Print Friendly

Feministiska myter

Av Elise Claeson | 18 februari 2011

Att den skandinaviska jämställdhetspolitiken levererar jämställdhet är en av de tolv feministiska myter som Catherine Hakim torgför i sin rapport. Hon menar att Sverige gjort ett misstag genom att med politiska medel försöka framtvinga en matematisk 50/50-jämställdhet. Det skriver Elise Claeson om den nyutkomna rapporten Feminist Myths and Magic Medicine.

Kvinnor i kläm trots skärpt lag” var rubriken på en artikelserie om diskrimineringen av föräldralediga mammor (SvD Näringsliv 27/1). En småbarnsmamma berättar att hon stämt sin arbetsgivare, ett stort börsföretag, efter att ha blivit omplacerad till en mindre kvalificerad tjänst när hon kom tillbaka efter ett års föräldraledighet.

”Jag kände mig otroligt kränkt, maktlös och snopen att som nybliven mamma komma tillbaka till en arbetsplats där man tror att man kan känna sig trygg”, klagar hon, som under ett år var hemmafru – på skattebetalarnas bekostnad.

År 2006 skärptes lagarna om anställningsskydd och föräldraledighet; ingen får sägas upp under föräldraledighet och föräldralediga får inte missgynnas när de återkommer till jobbet.
Men mer trygghetslagar verkar inte hjälpa, snarare verkar de vara själva problemet – ett mycket svenskt problem.

Den här svenska mamman har slagit i det glastak som skapats av svenska politiker som lyssnat för mycket på feministiska myter, skulle den brittiska sociologen Catherine Hakim förmodligen ha sagt om hon fått möjlighet att kommentera. Men i Föregångslandet Sverige vill vi inte höra något kritiskt om vår heligaste ko: jämställdhetspolitiken. Här gäller more of the same.

Hakim är forskare vid London School of Economics och kom nyligen ut med den i Storbritannien mycket uppmärksammade rapporten Feminist Myths and Magic Medicine – The flawed thinking behind calls for further equality legislation (Centre for Policy Studies 2011).

Rapporten kom precis innan Fredrik Reinfeldt besökte David Cameron för att bland annat berätta varför Sverige är ett föregångsland. Vår jämställdhetspolitik (läs föräldraförsäkring och kommunala maxtaxedagis) beskrivs ofta som en del av framgångssagan; i Sverige jobbar kvinnor mer än kvinnorna i Storbritannien. Kvinnors höga förvärvsgrad, framtvingad av hög särbeskattning, har blivit flaggskeppet i vår definition av jämställdhet. Baksidan av denna skinande fasad är att svenska kvinnors arbetsmarknad är lika könssegregerad som i muslimska länder i Mellanöstern och Nordafrika. Svenska kvinnor är oftare förskollärare än universitetsprofessorer och jobbar oftare i offentlig sektor än i näringslivet. Dessutom återfinns Sverige numera i deltidsarbetets EU-topp.

Den pinsamma konsekvensen av allt detta är att få svenska kvinnor gör karriär, framförallt i näringslivet.

Om bristen på svenska karriärkvinnor berättade Monica Renstig, vd för Women’s Business Research Institute, vid toppmötet i London (SvD Näringsliv 6/2). Kanske håller den svenska jämställdhetshybrisen på att verklighetsanpassas. Kanske har någon läst Hakims rapport…

Att den skandinaviska jämställdhetspolitiken levererar jämställdhet är en av de tolv feministiska myter som Catherine Hakim torgför i sin rapport. Hon vill varna politiker i Storbritannien och andra EU-länder att begå samma misstag som Sverige (och Norge) gjort: att med politiska medel försöka framtvinga en matematisk 50/50-jämställdhet. Utfallet av den svenska jämställdhetsmodellen med hög förvärvsgrad visar att den inte är en självklar väg mot jämställdhet. Här saknar jag en analys av hur höga marginalskatter påverkar kvinnors livsval. I Sverige är utbildnings- och karriärpremien extremt låg. Kanske drabbar detta kvinnor mest?

Hakims första huvudbudskap är att politikerna bör satsa på lika möjligheter istället för lika utfall om de vill komma någon vart med jämställdheten. Hennes bästa argument är att lika-möjligheter-lagarna i Europa har medfört att lönegapet mellan män och kvinnor stadigt sjunkit sedan 70-talet och sedan 90-talet legat på en godtagbar nivå. Att kvinnor tjänar mindre än män beror inte på diskriminering utan på vilka yrken och branscher de väljer. USA och Kanada har den lägsta yrkessegregationen inom OECD. Dessa länder har satsat mer på möjlighetsskapande meritokrati än på politisk ingenjörskonst. 2010 var amerikanska kvinnor för första gången i landets historia i majoritet i arbetskraften. Dit hade de nått utan hög särbeskattning, föräldraförsäkring och maxtaxedagis.

Hakims andra huvudbudskap är att de olika utfall vi ser i mäns och kvinnors yrkesval och arbetstid är uttryck för olika livsval och prioriteringar, inte uttryck för en förtryckande könsmaktsordnings mystiska könsstrukturer. De feministiska genusmyter som kopplat ett stadigt grepp om svenska (och norska) politiker utgår från att män och kvinnor är lika och därför borde uppföra sig lika. Men Hakim pekar på undersökningar som visar att kvinnors livsmål, värderingar och ambitioner skiljer sig tydligt från mäns. Tre tydliga kvinnogrupper framträder:
1) en minoritet som är karriärister
2) en minoritet som är hem- och familjecentrerad
3) en majoritet som vill kombinera betalt arbete och familjearbete (över 60 procent)

Inom alla grupperna återfinns kvinnor från alla utbildningsnivåer, inkomstgrupper och sociala klasser. De undersökta männen var tydligt mer karriärorienterade än kvinnorna.
Det här förklarar varför deltidsarbete är mycket vanligare bland kvinnor än män i alla länder. Det förklarar också varför deltidsarbete ses som ett politiskt problem: det är karriärinriktade kvinnor och män som styr politiken och de tror att alla vill leva som de lever. En elit vill tvinga fram tvåförsörjarfamiljen; folket har skapat en-och- en-halv-försörjarfamiljen.

Att kvinnor föredrar att försörja sig själva och hatar att vara ekonomiskt beroende av män är en feministisk myt, konstaterar Hakim modigt. Kvinnor gifter fortfarande upp sig, om de kan, i hela Europa. Och Sverige är inget undantag. Äktenskapet är fortfarande ett komplement till en yrkeskarriär för kvinnor.

Ingen behöver längre undra varför TV 3-serien Svenska Hollywoodfruar blev en succé – särskilt bland de unga. Maria Montazami är deras idol, inte Simone de Beauvoir. De unga håller på att bryta sig loss från föräldrarnas och politikernas feministiska myter och tvångsmedicinering. Gammelfeminismen utmanas i sina grundvalar av en ny, pragmatisk feminism som vill skapa ett möjlighetssamhälle, inte en ny människa.

Nyfeminismen är här och Catherine Hakim är en av de främsta budbärarna.

Elise Claeson är nyfeminist, socionom, fri skribent och författare till boken ”mamma@home”, som bygger på hennes erfarenheter som hemmafru i 10 år.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner