Print Friendly

Finländs´´ och ´´finsk´´

Av Redaktionen | 31 december 1964


1964


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

65
”FINLÄNDSK” OCH ”FINSK”
Ett diskussionsinlägg av docent Olof Mustelin
Vid ett av den nyländska studentavdelningens i Helsingfors sammanträ-
den hösten 1887 diskuterades frågan
om finlandssvenskarna i gemen och
de finlandssvenska studenterna fortfarande borde kallas och kalla sig
svenskar.1 Uttalandena i diskussionen
visar att man kände sig som svenskar,
men att man samtidigt nödgades konstatera att ”utvecklingen långsamt men
ständigt aflägsnat oss från våra stamförvandter i Sverige”. Bland annat därför hade det nu blivit mer angeläget
än tidigare att genom särskilda uttryck
noggrant precisera finlandssvenskarnas ställning, också om allmogen genomgående höll fast vid att den var
svensk rätt och slätt – det hade den
gjort sedan urminnes tider. Majoritetens ståndpunkt sammanfattades av en
deltagare i diskussionen, Hjalmar
Neiglick, som framhöll att det rätta
förhållandet bäst uttrycktes genom benämningen ”svenske finländare”, emedan ”ju främst det svenska språket
betecknade skilnaden mellan oss och
landets öfriga befolkning”. Denna benämning hade dessutom hävd för sig
och var redan på denna grund lämpligare än någon annan.2 Ordet finländare, tillfogade en annan talare, var
gemensamt för hela vårt folk; attribu- 1 • Nyländska afdelningens protokoll 25.10.
1887 § 9, förvaras numera i Nylands nations
arkiv, Helsingfors.
2• I motsats till några av sina samtida i
nationen kan Neiglick inte betecknas som en
ledare för den finlandssvenska nationalitetskampen i politisk mening; han om någon på
den tiden var internationellt orienterad.
ten svensk och finsk behövde användas endast i speciella fall. – I protokollet finns ingen som helst antydan
om att någon opinion hade förefunnits, för vilken det hade synts naturligt att ordet finsk (finne) hade varit
det lämpligaste som sammanfattande
benämning på landets såväl finnar som
svenskar.
Redan detta korta referat av en diskussion anno 1887 ådagalägger tydligt
att den uppfattning icke kan vara riktig, som bl. a. mag. Emerik Olsoni gjort
sig till tolk för, senast i denna tidskrift,3 då han säger: ”På senaste tid
har dock på yngre finlandssvenskt
håll propagerats för införandet av orden finländare och finländsk, det förra
som allmän beteckning för innevånare
i Finland, det senare som motsvarande
egenskapsord”. Då Olsoni några rader
senare gör gällande att finländsk och
finländare skulle ha en dålig klang
bland dem som levat i Finland före
1917 och likaså hos yngre med sinne
för tradition och historia grundar han
tydligen sitt uttalande på subjektiva
och tillfälliga intryck. Orden fick sitt
genombrott före 1917, och att tillvita
alla dem som då var med bristande
historiskt sinne förefaller mig inte
övertänkt.
En icke-initierad läsare av mag.
Olsonis artikel får lätt den uppfattningen att orden finländsk och finländare vore en uppfinning av personer
långt yngre än han själv. Att en sådan
3• Emerik Olsoni, ”Finska nationen”, Svensk
Tidskrift 1963, häfte 6, s. 266 ff.
·.·•
66
uppfattning är oriktig framgår av vad
som redan sagts. Orden – eller deras
dåtida motsvarigheter – är kända redan från tidig medeltid, och flera
exempel finns på att de sporadiskt
nyttjades under de följande århundradena, också om man t. ex. i Sverige
oftast använde finsk och finne då man
sammanfattande talade om dem som
bodde i riksdelen Finland eller berörde lokala förhållanden där. Sedan de
nationella spörsmålen under 1800-talet
börjat tilldra sig ökad uppmärksamhet
var det naturligt att man i finlandssvenska kretsar och bland dem i utlandet, främst i Sverige, som intresserade sig för svenskt kulturarbete i
Finland, begynte inse det vilseledande
i att också finlandssvenskarna kallades finnar: om så var fallet kunde den
uppfattningen lätt slå rot att alla som
bodde i Finland hade finska som
modersmål eller i språkpolitiskt avseende var finsksinnade. Därför syntes det angeläget att uttryck sådana
som de sammanfattande finländare
och finländsk vann spridning och användning i sådana fall då de antingen
missvisande eller mera i detalj karaktäriserande finsk (finne) resp. svensk
(finlandssvensk) inte mec fördel kunde nyttjas. En enhällig- eller rättare:
en mycket utbredd – opinion för finländsk och finländare skapades emellertid först på 1910-talet – i den meningen är orden, det äger sin riktighet, relativt unga. Sedan dess har de
med allt fog i betydande utsträckning
kommit till användning också i rikssvensk press och facklitteratur.
Under tidernas lopp har livliga diskussioner förts om de här aktuella
orden. Ett stort antal synpunkter har
anlagts – för och emot. De olika parternas argument kan inte här redovisas ens i huvuddrag. Själv har jag i
några artiklar och uppsatser under
senare år diskuterat en del av de viktigare av dem.•
Några av de synpunkter mag. Olsoni
framför tarvar emellertid ytterligare
kommentarer.
Hans tes att orden finländsk och
finländare skulle ha införts av ryssar
i början av 1800-talet är knappast hållbar inför en noggrannare prövning.
Mot den talar bl. a. det redan nämnda
faktum att orden därförinnan var kända i svenskt (nordiskt) språkbruk.
:\Iot den talar också, för att ytterligare
nämna blott ett exempel, den omständigheten att det första tryckta arbete,
i vilket uttrycken i större utsträckning
veterligen kom till användning, ingalunda var en översättning från ryskan,
utan den svenska utgåvan av tysken
Friedrich Riihs’ mycket lästa historiska och topografiska översikt ”Finland und seine Bewohner” (1809)
(”Finland och dess invånare”, 1811-
13). Det är uteslutet att Franzen hade
i främsta rummet varit påverkad av
ryskt språkbruk, då han 1809 talade
om ”finländaren”. Då finlänrisk under
4 • ”Finländsk” och ”finländare”. Om ett
ordpar och dess historia, Svenska litteratursällskapets i Finland Historiska och litteraturhistoriska studier 37 (1962), s. 65-100;
”Finländsk” och ”finländare”. Nägra synpunkter på en fråga om svenskt språkbruk,
Nordisk Tidskrift 1961, h. 7, s. 417-423;
Om bruket av ordet finländsk under förra
hälften av 1800-talet, Finsk Tidskrift 1957,
h. 6, s. 233-241. – De exempel som anförs
i nu föreliggande artikel har endast delvis
åberopats i de äldre uppsatserna. Här må
ytterligare hänvisas till några i dem icke anförda utredningar av särskilt intresse för rikssvenska läsare: Erik Brate, Finne eller finländare? Svenska Dagbladet 6.9.1919; Rolf
Pipping, Finländare eller finne? Åbo Underrättelser 10.9.1919; Erik Brate, ”Finne” och
”finländare”, Aftonbladet 14.9.1919; Erik
Brate och Rolf Pipping, Finländare eller
finne? (polemik), Abo Underrättelser 21.9.
1919; Finne eller finländare?, Hufvudstadsbladet 27.9.1919; Einar Pontan i Svenska
Tidningen 11.7.1919; Hugo Ekhammar, Klarhet, GHT 17.8.1923; Vilhelm Lundström,
Finne, finlandssvensk, finländare, Allsvensk
samling 19.4.1927. – Det bör påpekas att
av dessa författare Brate i huvudsak förfäktade samma ståndpunkt som nu senast Olsoni.
de närmast följande årtiondena då och
då nyttjades är en påverkan från ryskt
håll i några fall tänkbar, men ingalunda i alla;5 det var nog i främsta
rummet klarhet i språkets uttryck som
eftersträvades. Då man på finlandssvenskt håll under senare delen av
1800-talet och i början av vårt århundrade ivrade för finländsk och finländare var man givetvis medveten om
att i Finland förlagda trupper m. m.
kallades finländska, men det vore groteskt att tänka sig att detta språkbruk
hade utgjort ett argument i kampanjen
för ett uttrycksfullare, mera nyanserat
språk. Att i våra dagar missförstånd
kunde uppstå på grund av att vissa
ryska institutioner i Finland betecknades som finländska är knappast att befara, att hävda att uttrycken av liknande anledning vore mindre lämpliga förefaller enbart sökt.
Mag. Olsoni anser vidare att det är
oförsiktigt av mig att på ett ställe tala
om en folkgrupp i Finland, ”som
språkligt och etnografiskt inte kan kallas finnar”. Att den avsedda folkgruppen i århundraden kallats så, bekymrar mig inte, säger han. Kallats så har
den visserligen ofta, men med ett just
i språkligt och etnografiskt sammanhang oriktigt uttryck. Och själva har
mycket stora delar av denna folkgrupp
(främst allmogen), såsom redan genom
exempel antyddes, i århundraden kallat sig svenskar rätt och slätt, ej finnar.
Vad mag. Olsoni främst opponerar sig
mot är att finländare nyttjas i historisk text. Han betecknar det som en
svår anakronism. Han besinnar då inte
att ordet finne (finsk) numera har sin
betydelse, svensk (finlandssvensk) sin.
5• Ett exempel på danskt språkbruk har vi
från mitten av århundradet i Christian Molbech, Beretning om den finlandske NationalLiteratur og dens nyeste Tilstand, Det Kg!.
Danske Videnskabs-Selskabs Skrifter 1849,
s. 55 ff.
67
Före nationalitetsrörelsens genombrott
ansågs det inte särskilt viktigt att
framhäva skillnaden mellan dessa uttryck. l\Ien numera föreligger risken
att senare ticlers av ett mera nyanserat språk framsprungna uppfattningar
skall färga av sig på det förgångna,
varför det är skäl att också i historisk
text nyttja de neutrala och samtidigt
sammanfattande (och just därigenom
ingalunda separatistiska) orden finländsk och finländare, på samma sätt
som man överhuvud i saklig och objektiv framställning strävar att använda i en scnat·c tid formulerade uttryck
om genom dem större klarhet kan vinnas – låt vara att de stundom kan
förefalla i någon mån anakronistiska.
Det kanske viktigaste argumentet för
användning av finländsk och finländare – i såväl historisk som aktuell
text av alla slag – är nämligen att
just de orden och inga andra är ägnadc att rikta språket på ett sätt som gör
det möjligt att tala om Finlands befolkning i dess helhet eller särskilda
personer eller företeelser i Finland
utan att behöva införa någon närmare
precisering i språklig eller nationalitetspolitisk bemärkelse. Genom att
nyttja de orden vinner man i klarhet
och reda. Nyttjar man dem, uppstår
inga missförstånd. Talar man uteslutande om finsk och finne faller den
finlandssvenska insatsen otvivelaktigt
i skuggan. Talar man alltid om finsk
oclz (finlands) svensk då båda språkgrupperna samtidigt avses blir formuleringarna onödigt mångordiga och invecklade. Drar man upp en tidsgräns,
efter vilken finländsk och finländare
möjligen kunde få nyttjas (något som
Olsoni antyder som en tänkbar lösning), då kan komplikationer aldrig
undvikas. Vid vilket år skulle denna
tidsgräns dras? Det vore absurt om en
person betecknades som finne före
exempelvis 1917, men därefter som finländare.
68
”Det är – – – ett krav på logisk
reda det här är fråga om”, skrev Hjalmar Lindroth 1929 i en artikel,6 där
han påvisade att det icke blott var berättigat utan rentav nödvändigt att finländsk och finländare vann allt vidare
spridning i svenskt språk var det än
talades. Hans uttalande var då lika
angeläget som det är nu.
6 • Hjalmar Lindroth i Göteborgs-Posten
18.10.1929.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner