Print Friendly

Finansplanen

Av Redaktionen | 31 december 1946


1946


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

FINANSPLAN-EN
REDAN innan kriget slutat lät socialminister Möller kungöra för
allt folket, att 1946 års riksdag skulle bli en social märkesriksdag.
En hel »härskara» av socialreformer skulle då genomföras. Ännu
för ett par månader sedan stod detta program fast, att döma av
socialministerns bekanta översiktsartikel i Tiden i vintras. Märkligt kommer också 1946 års lagtima riksmöte att bli, med hänsyn
till den stora folkpensionsreform, som nu ligger på riksdagens bord
och som med visshet kommer att i allt väsentligt enhälligt accepteras. Det är möjligt att ytterligare ett par sociala reformprojekt
matas fram i vår eller till höstriksda”gen- den planerade utvidgningen av sjukförsäkringen har ju nu hunnit tilllagrådet-men
även om denna fråga och ett par andra sociala propositioner i år
skulle föreläggas riksdagen, räknar ej ens regeringen själv med
att dessa reformer kunna föras ut i det praktiska livet förrän efter
en ganska avsevärd tid. Regeringen har med andra ord helt hastigt
sett sig nödsakad att dryga ut sitt vittfamnande sociala program.
Orsaken till denna plötsligt påkomna återhållsamhet är kort och
gott att söka i finansieringsbesvären. Sedan länge ha de borgerliga
kommit med den hövliga och rimliga bönen, att en finansieringsplan måtte komplettera socialplanen. Ar efter år har det hävdats
särskilt från högerhåll, att det borde vara otänkbart att binda
staten vid nya miljardutgifter utan att den statsfinansiella bärkraften först klarlades. Det maktägande partiet har länge visat
ett påfallande ointresse för denna den socialreformatoriska medaljens frånsida. Socialvårdskommitten lär ha gjort sonderingar hos
regeringen rörande finansieringsproblemet men fått kyligt avböjande besked. Först i april i år har regeringen tillmötesgått
dessa krav.
Finansministerns plan har tillkommit efter vissa överläggningar
med representanter för alla riksdagspartier, men dess utgestaltning är helt och hållet regeringens verk. Partirepresentanternas
uppgifter ha tydligen mest varit att diskutera; de ha inte haft att
framlägga några förslag. Såvitt man förstårvorode liksom övriga
tillkallade experter lika obekanta med regeringens slutsatser när
propositionen framlades som den stora allmänheten. Måhända var
155
Finansplanen
denna arbetsmetod den enda praktiskt ändamålsenliga, men dess
enbart informatoriska karaktär – informatoriskt då i betydelsen
av upplysningar till regeringen- bör fastslås. Det bör anmärkas
att denna statsfinansiella femårsplan i och för sig är en nyhet i
svensk budgetpolitik. Även om den bär hr Wigforss’ signatur, är
dess tillkomst dock icke planhushållningspartiets utan den borgerliga oppositionens förtjänst. Även om den enligt sakens natur
måste bygga på åtskilliga osäkra antaganden och förutsättningar
och därför inte kan bli mer än en ram, har den haft mycken nytta
med sig.
Dess största nytta har varit att den finansiella debatten åter
förts ner på jorden. Det står nu klart, att även under gynnsamma
konjunkturer är vår finansiella bärkraft t. v. begränsad. Den hejdlösa optimismen har vingklippts. Under ogynnsamma konjunkturer visar sig ramen för en social och kulturell expansion vida
trängre än regeringspartiet under de sista årens generösa löftespolitik någonsin föreställt sig. Socialministern måste ha varit den,
som blivit mest chockerad av femårsplanens slutsiffror. Hr Wigforss har faktiskt varit stadd i ett angeläget ärende till sin kollega
i socialdepartementet, när han sammanställde sin sifferkalkyL
För en gångs skull har den radikala hr Wigforss tydligen fått
ikläda sig rollen som den socialpolitiske varnaren. Och regeringen
har nu liksom många gånger förr fått rätta takt och ton efter hr
Wigforss. Det har uppgivits att finansministern till en början
räknade med att kunna pressa in socialprogrammets genomförande
i en treårsperiod. Ganska snart måste han förlänga perioden till
fem år. Detta är tillräckligt betecknande för vad de kalla siffrorna
ha att betyda för en ansvarig regering.
Det bör emellertid framhållas att regeringen själv genom finansplanens utformning delvis försvårat socialreformernas finansiering och tänjt ut tiden för deras genomförande. Regeringen hade
inte nödvändigtvis behövt föreslå omsättningsskattens slopande
(från och med den l januari 1948). Denna skatt beräknas ge 360 a
400 miljoner per år i statsinkomster. Om regeringen varit angelägen om en marginal för reformarbetet, skulle den säkerligen ha
haft makt att uppskjuta upphävarrdet av denna skatteform, trots
skallet från kommunisterna. Men det är samtidigt lätt att förstå
finansministerns slutliga förslag. Dels är denna konsumtionsskatt
betungande för de breda lagren. Dels gör skattens slopande det
lättare att rasera rabattsystemet; också detta system har utlöst
missnöje, eftersom full rättvisa aldrig kan skapas så länge de ofta
156
Finansplanen
mycket subjektiva självdeklarationerna till stor del normera utdelningen av rabattkorten. Dels har omsättningsskattens borttagande betraktats som det effektivaste medlet att dämma upp
inflationsriskerna. Troligen har detta sista motiv varit utslagsgivande sedan lönestegringar och varubrist hastigt gjort inflationsfaran skrämmande. Frågan är dock, om priserna i januari
1948 verkligen komma att sjunka i en utsträckning som svarar
mot skattesumman. Det är mycket möjligt att konsumenterna inte
få de favörer som beräknats och att utslaget i index blir mindre
än som förutsatts.
Det bör också nämnas att regeringen till en början inte tänkte sig
några skattesänkningar. Den var länge starkt övertygad om att
socialreformerna hade prioritet på folkets önskelista framför
skattelättnader. Så småningom överväldigades den dock av misstanken att denna folkpsykologiska beräkning var inte bara osäker
utan kanske rent av galen. skattelättnadsprogrammet är alltså en
etapp på vägen. De lättnader i den direkta beskattningen, som regeringen skisserar, tas dock igen i form av högre förmögenhets- och
företagsbeskattning. Att denna skärpning inte kan vara till gagn
för den produktiva blomstring, som den åstundade sociala och
kulturella expansionen måste ha till oundgänglig grundval, ligger
dock i öppen dag. Just för att skapa bästa möjliga villkor för
näringslivet ter sig oppositionens krav på en verklig och ansenlig
nettominskning även av den direkta beskattningen mycket mera
konsekvent. Finansministern tycks helt ha avstått från tanken
på en engångsbeskattning av förmögenheten. Sannolikt ha verkningarna av denna konfiskatoriska skattemetod ansetts så ingripande att de avtrubbat t. o. m. finansministerns tro på välsignelsen
av fiskaliska ingrepp.
Det finns många osäkerhetsmoment i finansministerns femårsplan. Denna baserar sig, märk väl, på den mest optimistiska prognosen. Den bortser sålunda fullt avsiktligt från krisrisker med alla
därav uppkommande inkomstminskningar och utgiftsstegringar
~ i en sådan situation förutsätter finansministern underbalansering som en självklar utväg, delvis med prejudikat från 1930-
talets svåra depression. Planen innesluter ingen reserv för stora
lönestegringar såsom en följd av prisstegring och uppgång i index.
Balans har endast kunnat nås genom att åtskilliga utgifter – för
teknisk forskning, skolbyggnader och jordbrukets rationalisering
~ överflyttats till kapitalbudgeten; denna upplåning är dock de
facto ett slags underbalansering, som strider mot hittills grund- 157
Finansplanen
murade svenska finansieringsprinciper. Vidare ha kostnaderna för
försvaret utan någon som helst vägledande motivering skurits
ner med 200 miljoner per år; försvaret tycks i finansplanen ha
gjorts till budgetregulator, något Som man befarat men som man
efter alla dyrköpta erfarenheter i det längsta ändå inte velat tro
på. Slutligen synes femårsplanen förutsätta en ytterst sträng
återhållsamhet i fråga om andra nya statsutgifter än sociala,
skolreformatoriska och agrara. Det är inte osannolikt att planernas
existens kommer att ge stöd åt sparsamhetssträvandena, men
varken tidens egen etatistiska tendens. eller erfarenheterna från
de sista årens riksdagar göra en målmedvetnare indragnings- eller
sparsamhetspolitik mycket sannolik. A andra sidan innefattar
även det gynnsammaste alternativet vissa dolda reserver. Under
samma konjunkturantaganden som regeringens har sålunda högermotionen kalkylerat med att den direkta skatten vid oförändrad
skatteprocent skall visa sig indräktigare än regeringen beräknat.
Aven tullinkomsterna synas beräknade i underkant. Pensionsavgifterna borde vid en höjd inkomstnivå inbringa något tiotal miljoner mera. Omsättningsskattens slopande borde betyda åtskilligt
även för staten som uppköpare o. s. v. Dessa dolda reserver äro
dock mindre betydande än alla riskerna.
De, som företräda det borgerliga samhället, ha likväl från sina
utgångspunkter ingen anledning att lägga en pessimistisk syn till
grund för framtidskalkylerna-givetvis förutsatt att den borgerliga samhällsordningens grundvalar inte antastas, att näringslivet
får bevara sina fria välståndsskapande möjligheter och att beskattningen anpassas med tanke på det produktiva livets bästa.
Viljan att diskontera ett ökat välstånd för en social och kulturell
utbyggnad finnes nu i alla läger. De borgerliga tro inte mindre
än socialdemokraterna på vårt lands rika möjligheter. Men det
gäller att inte ta genvägar, ty dessa äro även i politiken senvägar.
Det kommer an på att anpassa reformtakten efter den ekonomiska
utvecklingens eget framstegstempo. Den Wigforsska finansplanen
har inte rubbat de borgerligas tillförsikt till vårt lands tillgångar
och utsikter. Men den har hejdat socialdemokraterna själva inför
den realistiska verkligheten och tvingat dem att besinna, att utvecklingen även vid de bästa föresatser aldrig kan göras språngvis
utan måste länkas steg för steg, sakta men säkert.
158

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner