Print Friendly

Faran av isolering

Av Redaktionen | 31 december 1971


1971


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Faran av isolering
Ur led är tiden. Lika förvirrande som
utvecklingen inom den svenska arbetsmarknaden ·tett sig denna vinter, lika irrationell har de senaste månadernas debatt kring en svensk anslutning till EEC
varit. Det är rentav tveksamt om man kan
tala om en verklig debatt; de extremistiska
motståndsgrupperna till ett svenskt medlemskap i EEC har drivit en intensiv agitation för sin sak, medan anhängarna till
ett sådant svenskt engagemang i huvudsak hållit sig på defensiven. Förklaringen
härtill kan förmodas vara, att motståndarna till EEC så starkt bygger sin inställning på värderingar av primitivt slag –
nyvaknande känslor av provinsiell nationalism spelar en påtaglig roll för intensiteten i deras propaganda. Ideologiskt fö-
reträder de inte sällan det märkliga fenomenet av en isolationistisk nationell socialism. De till EEC positivt inställda torde ha en klarare uppfattning om anslutningsfrågans på en gång ytterst betydelsefulla och komplicerade karaktär. De har
antagligen ofta föredragit att tiga därför
att det tett sig ogörligt att få gehör för
sakskäl och nyanserad argumentation gentemot högljudda lamentationer och enfaldiga förenklingar.
Men med den hittills i stort sett lovande utvecklingen av förhandlingarna mellan England och EEC närmar sig obevekligt den tidpunkt, då vi i Sverige måste
tränga in i sakfrågorna och framför allt
göra en kylig bedömning av vad en politik av svensk isolering från ett europeiskt
ekonomiskt enhetsverk skulle medföra för
följder för oss.
Dessa följder är många, och här kan
bara några särskilt framträdande faror av
en isolering beröras. Sverige har på 100
år omvandlats från ett jordbrukarsamhälle av u-landskaraktär till ett av världens
mest högindustrialiserade länder, som för
sin ekonomiska ställning utåt och inåt är
helt beroende av exportindustrins förmå-
ga att effektivt hävda sig på de stora
världsmarknaderna. Hittills har vi – trots
EEC:s tullbarriär – kunnat någorlunda
reda oss genom EFTA-samarbetet och utvecklingen av den internordiska handeln.
Om England, Danmark, Norge och Irland går in i EEC, kommer vi att från en
isolerad position få förhandla med regeringar och myndigheter, som råder över en
marknad på 280 miljoner kunder. Dessa
regeringar och myndigheter strävar på
längre sikt att skapa icke blott ett ekonomiskt utan också ett politiskt enhetsverk,
byggt på en känsla av gemensam solidaritet och gemensamt ansvar för de europeiska kulturvärdena. De vet att det kommer
att gå långsamt, och ännu är ingen av
dessa regeringar beredd att acceptera suveränitetsinskränkningar av större betydelse. Vilken anledning skulle dessa länder ha att ge oss en preferensbehandling,
om vi förklarar att vi inte kan tänka oss
att ens på mycket lång sikt engagera oss
för en sådan ideell målsättning. Redan genom den svenska regeringens sätt att utforma vår förhandlingspolitik har man
väckt misstanken hos våra förhandlingspartner i Bryssel att Sverige bara vill ha
så stora fördelar som möjligt – bl a genom en tullunion liksom genom fritt tillträde till de delar av EEC :s apparat, som
är nyttiga för oss – utan att vi själva skulle ge något nämnvärt tillbaka.
Men så enkelt är det inte i politiken –
den bygger på gåvor och gengåvor. Vill
vi få möjligheten att expandera och omstrukturera vårt näringsliv för en marknad på 280 miljoner, lär vi vara tvungna
att göra motprestationer. I detta dilemma
har EEC-motståndarna trott sig finna en
lösning genom en associering innebärande
att vi skulle starkt begränsa de fria kapitalrörelser, den gemensamma arbetsmarknad, den harmonisering av social- och
skattepolitiken liksom de valutamässiga
bindningar, som följer med ett medlemskap. Vi skulle med andra ord profitera
på EEC:s allmänna expansionsförmåga,
men förbehålla oss att utan likvärdiga
motprestationer plocka russinen ur kakan.
Är det inte väl mycket begärt?
En dylik isolationistisk politik i tecknet
av en nationell egoism är vidare knappast
praktiskt möjlig. De som hävdar tanken
har förbisett, att vi genom en association
likafullt drages in i en mångfald ekonomiska och juridiska samarbetsformer och att
vi blir bundna av besluten av de myndigheter, som styr dessa samarbetsformer,
utan att våra synpunkter kan framföras,
eftersom vi inte skulle vara medlemmar.
Snart sagt varje vecka träffas i den viktiga kommissionen majoritetsbeslut i detaljfrågor; är vi inte medlemmar får vi
varken plädera eller rösta, men blir likafullt ofta bundna eller influerade av besluten. Hur komplicerade frågorna kring
EEC-samarbetet är och hur mycket enkla- 111
re allting blir för oss om vi vinner medlemskap, visar ett upplysande uttalande
av direktör Johan Åkerman i Grängeskoncernen i Veckans Affärer 4/1971:
»Kommer vi inte med i Gemenskapen
ökar trycket över huvud taget på svensk
industri att expandera på utländsk mark
– det är en poäng som ofta förbises här
hemma. Förblir vi utanför, riskerar Sverige dessutom att bli en »dumping
ground» för den kontinentala stålindustrin.»
Detta är realiteter, som på det närmaste berör folket på den svenska stålindustrins verkstadsgolv. Sårlana realiteter gäller deras löner, ja, rentav deras
sysselsättning. Just ~e stora medlemsmassorna i LO har anledning tänka efter,
vart en svensk ekonomisk isolering skulle leda för deras del. Här har den svenska landsorganisationen – till skillnad från
den norska – hittills grovt försyndat sig
mot sina egna medlemmar genom att inte
tala om i klartext vad EEC-frågan ytterst
gäller, nämligen bevarandet och vidareutvecklandet av det svenska välståndsoch välfärdssamhället.
Företagarna kan värja sig mot en trångsynt nationalistisk isoleringspolitik genom
att expandera utomlands, d v s genom att
flytta över sitt ekonomiska och tekniska
know-how till EEC-länderna. Vetenskapsmän och kvalificerade experter kan emigrera. Den högutbildade ungdomen kan
också komma på den tanken att ett isolerat Sverige erbjuder ett alltför provinsiellt arbetsklimat Vi lever i en internationaliseringens och de expanderande po- 112
litiska enheternas tid, och för ungdomen
blir det allt naturligare att blicka ut mot
vidare horisonter – av praktiska skäl blir
det framtidens enade Europa, som kommer att attrahera dem, inte u-länderna.
I en sådan tidsålder är en isoleringspolitik värre än en dumhet – den är ett
Pärmar jö’r årgång 1970
brott mot de intet ont anande människor
i arbetslivet, som ännu ej förstår att deras
egen och deras barns välfärd står på spel.
De måste nu äntligen få veta att Sveriges
möjligheter att hävda sig ekonomiskt, socialt och kulturellt är långt bättre inom
än utanför EEC.
kan rekvireras från Svensk Tidskrifts expedition, tel 08- 21 00 49, eller genom insättning av kronor 9:- (inkl. momsoch porto) på postgiro 7 27 44-6.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism