Print Friendly

Fasorna i Ravensbrück

Av Redaktionen | 31 december 1946


1946


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

FASORNA
I RAVENSBRUCK
Av AlARIA KRAKOPVSK1-LÖJJ7EGREN
Pärfattarinnan till nedanstående skildring är en tjugoettårig
polska J\Iaria Krakowska-Löwegren, nyligen genom sitt giftermål
vorden svenska.
Jämte sin moder var hon bland de polacker som 1939 genom
påvens förmedling överfördes till Italien. Sedermera kommo de
till Prankrike, där de arbetade dels i polska Röda korset, dels i
franska och polska frihetsrörelserna.
1943 fängslades de i Vichy av »Gestapo» samt fördes till Fresnes,
känt för sin hårda behandling av fångarna. J<‘jorton gånger underkastades hon förhör av »Gestapo». Den 3 juli 1944 överfördes
hon och hennes moder till koncentrationslägret Ravensbriick.
1\edanstående skildring, som är översatt från franska, har ursprungligen i form av ett föredrag framlagts av författarinnan för
Ul\RRA.
HEMLIGHETsFULLHETEN som omgav de tyska koncentrationslägren var så stor att namnen på flertalet av dem voro okända
ännu ett stycke in på 1944.
Ett undantag utgjorde det i Dachau.
Allt som rörde koncentrationslägren betraktades i Tyskland som
en statshemlighet. Av varje SS-man, som skulle tjänstgöra inom
ett dylikt läger, fordrades ett högtidligt löfte att inte yppa något
om vad som försiggick inom dess murar. Lägren voro uppförda i
glest bebodda och skogrika trakter, långt ifrån större trafikleder
och tätare bebyggelse. ss-manskapet hade sina villor och mässbyggnader uppförda intill lägren och voro själva fullständigt isolerade från yttervärlden.
Fångarna och deras vaktare levde således i en värld helt för
sig. – Lägren påminde om väldiga byar, som själva tillverkade
det mesta av vad som behövdes för de egna behoven.
De fångtransporter, som från hela Europa anlände till koncentrationslägren, voro omgivna med samma hemlighetsfullhet.
164
Fasorna i Ravensbruck
Förflyttningarna skedde etappvis. Vid varje etapp byttes vakterna. Dessa kände således ej till den slutliga destinationsorten
utan endast nästa etapps slutpunkt.
Först vid den sista etappen blevo vi avhämtade av Ravensbriicks
SS-manskap.
Dagen led mot sitt slut. Vi blevo tvungna marschera 8 km. genom en tät furuskog. Slutligen nådde vi fram till en rad ljusa
och eleganta villor. De påminde mig där de lågo mellan de höga
mörka träden om leksakshus. Det var vaktmanskapets bostäder.
Vägen tog slut vid en lång mörk vägg, över vilken reste sig talrika
skorstenar. (Sedermera fingo vi veta att det var krematorieugnarnas skorstenar.) En väldig gallergrind, vid vilken SS-män stodo
på post, öppnade sig långsamt för oss. Över dörren en skylt på
vilken stod: F. K. L. Ravensbriick (Frauen Koncentrationsläger –
Ravensbriick). I led på fem marscherade vi in genom grinden, under ss-manskapets rytande kommandoord och vakthundarnas
skäll.
Vi passerade tre portar och befunna oss därefter inom lägret. Då
förstod jag, om än dunkelt, orsaken till den hemlighetsfullhet som
omgivit oss under färden fram till Havensbriick. Kontrasten utanoch innanför lägret var skrämmande. Där ute- den mörka vackra
skogen, de prydliga SS-villorna och en hög slätstruken mur, så
hög att den kunde dölja allt vad som försiggick bakom den. Inne
i lägret långa rader av träbaracker, som påminde om de mest förfallna magasinslängor vid en järnvägsstation. Inga rutor funnos
för fönsterna, endast tidningar eller kartongbitar. Marken bestod
av en lervälling, där fötterna sjönko ner till anklarna.
Men det mest skrämmande var att se de mänskliga skuggor, så
föga påminnande om människor som skymtade mellan barackerna.
De voro varelser utan ålder, utan kön, deras rörelser voro automatiska och liksom omedvetna.
Huvudena voro renrakade, ansiktena hade alla samma likbleka
färg, utmärglade armar och ben stucko ut ur form- och färglösa
kläder. En del hade lindat in benen med tidningspapper. Meningen
var väl att söka skydda sig mot kylan.
En vakthund, lössläppt av SS, rusade mot dessa skuggor. De
försvunna i natten.
Nu började vi förstå den hemlighetsfullhet som omgav de tyska
koncentrationslägren. Så länge vi voro fängelsefångar buro vi
fortfarande vårt eget namn. Vi hade rätt att mottaga brev och
försändelser. Trots den tortyr som förhören utgjorde, trots de
165
Maria K rakowska-Löwegren
mycket hårda villkoren förblevo vi genom dessa försändelser i
kontakt med den yttre världen. Men från och med den stund vi
trädde in genom koncentrationslägrets portar upphörde vi att vara
människor. Vi voro hädanefter endast nummer, maskiner, som
skulle fullgöra en maximal arbetsprestation. Men inte ens som
maskiner voro vi oersättliga, eftersom hela Europa utgjorde en
väldig arbetsreserv åt Tyskland.
Vi blevo fråntagna alla personliga tillhörigheter, tvål, tandborstar och handdukar undantagna. Huvudet renrakades på de
flesta av oss. Iförda skjortor, byxor, en randig gråblå uniform
samt träskor fingo vi åhöra ett meddelande från lägerledningen
varigenom vi introducerades i vårt nya liv. SS-chefen förklarade,
att vi fingo leva endast under förutsättning, att vi fullgjorde en
daglig arbetsdag av minst tolv timmar.
De som voro oförmögna därtill på grund av sjukdom eller allt
för hög ålder, de som gjorde motstånd voro att betrakta som överflödiga. De hade ej någon rätt att leva.
Mitt liv som Schiitzhäftling nummer 47285 hade börjat.
Lägrets inre bestod av långa rader baracker. Var och en av
dessa innehöll två sovsalar, fyllda ända upp till taket med sängar,
ställda i regel tre ovanför varandra. Mellan dem funnos endast
mycket trånga passager. Meningen var från början att varje person skulle ha sin egen sovplats. Men från och med 1943 utrymde
tyskarna talrika koncentrationsläger utanför Tyskland på grund
av det hot som den allierade framryckningen utgjorde. Ett
mycket större antal fångar fick nu hopföras i de större lägren.
Sängarna ställdes därför tre i rad bredvid varandra och ända upp
till 7 a 8 personer fingo vila på tre sovplatser. Bredden på en dylik
säng var ungefär densamma som på en vanlig militärsäng. Att
sova var ett fullständigt lidande. Från och med 1943 beboddes
varje block (det var så barackerna kallades på koncentrationslägrets slangspråk), som var avsett för 360 personer, utav mer än
1,000 människor.
Mellan bägge sovsalarna fanns ett rum med tolv tvättställ och
tolv latriner (i regel fungerade inte vattnet). Anordningarna skulle
räcka för 1,000 kvinnor.
Arbetsdagen började kl. 3 på morgonen, vinter och sommar. Då
ljöd genom lägret en ångvissla som betydde att vi skulle stiga
upp. Halv fyra ljöd den för andra gången, varefter vi omedelbart
skulle lämna barackerna och i giv akt ställa upp oss, tio i led,
utanför dessa för den s. k. Zahl-Appell. Det var absolut förbjudet
166
Fasorna i Ravensbruck
att tala. På det viset fingo vi stå fram till kl. 7 på morgonen, det
vill säga tre och en halv timme, vinter och sommar, i vår tunna
uniform med nakna huvuden, ben och armar. Om en utav oss
svimmade voro vi strängt förbjudna att göra det minsta för att
resa eller hjälpa henne. J ag har sett kvinnor dö vid sidan av mig
uti smutsen utan att kunna göra en rörelse för att hjälpa dem.
Några SS-män kontrollerade att vi stodo orörliga och tysta samt
att blocken voro ordentligt utrymda. Kl. 7 anlände det kvinnliga
SS-manskapet. Upprop verkställdes. En ny ångvissla ljöd, som
kallade oss till »Arbeitsvormierung». Signalen betydde att vi fortast möjligt skulle ställa upp i arbetskolonner.
J ag har tidigare omtalat att varje fånge, enligt reglementet,
för att få leva måste arbeta. Det fanns hundratals olika slags
arbeten inom koncentrationslägret. Man kunde uppdela dem i tre
olika huvudgrupper: l) arbeten som sammanhängde med själva
lägrets hushållning: arbeten i lägrets kök och tvättinrättning, i
verkstäder för tillverkning av träskor, i bomullsväverier för framställning av uniformer, vid uppsortering av de tillhörigheter vi
hade med oss då vi anlände till lägret (dessa skickades till den
tyska Winterhilfe för utbombarderade tyskar); 2) jordbruksarbete
sådant som skötseln av de potatisåkrar som försedde lägret med
potatis; 3) arbeten för olika tyska krigsindustrier. De livsfarligaste
arbetena inom den tyska krigsindustrien utfördes av politiska
fångar från de olika koncentrationslägerna, bland dem tillverkningen av V I och V II i tunnelfabriken i Thora (Buchenwald).
Från och med 1942 hade de större koncentrationslägren, sådana
som Ravensbriick, Buchenwald, Dachau, Auschwitz och Mathansen
hundratals arbetskommandos förlagda till de mest olika delar av
Tyskland, ibland på ett avstånd av hundratals km. från moderlägret, men sorterande under det.
Dessa arbetskommandos, som voro organiserade på samma sätt
som huvudlägret, voro belägna i närheten av de större rustningsoch ammunitionsfabrikerna. Att bli sänd till ett arbetskommando
betydde i regel döden efter några veckor. Flertalet fångar fingo
lungorna uppbrända av giftiga gaser och omkommo genom en
tuberkulös process. –
Avmarschen till lägrets olika arbetsplatser försiggick dagligen
som en slags militärparad. Tyskarnas förkärlek för dylika tillställningar tillfredsställdes av att se oss, kolonn efter kolonn, i
regelrätt givakt, tåga förbi såsom stela automater, alla huvuden
riktade åt höger mot den estrad, på vilken lägerkommendanten
167
Maria Krakowska-Löwegren
stod. Varje kolonn startade under ett entonigt upprepande av
kommandoorden: »Links, links, links, zwei, drei, vier …», varefter
de kvinnliga tyska fångarna, som marscherade i spetsen, uppstämde en militärsång som vi alla voro tvungna deltaga i. ssmanskap, beväpnat med gummibatonger, kontrollerade noga takten hos varje förbimarscherande fånge. stora polishundar voro
dresserade att hugga till varje vad som ej regelrätt lyftes i takt.
Som morgonmål hade vi vid uppstigandet kl. 3 f. m. erhållit en
skål med en svart och illasmakande dryck som kallades för kaffe
och som i verkligheten var tillverkad av ekollon. Det var allt vi
erhöllo före startandet av en arbetsdag på tolv timmar.
Kl. 12 anlände från lägret grytor med soppa. Var och en erhöll
en kvarts liter. Det fanns två sorters soppa. Den ena var kokt på
ett slags kemiskt behandlade foderbetor vilka sågo ut som tång.
Den andra bestod av potatisskal, som kommo från SS-manskapets
kök eller från en mönstergård för uppfödning av grisar, belägen
i närheten a v lägret. Vi hade en halvtimma på oss för att få så
väl utdelad som uppäten denna spis. Arbetet fortsattes sedan utan
avbrott till kl. 7 e. m. då vi fingo marschera tillbaka till lägret.
Vi tågade fram som en procession av levande lik, tvungna att
sjunga samma avskydda marschsånger. Vid ankomsten väntade
oss en skål med samma svarta dryck som på morgonen jämte en
bit bröd på 200 gram, vilken varje söndag förljuvades med ett
stycke margarin. Tvättning var nästan omöjlig då hundra kvinnor skulle begagna sig av ett enda tvättställ. Med en hjältemodig
ansträngning gingo några av oss upp mitt i natten för att tvätta
sig. Då vi gledo ned i våra sovbritsar påminde vi om figurerna
i ett kortspel, den enes fötter lågo vid den andres huvud. Sammanstuvade på detta vis väntade vi på att stunden skulle komma
då vi fingo somna. Kl. 9 e. m. ljöd ångvisslan på nytt, ljuset
släcktes och ss-patrullerna började gå fram och tillbaka mellan
barackerna.
Alla sovo dock icke. Arbetet pågick dag och natt vid fabrikerna. Kl. 6 e. m. startade därför ett andra skift kvinnliga fångar
för att nattetid ersätta dem som arbetat på dagen. På grund av
mörkläggningen arbetade dessa fram till kl. halv fyra f. m. i lokaler med hermetiskt stängda fönster. De deltogo i morgonuppställningen och återvände till blocken kl. 7 f. m.
Koncentrationslägerna kunna liknas vid väldiga, ytterst noga
reglerade maskiner, där ingen detalj är lämnad åt slumpen, av- 168
Fasorna i Ravensbriick
sedda för att bringa upp dödligheten för varje månad till den procent som på förhand var bestämd enligt Gestapos hemliga statistik
i Berlin. Den plats på vilken ett läger anlades var noga utvald.
Samtliga koncentrationsläger voro uppförda på sank mark, särskilt gynnsam för uppkomsten av malaria och andra sjukdomar.
Vinter och sommar voro vi klädda i samma tunna bomullsuniform.
Vintertid stulo vi tidningar för att skydda våra ben mot kölden.
Efter några dagars vistelse i lägret voro vi fullständigt nedlusade,
huden var fylld av mindre varsår och frostskador.
Vi ledo fruktansvärt av bristen på sömn och gingo omkring i
en slags dvala, okänsliga för de batongslag som ständigt regnade
över våra ryggar. De flesta dogo under morgonuppställningen,
då de ej tålde stå i givakt timmar i sträck i gyttja, snö och regn.
Hungern var outhärdlig. Den mat vi fingo innehöll mycket salpeter och brompreparat vilket medförde, att menstruationen hos
kvinnorna snart upphörde och att vi fingo en speciell magsjukdom
som lägrets SS-läkare cyniskt kallade för »Durch-Fall». Det var
en fruktansvärd dysenteri som i regel ingenting kunde hejda och
som dödade på några dagar. Genom ohyran spredos alla möjliga
smittosamma sjukdomar.
De sjuka som hade haft olyckan anmäla sig vid sjukhuset blevo
hänvisade till vissa block. De fingo där inget annat än kaffe och
skickades efter hand till gaskamrarna. Under dylika förhållanden var det nästan omöjligt att i ett koncentrationsläger leva
längre än gemenligen tre månader. Beräkningar hade gjorts upp
i förväg. Antalet nyanlända fångar var reglerat efter en dylik
på förhand uppgjord dödlighetskalkyL
Själv utgör jag ett undantag. Att jag lyckades leva tio må-
nader inom koncentrationslägrets murar beror på att jag hade
tilldelats ett sådant arbete att jag hade tillfälle stjäla mat och
kläder i förråden.•Jag var sysselsatt uti ss-manskapets kök och
kunde, om ock med ständig risk för att bli omedelbart skjuten,
stjäla mat för egen och för några av mina kamraters räkning.
Andra, som arbetade inom avdelningen för sortering av fångarnas
civila tillhörigheter, stulo underkläder och andra linneplagg, som
de skänkte eller bytte ut mot mat.
All stöld straffades med döden. Men det var endast genom att
stjäla som man kunde uppskjuta sin egen död. Dylika möjligheter
funnos dock endast för en obetydlig del av fångarna. Det var uteslutet att några hundra utav oss skulle kunna skaffa mat åt 30,000
människor. Men även de som lyckades leva trots den väldiga död- 13- 4625r. Sven8k Tidskrift 1946 169
Maria K rakowska-Löwegren
ligheten genom sjukdomar, smuts och hunger kunde var dag vänta
sig att få dö.
Lägrets reglemente förbjöd oss praktiskt taget allting. Ett ord
yttrat under uppställningen, ett oskickligt svar, ett arbete som ej
uppnådde en maximal arbetsprestation, allt var tillfällen för tilldelandet av straff.
Ett lindrigare straff var utdelandet av »tjugofem». Det utgjorde
en regelrätt tillställning och skedde i närvaro av lägerkommendanten och läkaren. Delinkventen kläddes fullständigt av.
Byxorna blöttes och togos på igen. Slag äro nämligen mycket
smärtsammare då de tilldelas genom våta kläder. Fången bands
med händer och fötter vid ett bord som påminde om ett kirurgiskt
operationsbord och tilldelades på länderna 25 slag med en knutpiska med blykula.
I regel brukade offret svimma, varför tillställningen uppsköts
till nästa dag, då återstående antal slag tilldelades henne.
Det hemskaste straffet var dock att bli skickad till den s. k.
»Strafblock». Vaktmanskapet utgjordes där av kvinnor, som voro
utvalda på grund av sin grymhet. Fångarna skulle gräva sin
egen grav tolv timmar pr dag i ett vatten som vinter som sommar
nådde dem upp till midjan. I regel dogo de efter cirka tjugufyra
timmar.
Förutom de straff, som ålades oss på grund av rapporter
(Meldungen), insända till kommendanturen, hade SS-manskapet
rätt att slå och döda efter gottfinnande. Vi voro utlämnade på
nåd och onåd åt alkoholister, morfinister och sadister, för vilka
det var en njutning att orsaka andra människor lidanden. ss-kvinnorna voro i regel vackra unga flickor i 20-25-årsåldern, men de
kunde konsten att döda på tio minuter. Med metallhylsan i sina
läderbälten slogo de offret på de ömtåligaste punkterna, såsom
ögonen och munnen, välte henne med en spark, stampade på bröstet
och krossade slutligen med hjälp av sina tunga militärstövlar huvudskålen. Ett annat sätt var att släppa lös hundarna mot dessa
levande mål.
Med vissa mellanrum anlände en hemlig order från Gestapos
högsta ledning om att låta avliva vissa fångar. Då beslutet var
hemligt blev det endast bekant för ett litet fåtal av oss. Dödsdomarna verkställdes aldrig omedelbart, ty först skulle fången en
tid framåt underkastas ett utslitande arbete. Inte ens de dödsdömda fingo enbart dö: först skulle de fullgöra en viss arbetsprestation.
170
Fasorna i Ravensbriick
I begynnelsen avrättades kvinnorna med ett skott i nacken.
Från och med 1943 hängde man dem, antagligen för att spara på
ammunitionen. Mot slutet av kriget betraktade SS, ursinniga över
Tysklands nederlag, denna död som allt för lindrig. De kvinnliga
fångarna avlivades genom att hakans käkben stacks in i två järnkrokar av det slag på vilka slaktare hänger upp sina köttstycken.
Ibland dogo offren först efter att ha hängt en hel dag.
*
Varje nazistiskt koncentrationsläger hade specialiserat sig
vissa medicinska och kirurgiska experiment. Dessa kunna indelas
i två huvudgrupper:
l) Inympning av vissa sjukdomar, som därefter behandlades
med nya och ännu ej prövade läkemedel, 2) amputering av vissa
organ som överfördes på sårade tyska soldater.
Varje större koncentrationsläger var en experimentplats för
tyska läkare och kirurger. Auschwitz var specialiserat på könsoch magoperationer, Dachau hjärnoperationer, Buchenwald infektions- och lungsjukdomar, Mathansen hudsjukdomar, Ravensbriick
slutligen ortopediska åkommor.
Det funnos 300 unga flickor i Ravensbriick i åldrarna 18-22 år,
som hade utvalts bland de vackraste och yngsta. Man meddelade
dem att de hade dömts till döden, men att straffet kunde förvandlas
till livstids straffarbete under förutsättning att de underkastade
sig en operation vars natur de ej på förhand skulle erhålla vetskap
om. De samtyckte.
Hos vissa infekterades benet genom att ett bandage med var
inlades. När kallbrand uppstått och denna nått ett långt framskridet stadium behandlades såret med nya metoder vars effektivitet man ville pröva.
Hos andra opererades bort muskler, ben eller benmärg, som
överfördes på tyska soldater. Så fort de voro någorlunda återställda började man experimentera med det andra benet. Efter
några veckor levde endast 60 av 300. De överlevande begärde då
att få träffa lägerkommendanten och fordrade av honom att
omedelbart bliva arkebuserade. Det behövs stora lidanden för att
en 20 års flicka som en nåd skall begära att få dö. Tillsynes verkade kommendanten fylld av medlidande och han lovade dem sitt
stöd för att få slut på experimenten. Då de hade gått gav han
order om att låta stänga in dem i lägerfängelset, den s. k. bunkern,
där de som straff för detta olidliga disciplinbrott ytterligare en
171
Maria Krakowska-Löwegren
gång skulle opereras. Fyra SS-män höllo vardera ett ben eller en
arm och de opererades, utan att någon slags narkos användes, på
fängelsegolvet som bestod av stampad jord. Detta vederstyggliga
ingrepp blev det sista. 32 överlevde som invalider och gingo hädanefter i lägret under namnet »Kaninchen». Endast två leva numera,
genom ett under räddade över till Sverige i april 1945. Påpekas
bör särskilt att dessa operationer inte utfördes utav läkare tillhörande SS-kåren (medlemmar av SS betraktades ofta som varande behäftade med patologiska defekter och ha intet gemensamt
med den hederlige genomsnittstysken, som representerar »det
gamla goda Tysklands genomsunda syn på tingen»), men väl av
Tysklands mest berömda kirurger. Det voro sådana goda präktiga
tyskar som alltid levt ett anständigt borgerligt liv, som voro varmt
fästa vid sina hustrur och barn, som förrättade dessa skändligheter.
*
I slutet av februari 1945 utfärdades ett hemligt cirkulär, undertecknat Himmler, ställt till samtliga koncentrationslägerkommendanter i Tyskland. Order gavs om att samtliga fångar skulle i
snabb takt avrättas. »Med hänsyn till de allierades snabba framryckning», stod det i cirkuläret, »ger jag order om lägerfångarnas
snabba likvidering. Ingen politisk fånge får levande falla uti fiendens händer.»
Från och med den dagen arbetade krematorieugnarna dag
och natt.
Under loppet av tre veckor hann man i Ravensbrlicks två krematorieugnar bränna 4,500 kvinnor. Vid den tidpunkten fanns det
i lägret sammanlagt 18,000 kvinnliga fångar.
Man höll på att uppföra två nya ugnar för att avrättningarna
skulle kunna pågå i hastigare tempo då i slutet av mars ett underverk skedde. Sverige hade lyckats utverka befrielsen av kvinnliga
fångar i Ravensbrlick, tillhörande nationer anslutna till Röda
Korset.
Avrättningarna upphörde omedelbart.
Avrättningarna hade skett efter en viss på förhand uppgjord
plan. Först avrättades sjuka, åldringar och bestraffade. Fångarna
ställdes upp för att möjliggöra en gallring. En dag fingo alla grå-
håriga kvinnor ställa upp, en annan dag fingo vi alla taga av oss
skorna. Alla som hade åderbråck, svullna vrister eller bölder på
benen skickades till krematorieugnarna. Därefter upplöstes efter- 172
Fasorna i Ravensbrilck
hand de minst nödvändiga av arbetslagen, såsom de som voro sysselsatta med trädgårdsarbete eller lagning av persedlar m. m. Då
jag tillhörde kökspersonalen hörde jag till dem som skulle avrättas
sist. Vi kunde nämligen ej undvaras, då såväl alla fångarna som
ss-manskapet ända fram till slutet skulle erhålla mat från vårt
kök. J ag räknade med att jag hade högst sex veckor kvar att leva.
De utvalda kvinnorna fördes till gaskamrarna, en lång hermetiskt sluten byggnad med trånga fönsterluckor, genom vilka
ss-manskapet kunde följa med det intressanta skådespel som försiggick i dess inre. Gasen framkallade mycket våldsamma inre
blödningar. Efter en stund stängdes gaskranarna och de avsvimmade men ej avlidna kvinnorna fördes bort till krematorieugnarna.
Där kunde SS genom andra i väggen anordnade gluggar följa med
hur de olyckliga varelserna vaknade tilllivs i den olidliga hettan.
Då gasen var en sällsynt och dyrbar vara upphörde man till slut
att använda sig av den. Aterstoden av kvinnorna brändes därför
innan de hade dött. Man nöjde sig med att bedöva dem genom
ett slag i nacken med en gummibatong. Genom särskilda ledningar
rann offrens fetthalt ut från krematorieugnarna och användes för
tillverkningen av tvål. Askan användes som gödsel på den kringliggande traktens åkrar. stanken av bränt människakött var så
olidlig att de kvinnliga SS aldrig trädde in i lägret utan att ha
för näsan en näsduk på vilken de hällt Eau de cologne. Aska virvlade ständigt omkring i luften och vi blevo alldeles övertäckta av
den under uppställningen.
Jag har här endast talat om de fysiska lidanden vi genomgingo,
ty det finns intet av världens språk där ord äro tillräckligt starka,
jämförelser tillräckligt kraftiga för att på ett fullt realistiskt sätt
kunna återge våra själsliga lidanden. De höra, som Huxley skrivit,
tystnaden till. Världen har den 11 november iakttagit en minuts
tystnad inför den »okände soldatens» grav. Avstjälpningsplatserna
för krematorieugnarna i Dachau, Buchenwald, Ravensbriick och
Auschwitz äro »okända Partisaners» gravar. Å ven de förtjäna
den civiliserade världens vördnad, minnets helg.
De män som grundlade de tyska koncentrationsli),gren hade ej
endast skapat ett noggrant uppbyggt utrotningssystem. Lägerna
ingingo i en plan för metodisk förnedring och psykiska lidanden.
Uti de läger dit de politiska fångarna skickades utgjorde dessa
högst 50 Ofo av samtliga. De buro på uniformens vänstra ärm en
triangel rött tyg, sydd under deras lägernummer. Aterstoden utav
173
Maria Krakowska-Löwegren
lägrets klientel bestod av prostituerade (med en svart triangel),
kriminella och kvinnliga tjuvar (grön triangel), judinnor (röd
eller gul stjärna) samt ett litet antal »Bibelvorscher» -motsvarigheten till Bibeltrogna vänner här i Sverige (gredelin triangel).
Metoden att blanda samman olika slags kategorier av fångar var
en diaboliskt uttänkt åtgärd. Då 90 °/o av de prostituerade och
kriminella voro tyskor, betydde beblandelse med dem ej endast
en förnedring för oss. Genom det dagliga samboendet utsattes vi
för ständigt spioneri. ·Dessutom användes dessa sämre element av
lägerledningen till ett slags förmän. Så småningom räckte SS-manskapet ej till, utan varje SS-man hade tre dylika fångar underställda sig, som ledde de övriga kamraternas arbete.
Man kan lätt förstå den njutning det var för detta slödder att
efter gottfinnande kommendera, plåga och slå (ty detta ingick i
deras befogenheter) »die Patrioten», som de hatfullt kallade oss,
att ha en rätt så gott som på liv och död över oss som de visste
stå moraliskt högt över dem.
Lägerledningen förstod även att framkalla häftiga motsättningar mellan de olika nationaliteterna, genom att skickligt bevilja ömsom fransyskorna, ömsom polskorna mindre lättnader.
Men den lömskaste metoden var att införa en viss arbetsgradering
mellan olika sorters fångar. De som kunde tyska, de dugligaste
och intelligentaste, erhöllo ett mindre tröttsamt arbete. De blevo
förmän, stenografer, block- eller rumsföreståndarinnor (Blockälteste, Stuben-älteste). Förutom den mycket långtgående befälsrätt som de utövade över sina kamrater var deras arbete mindre
hårt. De erhöllo också rikligare matportioner. Redan under fredliga och normala förhållanden framkalla sociala klasskillnader
mycken avund. Detta är dock intet mot det avgrundsdjupa hat
som uppstår bland 10,000-tals dödsdömda, då de se några, särskilt
privilegierade bland sina kamrater föra ett något lättare liv. Den
lilla grupp som inom lägret fortsatte motståndet och till vilken jag
hörde, måste tvinga sig att bortse från dylika känslor, även om
dessa voro aldrig så befogade som ett uttryck för den starkaste
av alla mänskliga drifter, självbevarelsedriften. Vi bortsågo från
dem, ty vi hade ännu i livet en betydande uppgift att fylla. Endast de kvinnliga politiska fångar, som lyckades uppnå en dylik
privilegierad ställning, kunde nämligen i någon mån hjälpa sina
olyckliga kamrater. Vi ägde en viss kännedom om och vana att
handskas med SS. Det gällde till varje pris att förhindra, att alla
förmansplatser bekläddes av de tyska prostituerade och andra
174
Fasorna i Ravensbriick
brottsliga element. Dessa voro lika hårda mot oss som SS-manskapet. Vi förstodo detta snart och beflitade oss systematiskt om
att nå fram till dessa bättre befattningar.
I hemlighet organiserade och sammanslöto vi oss. Vi lyckades
också smuggla in i lägret mat och kläder, som stulits i förråden.
Nyheter som uppsnappats i marketenteriet vidarebefordrades,
sjuka kamrater doldes under sängarna medan uppropet pågick.
Naturligtvis kunde vi endast hjälpa ett litet antal. Vi voro alltför
fåtaliga och den övervägande delen av våra kamrater dog utan att
vi kunde bispringa dem.
Så klokt som möjligt gällde det att hjälpa de yngsta, dc som
hade det största inneboende värdet, de som gjort den tappraste
insatsen uti motståndsrörelsen. Hur tungt och hårt det än var för
oss, gällde det att verkställa ett urval, samma urval som befälhavaren på ett sjunkande fartyg måste göra, då han inte förfogar
över tillräckligt många livräddningsbåtar.
Enligt den statistik, som utarbetats i Frankrike, har endast 7 0/o
av de politiska fångarna återvänt till sitt hemland. Procentsiffran skiftar för olika koncentrationsläger. I Ravensbriick är
siffran den högsta, detta på grund av att man lyckades skicka flera
tusen av oss över till Sverige. Härmed räddades en del av de
kvinnliga fångarna (tyvärr omöjliggjorde den allierade framryckningen att samtliga blevo utrymda genom den svenska bussexpeditionen). Men i varje fall avstannade avrättningarna fullständigt. Vid andra koncentrationsläger fortsatte de dock. Som
en egendomlighet kan omnämnas, att för ss-manskapet låg varje
tanke på ett tyskt nederlag så fjärran, att de helt enkelt nekade
tro, att slutet var nära, detta även sedan de allierade ryckte blixtsnabbt fram. Denna blandning av högmod och dumhet räddade
det lilla fåtalet överlevande. I nästan alla koncentrationslägren
hann man ej igångsätta de slutliga utrotningsåtgärderna.
Vid befrielsen av koncentrationslägret i Thora funno de allierade
trupperna förgiftade brödransoner, som skulle delats ut dagen
därpå. I Dachau stötte de amerikanska trupperna vid lägrets infart ihop med en avdelning SS som hade erhållit order om att med
kulsprutor meja ned alla fångarna.
Likväl återstod för oss att ännu en sista gång behandlas som
mänsklig boskap. K vinnliga fångar från olika läger, bland annat
från Ravensbriick, blevo under den sista tyska reträtten begagnade
som ett slags skyddsvärn åt de tyska trupperna. Härmed åter- 175
Maria Krakowska-Löwegren
gingo tyskarna till de sedvänjor som voro i bruk hos primitiva
folk under mänsklighetens första åldrar.
Den 28 april erhöllo vi en frist på två timmar för att ställa upp
oss i kolonner. Varje halvtimme lämnade en kolonn på 2,000 kvinnor lägret.
Vi nådde fram till stora landsvägen, där vi fingo marschera
bakom en kolonn stridsvagnar. Det var ett skakande skådespel
att på avstånd se den tyska arrnEm draga sig tillbaka, följd under
kilometerlånga sträckor av kvinnliga fångar, fem i led, bevakade av SS-män. Bakom oss låg ingen mans land, där utrymda
byar, broar, ammunitionsförråd och fabriker sprängdes i luften.
Under fem dagar fingo vi på detta vis marschera en sträcka av
250 km. Den enda mat vi lyckades komma över var de råa potatis
som vi, med risk att bliva nedskjutna av våra vakter, stulo ute
på fälten. Vi förflyttade oss till fots, huvudsakligen nattetid,
bakom de motoriserade trupperna. Hur stark var ej vår livsvilja
för att orka fortsätta! Tröto våra krafter, blevo vi omedelbart
nedskjutna. Många lyckades dock fly nattetid. De som höllo ut
gjorde det endast av det skälet, att vår väg gick rakt västerut.
Vi bombarderades och beskötos utan uppehåll av det allierade
flyget, som på den höjd där det befann sig ej kunde skilja oss från
massan av de tyska trupperna. Slutligen blevo vi den 3 maj befriade av de ryska trupperna.
Några timmar före befrielsen inträffade en händelse, som kom
oss att gråta av glädje, trots den dödliga trötthet, som hade bemäktigat sig oss.
Vi hade rastat på en väg under öppen himmel då vi blevo utsatta för ett luftanfall. En amerikansk eskader, som återvände
efter bombning av en intilliggande by, passerade över oss. J aktplanen störtade mot oss och besköt med kulsprutor den tyska avdelning vi följde efter. Det hela varade endast bråkdelen av ett
ögonblick. Ett efter ett störtade planen nedåt, besköto tyskarna
kraftigt med kulsprutorna och försvunno. Vi lågo nedhukade på
marken, blundade och väntade oss en omedelbar död. Plötsligt
upphörde kulorna att vissla omkring oss. Vi tittade upp och sågo
planen gunga på ett särskilt sätt, från den ena vingen till den
andra, tecken flygare emellan att vänner igenkänts på marken. I
det ögonblicket förstod jag vad det vill säga att gråta av glädje.
Detta var det första tecknet från dem vi hade väntat på i åratal. När vi slutligen blevo befriade av ryssarna hade vår kolonn
smält samman från 2,000 kvinnor till 260.
176

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner