Feminism som självskadebeteende

Freddot Carlsson Andersson
Pappa, inte barnvakt – om män och föräldraskap
Leopard förlag 2015

Det var med stor aptit jag tog mig an Pappa – inte barnvakt. Jag hade sett fram emot att få läsa en bok skriven av en pappa till andra pappor med syfte att uppmuntra dem att prioritera familjelivet.

Carlsson Andersson inleder med att berätta om sin familjesituation. Han och barnets mor delar lika på föräldradagarna och försöker göra detsamma med hushållsarbetet. Själv går han ner i arbetstid för att kunna tillbringa så mycket tid som möjligt med sonen och trots att de i perioder lever på existensminimum, värdesätter han livet som pappa högre än några extra slantar på kontot. Bokens titel kommer av att han en dag ska vara hemma med Lucas, sonen, medan mamman går på bio. En väninna frågar Lucas mamma om pappan är hemma och är barnvakt. De reagerar på ordvalet, men skrattar gott åt folks tokigheter. ”Barnvakt åt sitt eget barn, hur tänker människor egentligen.” Det framgår inte varför, men Lucas föräldrar separerar tidigt och Lucas bor hos pappan fyra dagar i veckan och övriga dagar hos mamman.

Redan omkring tjugo sidor in i boken börjar jag bli förvirrad. Från att ha varit en mysig pappabok börjar den likna ett politiskt manifest där papparollen är ett alibi för att få skriva av sig alla feministfloskler som någonsin producerats och därmed vinna billiga surdegspoäng bland hipsterfolket på Södermalm.

Istället för att fokusera på föräldrarollen och hur det är att vara pappa, övergår Carlsson Andersson till att beskriva män som aggressiva och farliga för sin omgivning. Vi alla är fångade av patriarkala strukturer som kväver oss, där minsta lilla antydan från män att de skulle älska en kvinna snarare handlar om dåligt samvete än om kärlek. Feminism är lika heligt som demokrati och kan inte kritiseras.

Carlsson Andersson funderar kring hur han själv upptäckte de patriarkala strukturer som han påstår genomsyrar samhället. Kanske var det en händelse på innebandyn då han fick agera måltavla för en mobbare, eller var det kanske den gången han såg sin mamma åka iväg i ambulans efter en misshandel av sin exmake, eller var det den gången då hans pappa knuffade ner honom från en skidbacke? Av dessa enskilda händelser drar han hisnande slutsatser och tycks ha upprepat dem så många gånger att de för honom blivit till sanningar.

Författaren beskriver feminismen som en upplysningens ideologi, det är den som upptäckt att män är roten till all ondska i världen. Som läsare slås jag av att författaren tycks använda sitt skrivande på samma sätt som unga flickor använder rakblad, för att bedöva smärtan och få utlopp för sin egen ångest. Feminismens manshat i Carlssons Anderssons gestalt, kan närmast beskrivas som ett självskadebeteende.

Carlsson Andersson ägnar över åttio sidor åt att beskriva män som ondskefulla varelser, samtidigt som han uppmuntrar andra pappor att ta vara på familjelivet och stanna hemma mer med sina barn. Jag kan inte låta bli att undra; om män är så hemska som han beskriver dem, vill vi då verkligen att dessa monster ens ska komma i närheten av små oskyldiga barn?

Nej, någon vidare bra bok är det inte och i sin strävan att uppmuntra till ett jämnare uttag av föräldraförsäkringen lyckas den inte heller.

Bortsett från socialismen som genomsyrar boken saknas det en tydlig röd tråd. Feminism är inte bara kritik av män och deras beteende, får vi lära oss, utan också en kritik av konsumtionssamhället och av kapitalismen.

Att mannen bakom boken håller i pappagrupper på BVC bekräftar bara tesen att vi i Sverige får vänsterpropaganda med bröstmjölken.

Om män är som de beskrivs i boken så hoppas jag att de inte ens får vara barnvakter.

Felicia Sundmark är konservativ och kristdemokrat. Hon går Svenska Nyhetsbyråns skribentskola.