Fel av May

Detta var Theresa Mays val att vinna, och blev hennes att förlora. Låt detta bli en varning för andra som tror att politikers lyskraft vinner fler väljare än deras politik, kommenterar Amanda Wollstad torsdagens val.

Hon ville ha ett tydligt mandat i förhandlingarna med EU, köpa sig tid för att hinna förklara svårsålda kompromisser innan nästa ordinarie val, och få tyst på missnöjda röster i det egna partiet. Hon ville, och hela partiet fick betala priset. Hennes övermod kostade Tories sin majoritet.

När detta skrivs är rösterna räknade men valresultatet ändå inte klart. May har för drottningen deklarerat sin intention att bilda regering och en sådan kommer hon, med unionisterna i Nordirländska Democratic Unionist Party, nog så småningom att skrapa ihop. Men det blir inga lätta förhandlingar.

Efter ett sådant nederlag är det svårt att se hur May skulle kunna sitta kvar någon längre tid, men det är lika svårt att se vem som skulle kunna utmana henne. Boris Johnson är säkert pigg på att ta sig an uppgiften, frågan är om någon annan är lika pigg på att han ska göra det. Det sista väst behöver är ytterligare en blondin med kass frisyr, dålig impulskontroll och tillgång till avfyrningskoderna.

Finns det någon lärdom att dra av Mays och Hillary Clintons i mångt och mycket likartade fiaskon är det att aldrig gå till val på sin motståndares upplevda uselhet. Initialt cirkulerade Tories kampanj helt kring dess partiledare, kandidaterna ställde inte upp för de konservativa utan för ”Theresa Mays parti”. Ett försök att slå mynt av en karisma och popularitet få politiker kan uppvisa, och Storbritanniens vingklippta premiärminister är knappast ett undantag.

När man från kampanjledningens sida försökte lansera May som tiotalets järnlady började man, likt som så många spindoktorer och mediastrateger, i fel ände. Thatchers lyskraft fick sin kraft ur hennes principer, inte tvärt om. Och med ett ekonomiskt program till vänster om Tony Blairs, ett synnerligen mediokert facit efter sex år som inrikesminister och en rekordsnabb kappvändning i EU-frågan är det där May borde ha börjat.

Man kan inte sälja på väljarna en politik som inte finns.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift