Print Friendly

Finland mellan öst och väst

Av Redaktionen | 31 december 1960


1960


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

FINLAND MELLAN ÖST OCH VÄST
DET BERÄTTAs underliga ting om
huru gränsdragning i forna tider
ägde rum på Syd-Rysslands stäpper, i kosackernas länder. Kartor
kunde folken ej rita, och ej heller
framställa andra skriftliga dokument, som hade utvisat gränspålarnas rätta platser. När gränsdragning företogs mellan tvenne jordområden samlades alla småpojkar
ihop och sattes att gå längs den
överenskomna gränslinjen. När sedan en gränssten som vanligt uppsattes på ett visst avstånd, fick pojkarna vid varenda gränssten en
grundlig risbastu med byns invå-
nare som intresserade åskådare.
Avsikten med risbastun var att eftertryckligt inpränta i pojkarnas
medvetande, var gränsen gick. J u
kraftigare bastonaden var, desto
bättre kom pojkarna ihåg gränslinjen. Jag har mången gång kommit ihåg denna egendomliga kosacksed, när jag tänkt på det finska
folkets historia. Ända sedan den
dunkla medeltiden har dragning av
Finlands östgräns skett talrika
gånger, och aldrig har en gränssten uppsatts utan Finlands folks
blod, trots att det vanligen haft lika
liten skuld i gränstvisterna som kosackernas småpojkar. I Finlands
Av professor PAAVO RAVILA
folks medvetande är gränsbegreppet oftast identiskt med östgränsen. På sätt och vis kan det anses
vara symboliskt, att ordet gräns i
finska språket är ett ryskt lånord.
Finlands historia är nämligen i
helt väsentlig grad dess östgräns’
historia.
Under närmare sju århundraden,
då Finland utgjorde en organisk
del av svenska riket, var landet ett
gränslandskap mot Ryssland. Till
följd av den långvariga maktkampen mellan Ryssland och Sverige i
östersjöområdet kom Finland att
vara ett permanent slagfält. Gränslandskapets inre liv gestaltade sig
likadant som moderlandets, trots
att folket på detta område till övervägande del var av annat ursprung.
Det nordiska bondesamhället, i
vilket friheten och lagbundenheten
var de krafter som ledde utvecklingen, rotfästes även i Finland.
Gränsen mot öster var sålunda ej
endast politisk, den blev med tiden
en djup och ideologisk gräns mellan två skilda världar. De ortodoxa
karelarna, som bodde på andra sidan om gränsen kunde ej känna
någon samhörighet med sina stamfränder i väster, vilka i början var
romersk-katolska, sedan luteraner.
356
Freden i Nöteborg år 1323 hade blivit ödesdiger för den karelska stammen, den blev nämligen oåterkalleligt tudelad. När Sverige år 1617
lyckades flytta fram sin östgräns
långt in på det ryska rikets territorium, flyttade de ortodoxa karelarna massvis till det inre av Ryssland, där de ännu denna dag lever
i närheten av Moskva. De hade tillägnat sig den ryska livsstilen och
religionen liksom deras stamfränder i väst hade anammat kulturen
och levnadssättet i Sverige. Påstå-
endet, att Finland under sekler varit den västerländska kulturens yttersta vaktpost mot öster, är varken nonsens eller en fras. Det ligger ej heller något förvånansvärt
uti, att ett dylikt tänkesätt blev
tämligen dominerande under det
självständiga Finlands första årtionden, då Sovjetunionen, som
uppstod ur revolutionen, levde i
fullständig isolering och då de
ideologiska divergensernas tyngdpunkt definitivt hade flyttats över
till ett plan, där spänningen mellan olikartade ekonomiska system
och till dessa anslutna ideer gjorde
sig gällande.
Men fullt så enkelt kan man icke
karaktärisera Finlands ställning
mellan öst och väst. Finlands utveckling till en självständig stat är
nämligen ett synnerligen märkligt
fenomen. På det svenska väldets
tid var Finland bara ett landskap,
och trots att det hade en hävdvunnen ställning som storfurstendöme,
var landet ingalunda varken administrativt eller i andra avseenden
självständigare än Sveriges andra
landskap. Under medeltiden, på
den nordiska unionens tid framträdde visserligen flera gånger synnerligen självständiga drag, då
Finland under ledning av Åbo-biskopen föreföll att utgöra en helhet
för sig. Under sin stormaktstid
började Sverige emellertid i allt
högre grad eftersträva en centralisering av administrationen och likrikta hela sitt kulturella liv. En
tillräckligt hållbar grund för ett
självständigt nationellt liv erbjöd
ej ens det finska språket, vars bruk
huvudsakligen var begränsat till
det religiösa livet. Modersmålet utgjorde ej en vehikel, som hade
skänkt finnen en fullvärdig nationell ställning. I administrationen
och i kulturlivet kunde han göra
sig gällande endast med tillhjälp av
det svenska språket, och det var
även det som för honom öppnade
portarna till det övriga riket och
därigenom till större inflytande.
Förhållandena förändrades totalt,
då Finland under de napoleonska
krigen avskiljdes från Sverige och
anslöts till det ryska riket. Med
allt skäl kan man påstå, att året
1809 för Finland innebar början
till statlig existens. Finland blev ej
ett ryskt landskap, landet garanterades en vidsträckt självstyrelse,
det gamla såkallade storfurstendömet blev nu ett verkligt storfurstendöme med den ryske tsaren
som härskare. Kejsar Alexanders
uttryckliga avsikt var, såsom han i
en sekret skrivelse av år 1810 till
generalguvernören hade framhållit,
att ge Finlands folk en politisk existens. Naturligtvis var Alexanders
statsmannagärning ingalunda enbart ett uttryck för hans egen eller
hans rådgivares ädelmod, utan ett
led i det realistiska genomförandet
av den ryska politiken. Den var i
viss mån en logisk följdföreteelse i
anslutning till vissa händelser och
härvid är år 1703 en betydelsefull
milstolpe. Det var nämligen då som
Peter den store lade grunden till
sitt stora rikes huvudstad vid floden Nevas mynning. Finlands skiljande från Sverige medförde en avgörande expansion av den ryska
östersjöpolitiken och samtidigt
trygghet för den nya huvudstaden.
Kampen mellan Sverige och Ryssland hade definitivt slutat med
Ryssland som segrare. Under krigen på 1700-talet hade Ryssland
redan i sin krigspropaganda antytt
möjligheten av att skapa ett självständigt Finland. Liknande tankegångar hade även kunnat spåras i
vissa finska officerskretsar.
Under alla förhållanden är det
självklart att Finland endast genom autonomi kunde utvecklas till
en nation, medveten om sin egen
existens. Det var också på 1800-
talet som den finsk-nationella kulturen (i själva verket) uppstod och
det finska språket erhöll den ställning som tillkom detsamma. Det är
dock skäl att minnas, att denna nationella kulturutveckling ägde rum
på de gamla traditionernas fasta
357
grundval. Det finska språket kom
nu att tjäna den västerländska kulturen i dess samtliga uppenbarelseformer. Man kan säga, att Finland i
politiskt hänseende hade blivit ett
ryskt gränsland mot väster, men i
andra avseenden förblev landet
fortfarande ett gränsland för den
västerländska kulturen, som med
stöd av sina lagar från den svenska
tiden utvecklade sina inrepolitiska
förhållanden. Den autonoma ställningen innebar, att samtliga gamla
grundlagar skulle vidmakthållas. I
denna särartade ställning fanns
emellertid en uppenbar divergens
som blev mera uppenbar, i samma
mån som den finska folkgemenskapen erhöll större stadga. Autonomin kunde sålunda icke utgöra en
definitiv lösning. Det stora tsarrikets utveckling i imperialistisk
och nationalistisk anda var ägnad
att leda till allvarliga konflikter.
Det gick slutligen därhän, att
Ryssland helt ohöljt började förbereda ett förintande av Finlands
autonomi, landet skulle russificeras
och som landskap införlivas med
det stora riket. Då inledde Finlands
folk sin strid för livet, en svår och
ojämn kamp, som även i landets
inre förhållanden åstadkom bittra
divergenser. Visserligen var folket
i dess helhet ense om att autonomin skulle bibehållas, men motiven
härför var ej desamma på alla håll.
I synnerhet var det frågan om tillvägagåendet som framkallade meningsskiljaktigheter, vilka ofta
splittrade t. o. m. privatfamiljer.
358
Vissa kretsar ansåg, att Finlands
folks enda vapen var det hårdnackade passiva motståndet, man
skulle vägra att rätta sig efter de
av Ryssland utfärdade grundlagsstridiga lagarna och författningarna. Andra däremot var av den
uppfattningen, att det för tillfället
skulle vara klokare att böja sig för
de ryska kraven för att vinna tid.
Det fanns dessutom en liten grupp
som var redo för aktiv insats. Det
var dock först under det första
världskriget som denna falang i avgörande grad växte i antal, främst
tack vare studenternas resoluta
verksamhet. Till följd av sina egna
inre svårigheter nödgades Ryssland
lätta trycket för en kortare tid,
men före det första världskrigets
utbrott inleddes ett nytt, mera målmedvetet angrepp. Nu var också
undfallenhetspolitikens anhängare
tvungna att konstatera det ohållbara i sitt tillvägagående, och härigenom kunde en enhetlig, nationell front upprättas. Den starkt
framåtträngande arbetarrörelsen,
som blev en betydelsefull politisk
faktor i landet, gav från första början sitt kraftiga stöd åt den gemensamma aktionen. Dess politiska
motiv var emellertid till stor del av
annat slag. Den godkände inte de
borgerliga partiernas fosterländsknationella ideologi, den ansåg det
vara viktigare att kämpa mot den
reaktionära tsarregimen och underhöll självfallet intima förbindelser
med de revolutionära kretsarna i
Ryssland. De sistnämnda hade i de
friare förhållandena i Finland funnit en fristad och förhöll sig positivt till Finlands frihetssträvanden.
Det är inte skäl att i detta sammanhang närmare relatera de händelser som ledde till Finlands självständighet. Finlands riksdag avgav
självständighetsförklaringen den 6
december år 1917. Finlands suverä-
nitet erkändes av Folkkommissariernas Råd den sista december. Härefter följde i snabb takt de andra
ländernas erkännanden, Englands
och Förenta staternas var härvid
de sista och betydligt senare än de
andra. Så enkelt var det dock ej att
uppnå självständigheten. Ryssarna
drog inte bort sina trupper från
landet och den revolutionära andan
hade fått stark spridning bland arbetarkretsarna, vilka blev uppeldade av bolschevikernas framgång.
Den verkliga suveräniteten kunde
erhållas först efter blodiga strider,
vilka till stor del hade prägeln av
inbördeskrig. Nu, när några decennier förflutit, kan det ej på något
håll råda det minsta tvivel om, att
den vita frontens seger säkrade
landets självständighet. Å andra sidan är det skäl att ihågkomma, att
flera av dem som av övertygelse
kämpade i de rödas led var anhängare av Finlands självständighet och ingalunda ville förinta den
när de gick med i upproret.
Uppnåendet av självständigheten
avgjorde ett flertal svåra problem,
som sammanhängde med landets
tidigare status. Det arbete som nu
inleddes på samtliga områden, är
ett klart bevis på vad självständigheten betyder även för ett litet folk.
Den sociala och ekonomiska verksamheten och överhuvudtaget hela
det nationella livet i dess olika uppenbarelseformer kan utvecklas
fullt och helt enligt sina förutsättningar endast när folket självt får
besluta om sina egna angelägenheter. De talrika skrankorna från
ryska tiden hade omöjliggjort ett
effektivt beivrande av sociala missförhållanden, vilka delvis hade varit orsaken till det bittra brödrakriget Självständighetens betydelse
insågs emellertid nu även av dem,
som tvivlat på dess förutsättningar.
Tvenne årtionden var tillfyllest för
att för hela folket klargöra, att
självständigheten inte var ett tomt
ord. I vinterkriget, vari Finland
utan något som helst eget förvållande blev utsatt för ett hänsynslöst imperialistiskt anfall, och ensam måste kämpa för sin existens,
glömde Finlands folk sina inre stridigheter och ådagalade huru högt
det skattade sin självständighet.
Man kan visserligen påstå, att genom uppnåendet av självständigheten i första världskrigets stormar
vissa livsviktiga spörsmål kunde
lösas i positiv riktning, men Finlands ställning vidlåddes fortfarande av svårigheter, särskilt i förhållandet till den store grannen i
öster.
Det genom revolutionen uppståndna nya Ryssland, Sovjetunionen, hade emellertid ej varit i stånd
att på något sätt stabilisera sin
359
ställning. Det befann sig i ett svaghetstillstånd när det erkände vår
självständighet. Det var synnerligen få av de ledande männen i väster som trodde på bolschevikvhldets fortbestånd. Man antog, att
det inom kort skulle gå under och
att hela det stora riket samtidigt
skulle sönderfalla i flera delar. Å
andra sidan fruktade man, att Sovjetunionen skulle inleda en kraftig
agression i avsikt att få till stånd
en världsrevolution. I Finlands
folks inställning före det andra
världskriget avspeglar sig mycket
ofta en konflikt, uppkommen av
önsketänkande och rädsla. Den omständigheten, att kampen för självständigheten mycket intimt sammanhängde med kuvaodet av det
röda upproret, hade sin betydelse
vid utformandet av den finska ideologin. Det var särskilt den akademiska ungdomen, i all synnerhet
dess finskspråkiga del, som hänryckt av den vaknande nationella
självkänslan, inbillade sig, att
stamfränderna på andra sidan
gränsen även borde befrias. Dessa
tankar vann dock inte medhåll
bland landets ledande ansvariga
kretsar, som förhöll sig mera realistiskt till situationen och satte sin
tillit till Folkförbundet. Under fortsättningskriget, då det i början fö-
reföll som om Tyskland skulle vara
i stånd att tilldela Ryssland ett förkrossande slag, levde de drömmar
som unga akademiska entusiaster
på 1920-talet omhuldat, upp på
nytt, men då innehade flera f. d.
360
studentpolitiker redan betydelscfulla poster. Allt detta skulle förflyktigas på ett ögonblick och nå-
gon genklang inom folkets djupa
led kunde inte förmärkas. Verkligheten visade sig inom kort vara
mera ödesmättad än vad någon
hade kunnat tänka sig och drömmarna flög snabbt sin kos. Det är
numera få som minnes att de närt
dessa drömmar, måhända vill de ej
heller minnas dem.
Efter andra världskriget har ett
nytt läge åter uppstått mellan Finland och dess mäktige granne. I
många avseenden är det märkligt
och dess karaktär kan knappast
någon noggrant definiera. Lösningen ligger naturligtvis i de sovjetiska ledarnas händer, och det
finns ingen anledning att förmoda,
att någon vore i stånd att lägga
fram annat än hypoteser om deras
avsikter. Dessutom är det självklart, att även deras planer och
målsättning växlar enligt världspolitikens och det allmänna lägets
krav. Historien synes tydligt bevisa,
att den ryska politiken, åtminstone
i den mån det gäller Finland, letts
av synnerligen konkreta och realpolitiska strävanden. Trots att det
absoluta tänkesättet och den storryska imperialismen klart framträdde i t. ex. förryskningspolitiken
under ofärdsåren, var bakgrunden
också då uppenbart av världspolitisk natur. Till följd av den internationella situationen nödgades
ryssarna vidta skyddsåtgärder vid
sin nordvästra gräns för att skydda
särskilt sin stora stad, Finlands
ödesstad. Detta var förhållandet
även år 1939. Helt säkert var vinterkriget ej ett uttryck för en speciell kommunistisk expansion. Det
var här fråga om skyddsåtgärder,
varigenom Finland skulle bringas
i ett sådant läge, att det under inga
förhållanden skulle kunna användas som brohuvud mot Ryssland,
utan tvärtom snarare som brohuvud mot väster. Paasikivi har sagt,
att det intresse som Sovjetunionen
hyser för Finland i främsta rummet är av militärt-strategisk karaktär. Det är också uppenbart, att nå-
got annat omedelbart intresse
knappast kan finnas, ty vårt lands
naturrikedomar lockar ej, och Sovjetunionen är ej heller i behov av
våra hamnar. Ett bevis för detta är
på sätt och vis, att Sovjetunionen
återlämnade det uthyrda Porkalaområdet, vilket självfallet hade
övertagits av rent strategiska orsaker. Som en följd av krigföringens
tekniska utveckling blev Porkala
onödigt, och dess återlämnande
kunde sålunda skickligt utnyttjas
för nående av vissa propagandistiska mål. Men vad innebär dessa
militärt-strategiska intressen? Det
är fråga om så konturlösa och obestämda ting, att de kan innefatta
vad som helst. Vem kan säga, var
gränsen går, å ena sidan mellan de
militärt-strategiska och å den andra
mellan de ekonomiska och politiska intressena?
Den omständigheten har varit
ägnad att väcka speciell uppmärksamhet utom vårt lands gränser,
att Sovjetunionens inställning till
Finland varit synnerligen välvillig.
Man kan säga, att relationerna varit överraskande vänskapliga med
undantag för vissa beryktade perioder med nattfrost. Detta fenomen har man försökt förklara på
många sätt. På vissa håll i Finland
vill man gärna göra gällande, att
det hela är skickliga finska statsmäns förtjänst, medan det var
dumbommarna, som drev Finland i
kriget. Å andra sidan är det ett populärt talesätt, att Finlands heroiska kamp för sin självständighet
väckt beundran hos ryssarna. En
smula sanning kan det finnas i allt
detta, det är synd att förstöra illusioner, men fullkomligt säkert är,
att även denna omständighet bör
ses mot en mera vidsträckt bakgrund. Det råder ej någon tvekan
om, att Ryssland härvid tänkt på
hela Skandinavien. En ockupation
av Finland och en förvandling av
landet till en folkdemokrati, något
som skulle kräva en våldsam kraftansträngning, skulle inverka på
Skandinavien på ett sätt, som Sovjetunionen ur sin egen politiska
synpunkt inte kan anse opportunt.
Det varma och djupa intresse som
de skandinaviska brödrafolken visat Finland har betytt oanat mycket för hela vårt nationella liv.
Sovjetunionen är och förblir en
gåta för oss, det kan inte hjälpas.
Däremot har vår egen attityd blivit
mycket enklare än tidigare, om
också måhända mera svårbemäst- 361
rad. Vårt mål är att bygga upp en
neutralitet, som i allt eftersträvar
bibehållandel av goda och förtroendefulla relationer. Vi försöker undvika allt som hos vår granne kunde
uppväcka omotiverade misstankar
samtidigt som vi håller fast vid vår
självständighet. Denna vår neutralitet kommer ofta till uttryck i de
Förenta nationerna, där vi i svåra
tvistefrågor är tvungna att nedlägga vår röst.
Envar som känner till förhållandena och stämningarna i Finland
vet, huru djupt Ungerns sak gripit
oss, men vi har försökt undvika att
irritera vår granne. Den stora sorgen över det öde som de baltiska
staterna, i all synnerhet vårt frändefolk, esterna, fått genomgå har
dolts under en slöja av tystnad.
Men innebär då Finlands neutralitet det som vanligen anses med
detta ord? Den kände svenske diplomaten, ambassadör Gunnar Hägglöf framhöll för en tid sedan, när
han behandlade den svenska politiken under det andra världskriget,
att ett lands neutralitet, för att vara
framgångsrikt, bör grundas på tre
faktorer. För det första måste landet ha ett effektivt försvarssystem.
För det andra måste det utanför
landet existera en viss jämvikt av
krafter, och för det tredje måste
samtliga viktigare politiska grupper enhälligt understöda neutralitetspolitiken. Med avseende å Finland äger tyvärr ingen av dessa
synpunkter sin giltighet. Fredsfördraget ålägger landets försvars- 362
makt betydande inskränkningar.
Men även om så icke skulle vara
fallet, har vi, under teknikens nuvarande utveckling, ej på långt när
samma möjligheter som t. ex. Sverige. Jag vill emellertid hävda, att
Finlands försvarsmakt ej heller i
detta nu är en helt obetydlig faktor. När fara hotar, har vi fått lov
att kompensera de materiella bristerna med insatser på det moraliska och psykiska planet. Om vi
går in på frågan om jämvikten
mellan de internationella maktgrupperna, så tror jag att jag vågar
påstå, att finnarna ej mera har lust
att basera sina relationer till riket i
öster som balansartister, trots att
svängningarna och förändringarna
i världspolitiken otvivelaktigt kommer att påverka också vårt lands
politiska ställning. Enligt den allmänna uppfattningen bör relationerna bli sådana, att ett vänskapligt umgänge är möjligt samt att
Sovjetunionen bibringas den absoluta övertygelsen, att Finland fullt
och fast håller sig till fördraget av
år 1948, som förpliktar Finland att
svara för, att dess territorium icke
på något sätt utnyttjas till en mot
Sovjetunionen riktad aktivitet. Vad
sedan den inre fronten beträffar,
bör det med beklagande konstateras, att mycket litet finnes kvar av
enigheten från vinterkrigets tid.
Efter Paasikivis frånfälle har vi
ingen, som ens i någon mån, med
hans auktoritet har nationen i ett
fast grepp. Det disputeras om den
s. k. Paasikivi-linjen, vilken alla
anammat, men vars innebörd alla
tolkar på det sätt som är fördelaktigast för dem själva. Det värsta
hindret för den nationella enigheten, när det gäller de stora frå-
gorna, är kommunisterna. Det är
svårt att säga, vilka omständigheter som bidragit till, att det hos oss
finnes så mycket kommunister,
samt att deras antal förefaller att
öka, svaret är ej lika enkelt som
frågan. Att Sovjetunionens styrka
och maktställning härvidlag är betydelsefulla faktorer, är naturligtvis uppenbart. Av riksdagsmännen
är en fjärdedel kommunister, och
deras inflytande i landets politiska
liv är betydande. Visserligen har
de under en längre tid icke medtagits i regeringen, men deras så-
väl synliga som osynliga stöd har
kraftigt utnyttjats. Allt detta har
varit ägnat att skapa en atmosfär
av tvivel, ömsesidiga beskyllningar
och osäkerhet i våra även annars
vanskliga förhållanden.
Det är fullkomligt självklart, att
folkets absoluta majoritet, som
samtidigt omfattar dess elit i alla
samhällsklasser, icke frivilligt avstår från landets självständighet,
vilka offer den än skulle kräva. Det
har visserligen framhållits, att det
ej lönar sig att vara ett så litet land
som Finland. För majoriteten av
vårt folk är det dock av oskattbart
värde att tillhöra ett självständigt
Finland, underhålla en fri, demokratisk samhällsordning och kunna
andas den friska nordiska luften.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism