Print Friendly

Fira Baltikums självständighet

Av Mats Johansson | 12 augusti 2011

Det finns anledning att fira på måndag. Baltisk självständighet från sovjetockupationen fyller nämligen 20 år. De baltiska staterna är en del av vårt kulturarv, vår närhistoria, men också vår framtid, det skriver Mats Johansson.

I dagarna för 20 år sedan vann våra grannländer Estland, Lettland och Litauen sin frihet som självständiga nationer efter ett halvsekel av sovjetockupation. Det är dags att påminna om den strid som föregick befrielsen. En insats i den riktningen görs med det officiella firandet under det baltiska frihetsåret 2011 som inleds i Stockholm på måndag den 15 augusti.

Många yngre svenskar har inget eget minne av dramatiken kring frigörelsen, än mindre av det kommunistiska imperium som föll samman vid denna tidpunkt. Allt kan inte skyllas på undermålig historieundervisning i skolorna under de senaste decennierna, men nog borde elementa om våra nordiska grannar vara kända även för de yngre årgångar som idag med självklarhet reser världen runt, antingen fysiskt eller på nätet.

De baltiska staterna är en del av vårt kulturarv, vår närhistoria, men också vår framtid. Deras trygghet är också vår, deras närhet till Ryssland också en del av vår säkerhetspolitiska miljö.

1991 var deras uppbrott från förtrycket ingen självklarhet. Den så kallade sjungande revolutionen hade förvisso för omvärlden signalerat att frihetsviljan i Baltikum var obruten och att en förändring var på väg där som i resten av östra och centrala Europa – efter Murens fall.

Men ännu stod sovjetisk trupp under Moskvas befäl kvar som en markering av att härskarna i Kreml, ytterst Michail Gorbatjov, inte tänkte släppa dessa republiker fria. Så sent som i januari 1991 dog dussintals demonstranter i Vilnius och andra städer när folkresningen ställdes mot ryskt militärt övervåld.

I Sverige gick den borgerligt dominerade Måndagsrörelsen i spetsen för en folklig stödopinion åren 1990-91. I Stockholm hölls på Norrmalmstorg 79 lunchmöten i rad för att manifestera att frihetssträvandena på andra sidan Östersjön också låg i Sveriges intresse, möten som fick en efterföljd över hela landet. På den enkla talartribunen på torget, ofta en ölback eller ett lastflak, framträdde många ledande svenska och baltiska politiker, t o m amerikanska kongressmän.

Inte alla ville till en början delta. Ledande socialdemokrater varnade för att baltiska frihetssträvanden skulle störa ordningen i vår världsdel. Kritik mot sovjetockupationen stämplades som antikommunism och reaktionär aggression. En tidsbild återfinns i den i dagarna återutgivna historiken ”Måndag kl 12. Bilder från frihetsarbetet i Baltikum”, med s-ståndpunkter som idag ter sig bisarra.

Som UD nyligen har visat genom avhemligandet av delar av den diplomatiska rapporteringen från den tiden var det ingen brist på saklig information som ledde dåtida socialdemokratiska toppolitiker helt fel, snarare en felställd ideologisk kompass. Det förde den dåvarande s-regeringen (fram till valet hösten 1991) till fel sida i kampen för den baltiska friheten.

Idag är firandet av den baltiska befrielsen inte bara ett torgmöte utan en angelägenhet för det officiella Sverige. Idag framstår Estland, Lettland och Litauen inte längre som offer för rysk imperialism utan som stolta medlemmar av EU, Nato och vår kulturkrets. Leve det!

Mats Johansson, grundare av tankesmedjan Frivärld, är riksdagsledamot i utrikesutskottet.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism