst berghangarer. Anläggning av bergrum är tidsödande och
det är därför av största vikt att besluten fattas i tid. Åven för
anläggning av berghangarer vid vissa flygfält och andra skyddsanordningar finnes ett program uppgjort och delvis godkänt, vilket
måste påskyndas.
I flygvapnets utveckling måste anskaffning av personal och
materiel, flygfält, hangarer och luftbevakning löpa parallellt,
annars hänger luftförsvarssystemet inte ihop. Det kan tyckas, att
om engångskostnaderna för »tillbehören», även om de fördelas på
flera år, bli väl höga, så måste man sänka kravet på organisationens storlek. När flygledningen icke velat göra detta – lika litet
som man velat göra motsvarande vid armen och marinen – så
beror det på att dess förslag alltjämt stannar en god bit under det
minimum som strategiska behovsberäkningar ge. Uppfattningen
om behovet grundar sig, förutom på vårt strategiska läge, även
på krigserfarenheterna och utvecklingen i andra länder. Nu senast
har Koreakriget illustrerat vådorna av att ha en krigsmakt med
stark koncentration på en av försvarsgrenarna såsom den nordkoreanska. Den snabba upplösningen av den kvantitativt och till
:516
Flygvapnet
en början även kvalitativt överlägsna nordarmen blev en följd
av FN-sidans herravälde i luften och till sjöss. Å ven de upprustningsbeslut som fattas inom flertalet av västmakterna synas bestyrka, att även vårt land bör ge plats för ett starkare flygvapen
inom försvaret. Därmed är inte sagt att det måste undantränga
de andra försvarsgrenarna. Om vi jämföra med andra länder skulle
vårt land kunna offra betydligt mera på försvaret än vad vi nu
göra.
517

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism