Print Friendly

Finansplanen 1961

Av Redaktionen | 31 december 1961


1961


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

FINANSPLANEN 1961
REsULTATET AV 1960 års valrörelse
har av regeringen kunnat tolkas
som ett uttalande från svenska folkets sida om nej till sparsamhet
med allmänna medel och ja till
fortsatt utgiftsexpansion. Om detta
verkligen är väljarmajoritetens innersta mening, blev nog aldrig entydigt besvarat. Bilden av vad valets stridsfråga gällde förvirrades
nämligen så starkt av andra faktorer, t. ex. den borgerliga splittringen och regeringsfrågan, att väljarna föredrog att hålla fast vid det
de kände till. En enklare och mera
tilltalande presentation av sparsamhetslinjen, t. ex. begränsad till
ett ja eller nej till omsen, skulle
måhända ha gett ett för borgerligheten gynnsammare resultat. Som
det nu är har regeringen emellertid
ansett sig ha fullmakt att fortsätta
sin linje av svällande statsutgifter.
Detta framgår med all tydlighet av
årets budget och finansplan.
Utgifterna på driftbudgeten är i
statsverkspropositionen upptagna
till 16 006 milj. kr., vilket är en ökning i förhållande till fjolårets
statsverksproposition med l 154
milj. kr. Sett på litet längre sikt
har statsutgifterna fördubblats
över de två senaste riksdagsvalperioderna, dvs. åtta år, och takten i

Au fil. dr HENRIK AKERLUND
utgiftsstegringen har i år ingalunda
avtagit. I förhållande till nu lö-
pande riksstat är ökningen visserligen inte mer än 657 milj. kr., men
eftersom riksdagsbehandlingen i
fjol medförde en stegring med ca
500 milj. kr., är det goda skäl att
tro på något liknande även i år. Det
finns så mycket större anledning
härtill som finansministern själv
pekar på väntade utgifter, som inte
är upptagna i budgetförslaget.
De viktigaste utgiftshöjningarna
är bl. a. för försvaret 36 milj. kr.
till teknisk fördyring och 58 milj.
kr. till pris- och lönehöjningar, för
socialvården 20 milj. kr. till sjukkassorna, 49 milj. kr. till folkpensionerna och 65 milj. kr. till räntesubventioner för bostadslån, 20
milj. kr. till bostadsrabatter och 30
milj. kr. till omskolningskurser
samt för kommunikationsväsendet
56 milj. kr. till vägarna. Den största utgiftsökningen ligger på undervisningsväsendet, där skolorna
får 190 milj. kr. och universiteten
och högskolorna 35 milj. kr. mer.
För studiebidrag och ·.stipendier
m. m. upptas 49 milj. kr., varav 22
milj. kr. till avskrivning av studieskulder. Jordbruket får 10 milj. kr.
i bidrag till införande av ett skördeskadeskydd, och 65 milj. kr. mer
går åt för hälso- och sjukvården.
Kostnaderna för statspensionerna
ökar med 77 milj. kr., varav 20
milj. kr. går till ATP. Räntorna på
statsskulden ökar med 75 milj. kr.
Inkomsterna beräknas till 16 498
milj. kr., vilket innebär en ökning
med 1 487 milj. kr. jämfört med i
fjol och 998 milj. kr. jämfört med
riksstatens siffra. Det är främst inkomstskatten, som beräknas ge så
mycket mera pengar. Omsättningsskatten, som tillkommit från 1960
års ingång, inräknas således i bägge
budgetårens siffror med tämligen
likvärdiga belopp, och det förhållandet att inkomsterna denna gång
stigit så kraftigt får alltså tillskrivas den allmänna inkomstökningen
i landet.
Endast tack vare omsen och det
exceptionellt starka inkomstskattetillflödet om tillsammans 2,5 miljarder kronor räknat från fjolårets
början kan finansministern uppvisa en med 242 milj. kr. siffermässigt överbalanserad budget. När han
kommer fram till maj månad kanske budgeten alltjämt är balanserad – om det vill sig väl. Viker
konjunkturen blir budgetläget förmodligen som vanligt prekärt.
Kapitalbudgeten har denna gång
nedbantats med något hundratal
miljoner kronor, men om detta är
annat än resultat av tillfälliga uppskov med vissa statliga investeringar är svårt att säga. Det redovisade lånebehovet beräknas till
l 050 milj. kr. mot i riksstaten för
i år upptagna l 557 milj. kr. Om
25
emellertid överskottet på driftbudgeten försvinner under riksdagsbehandlingen i vår, torde lånebehovet
ändå komma att ligga någonstans
omkring halvannan miljard kronor.
För innevarande budgetår, när inkomsterna flödar rikligt, bl. a. till
följd av skatten på de s. k. 15 procenten åt tjänstemännen till avlösning av deras pensionsrätt i företagen, beräknas lånebehovet bli ca
350 milj. kr. lägre än ursprungligen beräknades. Inte desto mindre
fortsätter statsskulden att stiga.
Under kalenderåret 1960 ökade den
ungefär l miljard kronor till ca
22,8 miljarder kronor, och i nationalbudgetens kreditmarknadsprognos för innevarande kalenderår
räknas med en ny miljards stegring.
Om inte konjunkturen blivit vad
den för dagen är, och inkomstnivån
i landet höjts med så mycket som
8 procent, skulle budgetläget inte
sett ut så pass hyggligt som det
gör. Finansministern bedömer i anslutning till nationalbudgeten konjunkturen så gynnsamt även för
det kommande budgetåret, att inkomstsumman i landet kan höjas
med ca 5 miljarder kronor eller i
samma storleksordning som den
just tilländalupna 12-månadersperioden. Givetvis är detta en förutsättning för hans budgetprognoser.
Går det så går det, och låt oss vara
optimistiska är en ton i finansplanen, under vilken spåras en annan,
där oron tydligt kan skönjas. Kan
man verkligen höja inkomsterna
26
med 8 procent år efter år, när produktionen bara ökar 4 procent?
Och går det inte, vad gör man då?
Den ekonomiska politiken –
eller kanske bättre frånvaron
därav – behandlas i finansplanen
med 4 sidor tillbakablick, 5Y2 sidor
perspektiv på den internationella
situationen och 3 sidor för att konstatera »att vi med oförändrad finans- och penningpolitik bör ha
goda möjligheter att bevara den
fulla sysselsättningen utan balansrubbningar». Det är dock en utomordentligt viktig förutsättning fogad härtill. »Den interna jämviktens bevarande under året synes
dock förutsätta ett importöverskott,
som leder till en måttlig nedgång i
valutareserven», sägs det nämligen.
Medaljen har således sin baksida.
Trots en sällsport gynnsam exportkonjunktur och ett med 14 procent förhöjt exportvärde slutar
året 1960 med en valutaförlust av
ca 200 milj. kr., och planerna för
1961 kalkylerar med ett ungefär
lika stort valutautflöde. Funnes
inte valutaproblemet, denna svensk
ekonomis på samma gång Akilleshäl och hämsko, skulle förvisso utgiftsexpansionen och penningvärdets utförslöpa gå ännu snabbare.
Prisnivån steg under 1960 med 4
procent och beräknas för 1961 stiga
med ytterligare 2,5 procent. 1961
års finansplan är sina föregångare
lik däri att den expansiva politiken
fortsättes. Det kan dock med fog
ifrågasättas, om inte dess förutsättning försvagad valutareserv är ett
sämre alternativ än att redan nu
ta konsekvensen av inkomstexpansionen och låta prisnivån gå i höjden.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner