Print Friendly

Flaggor betyder något

Av Peter J Olsson | 27 oktober 2017



Flaggor väcker känslor av samhörighet, nationalism, ibland motstånd och hat. Men bristen på flaggor kan orsaka minst lika starka reaktioner, skriver Peter J Olsson.

I Skåne pågår Skåneflaggsgate, där mysteriet med den från regionfullmäktiges plenisal försvunna skånska korsflaggan verkade behöva lösas med ett formellt beslut i frågan. Krypskyttet mot en skånsk flagga tog sig många uttryck – bland annat grumsade en riksheraldiker och manade de skånska politikerna att noga överväga vad de gjorde innan de fattade beslut. Det är förstås klokt i de flesta sammanhang, och grunnandet lär leda till att det snart finns en rödgul flagga där igen.

En del har grumsat över politiker som lägger kraft i detta när budgeten dras över med miljardbelopp i den skånska sjukvården och sjukvårdsköerna samtidigt blir längre under det rödgröna ”Styret”, men det gäller att hålla två saker i huvudet: Allt är inte ekonomi, det finns kultur, sammanhållning, fest och glädje också. Bland annat.

Och flaggor betyder ofta mycket när saker och ting ställs på sin spets. Inför främmande ockupanter kan nationens flagga vara ett tecken på motstånd.

När tyranner störtas förändras ofta själva flaggan. Nationsflaggor med de förhatliga kommunistiska tecknen bortklippta såg vi 1989 – som de setts till exempel vid Ungernrevolten 1956, då förgäves, nu segerrikt. När Khadaffiregimen i Libyen föll ersattes den gröna revolutionsflaggan med en ny.

I krig har alltid fälttecknen, i modern tid alltid fanor till lands varit viktiga. Två befälstitlar vittnar om det: fänrik – den som förde kompaniets fana – och fanjunkare – den som ansvarade för regementets. Visserligen kanske märkligt att fänrik var den högre befattningen, men det har sina skäl.

För utsatta folk, hotade av utplåning, är flaggan än mer betydelsefull.

I torsdags fick vi ett nytt exempel. Under en internationell judoturnering i Abu Dahbi vann israelen Gili Cohen guld. Men trots löften före turneringen hade israelerna vägrats visa sina flaggor, och så även vid prisceremonin där varken hans lands flagga hissades eller Israels nationalsång hördes.

Mer än att Gili Cohen själv sjöng den.

En mobbning av judar som den internationella judoorganisationen borde ta itu med hårdhandskarna. Så kan det inte få gå till. Resten av idrottsrörelsen kan inte stillatigade se på när judar berövas sin nationalitet.

Frågan är vad som händer vid kommande idrottsevenemang, till exempel när fotbolls-VM 2022 går i en annan Gulfstat, nämligen Qatar?

Också ett bevis för att flaggor fortfarande har en tydlig laddning och betyder något.

Peter J Olsson är borgerlig skribent och chefsstrateg (M) i Region Skåne

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner