Print Friendly

Finlands uthållighetsprov

Av Redaktionen | 31 december 1943


1943


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

FINLANDS
UTHÅLLIGHETSPROV
Av professor HUGO E. PIPPING, Helsingfors
EN känd sats säger, att det för att föra krig kräves pengar,
pengar och åter pengar. Alla torde vara ense om dess tvivelaktighet. För att hålla ut i ett modern, totalt, långvarigt krig behövs mycket annat än ekonomiska förutsättningar, ehuru dessa äro
viktiga nog. Bland de ekonomiska faktorerna är det i sin tur
inte alls sagt, att de monetära äro de betydelsefullaste. Att hålla
penningväsendet i skick är viktigt, men ur krigets synpunkt närmast blott i den mån prispolitiken inverkar på produktionslivets
vidmakthållande. Om med »pengar» som ett hjälpmedel i krigföringen åter åsyftas internationell köpkraft, utländsk valuta eller
främmande kredit, får inte ens i så fall den monetära sidan
överbetonas. Avspärrningen är ofta så sträng, att valutor och
kredit inte båta stort. Finnas transportmöjligheter, beror importen mest av politiska faktorer, och har man tillgång till en
förbundsbroder eller vänskapligt sinnad makt, så jämkas det alltid på ett eller annat sätt med betalningsvillkoren, ifall vännen
blott har något att avstå. Eller också träder ett slags byteshandel i stället för köp och försäljning.
Krigföringens ekonomiska tyngdpunkt är sålunda att söka
annorstädes än i de monetära sammanhangen. Vad det främst
gäller, är försörjningen med livsmedel och andra konsumtionsförnödenheter, vare sig man får dem från den löpande produktionen
eller tager från lager eller tillgriper import. Andra faktorer att
nämna äro tillverkningen av krigsmateriel, kläder, skodon m. m.,
inklusive tillgången på råvaror för ändamålet, vidare tillgången
på arbetskraft samt möjligheterna för kommunikationsväsendets
och distributionsnätets upprätthållande.
I alla dessa avseenden har Finland rönt svårigheter, som jag
här skall söka skildra. Om de ä:ro större eller mindre än andras,
är svårt att generellt uttala sig om, men att de ha varit många och
167
Hugo E. Pipping
stora nog för att tala om ett uthållighetsprov, är säkert. Vad
som har uthärdats i Finland såsom ock annorstädes, skulle ännu
nyligen ha betecknats som omöjligt, även med beaktande av situationen i Tyskland vid slutet av det förra världskriget. Det visar sig
alltmera, att krigföringen och dess krav bygger på en anpassningsförmåga och i vissa f~ll även en underkastelseförmåga av
hart när otroliga mått. Den gäller lika mycket den materiella
standarden bakom fronten och de fysiska strapatserna för soldaterna som de psykiska reaktionerna inför politiska händelser.
Får jag ytterligare förutskicka, att erfarenheten alltmera har
stärkt uppfattningen, att begreppet krigsekonomi innebär en
centradietio in adjecto. Den blir med eller mot sin vilja en rovhushållning av stora dimensioner. Krigets hushållning står i
samma oförenliga motsats till en sund ekonomi som von Döbelns
krav i förhållande till läkekonsten, representerad av hans unge
vän af Bjerkfm:
»Jag vet det väl, ni följer konstens lagar,
men binda de mig här för timmar, dagar,
så bryt dem som en man, det är mitt ord.
Nej, doktor, nej, tänk ut en sats min herre,
som gör mig för i morgon sjufalt värre,
men hjälper mig i dag på mina ben.»
Krigarens aspekt får i dessa von Döbelns ord det irrationellas
förskönande drag. De glorifiera den personliga bragden. De ha
ock den begränsningen, att de gälla endast timmar, dagar. Frå-
gan är om hela folk genom årslånga strider kunna synda mot
ekonomiens prima principia. I det första vinterkriget på 101 dagar kom det heroiska hos Finlands folk till sin rätt. Huru står
det sig nu efter egna krig på sammanlagt två år och världskrig
på tre och ett halvt~
De grundläggande förutsättningarna för en långvarig krigfö-
ring voro ursprungligen för Finlands vidkommande inte de bästa,
ehuru de avgjort hade förbättrats under självständighetstidens
förlopp.
Lagren voro små vid krigsutbrottet 1939. Någon systematisk
krigsberedskapspolitik hade inte förts. Under hösten 1939 skulle
visst ha funnits tillfälle att fylla på lagren, men det torde bl. a.
förhålla sig så, att den dåvarande folkförsörjningsministern, en
bankman, i viss mån band sig vid de för honom närmast liggande
tankegångarna, d. ä. överskattade valutareservernas betydelse
168
Finlands uthållighetsprov
och var försiktig i sin licenspolitik. Så kom kriget även för
Finland, sedan handelsspärren i väster efter den 9 april 1940,
och slutligen tillkorkades även andningshålet Petsamo, genom vilket dock en viss påfyllning av viktiga lager kunde äga rum, låt
vara under stora svårigheter och till höga priser. Den ofrånkomliga följden är, att lagertillgångar i stil med Sveriges aldrig ha
funnits i Finland, som har tvungits leva från hand till mun på
ett sätt, som skulle ha gett en mindre käck folkförsörjningsminister än den nyss avgångne Henrik Ramsay många grå hår. De återstående importmöjligheterna, från Sverige, Danmark och Tyskland, skall jag återkomma till.
Den inhemska produktionsapparaten drabbades hårt av brist
på råvaror och produktiva hjälpmedel (foder- och gödningsämnen) och främst av landavträdelserna. Samtidigt som odlingsjord,
skogar, fabriker etc. gingo förlorade, förvandlades en befolkning
på nära en halv miljon människor från närande till tärande.
Dess inpassning i det övriga rikets produktionsliv var en övermänsklig uppgift, som det på sin tid så omtalade snabbkolonisationsprogrammet inte kunde lösa, åtminstone inte på den korta
tid som stod till förfogande.
Nu har ju en förändring till det bättre inträffat. Till Karelen
och till Hangöområdet har återvänt drygt hälften av den förflyttade befolkningen, och det för produktionslivets fortgång nödvändigaste återuppbyggnadsarbetet har bragts överraskande långt av
de hemkära återvändande. Av dem, som inte ha fått eller kunnat återvända, faller numera blott C’tt fåtal det allmänna till last.
De flesta ha funnit en egen utkomst på andra orter.
Frånsett vad förlusten av närapå ett helt landskap under en
tid av ett till två år betydde, är utrustningen med produktionsmedel sedan slutet av 1930-talet en helt annan än den var tjugu
a tjugufem är tidigare. Ny jord hade upptagits och i snabb takt
·begynt giva sina skördar. Lantbruket hade intensifierats och
gjorts mångsidigare än förr. Man stod 1939 nära självförsörjning,
dock med den begränsning, som behövlig import av bigödningsämnen, fodermedel, maskiner och flytande bränsle angav. Trots
de nämnda avbränningarna och ovanligt ogynnsamma klimatförhållanden var skörden 1941 i foderenheter nästan lika stor som
den hade varit 1921/25 och mjölkproduktionen större än 1920. År
1942 var skörden bättre än 1941. Nedslaktningen hade varit mindre
än vad man kunnat befara, men mjölkproduktionen har av andra
skäl gått ned.
169
·•
. __ ..
‘ ”
Hugo E. Pipping
Hemmamarknadsindustrien genomgick efter den stora världsekonomiska depressionen en beaktansvärd utveckling, speciellt
bergsindustrien och den mekaniska verkstadsindustrien. Utan
dessa framsteg skulle Finlands läge under avspärrningen ha varit ännu mera prekärt än det var. Den genomgångna allmänna utvecklingen av produktionskapaciteten kan avläsas i 1930-talets
siffror för utrikeshandelns sammansättning. Importen av färdiga
varor och av livsmedel trädde procentuellt tillbaka för importen
av råvaror och halvfabrikat. Men kvar stod beroendet av utlandet med avseende å lantbrukets redan nämnda hjälpmedel samt
i fråga om livsviktiga metall- och textilråvaror.
I denna situation drabbades produktionslivet. ytterligare till
följd av mobiliseringen av en hittills okänd brist på arbetskraft.
Vinterkriget hade krävt offret av flere tiotal tusen döda och så-
rade. Uttaget av manskap blev i det nya kriget ännu hårdare än
i det förra, och medförde i sin tur nya förluster. Det har alltså
gällt att till det yttersta utnyttja den arbetskraft, som stått att
få. Vad som därutinnan har gjorts och vilka medel som ha använts för bottenskrapningen av arbetskraftsreserverna, därom
skall en stor del av min framställning handla. Jämte frågan om
arbetskraften trädde transportproblemet i förgrunden. Den
ogynnsamma väderleken har jag redan nämnt.
Huru mycket som än har gjorts för att hålla produktionen uppe,
ha likväl långt gående ransoneringsåtgärder varit av nöden. De
kunna här blott tangeras, men måste beröras ur synpunkten av deras inverkan på motståndskraften.
Trots sin av naturen negativa karaktär har ransoneringen även
haft positiva sidor att uppvisa, i Finland såsom annanstädes.
Utan den kan man inte tänka sig en krigshushållning på lång sikt.
Felen ha väsentligen varit att söka i det beklagliga faktum,
att ransonerna ha varit för små och att de inte heller alltid ha
fåtts ut regelbundet. Dessutom måste medges, att reglementeringens genomförande i ett glest bebyggt, övervägande småbrukande land, delvis stående rent av på naturalhushållningens stadium, möter stora svårigheter. Kontrollen på landsbygden är inte
lätt att genomföra, och skillnaden mellan dess och de större stä-
dernas ransoner har därför blivit ännu större än den är på papperet. Detta faktum har väckt kritik, dels därför att landsbygdens
ordinarie ransoner redan i sitt rättmätiga skick ha varit jämförelsevis stora, dels därför att städerna ha haft tillförselssvårigheter.
170
~’
Finlands uthållighetsprov
En utjämning och förbättring av livsmedelssituationen speciellt
i de större konsumtionscentra har sedermera fåtts till stånd tack
vare den ökade importen från Tyskland och Danmark och i vissa
kritiska situationer även från Sverige. Ransonernas ökning vå-
ren 1942 (speciellt bröd och smör) har betytt ofantligt mycket både
fysiologiskt och psykologiskt sett.
I någon mån har naturligtvis också smyghandeln utbildat nya
former, och samvetena ha avtrubbats. Det är svårt att bilda sig
en föreställning om dess utbredning, då man själv inte har haft
känning av den – mindre beroende på karaktärsfasthet än på
laglig hjälp av närstående landshushåll och av många hjälpsamma
vänner i Sverige och Danmark. Likafullt tror jag det pratas mera
om smyghandeln än den är värd. Speciellt innehöll en omtalad
artikel i svenska Husmodern uppenbara och stora överdrifter.
Huru som helst, så har livsmedelssituationen under vintern 1943
varit avgjort bättre och tryggare än 1942. :B~örsämringen hänför
sig närmast till fisken- den milda vintern har försvårat vinterfisket – och förbättringen grundar sig på de ökade ransoner,
som möjliggjorts av ökad skörd och större import. Stor betydelse
har i synnerhet den sista goda potatisskörden haft. Alltjämt lida
prestationerna i kroppsarbetet och den andliga aktiviteten av den
svaga näringen. Alltjämt bestå ojämnheter. Men den allmänna
sinnesstämningen är alldeles uppenbart bättre än i fjol vid samma
tid. Att det har varit en stor aktuell lättnad och för den framtida folkhälsan utomordentligt dyrbart, då flere tiotaltusen barn
ha tagits emot och ömt vårdats i Sverige och Danmark, behöver
inte sägas, men bör dock uttalas. Vissa skriverier i denna sak ha
varit mycket genanta, men undantagsföreteelser.
Ransonering har tillämpats också beträffande viktiga råvaror,
speciellt järn och andra byggnadsvaror samt i fråga om beklädnadsvaror (både för konsumtion och förädling). Åtgärderna ha
varit så mycket nödvändigare, som de också ha haft sin militära
motivering. Tillgången på byggnadsjärn, starkt beroende av import från Sverige och Tyskland och av militärens konkurrerande
behov, framkallade tidiga ingrepp i denna bransch, redan innan
knappheten på arbetskraft tvang till ytterligare inskränkning av
byggnadsverksamheten.
Tilldelningen av importbegränsning eller beslag underkastade
råvaror och produktionshjälpmedel regleras på olika sätt, vä-
sentligen i folkförsörjningsministeriet, med dess många olika
byråer. Av olika branscher tillsatta förtroenderåd ha spelat en
171
~.
Finlands uthållighetsprov
någonsin i samma utsträckning som förr återgå till den manliga – och numera har man i Helsingfors även många kvinnliga
spårvagnsförare, inte bara konduktriser som förut. En reserv har
man haft i den kvinnliga arbetskraften inom textilindustrien, som
har fått lov att inskränka sig på grund av råvarubristen. Även
jordbruket har haft utrymme för ny, kvinnlig arbetskraft, men
överföringen från stad till landsbygd har inte alltid varit så lätt
– lättare dock än vad man kunde förmoda, tack vare det nära
samband mellan stad och landsbygd, som har kunnat bevaras i
ett jämförelsevis nyss industrialiserat land.
Ehuru man på frivillighetens väg kommit ganska långt, visade
sig tvång snart ofrånkomligt. En lag om arbetsplikt stadfästes
den 22 maj 1942 och tillämpas även, om ock i flere fall med lämpor. Helt nyss har dock en finkamning ägt rum med hjälp av
verkliga uppbåd av arbetspliktig arbetskraft på vissa orter, närmast för skogsarbetenas skull. Nya uppbåd på andra orter äro
att vänta. Samtidigt har man gått vidare på frivillighetens väg,
med anlitande av ungdomar i form av s. k. stötgrupper och den
s. k. talkoverksamheten (oöversättligt ord!) vid bränslehyggena.
Stor hjälp har erhållits av den yrkeskunniga arbetskraft och de
arbetsledare, som våren och hösten 1942 överfördes till Finlands
lantbruk från Sverige (bl. a. traktorsförare).
Det skärpta tvånget vid uttagning av arbetskraften har givetvis gått hand i hand med en reglementering av dess användning.
Till en början skedde gallringen övervägande i den formen, att
företag, speciellt byggnadsföretag, som ansågos mindre nödvändiga, genom arbetspliktslagen berövades sitt arbetsfolk. Senare
har man gått längre och kräver nu tillstånd för byggens igångsättande. Byggnadsbehovet prövas noga, och arbetskraft och material beviljas centralt av ministeriet för kommunikationerna och
de allmänna arbetena. Arbetsförmedlingstvång inom byggnadsfacket underlättar kontrollen.
I de viktigaste skogsarbetena anlitades vintern 1942 nästan uteslutande frivillig arbetskraft, och arbetspliktslagen tillgreps blott
som hot mot skolkande, men innevarande vinter har det visat sig
nödvändigt att ty sig till de redan nämnda uppbåden. I allmänhet har man sökt organisera arbetskraften så lokalt som möjligt,
men överföring till avlägsnare områden har dock visat sig nödvändig, bl. a. med tanke på återuppbyggnadsverket i Karelen och
på skogshyggena.
Resultatet torde väsentligen .kunna betecknas som gott. J ord- 173
”‘····?
. ,~ .
Hugo E. Pipping
bruket har som sagt, trots förut nämnda svårigheter, gett skä-
liga, om ock i förhållande till kapaciteten reducerade resultat år
1942, återuppbyggnadsverket har gått överraskande bra, och industriproduktionen har kunnat hållas i gång, så långt råvarorna
ha räckt. Inskränkningarna ha starkast drabbat byggnadsverksamheten i det av Moskvafred~n oberörda Finland, men de ha lika
mycket berott av bristen på material som av knappheten på arbetskraft. Svårast har arbetskraftsproblemet varit inom skogsförädlingsindustrierna, där mycket folk har behövts: för hyggen
och virkestransporter, vid driften och i distributionen. En närliggande, för många branscher gemensam svårighet har varit
bränsleanskaffningen, dubbelt viktig vid brist på stenkol och vattenkraft. Det räknas dock, att 80 Ofo av vinterns hyggesprogram
skall kunna genomföras trots att kvaliteten hos tvångsvis uppbådad arbetskraft självfallet är sämre än hos den vanliga arbetarstammen.
Om träförädlingsindustrierna veta vi annars, att de ha kunnat
hålla sin produktion kring 40 °/o av 1938 års volym, med tendens
till förbättring under år 1942. ·Driftsinskränkningen var ursprungligen betingad av försämrade avsättningsmöjligheter. Nu
saknas inte sådana, utan det är råvaran, som är knapp. För
hemmarknadsindustrien publiceras inga volymindextaL En reducering av index för produktionsvärdet med index för prisstegringen antyder en minskning, som dock är mycket olika inom
olika branscher, störst inom läder- och textilindustrierna, där rå-
varubristen varit mest störande. På det hela taget har således
driften i överraskande utsträckning kunnat hållas i gång, låt vara
delvis med andra syften än de normala, i metallbranschen t. ex.
övervägande för krigets behov.
Knappheten på arbetskraft har framkallat ingrepp också be·
träffande lönerna. Efter det första vinterkriget gingo strävandena först ut på att få till stånd en reglering uppåt med sociala
syften. Senare har strävandet varit det motsatta: att hejda kostnadsökningarna och att hindra en mördande konkurrens om arbetskraften. Regeringen började med en allmänt hållen rekommendation i februari 1941 om kompensering av levnadskostnadernas stegring med cirka två tredjedelar. I mars 1942 tillsattes ett
löneråd, som i oktober s. å. fick utvidgade fullmakter och fasta
normer att gå efter. Visserligen förutsättes alltjämt, att lönerna
skola bildas genom inbördes överenskommelser mellan parterna,
men med iakttagande av en övre gräns, utgörande 40 °/o i medel- 174
– —-~-~—–~,
T
Finlands uthållighetsprov
tal av förkrigslönerna vid gällande levnadskostnadsindex på 160,
dock så att de lägre lönerna proportionsvis må höjas mera, de
högre i motsvarande mån mindre. Från denna bas höjas lönerna
sedan med 4 °/o för varje stegring av levnadskostnadsindexen med
10 poäng. Normerna äro således klara, men det brister en smula
i kontrollen. Framsteg ha dock gjorts även därutinnan.
Åtgärderna på lönemarknaden ha otvivelaktigt underlättat arbetskraftens dirigering till önskade områden och ha hejdat den
för produktionslivet störande prisskruven. Å andra sidan innebära de ett tvång, som bl. a. kunna tänkas ställa arbetarklassens
tålamod på prov. Jag tror dock den själv har insett vikten av
att få slut på löneanarkien och att hejda prisstegringen, och den
har genom sina organisationer varit med om att bygga upp så-
väl lönereglementeringen som också den ännu djupare ingripande
arbetsplikten. Tyngst har troligen förlängningen av arbetstiden
förnummits, i synnerhet som försörjningen med näringsmedel har
varit bristfällig. Å ven beklädnadsutrustningen, t. ex. för skogsarbetare, har varit ett problem, bl. a. då det har gällt överfö-
ringen av ny arbetskraft från städerna till hyggena. I det hela
taget tror jag reglementeringen i sin strävan efter enhetliga normer har haft gynnsamma verkningar på sinnesstämningen.
Mitt intryck är, att företagarna kanske ha känt sig mest besvä-
rade av krigsekonomiens besvärligheter. Industrien har kämpat
med brist på råvaror och arbetskraft, bränsle och annan kraft.
Handeln har fått sin volym inskränkt och tyngs mera än alla
andra av reglementeringens tusen plågor. J ordbruket lider av
brist på alla produktionsmedel, besväras av kontrollen och drabbas dessutom av militära rekvisitioner. Reglementeringens tryck
på den smidiga anpassningen kompenseras naturligtvis något
därav, att allt kan säljas, men till priser, som tyckas producenterna godtyckliga eller för låga.
Värst är för företagarna känslan av, att deras produktionsmaskineri slites ut och inte kan förnyas och att även de framtida
möjligheterna reduceras av en beskattning, som inte tar hänsyn
till förnyelsebehovet, utan hårt drabbar realisationsvinster och
latenta reserver.
Illa vore det beställt, om beskattningen skulle förorsaka större
missnöje och oro än andra inskränkningar av den enskildes förmåner och än den rena nöden. För min del ser jag dock inte några
påfallande brister i företagarklassens goda vilja att bära bördor
och underkasta sig behövliga inskränkningar. Snarast är det så,
175
..
…-·~
. ·~·
—— -~~.:·–~”-<————–”———
Hugo E. Pipping
att den på nära håll klart ser krigshushållningens karaktär av
rovhushållning och därför med skäl känner sig oroad med tanke
på framtiden. En annan orsak är omöjligheten att överhuvud
åstadkomma en rättvis beskattning, och den är givetvis mindre
än någonsin, då omständigheterna ha gett intet annat val än att
så snabbt som möjligt söka .nya skattekällor och att djupare än
förut pumpa de gamla. Resultatet måste bli, dels bristande enhetlighet, dels hårdhet. För jordbrukarna har det bl. a. kommit
som en obehaglig överraskning, att utan höjning av inkomstskatteprocenten deras beskattning likväl har skärpts genom en administrativt genomförd höjning av den beräknade avkastningen per
hektar i arealbeskattningen. När en sittande stor. kommitte skall
kunna komma med sitt förslag till bristfälligheternas avhjälpande
på beskattningens område, är än så länge ovisst. Tyvärr ligger
knappast i dess makt att lätta beskattningens tyngd, blott att
jämka på dess fördelning.
Beskattningen i Finland har också haft felet, att speciellt konjunkturbeskattningen drabbar den nya företagsamheten och att
samma möjligheter som i Sverige till speciella skattelättnader för
nygrundade företag inte ha erbjudits. Olägenheterna härav ha
varit kännbara, då det har gällt att få till stånd ersättningsindustrier.
Trots allt har en inte obetydande nygrundningsverksamhet
kommit till stånd. Investeringar ha under pågående krig gjorts
på kraftförsörjnings-, bergs- och metallindustriernas gebit, det
har byggts sulfitsprit- och konsttextilfabriker, det produceras trä-
kol och träförgasare och har grundats kemiska industrier. Så
långt som i Sverige har man inte nått. Beskattningen har utgjort
långt ifrån det enda hindret. Bristen på reala produktionsmedel
har spelat den avgörande rollen. Ett visst ytterligare utrymme
skulle tillgången på arbetskraft och material kanske dock ha erbjudit, ifall de övriga villkoren hade varit gynnsammare. Framför allt visar det sig, att de nyskapade och nyskapande fabrikerna
väsentligen ha tillkommit inom ramen för förut existerande företag i hel- resp. halvstatlig regi. Det nya har på något vis fattats på ett sätt, som inte blott har drabbat den aktuella försörjningen, utan även kastar en skugga över en kommande fredstidsekonomi.
Såsom redan nämnts, ha möjligheterna till import inte varit
helt avskurna efter den 9 april1940 och efter Petsamoledens stängning. Sverige, Danmark och Tyskland ha alltjämt kunnat bidraga
176
T
Finlands uthållighetsprov
med livsmedel, råvaror och produktiva hjälpmedel. Svårigheterna
ha dock varit många. För den svenska handelns del ha de legat
i Finlands brist på valutor och på exportvaror samt i Sveriges
egna försörjningsbekymmer. Ogynnsamt på varuutbytet med
Sverige har också verkat Tysklands efterfrågan på vissa exportvaror, t. ex. koppar, och Sveriges politiska beroende av tillförseln
från väster i lejdtrafik. Frikostigheten med gåvor glöms dock
inte, och kredit har ju beviljats.
Ej heller till Danmark har Finland kunnat sälja så mycket som
Danmark skulle ha kunnat köpa, och dessutom har den danska
livsmedelsproduktionen till stor del slukats av Tyskland. Triangelavtalet med Sverige skall noteras som en stor vinning. Från Tyskland har fåtts mycket (brödsäd, socker, stenkol, kraftfoder och
gödningsämnen), och av vissa varor mera än som synes av siffrorna för utrikeshandeln, i det att dessa omfatta blott den s. k.
civila handeln. Betalningssvårigheterna ha däremot trätt i bakgrunden tack vare de intressen Tyskland har haft att bevaka,
medan däremot Tysklands egen leveransförmåga och transportsvårigheterna ha dragit en gräns för importmöjligheterna.
Transportväsendet är en stor fråga för sig, av utomordentlig
betydelse i krig, såsom erfarenheten allestädes synes visa. Också
Finland har fått pröva transportväsendets ömtålighet i mångfaldig måtto. Om skagerackspärren och Petsamoleden har redan varit tal. Moskvafredens gräns skar av en viktig järnvägslinje och
Saima kanal, och rullande material måste utlämnas i proportion
till avträdda järnvägskilometer. Så längeHangövar i ryska händer, försvårades trafiken på Sydfinlands hamnar, och järnvägstransporterna förlängdes i motsvarande mån. Bristerna i stenkolsleveranserna framtvang långa transporter av vedbränsle. Inmarschen i östkarelen och den ökade trafiken på norra Finland
ökade belastningen. Slitaget på den redan förut knappa materielen gjorde sitt till, bristen på bilar, gummi och bensin desslikes.
Allt som allt var följden den, att Finlands transportnät för vidpass ett år sedan utsattes för en påfrestning, som tedde sig mycket allvarlig. Ett slags trafikdiktatur måste tillgripas, men kunde
förstås inte avhjälpa de grundläggande felen, endast verkställa en
viss rationalisering och fixera en rangordning för transporterna.
I stort sett lyckades ingreppen dock, i synnerhet som en del yttre
omständigheter kommo till hjäl~, bl. a. Finska vikens öppnande
för trafik och övertagandet av rysk rullande materiel för bredare
177
13-43256. Svensk Tidskrift 1943.
Hugo E. Pipping
spårvidd. Det är fortfarande inte nöje att resa på överfyllda tåg
eller att vara beroende av tröga godstransporter, men krisen har,
såsom det förefaller, övervunnits.
Vid en överblick av krigsekonomiens påfrestningar stanna blickarna sist vid de kolumner, där verkningarna kanske tydligast
kunna avläsas: vid siffror~a för finans- och penninghushållningen.
Om beskattningens tyngd för företagsamheten har redan varit tal.
I gengäld kan med tillfredsställelse konstateras, att de finansoch penningpolitiska åtgärderna uppenbart ha burit frukt. statens växande utgifter, de löpande krigsutgifterna inberäknade,
ha under år 1942 till nära två tredjedelar kunnat täckas med egentliga inkomster, främst skatter, och upplåningen hos Finlands
bank har kunnat pressas ned till en fjärdedel av utgifterna och
därunder. En jämförelse med nästföregående år, då inkomsterna
inte täckte stort mera än en femtedel av utgifterna, utvisar framstegen. statsutgifterna stego 1942 till 26 miljarder mark (mot
5 miljarder före kriget) och motsvarade två tredjedelar av nationalinkomsten.
Denna relativa stabilisering av. finanserna har som synes köpts
dyrt ur samhällets synpunkt, men samhället är det ju som måste
betala kriget. På kreditsidan uppvisar finanspolitiken ytterligare,
att den i sin mån har bidragit till den penningvärdestabilisering,
som i övrigt har utförts med hjälp av pris- och lönereglementeringen. Levnadskostnaderna, som sedan krigets början ha stigit
med i genomsnitt 2% per månad, ha, efter ett kraftigt språng
i augusti 1942, då en medvetet stor höjning av jordbrukspriserna
företogs för att stimulera produktionen, hållit sig jämförelsevis
stilla; stegringen sedan dess har utgjort blott 0,7% per månad
och har till stor del förorsakats just av skatternas stegring. Levnadskostnadsindex för februari 1943 var 184 med augusti 1938/juli
1939 som bas. Betydligt högre är tyvärr grosshandelsprisindextalet (263) och framför allt importpristalet (356).
Det torde dock kunna påstås, att siffrorna för prisstegringen
inte äro förskräckande, ehuru höga nog. En god del av den härrör från importen och en annan från knappheten, bägge faktorer
sannolikt av övergående natur. En viss penningvärdeförsämring
måste väl förbli bestående, redan därför att de senaste decenniernas erfarenheter ha lärt oss att frukta deflationen ännu mera än
inflationen. Finlands penningvärde har lidit, men är inte förstört, i varje fall inte mera än andras. En skärpt prisreglementering och en konsekventare utformning av den hoppas man i den
178
~—————————–~————————–..————————~..
Finlands uthållighetsprov
närmaste framtiden skall kunna göra ytterligare tjänster. Detta
vidlyftiga kapitel måste emellertid här förbigås.
En av de svagaste punkterna i penninghushållningen utgör
otvivelaktigt bristen på utländska valutatillgodohavanden. Förrådet har hårt ansträngts, och i betraktande av de knappa exportvarulagren kan det inte fyllas i en handvändning, även om världshandeln uppblomstrar på nytt.
Å.andra sidan befinner sig Finland i det lyckliga läget att inte
tyngas av någon övermäktig utländsk skuld. Under loppet av
1930-talet hade en bortbetalning i stor utsträckning ägt rum, så
att landets totala utländska debetkonto nedgick till knappt 3 miljarder mark obligationsskuld, därifrån cirka 2 miljarder kortfristiga tillgodohavanden (netto) kunde dragas. Vinterkriget 1939/40
och tiden därefter bragte skuldsumman att stiga. Speciellt till
Sverige har Finland, trots stora gåvor, stannat i betydande gäld,
bl. a. i form av kronväxlar, som ha spelat en störande roll i handelsförhandlingarna mellan våra länder. I ingen händelse är det
dock på längre sikt betraktat fråga om oöverkomliga belopp; den
utländska statsskulden har stegrats med 8 miljarder mark, dels
till Sverige, dels till Amerika. I en fredsekonomi med någorlunda
fria exportmöjligheter kunna både räntor och amorteringar på
en sådan summa snabbt balanseras. Till Tyskland har Finland
under det pågående kriget stannat i en clearingskuld på cirka
3 miljarder mark.
Till det inhemska finansprogrammet har hört en omfattande
upplåning på marknaden, en mindre farlig metod än att låna hos
centralbanken. En rad med stora statslån upptogos åren 1941-42.
Den totala statsskulden uppgår nu till 37,5 miljarder mark. Det
är fult nog, att en tiodubbling har ägt rum på fyra år, men ändå
är beloppet inte förkrossande. Den svenska statsskulden per innevånare var t. ex. 1942 uppe på 1,261 kr. (14,750 mk), den finländska
är nu inte högre än 10,000 mk. Den brittiska var vid samma tid
61,700 mk. En hittills något svävande fråga är skadestånden till
karelarna och därtill erforderliga belopp. Den för ändamålet upptagna förmögenhetsöverlåtelseskatten är konsumerad för andra
ändamål. Hittills ha karelarna fått blott smärre förskott, men
under innevarande år skola drygt 10 miljarder mark utgå i obligationer. Huru dessas belåning i och för erhållande av nödig återuppbyggnadskredit skall ordnas, är i någon mån oklart.
Slutsumman av resonemanget är, också i vad på finanser… och
penningväsende ankommer, att Finland visserligen inte har kun- 179
, n;
.L
Hugo E. Pipping
nat undgå ett krigs vanliga, störande konsekvenser, men att situationen uppenbarligen kunde vara värre. Otvivelaktigt är det den
under tjugufem lyckliga år stärkta ekonomiska grunden, som har
gett Finland kraft att bära bördorna av krig, förstörelse och på
annat vis decimerade produktiva krafter. Det är en tröst att finna,
hurusom vid sidan av ofrånkömlig rovhushållning i viss mån har
funnits plats jämväl för förnyelsens krafter.
För egen del skulle jag våga förmodandet, att utsikterna vore
ganska ljusa, ifall blott freden, då den kommer, omedelbart skulle
medföra normala funktioner i världshushållningen. Emellertid
är det fara värt, att den internationella handeln kommer att möta
många hinder och att inte heller Finland omedelbart skall få tillfälle att utnyttja hela sin exportkapacitet. Tonnagebristen blir
för ett avlägset land som Finland betungande. Det är vidare fallet, att vad som plägar gå under den stora och något heterogena
beteckningen »återuppbyggnadsverket», innefattande förnyandet
av förslitet eller förstört realkapital och investeringar för allehanda livsviktiga ändamål, komm~r att ställa mycket stora anspråk på resurserna.
Finland kommer med andra ord inte att kunna ösa ur rikt och
jämnt flödande källor, utan skall i många avseenden få lov
att föra den fattige mannens liv, också i så måtto, att landet
måste leva på kredit, på framtiden. En expansion på sådan bas
kommer även framdeles att innebära faror för finanser och penningväsende. Men ifall blott en fredlig politisk ram kan skapas
för ett folk, så ihärdigt och så fyllt av tro på sin egen framtid
som Finlands, är jag övertygad om, att vad som kunnat räddas
genom krigets påfrestningar – och det är, som jag sökt visa,
trots allt inte litet – skall utgöra en hållfast grund för nyskapande och framsteg och för ett snart återvunnet välstånd.
Mars 1943.
180

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner