Print Friendly

Fem teser om Norden

Av Redaktionen | 31 december 1943


1943


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

FEMTESER
OM NORDEN
Av docenten GUDMUND BJÖRCK, Uppsala
0BESTRIDLIGEN har en viss defaitism börjat smyga sig över
anhängare av Nordens ide, icke minst de äldsta och hängivnaste.
Ordet »nordisk», numera upphöjt till stående prydnadsattribut i
den officiösa vokabulären, skorrar i deras öron ihåligt, och »de
stora folkrörelsernas» uppslutning kring Föreningen Norden ter
sig för dem som en tom gest. Ett par gånger tycktes iden stå på
tröskeln till den historiska verkligheten, vid statschefsmötet 1939
och under dagarna efter Moskvafredens utbrott. Nu vill man icke
än en gång bli gäckad av narrspel.
Här finna Nordens fiender en tacksam marknad. »De rent negativa krafterna», framhåller ledaren i denna tidskrifts tredje häfte
med rätta, »ha ännu så länge helst valt tystnadem -i klok insikt
därom, att knappast ett enda bärkraftigt argument kan framföras
mot den nordiska tanken, och att en öppen polemik därför måste
skada deras intressen. I stället blanda de sig omärkligt i skaran
av bekymrade vänner och kondolera till de utomordentligt stora
praktiska svårigheterna etc. Endast mera sällan äro de så ovarsamma, att man ser skadeglädjen lysa fram genom krokodiltårarna. Men man har all anledning att misstänka de obotfärdigas förhinder, när det talas särskilt ivrigt t. ex. om klok realpolitik contra projektmakerier – det är den svårutrotliga vanföreställningen, som i ett avgörande ögonblick kan bli höjden av
dårskap, att den klokaste politiken är ingen politik alls – eller
om att folkmeningen ännu icke är mogen- så heter det nämligen
gärna på de håll, där man minst vårdar sig om att upplysa den.
Finns det då inga hållpunkter för en debatt, ingen grundritning till ett handlingsprogram~ Måste vi under närvarande förhållanden nöja oss med att konstatera, att en nordisk samverkan
enligt vår mening kommer att vara önskvärd i största allmänheU
Nej. Efter min tanke föreligga verkligen vissa samfällda syn- 302
Fem teser om Norden
punkter och även vissa formulerade grundsatser. Det lönar mödan
att söka sammanställa dem.
l. Den enkla men ofrånkomliga grundförutsättningen för vår
framtida tillvaro och därmed också det primära ändamålet med
de nordiska ländernas förening är, att Nordens materiella existens
blir tryggad, så långt våra resurser medge. Under de världspolitiska betingelser, som vi för en i varje fall ganska lång framtid måste räkna med, kan detta värn endast byggas på militära
maktmedel. Norden erbjuder då genom sin geografiska skapnad
icke obetydliga chanser för en enhetligt ledd och i förväg samplanerad krigsmakt att föra ett framgångsrikt försvar: det helas
försvarsmöjligheter äro vida större än summan av delarnas. Att
närmare referera den militära sakkunskapens argument är överflödigt, då de vid flera tillfällen framlagts, senast och med övertygande skärpa i överstelöjtnant Torsten Holms bok »Norden och
världen».
Det kan däremot ha sitt intresse att se, hur en kritik av denna
ståndpunkt från utomstående håll ter sig. En svensk tidning
innehöll härförliden en intervju med publicisten Negley Farson.
Han trodde inte på ett nordiskt försvarsförbund, dels därför,
att det ej kunde säkra mot stormaktsangrepp, dels emedan
det kunde »inbjuda till anfall». Nej, ingen har någonsin påstått,
att Norden skulle kunna hålla stånd någon längre tid mot en
stormakt, som ostörd kunde kasta hela sitt krigsmaskineri mot
oss. Men detta förutsätter ett högst osannolikt storpolitiskt läge.
Man plägar icke avstå från åskledare, därför att den ej skyddar
mot meteornedslag. Man frågar sig f. ö., vilka andra anordningar
som skulle förmå den presumptive angriparen att avstå från att
utnyttja en så enastående konj-imktur.
Ett militärt samorganiserat Norden kunde inbjuda till anfall,
hette det vidare. Vem som inbjudes, framgår icke klart, men
man är väl skyldig den bekante tidningsmannen att förutsätta,
att han äger en elementär kännedom om tendenser och målsättningar inom Norden. Det måste alltså vara fråga om ett anfall
mot Norden. Och man får då säga, att det nutida storkriget äntligen borde ha övertygat var och en om, vilken mäktig profylaktisk fredsfaktor det starka försvaret utgör. Tag Turkiet som exempel, ifall man icke vill tala om oss själva!
Jag skulle emellertid ej här ha berört Mr. Farson’s uttalanden,
om icke faktiskt liknande funderingar ibland läte höra sig i
303
·~· ·.
”4<-.,tj .., ‘ ~
-j —————
Gudmund Björck
svensk press och kunde användas som skenmotivering för gamla
outvädrade komplexer. Det är därför icke överflödigt att upprepa,
att den militära samordningen, så som det t. v. ser ut i världen,
kommer i första rummet vid det fria N ordens organisation.
2. Vad angår den konkreta inrepolitiska utformningen av denna
samorganisation, kunna vi f. n. svårligen komma längre än till
vissa principiella överväganden; jag hänvisar till jur. och fil.
kand. Svante Bergströms »Ett nordiskt unionsförfattningsproblem» i andra häftet av denna tidskrifts löpande årgång. Om
man talar om en förbundsstat eller föredrager någon annan statsrättslig beteckning, spelar föga roll. Viktigt är däremot att hålla
klart, att redan den militära enheten förutsätter en utrikespoli·
tisk och till en viss grad ekonomisk samordning, och framför allt
att den enade försvarsmakten som politisk, d. ä. fredsbevarande,
faktor icke kommer till sin fulla rätt, så länge något tvivel kan
råda därom, att den verkligen utlöses i varje krigsfall. Överstelöjtnant Holm ställer i sin nyssnämnda bok en samvetsfråga, som
ger detta krav dess riktiga belysning: »ur vilka synpunkter är
en lösare samorganisation i avseende å försvaret att föredraga
framför en fastare1 År det inte så, att om man avböjer den
senare, så gör man det för att icke binda sig, för att hålla en
bakdörr öppen, om provet skulle stå för dörrenh
Det nordiska enhetsverket kan icke genomföras utan uppoffringar – om det nu skall kallas en uppoffring att frivilligt avstå
från några av de mellankrigstidens privilegier, som eljest troligen
skulle avskaffas desto grundligare genom andra parters försorg!
Dessa »uppoffringar» – vilkas psykologiska vanskligheter icke
må underskattas – torde emellertid bli kännbarast på det ekonomiska området, i arbetsmarknads- och handelspolitiken; de samfällda försvarsutgifterna måste fördelas med största möjliga proportionella rätt_visa. Att förbundsorganisationen också medför en
kraftig inskränkning i delstaternas suveränitet, är visserligen
självklart. Men lika visst är det för nationalmedvetandet ojämförligt mera tillfredsställande att överlåta sin suveränitet på ett
samrike, där det egna folket är jämlik part, än att avgörandena
läggas – av tvång eller självmant – i främmande stormaktshänder. Något tredje alternativ lär knappast bjudas; och den
faktiska politiska rörelsefriheten för ett enat Norden blir rimligen större, än något enskilt nordiskt rike ägt sedan århundraden.
304
Fem teser om Norden
Sintsatsen blir, att ingen nordisk sammanslutning anses definitiv, som icke äger förbundsstatens grad av hållfasthet.
3. Det heter ibland, att »den nordiska tanken inte får undanskymma de större internationella perspektiven». Farhågan, om
den är ärlig, måste orsakas av ett optiskt misstag: om tanken på
ett internationellt samarbete tycks bortskymd av det specifikt nordiska, kan det endast bero på, att en allomfattande mellanfolklig
rättsordning ligger rakt i förlängningen av det nordiska perspektivet. Det enade Norden blir redan genom sin blotta tillvaro en
stabiliserande faktor och dess möjligheter till en konstruktiv insats med naturnödvändighet vida större än de splittrade små-
staternas. Åven den inbillade motsatsen mellan nordiskt och internationellt skärskådas av överstelöjtnant Holm, som också här
får in en psykologisk fullträff: »De nordiska folken äro kanske
mera än några andra folk i Europa ägnade att tillsammans bilda
en enhet. Det måste sägas, att om de inte mäkta smälta en sådan
tanke, så kunna de ej heller anse sig mogna för den större enheten, än mindre göra sig till talesmän därför.»
Finns det då alls ingen grund för talet om »isolationism» i den
nordiska framtidsbilden. Jo, därest någon kräver Nordens medverkan i en överstatlig organisation på annan grundval än rättens.
Detta må nu låta abstrakt nog; ingen behöver heller påpeka för
oss, att världsfreden icke kan trollas fram med juridiska paragrafer. Men å andra sidan kan ingen förtänka oss den livligaste
misstro mot varje förbundsform, som låter missbruka sig till
maktpolitiskt redskap för en eller annan storrumshegemoni. Norden är varken politiskt eller ideologiskt betjänt med något slags
internationellt förmyndarstyre.
Det är intressant att se, hur denna uppfattning med skärpa
hävdas redan i ett av den nordiska debattens tidigaste mer konkreta och långtgående inlägg: »Skall det nya Nationernas förbund emellertid som det gamla under den första tiden av dess
tillvaro endast vara segraren ett medel att hålla den besegrade
i schack, så böra vi betänka oss mer än en gång innan vi delta
i detsamma», skriver professor Per Olof Ekelöf i Föreningen
Nordens årsbok.
I det utrikespolitiska umgänget ges ett naturligt stöd för denna
hållning i Atlantdeklarationen om folkens självbestämmanderätt.
Det har i anglosaxisk debatt höjts röster för en mera svävande
tolkning av dessa utfästelser, men från de båda statsledningarnas
305
·.
?’~.~~’-·–~—–!~——–~-·~’-
··—‘-‘-‘——————————
Gudmund Björck
sida har veterligen hittills ingenting i sådan riktning försports,
ehuru opportunitetspolitiska inviter till en uppmjukning ingalunda saknats. Desto mindre anledning har opinionen i en neutral
småstat att i otid ge spelet förlorat och demonstrera sin världsklokhet genom en lättköpt skepsis – i stället för att i sakernas
nuvarande läge ta Atlantdeklarationen på orden, såsom t. ex.
följdriktigt sker i den »vädjan om frihet för de baltiska folken»,
som nyligen, undertecknad av ett antal framstäende svenskar,
gått genom pressen.
Över huvud taget är det icke av behovet påkallat, att vi för
vår del predika över den moderna stormaktsmentalitetens texter.
Den saken ombesörjes fullt effektivt av vederbörande själva. Men
med den svenska, hart när perversa förkärleken för osvenska
– förment objektiva – ståndpunkter förekommer det, att begå-
vade skriftställare, även i uppenbar god tro, ägna sig åt nämnda
överflödsgärningar, i stället för att bedriva den upplysning om
rikets egna intressen, som är så högst av nöden.
Ett sådant svenskt intresse av första rang är en internationell
fredsorganisation. Vi kunna icke skapa den, men kanske kunna
vi gripa möjligheten att inom vår region lägga grunden därtill.
I varje fall måste det stå klart, att strävan till Nordens enhet ligger helt i linje med strävan mot en mellanfolklig rättsordning.
4. Det är emellertid först, när vi vända blickarna mot Norden
av i dag, som de realpolitiska svårigheterna resa sig i hela sin
förkrossande tyngd. Faktum är nogsamt och smärtsamt bekant.
Vi tycka oss ibland finna, hur den olycksdigra splittring, som
började med försvarsförbundstankens skeppsbrott och överfallet
på Danmark och Norge i mars och april 1940, sedan endast förvärrats, i samma mån som det fortgående världskriget gjort
sinnena oförsonligare och rösterna skarpare.
Som bekant har kritik mot den nordiska tanken hittills främst
levererats från norska håll. När denna kritik bygger på sakliga
överväganden och söker framställa allvarligt menade motförslag,
förtjänar den självfallet att bemötas med argument. Annorlunda
förhåller det sig med uttalanden eller antydningar i den stilen,
att Sverige egoistiskt strävar efter att dominera sina grannar,
att Sverige i betydlig mån understött den tyska krigsansträngningen i Norge, att Sverige är diskvalificerat genom att ha undgått ockupation o. d. Bägge parter skulle troligen vinna på, att
man från svensk sida, utan kränkande erinringar, avvisade sådana
806
Fem teser om Norden
lynnesutbrott. Med desto större uppriktighet skulle man sedan
fortsätta att skänka sitt erkännande och sin beundran åt norrmännens inre motstånd, ett föredöme med räckvidd långt utöver
Nordens gränser, förpliktande för den nationella frihetens försvarare och varnande för dess fiender.
Lika litet som vi alltså böra falla undan för antinordiska tendenser, lika litet få vi inbilla oss, att något av broderfolken kan
slutgiltigt förverka sin delaktighet i den nordiska gemenskapen.
Om ett av dessa folk i nödens stund begär en hjälp, som med
någon utsikt till framgång kan ges, då skall den hjälpen också
ges, alldeles oavsett hur nödläget uppkommit. Ty varje nordisk
stats bestånd är ett allas intresse.
En nordisk sammanslutning får dock icke uppskjutas, även om
olyckliga omständigheter skulle ställa något av länderna utanför.
Det gäller här som i fråga om samrikets inre struktur att undvika
ett förlamande allt-eller-intet – utan att dock för en preliminär
lösning tappa slutmålet, d. v. s. i detta fall den nordiska helheten,
ur sikte.
Umgänget med broderfolken måste präglas av den nordiska enhetstanken, och samverkan måste inledas, även om icke samtliga
stater från början deltaga.
5. Det är begripligt, om svensk opmwn, uppfostrad att icke
resonera i utrikespolitiska kategorier, har svårt att få det rätta
greppet om denna nordiska enhetstanke. Eftersom den icke synes
medföra några omedelbara ekonomiska och sociala konsekvenser,
föredrager man att betrakta den som ett behjärtansvärt framtidsprojekt och en lämplig förevändning att föra uppbyggligt tal
eller vädra privata känslokomplexer. Mycket talas även från vissa
håll om den moraliska sidan av problemet. Och visserligen kan
politiken aldrig utan största olycka skiljas från moralen, blott
böra vi ej låta intala oss, att den, som efter bästa förstånd söker
trygga ett hem för kommande släkten, skulle intaga en lägre
moralisk ståndpunkt än den, som endast frossar i ögonblickets
hat- och kärleksförklaringar och oombedd går till Canossa på
andras vägnar.
Låt oss emellertid icke förbise, att det även finns ett tankemässigt, om ock sällan klart uttänkt och än mindre utsagt, motstånd mot Nordens ide. Om vårt folk toge på sig ansvaret fö.r
denna ide, skulle med nödvändighet dess nationella medvetande
mäktigt stegras, en helt ny storhet införas i spelet och därmed
307
‘-~•:,.·.A’ :O>f ‘ … _,, –‘–””–~–·_:__•—‘——”’-”-···-·- ——~-~—·””
Gudmund Björck
säkert åtskilliga cirklar rubbas. För den, som vant sig att betrakta fosterlandet som en fördom på avskrivning och önska den
enskilde orienterad i ett kosmopolitiskt schema, ter sig denna
utsikt föga tilltalande, och han griper ivrigt efter andra paroller.
Så mycket viktigare är det, att det nordiska programmet redan
nu utformas så klart och bindande som möjligt. Jag skulle här
kunna avtrycka slutordet i docenten Heckschers artikel om de
svenska fredsmålen i Svensk Tidskrifts näst föregående häfte.
Det är så sant som det är sagt.
I det latenta motstånd mot de nordiska strävandena, om vilket
jag talade redan i början på denna artikel, ana vi dock även
primitivare inslag, farliga såväl därför att de stå i förbund med
tröghetens mäktiga lag som emedan de endast framträda under
täckmantel. Många inbilla sig säkerligen, att nordiska åtaganden
skulle hindra en minskning av försvarsbördorna – medan sanningen är, som verkligheten borde lära, att just den isolerade
beredskapen blir både dyrbarare och mindre ändamålsenlig. Ånnu
mer utbredd är nog den föreställningen, att en aktiv nordisk
politik vore farlig i största allmänhet: Sverige är en liten stat,
som bör trycka i busken och inte ge sig ut på äventyrligheter.
Det skall icke förnekas, att den nuvarande situationen kan tyckas
bevisa fördelarna av en sådan hållning. Men resonemanget är
ohållbart, även om man godtar en rent egoistisk utgångspunkt;
man glömmer, att det endast är i jämförelse med grannfolkens
olyckor, som Sveriges läge kan kallas gynnsamt, och att endast
deras räddning kan återge Sverige den trygghet, som kanske
aldrig hade äventyrats, om det nordiska samarbetet hunnit taga
fastare former.
Ett speciellt försåtligt uttryck finner det passiva motståndet
genom att maskera sig bakom talet om, att den nordiska enheten
bör få växa fram organiskt o. d. Detta tal behöver i och för sig
ej vara negativt menat, men det är icke dess mindre knappast
lyckligt att t. ex. anbefalla »en ganska lång mognads- och övergångsperiod» – det kan mycket lätt bli en undergångsperiod i
stället, ty om någonsin kommer en fast nordisk sammanhållning
att behövas under själva fredskrisen. Man må tveka, hur samarbetet slutligen skall fixeras, aldrig därom, att det måste upptagas, först och främst på det försvarspolitiska planet, så snart
en möjlighet yppar sig.
Det är därför högst angeläget, att det står klart för vårt folk,
att den nordiska frågan är en svensk realpolitisk livsfråga, vars
308
——~——–~–~~——————–~–
Fem teser om Norden
lösning icke tål något annat uppskov, än det som framtvingas av
de yttre händelsernas tryck.
J ag har i det föregående försökt sammanfatta några ledmotiv
i det nordiska tänkandet och utföra vissa följdsatser, som icke
alltid dragas, men vilka efter min tanke ingen anhängare av det
gemensamma målet kan komma ifrån. Från de ganska talrika
skriftställarna i ämnet har jag endast anfört några karakteristiska
formuleringar; det hade annars varit möjligt att belägga varje
punkt och foga samman en mosaik av citat. En flygskrift förtjänar dock att nämnas särskilt, på grund av sin rikedom på
iakttagelser och för den fläkt av stor nutidshistoria, som drar
genom dess blad. Det är landshövding Sandlers med rätta beundrade »Nordens sak är vår».
Författaren talar där på ett ställe om »en fara att vi prata bort
Nordens framtid genom att den blir en dimmig nebulosa utan
fast, konkret kärna». Den faran kvarstår obestridligen, om vi
också aldrig så mycket konkretisera kärnpunkterna – ty även
det konkretaste program kräver handlingsdugliga verkställare.
Med stigande förväntningar ha därför blickarna sökt sig åt det
enda håll, där i nuvarande läge verkliga initiativ kunna tagas:
endast den svenska regeringen och dess närmaste medarbetare
ha möjlighet att vidtagil de planläggningar och inleda de konversationer, som bringa den nordiska frågan närmare sin lösning.
Man har också sagt sig, att detta helt visst äger rum. Det vore
otänkbart, att regeringen, med den dominerande ledarställning den
fått och även gör anspråk på att behålla, icke redan för länge
sedan ansett sig skyldig att ta ställning till de nordiska framtidsangelägenheterna; följaktligen måste den också förutsättas ägna
dem samma praktiska förberedelsearbete som exempelvis åt de
inre ekonomiska efterkrigsproblemen. Regeringen har, menar man
alltså, ett utformat nordiskt program, men den kan inte lägga
korten på bordet just nu.
Det är emellertid svårt att förstå, vad som skulle hindra sådana
allmänna principuttalanden, som docenten Heckscher nyss efterlyst i sin artikel om »Svenska fredsmål». Gagnet av en auktoritativ deklaration om de nordiska staternas integritet och samverkan
såsom ett vitalt svenskt intresse skulle vara påtagligt. En dylik
deklaration skulle icke blott undanröja åtskillig oklarhet och
onödig villrådighet i inre svensk opinion utan också kunna få
betydelse för de kommande fredsförhandlingarna. Erfarenheten
309
·•
”””.• .. \ ()'”if
Gudmund Björck
visar, att den, som sätter sig i efterhand, har svårt att hävda sina
nyformulerade önskemål mot sedan gammalt deklarerade ståndpunkter, som genom att länge ha räknats med som faktorer i
debatten fått ett slags realpolitisk hävd.
Mot denna bakgrund avtecknade sig skarpt och fördelaktigt
försvarsminister Skölds positiva förklaringar i talet på Viktoriasalen och ecklesiastikminister Bagges lika positiva uttalanden i
Nyköping. Tyvärr ha de knappast funnit någon parallell i statsministerns påpekanden i årets »Första Maj» eller senare.
Men frågan går slutligen vidare. Enskilda medborgare och
organisationer ha i mångfaldiga sammanhang uttalat sig i den
nordiska frågan. Närmast bakom samlingsregeringen står dock
Sveriges riksdag. Hur betrakta dess partier Nordens enhet: som
ett fromt önskemål eller som ett praktiskt handlingsmål~ 1 Endast
en partiledare har hittills talat tydligt.
1 Sedan ovanstående inlämnats till tidskriftens redaktion, utkom professor Herbert Tingstens broschyr »Debatten om nordisk enhet». Därmed föreligger nu verkligen en urkund för den negativa inriktningen; f. ö. har den egendomligt nog kommit att framträda i Föreningen Nordens regi. Jag saknar anledning att ingå på
framställningen, efter min åsikt utgör den en kedja av reflexioner och skenargument,
sammanhållna av en negativ känsloreaktion, och nödtorftigt beslöjade med en sorts
kosmopolitisk idealism. Endast en av de förutsättningar, med vilka professor Tingsten synes laborera, må framdragas: det förefaller honom tydligen uteslutet, att en
demokrati skulle kunna bedriva en målmedveten politik på längre sikt.
310

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner