Print Friendly

Finlands politik och valet

Av Redaktionen | 31 december 1966


1966


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

206
FINLANDS POLITIK OCH VALET
Av fil. mag. TORSTEN G. AMINOFF
Valet i Finland kan i stor
utsträckning betraktas som
ett protestval mot politiken
1958-66, som burit president
Kekkonens prägel och där
kommunisterna spelat en stor
roll i bakgrunden. Socialdemokraternas framgång beror
till stor del på att de utgjort
den enda obundna oppositionen mot regeringspolitiken.
Fil. mag. Torsten G. Aminoff,
politisk redaktör i Hufvudstadsbladet analyserar i denna artikel den politiska situationen i Finland.
Den enda verkligt stora och allt
överskuggande förändringen vid
riksdagsvalet i Finland var socialdemokraternas seger. Hur man än
väljer sin beräkningsgrund, förblir
den lika obestridlig. Räknat i absoluta tal rörde det sig om en frammarsch från 449 000 röster till
645 000, i procent från 19,5 till 27,2.
Man måste dock minnas att socialdemokratin i Finland är kluven i det
socialdemokratiska partiet och den
allt mera sammansmältande vänsterfalang, som kallar sig socialdemokratiska förbundet men som efter sin ledare nu brukar kallas simoniterna. Ser man till hela den
socialdemokratiska sektorn, är
framgången något mindre påfallande men dock uppenbar: senast
549 000 röster och 23,9 %. nu
707 000 röster och 29,8 %.
Var har dessa röster tagits? Det
anförda visar att en betydande del
av de simonitiska frondörerna har
återvänt till moderpartiet. De kommunistledda folkdemokraterna
trängdes även något tillbaka, från
22 till 21,2 %. Socialdemokraterna
har alltså konsoliderat sin ställning
inom den socialistiska sektorn, vars
övriga partier har förlorat sammanlagt 2,6 procentpoäng. Men socialdemokraternas vinst var mycket större. Agrarförbundet, nu under namnet centerpartiet, gick tillbaka från 23 till 21,3 %. Näst simoniternas var deras förlust valets
största. När därtill miniatyrpartiet
småbönderna gick ned från 2,2 till
l %, förlorade de utpräglade jordbrukarpartierna 2,9 procentpoäng.
Här avtecknar sig säkert urbaniseringens effekt, övergången från
jordbruket till löntagaryrken avsätter spår. Något annat hade varit
högst anmärkningsvärt.
Den finska högern, samlingspartiet, förlorade inte många röster.
Den fick nu 326 000 mot 347 000
för fyra år sedan, men väljarkårens
ökning gjorde att dess andel av rösterna sjönk från 15 till 13,8 %. Ännu mindre var röstförlusterna för
det liberala partiet, 4 000 och för
svenska folkpartiet, 6 000. De förlorade vardera 0,4 %. Denna grupp
av partier, som inte är nära bunden vid ekonomiska intressegrupper, fick alltså vidkännas en förlust om 2 procentpoäng.
”Nattfrosten”
Vill man tolka denna valutgång,
måste man gripa rätt långt tillbaka.
Ar 1958 bildades mycket mot president Rekkonens vilja men på ett
avgörande sätt med nuvarande
statsminister Virolainens aktiva
stöd en samlingsregering omfattande socialdemokraterna och alla de
borgerliga partierna. Den leddes av
generaldirektör K.-A. Fagerholm
som statsminister och dr Virolainen som utrikesminister. Den föll
dock efter få månader som ett offer för den s. k. nattfrosten på sovjetiskt håll, en utfrysning genom
samarbetsvägran ackompanjerad
av skarpa angrepp i den kommunistiska och en inflytelserik del av
den agrara pressen.
Sedan dess har president Rekkonen fram till årets val i realiteten
förmått dominera regeringspolitiken på ett sätt, som inte har någon
motsvarighet i finländsk parlamentarisk historia. En serie agrarledda
207
regeringar har kompletterats med
parlamentariska nödfallslösningar
och rena presidentregeringar utan
parlamentariskt underlag. Bakom
denna politik har stått en osynlig
men i realiteten högst betydelsefull
majoritet av agrarer, simoniter och
kommunister, som har sammanhållits av diskrimineringspolitiken
mot socialdemokraterna. Dessa har
sedan 1958 betecknats som en utrikespolitisk risk och ansetts böra
vara uteslutna från varje tänkbart
regeringsengagemang.
Kommunisterna har visserligen
markerat opposition mot alla regeringar, där de inte har varit med.
De har nämligen sedan 1948 stått
utanför alla regeringar emedan intet parti har önskat ingå koalition
med dem. Men den kommunistledda flygeln har dock, när agrarstyrda regeringar har stått inför ett
hot, sett till att de röstade för misstroendevotum blott, om de räknade ut att andra skulle avstyra detta. I annat falllät de sitt förslag bli
utröstat så att de i den sista omgången kunde stödja talmannens
obligatoriska förslag till icke motiverat förtroendevotum. Liksom
kommunisterna hade varit det avgörande stöd, som förskaffade dr
Rekkonen presidentposten, har de
också varit en grundsten för hans
regeringspolitik från 1958 till 1966.
Nu har denna linje löpts till slut.
Nu har den icke eklaterade K-majoriteten inte mera majoritet i riksdagen. Dess tre partier, agrarcentern, simoniterna och folkdemo- 208
kraterna har nu blott 97 röster av
200 mot tidigare 102. Denna betydelsefulla men litet diskuterade förskjutning är säkerligen ett resultat av den ovilja, som den agrarstyrda regeringspolitiken har väckt.
Borgerliga misslyckanden
Vid valet 1962 återerövrades den
borgerliga riksdagsmajoriteten med
oväntat bred marginal. Men ingen
kan påstå att de fyra årens möjligheter har utnyttjats för en genomtänkt och slagkraftig borgerlig reformpolitik, även om olika i
och för sig värdefulla resultat kan
uppvisas. När regeringarna har lyckats bäst, har de gått i land med
sina löpande uppgifter och utgifter
på ett nöjaktigt sätt. När de har
lyckats sämre, har det varit fråga
om uppenbara misslyckanden. Den
ekonomiska och finansiella politiken har hela tiden balanserat på
statsbankruttens rand, dit visserligen den föregående av socialistiskt
inflytande präglade perioden hade
fört staten.
Det rådde därför inför valet ett
mycket starkt missnöje med den
förda politiken. Man var missnöjd
med en ekonomisk politik, som i
alltför stor utsträckning belastades
av en olyckligt upplagd och för staten utomordentligt dyr lantbrukspolitik. Man var missnöjd med de
ständigt nya bördor i form av
skärpta skatter och avgifter, som
situationen hade frampressat. Dessutom rådde ett starkt missnöje med
att socialdemokraterna, den demokratiska sektorn inom den socialistiska vänstern, med utrikespolitiskt misstänkliggörande som vapen hölls på sidan om de politiska
avgörandena och att på grund härav agrarpartiet hade förmått bevara
ett avgörande inflytande, som inte
stod i proportion till de olika ekonomiska intressegruppernas styrkeförhållanden.
Därför blev valet i stor utsträckning ett protestvaL Socialdemokraternas seger berodde till stor del
på att de efter splittringens förlamande effekt hade återfått greppet om väljarna och därmed sin
framtidstro. En annan viktig faktor var att de utgjorde den enda
helt obundna oppositionen mot regeringspolitiken. Alla de borgerliga
partierna var representerade i den
sittande regeringen. Kommunister
och simoniter hade indirekt eller
direkt stött tidigare regeringar,
som hade varit ännu mindre populära. Man får därför räkna med att
de mest missnöj das röster dels tillföll oppositionellt inställda kandidater inom de borgerliga partierna,
dels – sannolikt t. o. m. bland hö-
gerns forna väljare – tillföll socialdemokraterna, som bl. a. hade
ställt upp ett par kända nypartianslutna professorer med dragningskraft på ickesocialister. De
förskjutningar inom väljarkåren,
som röstsiffrorna avspeglar, beror
väl därför delvis på förskjutningar
inom samhället, övergången från
landsbygd till tätorterna och från
lantbruk till löntagaryrken, men
delvis på en för detta val specifik
reaktion mot politiken under åren
1958-66.
Vallagen och valmatematiken
På det politiska planet måste
man beakta att vallagens fördelar
för de stora röstgrupperna gör att
förändringarna i riksdagens sammansättning inte löpte parallellt
med förändringarna i röstsiffror.
Här spelar Finlands vallag en säregen roll genom att den föreskriver
enmanslistor, som fritt får sammanföras till valförbund omfattande ett eller flera partier. Väljaren
röstar genom att anteckna numret
för sin kandidats lista. Man röstar
alltså på en person och blott indirekt på det valförbund som kandidaten tillhör. De små partierna hotas alltid av att deras röster kan
gå förlorade och deras resultat beror därför mycket på hur klokt eller tursamt de har ingått valförbund med andra. Nu vann simoniterna fem mandat till de tidigare
två, ehuru de förlorade nästan 40
% av sina röster. Senast stod de ensamma. Nu hade de överallt valförbund med kommunisterna och
då deras röster i regel koncentrerades på en enda kandidat per valkrets, placerade sig dessa väl. Liberalerna förlorade däremot fem
mandat med nästan ingen röstförlust, därför att de hade avvisat valförbund som föregående gång hade
gett en god utdelning. Högerns
förlust om sex mandat, nära 20 %,
stod inte heller i proportion till
209
dess nedgång om 20 000 röster, medan agrarerna med en något större röstförlust blott förlorade fyra
mandat.
Ur parlamentarisk synpunkt är
givetvis den viktigaste förändringen att de tre socialistiska partierna
nu har 103mandat av 200. Då därtill som sagt K-majoriteten bakom
kulisserna har eliminerats, är läget
inför regeringsbildningen ett helt
nytt. Socialdemokraterna har otvivelaktigt övertagit agrarernas forna nyckelposition och det är fullt
logiskt att regeringsbildaruppdraget gick till deras ordförande Rafael Paasio.
Han har konsekvent förklarat
att han inte anser en rent socialistisk regering vara stark nog. Varken en minoritetsregering eller en
regering stödd på blott 103 röster
har tillräcklig styrka för en grundlig omläggning av den ekonomiska
politiken, däri har han säkert rätt.
Regeringsdiskussionernas upptakt
visade dock hur svårt det är att få
ihop en verkligt stark koalition.
För detta ändamål borde man, anser han med rätta, ha en så stark
majoritet, minst 134 röster, att den
kan stifta nya permanenta skattelagar och förhindra att lagar röstas vilande över nyval.
Regeringsbildningen
De två extrema vänsterpartierna
var beredda att gå med i en socialistdominerad koalition av vänstern
och en del borgerliga centergrupper. Centeragrarerna avvisade till
210
en början alla reellt tänkbara lösningar. De öniga borgerliga partierna föreslog en samling av de demokratiska partierna, dvs. en samling av borgare och socialdemokrater utan folkdemokraterna. Utan
agrarcentern kan dock ingen av
dessa koalitioner nå upp till 134
mandat.
Paasio och hans parti ställdes
därför inför det för dem föga tilltalande valet mellan en osäkert balanserande socialdemokratisk minoritetsregering och en mycket
knapp majoritetsregering av alla
de socialistiska partierna med en
för den moderatare vänstern sä-
kert högst ovälkommen stark ställning för kommunisterna.
Det visade sig dock att den agrara opinionen inte var enig. En flygel, ledd av partiordföranden Virolainen, ville nu låta partiet stå över.
Valtaktiskt kunde det givetvis blott
Yara fördelaktigt att låta andra ta
ansvaret för den ekonomiska politiken och välja oppositionens taktiskt mera tacksamma position. En
annan grupp, som leddes av dr Karjalainen, tidigare statsminister och
presidentens speciella språkrör inom partiet, hävdade däremot att så
viktiga avgöranden förestod, att
partiet inte kunde träda tillbaka
från ansvaret.
Resultatet blev att centerpartiet
– sannolikt under starkt inflytande av presidentens bestämt uttalade
synpunkter – gick med på att diskutera ett regeringsprogram med
vänsterpartierna. Man får räkna
med att dess ena flygel därvid var
beredd att acceptera en fördelaktig
kompromiss, om en sådan kunde
uppnås, medan den andra tydligen
önskade demonstrera att planen på
en bred samlingsregering fälldes på
grund av de socialistiska partiernas
lantbruksfientlighet. En sådan utgång måste givetvis bli en värdefull
taktisk tillgång för framtiden.
Trots de vägande skäl, som denna gång talade för en snabb lösning
av regeringskrisen, hade denna alltså åter fått glida in i den typiskt
finländska långmanglingen i taktikspelets tecken.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner