Print Friendly

Finska språket i Sverige

Av Redaktionen | 31 december 1972


1972


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

UNO HAMMARSTRÖM:
Finska språket i Sverige
Kapten Uno Hammarström har länge
intresserat sig för de finsktalandes
problem i Sverige. Hit har kommit flyktingar österifrån med finska som modersmål, hit har finsktalande inflyttat eller
kommit för att arbeta eller som turister.
Hur har de mötts? I varje fall inte så
som borde ha skett med människor som
talar ett av de allmänt använda språken
i Norden. Enskilda industriföretag har
visserligen gjort mycket för att hjälpa,
genom språkkurser men också och kanske
bättre genom att anställa kuratorer och
andra som kunnat underlätta anpassningen till Sverige. M en staten bortser
från de inflyttades behov i alltför hög
grad. Det finns numera andra trakter
i Sverige än Norrbotten, där skäligt
avseende bör fästas vid kunskap i finska
språket hos myndigheter och på t ex
sjukhus. Det är orätt att de som tillhör
en nordisk språkgrupp skall känna sig
som diskriminerade när de kommer hit
för att arbeta, vilket de inbjuds till genom
lagstiftningen och där de som alla vet
också utför en nyttig gärning.
Den i Sverige kyrkobokförda finländska
befolkningen uppgick den 31.12.1970 till
208 955. Denna siffra utgör drygt hälften
av totalantalet utlänningar 411 280, som
vid samma tidpunkt vistades här. Därefter
följde 36 863 jugoslaver, 31 454 danskar,
27 641 norrmän och 20 892 tyskar. Finländarnas dominans bland invandrarna är
sålunda påtaglig. I anslutning till siffran
208 955 bör också nämnas att även 60 000
finländare blivit svenska medborgare efter
kriget. Dessutom kan vi lägga till några
tusen ingermanländare och fjärrkarelare
med finska som modersmål, vilka också erhållit svenskt medborgarskap. slutligen
finns här ett mera svårbedömt antal som
ej låtit kyrkobokföra sig, vilket å andra sidan delvis kompenserats av sådana som
lämnat Sverige utan att ändra härvarande kyrkobokföring.
Angående finländarnas modersmål fö-
religger tyvärr inga exakta uppgifter, och
vi kan endast beklaga att möjligheten att
inhämta sådana icke utnyttjades i samband med 1970 års folkräkning. Invandrarutredningen har emellertid genom sina
undersökningar i någon mån sökt täcka
denna brist. I dess betänkande del l räknar man med att av de under 60-talet invandrade finländarna 23 % har svenska
som modersmål. Denna siffra sätts även i
relation till andelen svenskspråkiga i Finland som 1960 uppgick till 7,4 %. Med
det starka inslaget av svenskspråkiga i den
finländska utvandringen torde dessas andel av Finlands befolkning år 1970 ha
sjunkit betydligt. Som en av förklaringarna till den höga procenten finlandssvenskar bland invandrarna räknar utredningn med att återflyttningen till Finland är
törre bland finnarna. Mycket tyder också
å att andelen finlandssvenskar bland inandrarna redan från början är minst den
ubbla jämfört med procenttalet i Finmd.
innamas problem
Tår avsikt här är främst att betrakta finamas problem i Sverige. Det är tyvärr
1te ofta dessa blivit föremål för något närIlare intresse i Sverige, där de utför sin
‘agliga gärning. Fil lic Kari Tarkiainen,
Jppsala, pekar samtidigt på hur lyhörd
pinionen däremot är i Finland när det
äller hur de utvandrade landsmännen
ar det i Sverige. Han redovisar i detta
immanhang även en del undersökningar
)ffi gjorts beträffande de finskspråkiga
11vandrarna i Sverige: Vad som i samIlanhanget slår läsaren är att det lilla som
ärigenom kommit fram synes vara utfört
v finländare och i huvudsak publicerat
å finska, vilket lett till att den svenska
pinionen inte kunnat tillgodogöra sig de
edovisade erfarenheterna.
Detta ursäktar dock inte det ringa inresse vi svenskar visat speciellt för den
mskspråkiga invandrargruppen. Vi har
ppnat vårt land för en fri nordisk invanding och därmed erkänt att de nordiska
)lken skall äga företräde både på vår aretsmarknad och i andra sammanhang.
)etta har också kunnat utnyttjas av de
llVandrare, som redan behärskat danska,
Lorska och svenska, men inte i samma utträckning av dem som endast talat finsa. Bortsett från att de haft lätt att komIla hit, har de fått en ställning mera på-
33
minnande om den som gäller invandrare
från språkligt mera avlägsna länder. En
tysktalande invandrare har oftast haft lättare att finna sig till rätta i Sverige än en
finsktalande för att nämna ett exempel.
Med andra ord: vi har i Sverige inte haft
blick för hur finnarna i praktiken skall
kunna utnyttja de möjligheter den nordiska arbetsmarknaden är avsedd att ge,
varför det borde vara på tiden se till att
finnarna inte behöver vistas och arbeta
här mer eller mindre handikappade i
språkligt avseende.
Det svenska samhället har nu efter en
period av 25 år med en ständigt ökad invandring av olika befolkningselement till
sist kommit underfund med det ändamålsenliga att även kunna tala med dessa litet
bättre än hittills. Resultatet har blivit att
man startat språkkurser för invandrare
bl a på arbetsplatserna. Finnarna kan också konstatera att man på många håll satt
igång skolundervisning på finska vid sidan av den allmänna. Avsikten härmed är
givetvis den bästa. Beträffande undervisningen på arbetsplatserna är dock frågan
om inte de svenska myndigheterna vad
finnarna beträffar hyser en viss övertro på
resultaten. I många fall kan dessa bli bra,
men sannolikt blir det inga toppresultat.
Ju äldre en inte studievan person med
finska till modersmål är desto svårare har
han att lära ett nytt språk. Han kommer
att förstå ett och annat men att själv uttrycka sig blir för mången hopplöst. Detta
enär finskan saknar en hel del av våra
språkljud samt konsonantsammansättningar. Problemet bottnar sålunda i svårigheter för många att anpassa sina tungor till
34
de svenska ljudformerna. Tyvärr fattar
många svenskar detta som uttryck för ovilja mot vårt språk utan att förstå de bakomliggande orsakerna. Alla skäl talar dock
samtidigt för att vi bör fortsätta med undervisningen i svenska.
Det finska språket
På vårt förhållande till finska språket måste dock ytterligare aspekter anläggas. Finska språket har sedan gammalt hemortsrätt inom Sveriges nuvarande gränser. Det
utgör det andra inhemska språket i ordningen, medan lapskan följer därefter.
Finska är dessutom ett av de fyra stora
språken i Norden. Det talas i vårt land
numera som modersmål inte endast av
omkring 40 000 svenskar i norr utan dessutom av invandrare till ett antal av cirka
225-240 000. De finsktalande från Finland är vidare vår största turistgrupp. De
reser ständigt och speciellt under semestertid i bil, buss och på tåg genom eller
till och från Sverige.
Mot denna bakgrund finns anledning
efterlysa anledningen till den kallsinnighet med vilken Sverige, speciellt det officiella, betraktar det finska språket och
de människor inom våra gränser som talar
detta som modersmål. Vi borde med tanke
på Finlands och det finska folkets insats
i vår historia och inför våra förpliktelser
i det nordiska samarbetet, där vi representerar den största nationen, i stället vara
intresserade av att låta finska språket här
få en ställning, som gav den stora finsktalande befolkningsgruppen samma möjligheter att hävda sig som övriga folkgrupper i Norden.
Men detta har hittills varit ganska
svårt. Allt för många svenskar, inte minst
i ledande ställning, envisas att i sitt hand·
lande betrakta finska språket som någon
slags bygdedialekt, som man inte närmare
behöver befatta sig med. Om detta är be·
tingat av historisk slentrian eller rätt och
slätt bottnar i brist på omtanke om vår
betydelsefullaste invandrargrupp må vara
osagt.
Var talas finska?
Ett faktum är att det hittills rått en viss
skillnad mellan å ena sidan näringslivets
förmåga att ta hand om de finsktalande
invandrarna och det officiella Sveriges.
På många större industrier har man eftersträvat att driften även kunnat fungera
på finska, att det funnits finsktalande personal på anställningskontoren, som socialkuratorer m m. Dylikt har givetvis stimulerat trivseln och de finsktalande har sökt
sig till sådana arbetsplatser. Även enskilda affärsmän har förstått att med finsktalande anställda kommer också en finsk
kundkrets.
Går vi däremot till statliga och kommunala inrättningar med vilka våra finsktalande förr eller senare kommer i kontakt är det betydligt sämre. För arbetsmarknadsorganen och prästerskapet måste
dock undantag göras, samtidigt som den
ekonomiska svårigheten att öka antalet
finsktalande själasörjare är ett faktum.
Även invandrarverket har efter sin tillkomst gjort en god insats. Men i övrigt?
Var kan man tala finska på post, järnväg
och telestationer? Var med representanter
för polis, socialvård, sjukkassor, skattem fl institutioner? Var på
apotek och tullstationer nedanför
~orrt.ot1ten fungerar servicen även på finsJo, i vissa fall, och det är där en eller
framsynt lokal chef kommit undermed det nödvändiga häri och av
initiativ anställt en och annan finskPå så sätt har mångenstädes protill sist blivit lösta.
Någon generell uppmaning från högsta
har vi däremot knappast sett till, detta
.rots en bestämmelse i gällande lag, som
med litet god vilja borde kunna ges en vi- 1are tolkning. Den återfinns i kungörelse
ar 33 den 21.2.1930 och stadgar att Kungl
~aj :t »funnit för gott förordna att vid till- ;ättande av befattning i trakt inom Norr- :>ottens län, där finska språket mera allmänt talas, skäligt avseende skall fästas å
mnskap i detta språk». Numera kan prak- :iskt taget alla utom invandrarna tala
1venska i Norrbotten men däremot inte i
>torstadsområdena, i Sjuhäradsbygden,
Bergslagen med flera bygder, dit den finsra invandringen varit omfattande och där
:nan kan säga att det finska språket i våra
fagar »mera allmänt talas». Kan inte av
:ormella skäl kungörelsen från 1930 direkt
:illämpas under nuvarande förhållanden
)Ör den snarast moderniseras.
telormförslag
~rågan om tillsättande av personal med
mnskap i finska vid vissa institutioner
)Orde i praktiken inte vara svår att lösa.
~ormellt behövdes vid ledigförklarande av
>efattningar endast att man angav att så-
lan kunskap räknas som merit. Detta skule efter hand kalla fram ett betydande an- 35
tal unga människor som fyller kravet. De
kan vara antingen tornedalingar som flyttat söderut eller söner och döttrar till
finska invandrare som kommit hit under
40- och 50-talen och som numera är dubbelspråkiga. Tyvärr lever inom dessa grupper många i tron att de inte har någon
användning för sin finska. Att vårda och
förkovra detta språk har för många tett
sig ganska meningslöst. Det svenska samhället har inte mer än undantagsvis lyckats upptäcka den tillgång vi äger i dessa
ungdomar och kunnat dra nytta av dem
i det nordiska samarbetets och servicens
tjänst. Även i detta avseende har industrin och affärsvärlden upptäckt det hela
tidigare, och bl a kunde tidskriften Veckans Affärer vid ett tillfälle berätta om
de framgångar svenska företag haft i Finland med hjälp av i Sverige uppvuxna
dubbelspråkiga försäljare.
I Sverige måste vi alltså lära oss att vä-
gen till finnens hjärta går genom finska
språket. Det gäller inte endast vid försäljning i Finland. Lika viktigt är det för
våra företag att med den hjälpen skapa
trivsel på arbetsplatserna och komma till
rätta med överrörligheten bland finnarna.
Den bakgrund, det svenska samhället utgör, måste dessutom vara sådan att den
medverkar till allmän miljötrivsel även
för de finsktalande. En finne med svårigheter att lära sig svenska måste kunna
hänvända sig till befattningshavare vid
olika statliga och kommunala inrättningar, för vilka han förtroendefullt kan lägga fram sina problem. Allt detta skulle det
svenska samhället, om dftss befattningshavare i mera framskjuten ställning hade
36
blick för saken, kunna ordna. Detta behövde inte heller dra några nämnvärda
kostnader. Vad som fordrades vore främst
god vilja och förmåga att efter hand komplettera vissa personalgrupper med lämpliga personer.
Slutligen må också framhållas att en
mera förstående inställning från svenska
myndigheters sida gentemot den betydelsefulla finsktalande invandrargruppen
skulle hälsas med stor tillfredsställelse i
Finland. Där har man efter kriget på ett
helt annat sätt än tidigare visat sitt intresse för svenska språket, bl a genom den
skolreform som nyligen genomförts. Det
borde därför vara på tiden att Sverige
vidtar några reciproka åtgärder. Vi har
även förpliktelser som inte får nonchaleras. Vill vi ha nordiskt samarbete, måste
detta kunna äga rum på bred bas, där
ingen språkgrupp behöver känna sig diskriminerad.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner