Print Friendly

Finland och vinterkriget 1939-40

Av Redaktionen | 31 december 1968


1968


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Överstelöjtnant
NILS PALMSTIERNA:
Finland och
vinterkriget 1939-40
Det förefaller numera vara opportunt
att visa allt större förståelse för
sovjetryska synpunkter och att följaktligen skjuta över en allt större del av
skulden för vinlerkriget 1939-40 på
Finland. Överstelöjtnant Nils Palmstierna, chef för militärhistoriska
avdelningen vid Militärhögskolan, ger
i denna artikel den politiska bakgrunden
till situationen, då Sovjetunionen i
oktober 1939 ställde Finland inför ett
ultimatum, som om det godtagits
sannolikt lett till Finlands undergång
som fri och självständig stat. Finland
värnade till ett pris av 70 000 stupade,
sårade och saknade sin frihet. Estland,
Lettland och Litauen, som accepterade
de sovjetryska kraven, vann åtta
månaders frist, varefter länderna
ockuperades av Sovjetunionen, tusentals
människor mördades och tiotusentals
deporterades. Finland hade v.isat, att
det inte kunde erövras inifrån.
Under sin 50-åriga tillvaro har republiken Finland haft att genomgå många
kriser både av inrikes- och utrikespolitisk art. Den mest dramatiska – efter
frihetskriget – var kriget mot Sovjetunionen 1939-40. Inte minst har förspelet till krigsutbrottet under de senaste
tio åren livligt diskuterats, främst sedan
den finske diplomaten Max Jakobson år
1957 publicerat sin bok Vinterkrigets
diplomati, som 1961 utgavs i engelsk och
1967 i svensk upplaga. Det synes numera
vara opportunt att visa allt större förstå-
else för sovjetryska synpunkter och att
följdriktigt skjuta över allt större del av
skulden för kriget på Finland: ”Cet animal est tres mtkhant, quand on l’attaque,
il se defend.”De som bekämparnazistiskt
och fascistiskt tyranni prisas med rätta,
medan de som försvarat och söker försvara demokratin mot kommunistisk aggression betraktas med misstänksamhet.
Vilken var nu den politiska bakgrunden,
när Sovjetunionens utrikesminister Molotov, som genomfört de förhandlingar
med det nazistiska Tyskland, varigenom
Polen delats mellan de två diktaturstaterna och Sovjetunionen fått fria händer
beträffande de baltiska staterna och Finland, den 5 oktober 1939 inbjöd utrikesminister Erkko att snarast komma till
Moskva för att diskutera ”vissa konkreta
politiska frågor”? Inbjöd – men det var
endast formellt en inbjudan, i verkligheten var det ett ultimatum, då svar måste
lämnas inom 48 timmar.

Förhållandet till Sovjetunionen efter 1918
På årets sista dag 1917 godtog Lenin den
finländska självständighetsförklaringen,
varigenom Sovjetunionen blev det första
land, som erkände Finland. Redan under
hösten 1917 hade emellertid de ryska
kommunisterna uppmanat socialdemokraterna att göra revolution. De i Finland befintliga ryska trupperna gjorde
gemensam sak med upprorsmännen, som
även fick direkt hjälp från regeringen i
Petrograd. Sedan upproret med tysk
hjälp krossats, kunde ett fredsfördrag ingås mellan Finland och Sovjetunionen
1920 i Dorpat, då Sovjet befann sig i en
svaghetsperiod.
Förhållandet mellan de båda länderna fram till Hitlers maktövertagande
1933 präglades av ömsesidig misstänksamhet. Å ena sidan satt de besegrade
kommunistledarna i framskjutna befattningar i ryska Karelen och i Moskva och
ledde den finländska kommunistiska rö-
relsen därifrån samt från Stockholm. Å
andra sidan väckte vissa finländska aspirationer på Östkarelen irritation och
misstänksamhet i Moskva, som 1921-22
där måste slå ned ett med finländska vapen och frivilliga stött uppror. De senare
politiska fraktionerna i början av 1930-
talet, Lapporörelsen, Fosterländska folkrörelsen (IKL) och Akademiska Karelensällskapet (AKS) var samtliga fientligt
inställda mot kommunismen och Sovjetunionen. Dessa riktningars inflytande
var emellertid snart över och 1937 tillkom en koalitionsregering med agrarer
och socialdemokrater.
21
Fram till 1933 hade Finland endast de
baltiska staterna, Polen och Sverige att
söka stöd hos. Trots gemensamma intressen kom aldrig något avtal till stånd varken med randstaterna eller Polen. Flera
faktorer – den svenska politiken i
Ålandsfrågan, stödet åt de finländska
kommunisterna samt inte minst nedrustningsbeslutet 1925 – verkade nedkylande på finländska strävanden till närmare
politiskt samgående med Sverige. Lapporörelsen, språkstriden och den finländska anknytningen till Tyskland gjorde även den svenska ledningen föga benägen att stödja Finland, varjämte man
inte ville riskera ett motsatsförhållande
till Sovjetunionen. Den skarpa reaktionen mot utrikesminister Hederstierna,
när han 1923 framförde tanken på ett
försvarsförbund med Finland, visade hur
liten anslutning en sådan politik hade i
Sverige.
Först i och med Hitlers makttillträde
ändrade den socialdemokratiska regeringen i viss mån sin hållning. Risken
ökade nämligen att Finland, om Sverige
fortfarande visade en negativ hållning,
skulle söka anslutning till Tyskland.
Därför gällde det för Sverige att stödja
de nordiskt orienterade kretsarna i Finland genom ett närmare konkret samarbete. Men samtidigt ville man på svenskt
håll söka främja en avspänning i förhållandet mellan Finland och Sovjetunionen. De konkreta frågor som togs upp till
behandling gällde dels ett gemensamt
försvar av Ålandsöarna, dels ett samarbete beträffande varu- och krigsmateri- 22
elförsörjningen. Dessa förhandlingar ledde emellertid inte till något resultat. Den
finländska regeringens strävan att genom
samverkan med Sverige uppnå en neutral ställning misslyckades främst genom
ryskt motstånd.
Från Hitlers makttillträde
Hade Sovjetunionen före 1933 varit
misstänksam mot finländska försök att
anknyta till de baltiska staterna och Polen, blev reaktionen inför en befarad finländsk orientering åt Tyskland än starkare. Ett spänt förhållande mellan Tyskland och västmakterna var till fördel för
Sovjetunionen, medan en överenskommelse mellan Hitler och EnglandFrankrike kunde innebära stora risker.
Efter den tyska inmarschen i Österrike i
mars 1938 och inför det tyska hotet mot
Tjeckoslovakien började Sovjetunionen
att söka tvinga Finland till underkastelse. Ett neutralt Finland ville Moskva inte
godta, utan Finland skulle tvingas till politiskt och militärt samarbete. Den nonaggressionspakt som ingåtts 1932 och
som 1934 förnyats att gälla 10 år var inte
nog. Man missbedömde uppenbarligen i
Moskva den finländska beslutsamheten
att försvara sig mot varje anfall och försvarets effektivitet, ett misstag som de
ryska trupperna fick dyrt betala ett år
senare.
I april1938 kom det första ryska förslaget. Det innebar att Sovjetunionen
skulle erbjuda Finland militär hjälp för
att avvärja ett eventuellt tyskt anfall.
Röda armen avsåg nämligen inte att avvakta ett angrepp utan den ryska ledningen var besluten att möta tyskarna på
finländsk mark. Sovjetunionen skulle å
sin sida förbinda sig att dra bort sina
styrkor, då kriget var slut. Då detta de
facto innebar en rysk ockupation avvisades förslaget. I augusti motsatte sig sovjetregeringen ett gemensamt svenskt-finländskt försvar av Ålandsöarna, men
gick med på att Finland befäste ögruppen
på villkor att rysk militär personal fick
övervaka arbetena. Dessutom begärde
Sovjetunionen att få anlägga en flyg- och
flottbas på ön Bogland i östra delen av
Finska viken. De ryska förslagen förkastades den 29 augusti. Efter Miinchenkrisen skärpte Sovjetunionen sin hållning
och återkom med skärpta krav. Den 11
mars 1939, fyra dagar före Tjeckoslovakiens likvidering, begärdes från ryskt
håll, att Bogland jämte fyra andra finländska öar skulle få arrenderas på 30 år
mot att Finland fick viss kompensation
i Karelen. Även detta förslag avvisade
den finländska regeringen, ehuru försvarsrådets ordförande Mannerheim rådde till eftergift.
I och med Hitlers intåg i Prag förändrades maktbalansen i Europa. Storbrittannien lovade Polen, Rumänien, Grekland och Turkiet hjälp i händelse av tysk
aggression. Då Hitler måste försäkra sig
om Sovjetunionens neutralitet för att isolera Polen, och England och Frankrike
måste söka militär samverkan med ryssarna för att garantin till Polen skulle få
något reellt värde, kom Sovjetregeringen, som i september 1938 varit utestängd
, från Miinchenuppgörelsen, att bli Europas vågmästare. Detta kom att få avgö-
rande inverkan på förhållandet till Finland. Utrikesminister Molotov inlade
den 31 maj 1939 Sovjets veto mot den
svensk-finländska Ålandsplanen, och
nästa dag drog den svenska regeringen
tillbaka sin proposition till riksdagen.
”Rådsunionen hade prövat det nordiska
samarbetets halt och kunde av det passerade dra sina slutsatser”, skriver Mannerheim i sina minnen. Efter långvariga förhandlingar under våren och sommaren
tog Tyskland den 23 augusti hem spelet.
Villkoret, som England vägrade att gå
med på, var att Sovjetunionen skulle få
fria händer i Finland och de baltiska staterna. Så snart Polen hade nedkämpats
och delats, var tiden inne för Moskva att
inkassera vinsten.
Den 28 september undertecknades i
Moskva en biståndspakt mellan Estland
och Sovjetunionen, enligt vilken ryssarna
fick anlägga marin- och flygbaser i landet. Den 5 oktober var det Lettlands tur
och den 11 skrev Litauens utrikesminister under. På 14 dagar hade Sovjetunionen återfått alla baser söder om Finska
viken som förlorats efter första världskriget. Härigenom hade också de tre baltiska staterna blottställt sig för den kommunistiska erövring som genomfördes 8
månader senare.
Finland i tur
Först den 11 oktober sedan den finländska regeringen lämnat de 48 timmarnas
tidsfrist utan avseende, ankom den av
23
Finlands minister i Stockholm, Paasikivi,
ledda finländska delegationen till Moskva, där den dagen därpå möttes av de
sovjetryska kraven som i huvudsak innehöll:
att gränsen på Karelska näset skulle
förskjutas norrut omkring 35 km och befästningarna där förstöras
att Hangö skulle utarrenderas på 30
år som flottbas med en rysk besättning på
5 000 man
att öarna i Finska viken jämte Björkö
skulle avträdas samt
att västra delen av Fiskarhalvön skulle
avträdas.
I gengäld skulle Finland få ett område
i Sovjetkarelen samt tillstånd att befästa
Åland utan Sveriges medverkan.
Vad innebar dessa fordringar ur militärpolitisk synpunkt? Ett år tidigare hade Tjeckoslovakien av västmakterna i
Miinchen tvingats att till Tyskland avträda för sitt försvar viktiga områden;
områden så betydelsefulla, att motstånd
ett halvt år senare bedömdes utsiktslöst
ens under en kortare tid, och som följaktligen medförde ockupation och fullständig underkastelse. De ryska krav som
framfördes under förhandlingarna oktober-november 1939, sedan Sovjetunionen i förbund med Tyskland lagt under
sig halva Polen, innebar i sak detsamma
som Hitlers krav mot Tjeckoslovakien.
Försvarsterrängen på Näset skulle uppges, varjämte Sovjetunionen skulle få en
bas i Hangö, varifrån Finland skulle kunna avskäras från hjälp utifrån. Att gå
med på detta innebar att Finland avsade
24
sig alla möjligheter att bevara sitt oberoende.
Vilka garantier fanns vidare för att
Sovjetunionen inte skulle komma med
ökade krav längre fram, när ryska trupper satt sig fast i de nya områdena och
de finländska försvarsmöjligheterna
försämrats? Naturligtvis inga, och här
var Tjeckoslovakien åter det varnande
exemplet. De psykologiska följderna av
en eftergift under hot måste även tas med
i beräkningen. Regeringen i Prag och hela
folket i Tjeckoslovakien var i september
1938 redo att gripa till vapen och försvara sig mot ett tyskt angrepp, men ett
halvår senare, när eftergifter gjorts och
försvarsmöjligheterna hade minskats,
gav man upp utan strid. Inte någon finländsk regering hade heller kunnat ge
vika för de ryska kraven utan att omedelbart ha fallit. Och denna gång fanns
det inga stormakter som gjorde upp om
det angripna landets undergång över dess
huvud så som fallet varit i Miinchen.
Förhandlingarna fortsatte i Moskva
och drog ut på tiden. Den finländska regeringens försök att få stöd av Sverige
misslyckades, och Hitler var fast besluten att helt uppfylla sina löften till Stalin för att försäkra sig om att ha ryggen
fri vid det kommande anfallet i väster.
Den finländska delegationen reste till
Helsingfors två gånger för att få nya
instruktioner och den finländska regeringen gav med sig beträffande gränsjustering på Karelska näset, öarna i Finska viken samt Fiskarhalvön. Till slut
strandade förhandlingarna på frågan om
Hangö, och den 13 november lämnade
Paasikivi Moskva.
Någon dag senare mottog generalsekreteraren i det illegala finländska kommunistiska partiet Arvo Tuominen, som
från Stockholm ledde partiets underjordiska verksamhet, en kurir med ett i
Moskva den 13 november daterat brev, i
vilket han ombads omedelbart resa till
Moskva för ett viktigt uppdrag. Han
skulle bli statsminister i den kommunistiska ”quisling”-regering som Moskva
beslöt att bilda med Otto Kuusinen, Kominterns generalsekreterare, som nominell president. I motsats till denne kunde
inte Tuominen i ett ryskt angrepp mot
Finland se ett korståg för att befria de
finländska arbetarna. I stället bedömde
han angreppet som ett återupplivande av
den gamla ryska imperialismen och gav
sina partikamrater direktiv att försvara
sitt land.
Från sovjetrysk sida har inte några
uppgifter om Stalins åsikter offentliggjorts, varför de ryska åtgärderna och
händelseutvecklingen måste bli avgörande för en bedömning av de sovjetiska må-
len. Sovjetregeringen synes ha bestämt sig
för att behandla Finland på samma sätt
som de tre baltiska staterna. Man hade
också tydligen väntat sig kunna genomföra sina avsikter utan finländskt motstånd. När Finland inte föll undan blev
det, som Molotov uttryckte det: ”militärernas tur”.
Provokationen med skotten i Mainila
den 26 november ordnades, när trupperna i Leningradsdistriktet koncentrerats.
På morgonen den 30 november detonerade de första ryska bomberna i Helsingfors. Dagen därpå erkändes Kuusinenregeringen och den 2 december ingicks ett
avtal mellan sovjetregeringen och den
nya finländska folkregeringen, som gått
med på de ryska kraven och dessutom
bett Sovjetunionen om militär hjälp. I
gengäld skulle till ”republiken Finlands
folkregering” överlämnas delar av Sovjetkarelen, ett bete som dock var alltför
grovt för att Finlands arbetare skulle
svälja det. Vilka krigsmålen var framgår
av att ratifikationsinstrumenten snarast
skulle utväxlas i Helsingfors. De ryska
trupperna förbjöds vidare att gå över
svenska gränsen vid Torneå. Allt detta
visar att den ryska ledningen räknade
med att besätta hela Finland.
De finländska försvarsframgångarna
under december och januari gav det andrum, som var nödvändigt för att kontakterna mellan den lagliga finländska regeringen och sovjetregeringen skulle kun- 25
na återupptas. Under tiden ändrades det
politiska läget. Sovjetunionen kom att
löpa risk att invecklas i krig med England och Frankrike. Xnda fram till slutet av januari vägrade emellertid Moskva
erkänna någon annan finländsk regering
än Kuusinens i Terijoki. Men den 28 januari meddelade Molotov, att Sovjetunionens regering inte i princip var emot
en överenskommelse med regeringen Ryti-Tanner. Härmed hade Kuusinen stillsamt förts undan och Sovjetunionen erkänt Finlands självständighet. Natten till
den 13 mars slöts fred i Moskva. Till ett
pris av närmare 70 000 stupade, sårade
och saknade hade Finland försvarat sin
frihet. Estland, Lettland och Litauen däremot besattes sommaren 1940 av ryska
trupper och anslöts till Sovjetunionen,
varvid tusentals människor mördades
och tiotusentals deporterades. Men Finland visade genom sitt försvarskrig, att
det inte kunde erövras inifrån.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner