Print Friendly

Finland och freden

Av Redaktionen | 31 december 1944


1944


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

FINLAND OCH FREDEN
DE FREDSVILLKOR, som Finland måste underkasta sig den
13 mars 1940, betraktades av hela världen utanför Sovjetryssland
såsom obilliga och orättfärdiga. I dåvarande läge gjorde Tysklands hållning som Sovjetunionens allierad någon annan lösning
än tvångsfredens inte möjlig. Nu, 1944, ha villkoren åtminstone preliminärt ytterligare skärpts, bl. a. genom kraven på
Petsamo (om vars innebörd och omfattning full klarhet dock
inte råder) samt fordringarna på skadestånd. Att i dem se ett
utslag av generositet är i och för sig orimligt redan med hänsyn
till de finska armeernas hittillsvarande framgångar; såvitt man
kunde lägga dagens frontsträckningar kring Finland till grund,
skulle man verkligen kunna tala om att Finland vunnit kriget
men förlorat freden. Ån omöjligare blir det dock att etikettera vill·-
koren såsom högsinta, om man sätter in dem mot bakgrunden av Atlantchartans även av Sovjetryssland högtidligen godtagna deklarationer. Om någonsin ett folk på ett oförtydbart sätt gjort sitt
val, så var det när de nära en halv miljon karelarna under vinterkriget flydde undan fienden oberoende av religion, klasstillhörighet och politiska uppfattningar. De ville höra Västerlandet till,
och vi svenskar kunna gott påminna oss att Kristoffer av Bajerns
landslag var gällande rätt i vissa delar av Karelen längre än i
något annat gammalt svenskt område, nämligen ända till 1809,
då landskapet förenades med storfurstendömet Finland och liksom
det övriga Finland fick 1734 års lag.
Det anmärkningsvärdaste är, att Churchill givit de ryska villkoren sitt gillande trots att de stå i flagrantaste strid mot Atlantdeklarationen. Inte nog med att den engelska regeringen av realpolitiska skäl kan ha ansett sig nödgad till detta steg. Enligt
Times skulle England, när uppgörelsevillkoren på förhand översändes till London från Moskva, rent av ha gett dem »helhjärtat
bifall». När även några enstaka svenska tidningar gått hastigt
förbi villkorens både hårdhet och oförenlighet med nationernas
självbestämningsrätt, ha de undandragit Finland hela det moraliska stöd, som Sverige borde kunna skänka Finlands förhandlare,
och underlåtit att påverka den anglosachsiska opinionen i en för
103
‘_.tr
Finland och freden
Finland gynnsammare riktning. Detta är en förkastlig metod för
nordisk samhörighet.
Det skall här inte diskuteras, om Finland valde klokt, när det
1941 – inför Sovjets ständiga tryck – lierade sig med det då
starka Tyskland. Inte heller skola vi här ta upp till debatt frågan,
om vissa finska uttalanden angående Fjärrkarelen 1941/42 stodo
i bästa samklang med det egentliga målet för Finlands strid,
eller om det var förnuftig politik att låta armen överskrida 1939
års gräns. Härom må man ha olika meningar. Klart är i vart
fall, att 1941 års krig för det finska folkets överväldigande massa
aldrig var annat än en fortsättning på 1939 års nationella frihetsoch försvarskamp. Hur skulle det svenska folket ha ställt sig,
om låt oss säga en del av Götaland orättmätigt fråntagits oss
genom ett överfall och den erövrande makten tillika därefter trots
fredstillståndet ställt det ena ohemula kravet efter det andra på
oss, liksom om vi förvandlats till ett lydland7 Kan man överhuvud moraliskt betygsätta staternas kamp för livet och rätten7
När detta skrives, är utgången av de de finsk-ryska förhandlingarna ännu oviss. De realpolitiska intressena måste också läggas
i vågskålen. Måhända är det i nuvarande läge och med Sovjetrysslands nuvarande styrka trots allt även för Finland den
gynnsammaste fred, som nu finnes i räckhåll. Måhända låter
Ryssland tala vid sig om Hangö och Viborg- säkerligen är även
Ryssland krigstrött och plågas av ständigt ökade livsmedelssvå-
righeter. Måhända skall det också bli möjligt att till sist ena det
nu uppenbarligen starkt söndrade Finland i resignation inför en
ny våldsfred, trots alla de försörjnings- och kolonisationsproblem
som uppstå, och trots ovissheten om Rysslands framtida avsikter.
Men den fred, för vilken vissa utsikter nu yppas, blir dock
aldrig något annat än ett utslag av den imperialism, som Sovjetryssland allt ohöljdare driver. Uppenbarligen kommer expansionsdriften att sträcka sig från Ishavet via Finland, Balticum, Polen och Rumänien till det övriga Balkan och Medelhavet, sannolikt också till Iran och Indiska Oceanen. Hur denna imperialism
skall kunna förlikas med Atlantdeklarationen förblir en gåta.
Hur den i längden skall kunna förenas med de anglosachsiska
ländernas realpolitiska intressen är även det ett stort frågetecken. Att den för Norden innebär ökade faror och för små-
staternas självständighet det allvarligaste hot är emellertid visst.
Därför är Finlands sak åter vår och alla frihetsälskande små
nationers. 15.3. 1944.
104

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner