Print Friendly

Fel fokus i biståndet

Av Cecilia Brinck | 24 april 2009

”Det är klart att det är viktigt med fungerande demokrati och mänskliga rättigheter och sånt där som de pratar om på konferenserna, men för oss är det viktigare med vatten. Åtminstone just nu.” Cecilia Brinck, Svensk Tidskrifts redaktör, förmedlar några intryck från praktiskt biståndsarbete i Kenya.

Platsen är en liten by långt ute på landet i distriktet Kwale i sydöstra Kenya, inte långt från gränsen till Tanzania. Jag är där med en grupp från Svenska kyrkan, i vars internationella nämnd jag sitter. Och kvinnorna vi pratar med är alla aktiva i ett projekt som förenar kristna och muslimska kvinnor i byarna. De brukar marken, odlar cassawarot och andra grönsaker och frukter, planterar träd och föder upp höns och getter. Allt för att försörja sig och sina familjer och skapa en bättre framtid för sina barn. De är driftiga och duktiga, och deras hårda arbete skulle kunna löna sig bra. Förutsättningarna är goda; stora delar av Kenya är bördigt jordbruksland.

Men det är det här med vattnet. Kvinnorna visar oss det hål – och det är verkligen ett hål, en grop i marken i anslutning till en nästan uttorkad flodfåra – som de hämtar vatten i. Längst ner i botten av hålet finns en moddig pöl, där kvinnorna sänker ner sina behållare och tålmodigt väntar på att de ska fyllas med lerigt, smutsigt vatten. ”Vi kokar vattnet innan vi använder det, men den otäcka smaken försvinner inte med kokningen”, säger de. Vattnet är grumligt och smakar salt och unket, kvinnorna vill inte att vi ska dricka av det utan bjuder i stället på flaskvatten som de köpt i stan, flera mil bort.


Snart sinar vattnet i hålet. ”Vad gör ni då?” frågar vi. Kvinnorna ler trött. ”Vad tror ni? Vi gör det vi måste göra. Går till nästa hål – tre kilometer bort. Och när det också sinar går vi till nästa, som ligger ännu längre bort. Och sen till nästa och nästa, så länge det finns vatten kvar där.”

Måste det vara såhär, undrar man. Måste människor ägna så stor del av sin vakna tid åt att skaffa vatten, bara för att kunna överleva? Det finns ju vatten! Vi är bara någon mil från havet, det finns effektiva och beprövade tekniker för att avsalta havsvatten, även om det är dyrt. Egentligen borde det inte råda vattenbrist i Afrika. Men det regnar oregelbundet, och när regnperioden är försenad, som i år, får det fatala konsekvenser.

Man kan också borra brunnar – något som mycket humanitärt bistånd varit och är inriktat på. Men det är inte problemfritt. Ofta måste man borra mycket djupt – 300-400 meter – vilket gör det dyrt. Och sen måste man installera en pump, driva den på något sätt (solceller verkar vara en bra lösning) och utbilda byborna i underhåll och skötsel av det hela. Fullt möjligt, men det kräver en långsiktighet som mycket biståndsarbete tyvärr saknar. Vad annars? En möjlig åtgärd är att inrikta jordbruket på sådant som inte kräver så mycket vatten.

I den biståndsdebatt som förs, inte minst i Svensk Tidskrift, blir det allt tydligare att mycket – kanske rentav det allra mesta – av biståndet till Afrika är direkt kontraproduktivt. Det konsoliderar odemokratiska regimer, det hindrar uppbyggnaden av fungerande inhemska institutioner och verktyg för handel och samverkan. Mycket av det utgår från en naiv och verklighetsfrämmande syn på utveckling och på hur de politiska strukturerna i mottagarländerna fungerar eller kan fås att fungera. Att givarna ska känna sig nöjda och duktiga är viktigare än att verkligen bidra till en positiv utveckling i mottagarländerna.
Den kommentar som inleder denna artikel är kanske inte det man helst vill höra när man jobbar med demokratifrågor och demokratibistånd. Men den avslöjar den avgrund som finns mellan biståndspolitiken och verkligheten. Vi har fel fokus, gör fel saker och på fel sätt.

Ta det här med hiv/aids-arbetet. I Kenya räknar man med att ungefär sex procent av befolkningen är hivsmittad, vilket förvisso är en skrämmande hög siffra, men ändå mycket långt ifrån katastrofsiffrorna i andra afrikanska länder. I Swaziland i södra Afrika beräknas drygt 26 procent av befolkningen vara hivsmittad, den högsta andelen i världen. I Botswana är motsvarande siffra ungefär 24 procent, i Sydafrika runt 20 procent. Och mycket bistånd till Östafrika är inriktat på hiv/aids-prevention. Viktigt förvisso, men det är faktiskt inte det största hälsoproblemet just i Östafrika, där vatten- och insektsburna sjukdomar, som tyfus och malaria, är mycket större problem och årligen dödar hundratusentals människor. Även TBC är ett stort problem, och vanliga infektionssjukdomar, som dödar många, i synnerhet barn, eftersom det är svårt att få tag i vaccin och mediciner.

Men det är hiv/aids som genererar de stora biståndspengarna. En svensk biståndsarbetare, med lång erfarenhet av Afrika, sa såhär till mig: ”Visa en bild på TV av ett afrikanskt barn, som bor med sina syskon hos sin gamla farmor eftersom föräldrarna dött i aids, och pengarna trillar in. Visa en bild av ett annat barn i samma situation men där föräldrarna dött i malaria, och ingen skänker pengar. Varför? Jag vet inte. Kanske för att aids upplevs som mycket mera hotfullt eftersom vi fortfarande inte har något botemedel. Malaria är trots allt en sjukdom som går att både förebygga och bota.”

Men visst görs det bra saker. Vi besöker en av de många organisationer som sysslar med mikrokrediter, den typ av verksamhet som Muhammad Yunus och hans skapelse Grameen Bank fick Nobels fredspris för 2006. För övrigt ett strålande undantag i en annars sorglig samling bisarra fredspristagare.

Keclof (Kenya Ecumenical Church Loan Fund, en del av den världsomspännande organisationen Eclof med verksamhet i över 30 länder), lånar ut pengar, mest till kvinnor, för att de ska kunna starta små företag. Betalningsmoralen är hög, det är pinsamt och skamligt att missköta lånet – som ofta släktingar, vänner och grannar gått i borgen för. Den som fått låna pengar utsätts för ett starkt socialt tryck att sköta sig. Och dessa små lån, det kan röra sig om motsvarande några tusen kronor, kan vara skillnaden mellan fattigdom och självförsörjning.

Vi får också besöka några av Keclofs klienter i en utkant av Nairobi. I ett primitivt plåtskjul står ett par gamla trampsymaskiner och en modernare maskin (med modern menas här elektrisk, den är säkert 30 år gammal) och tre-fyra kvinnor försörjer sig på den skrädderiverksamhet som bedrivs. Ett annat skjul några meter bort ägs av en man som lever av att sälja de kläder som kvinnorna syr. Också han har fått låna pengar av Keclof för att kunna starta sin affär. Detta är en verksamhet som Svenska kyrkan stöder, och som når och hjälper många människor som annars skulle sitta fast i fattigdom. Allt enligt principen att det är bättre att hjälpa människor att köpa en get än att ge dem matpaket.

Det finns så mycket kraft i Kenya, precis som i andra länder i tredje världen. Det finns så goda förutsättningar, så fantastiska människor och så mycket som kunde vara så bra. Det bistånd vi ger måste utgå från det, från människors egen kraft och från de förutsättningar som faktiskt finns, inte som den internationella biståndsindustrin (och jo, det är en industri, som omsätter miljarder) tycker borde finnas.

Vi har nämligen en moralisk skyldighet att hjälpa andra människor. Kristendomens kärleksbud, ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem”, som det står i Matteusevangeliets sjunde kapitel, innebär ett individuellt ansvar att hjälpa, att agera mot förtryck och orättvisor, på de sätt vi förmår. Den förpliktelsen kan vi inte köpa oss fria från genom en statlig biståndspolitik med ett enprocentsmål – eller vilket mål vi nu har. Att pumpa in pengar i förtryckarregimers statskassor så att de kan fortsätta att förtrycka är inte att leva efter kärleksbudet.

Vi måste ta ställning själva och göra rätt saker. Som exempelvis kan vara att hjälpa till att borra brunnar så att kvinnorna i Kwale kan försörja sig och skapa en bättre framtid för sina barn. Och samtidigt fortsätta att kämpa för demokrati, mänskliga rättigheter, frihandel och marknadsekonomi. Det finns ingen annan väg till ökat välstånd och utveckling.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner