Fåordighetens lov

Fåordighet har sedan länge skattats högre än talträngdhet. Även om vissa underhållares och skribenters flödande svada kan vara temporärt njutbar, lämnar den ofta åhörare och läsare i ett tillstånd av matthet. ”Tala är silver, tiga är guld”, heter det, och ingen svävar väl i ovisshet om vilken metall som är mest värdefull, konstaterar Sten Niklasson.

Det som gäller tal är minst lika tillämpligt på skrift, men det är sannerligen inte lätt att skilja mellan ordspråk, bevingade ord, aforismer och lakonismer, och inte heller nödvändigt i vardagliga sammanhang. Alla dessa begrepp är uttryck för korta och kärnfulla budskap. Alla sammanfattar med några få ord vad ordrika förklaringar och stilistiska broderier inte kan förbättra. Att göra systematik av sådana koncentrat av framställningskonst är möjligen att göra dem en otjänst, men det har inte hindrat nitiska etymologer. Här följer några exempel. När en översättning av ett citat inte troget speglar ton, färg och innebörd, används originalspråket.

Ordspråk och ordstäv anses inte vara samma sak. Ordspråken är folkliga talesätt från olika håll i världen, vilka blivit allmän egendom. De utmärks av klokhet, träffsäkerhet och mustighet. Många av dem är kortfattade praktiska råd eller moraliska levnadsregler. De med ursprung i Frankrike är ofta kvicka, de spanska ilsket sprakande, de italienska högtravande, de tyska grovkorniga, de engelska elegant slagkraftiga, och de slaviska salta och melankoliska.

De svenska ordspråken präglas ofta av drastiska vändningar, som:

”Döden har arvingarna med sig i bakvagnen”

”Himlen har dragspel för alla”

”Ärlighet varar längst, ty den slites minst”

”Den fege har sitt ansikte i ändan”

Dessa ordspråk är gamla, och upphovsmännen är oftast okända. Många uttryck har ursprung i det gamla bondesamhället, som:

”lägga mark för fäfot”

”sätta sitt ljus under skäppan”

”hoppa över skaklarna”

”skilja agnarna från vetet”

Ordstäven brukar till skillnad från ordspråken ha ett bihang eller en svans i form av orden ”sa han”, ”som prosten sa” etc, som förstärker poängen. Humorn är burlesk med satirisk udd. Här är det överheten, som kungar, fogdar, godsägare och präster, som får smaka den folkliga harmen över maktmissbruk och förtryck.

”Det duggar jämt, sa länsmannen om mutorna”

”Du är som min tupp, du yvs över stjärten, sa torparn till husaren i uniform”

”Alltid träffar jag dig, sa fan till biskopen”

”Här ska bli andra bullar, sa bagarn, satte sig i tråget”

Till de bevingade orden brukar hänföras kända uttryck från en bestämd person eller skrift.

Många sådana ord av tänkare som Cicero, Seneca, Aristoteles och, inte minst, en skara bibelförfattare är kända sedan antiken. Hur många av vår egen tids välkända fraser som kommer att överleva lika länge är naturligtvis omöjligt att säga. Men goda kandidater finns, till exempel i Churchills tal under andra världskriget, såsom

”Krig vinner man inte med evakueringar” (efter Dunkirk)

”Aldrig har så många haft så få att tacka för så mycket” (efter slaget om Storbritannien)

”Success is the ability to go from one failure to another with no loss of enthusiasm”

”If you are going through hell, keep going”

Martin Luther Kings: ”I have a dream” eller Harry Trumans ”The buck stops here” lär inte heller åldras snabbt.

Beständigheten är förmodligen mindre när det gäller modernare svenska uttryck av typen:

”Det sa bara klick”

”Mera drag under galoscherna”

”Göra en pudel”

”Joxa med trasan”

Innan den kvinnliga frigörelsen från patriarkatets bojor på allvar inleddes på 1900-talet, tillskrevs flertalet pregnanta sentenser män, dock med några remarkabla undantag, som vår egen drottning Kristina, vars klara förnuft speglas i åtskilliga koncisa yttranden, till exempel ”Att besegra sig själv är att besegra sin värsta fiende”. Också Ludvig XVs officiella mätress Mme Pompadour var en mästarinna i formulerandet av tänkespråk som fastnat. Hennes förutseende ”Après nous le déluge” (”Efter oss syndafloden”) kan på goda grunder användas också idag. Den kvinnliga piraten Anne Bonnys avskedsord till sin älskare Calico Rackham just innan denne skulle hängas har en härligt sträv ton som inte ofta förknippas med kvinnor: ”If you had fought like a man, you would not now be about to die like a dog!”

Bland männen var påfallande många upphovsmän till bevingade ord engagerade i krigiska företag, där de i få ord tvingades formulera åsikter och lägesrapporter under pressande förhållanden.

Den athenske generalen Phokion motsatte sig större krigsinsatser mot Makedonien med hänvisning till sina landsmäns bekvämlighet och ovana vid militära aktiviteter. Demosthenes, som förespråkade fullt krig, uppges då ha sagt: ”Akta dig Phokion, athenarna slår ihjäl dig om de får ett anfall av raseri!” – ”Och dig”, svarade Phokion, ”om de får ett anfall av besinning!”

Några århundraden senare skulle islänningar med goda namn som Villråde, Tveskägg och Vidfamne bli kända för sina enkla men innehållsrika sista ord, när de i envig och drabbning skådade döden i vitögat. Eddan och de isländska sagorna innehåller goda föredömen för dagens talare och skribenter. ”Tre fot kom jag för kort”, lär Thorolf Kvällulfsson ha yttrat i det ögonblick, då svärd och spjut genomträngde honom. Lika lakoniska var Thormod Kolbrunarskalds sista ord, när han drog ut en pil ur sitt bröst och beskådade de medföljande slamsorna: ”Kungen har fött oss väl; hjärterötterna är feta.”

I Viga-Glums saga kan man läsa: ”Ett anfall av skratt kom över Glum. Det tog honom på det sättet att han blev vit i ansiktet; och ur hans ögon kom tårar, stora som hagelkorn. Det var ofta så med honom, när dråp var i hans tankar.”

Den nutida isländske regissören Hrafn Gunlaugssons kultfilm om vikingatiden, Korpen flyger (Hrafninn flýgur), präglas av samma kärva språk. När hjälten i vuxen ålder kommer till vikingabyn för att hämnas sina knivmördade föräldrar, använder han samma slags tunga kniv som mördaren. När denne segnar ner med en igenkännande glimt i sin slocknande blick, yttrar hjälten bara ”thungur hnifur…”

Hos den mångkunnige Frans G. Bengtsson kan man läsa om en brevväxling mellan Louis de Crillon, som troget och omutligt tjänade Henri IV. Crillon upprätthöll sin ståthållartjänst, trots ständig brist på pengar från kungen. När situationen till slut blev ohållbar, ansåg han sig tvingad att meddela kungen: ”Sire, pengar eller avsked! Crillon” Svaret blev: ”Intetdera! Henrik”. Herrarna var inte mångordiga, men de fick mycket sagt.

Nästan lika kortfattat blev utbytet mellan Georg Karl von Döbeln, som vintern 1808 tvingats retirera över isen från Finland till Åland med en krympande här, och kungen Gustaf IV Adolf, vars blinda tilltro till betydelsen av lagar och reglementen var vida känd. När von Döbeln organiserade försvaret av Åland, mobiliserade han också lotsarna på ön, vilka emellertid inte tillhörde krigsmakten till lands, utan dåtidens sjöfartsverk, ett förhållande som von Döbeln enligt ett brev från kungen anmodades respektera. Svaret från von Döbeln löd: ”Stormäktigste, Allernådigste Konung, När isen ligger behövs det inga lotsar. Georg Karl von Döbeln”.

Hertigen och generalen Arthur Wellesley, mera känd som Wellington, var en flitig brevskrivare, som steg upp vid fyratiden på morgonen för att formulera militära memoranda. Hans skrivande speglar en personlighet präglad av sunt förnuft, klarhet och energi. Ett av hans mest berömda brev är av privat natur; ett svar till en forn kärlek, som meddelat att hon avsåg att för publicering sälja en bunt pikanta brev från honom, såvida hennes ekonomiska trångmål inte avhjälptes genom en rejäl summa pengar. Wellingtons precisa svar löd:

”Dear Fanny, publish and be damned.”

Den ukrainske författaren Leonid Sukhorukov har formulerat en oöverträffad aforism om aforismer: ”En aforism är en roman på en rad”.

Den åländske journalisten och politikern Atos Wirtanen var nära vän till Tove Jansson och blev förebilden till hennes figur Snusmumriken. Också han har bidragit med en god definition av begreppet aforism: ”Att bereda läsaren glädjen av igenkännandets överraskning är charmen hos den äkta aforismen”. En av hans egna aforismer är ett bra exempel: ”Den geniale politikerns finaste konst: att vilseleda genom absolut ärlighet”.

Lakonismen utmärks av skärpa och riktad udd. En uppskattad variant är den korta, bitande giftigheten, den dräpande replik många av oss i efterhand önskar att vi hade kunnat formulera när den behövdes. Den popularitet som vana debattörer åtnjuter, när de i vad som numera brukar kallas oneliners avspisar sina motståndare, visar att koncis, verbal stridskonst väcker en lustfylld beundran hos ett stort antal människor. Här följer några exempel på kreativ användning av sådana språkliga sarkasmer.

Charles Maurice de Talleyrand, som dominerade fransk utrikespolitik under femtio turbulenta år, hade en osviklig förmåga att kort och elegant sammanfatta komplicerade skeenden, tysta sina fiender och attrahera det motsatta könet. En av de unga damer som flockades kring honom, då han som ung (och något bakrusig) abbé bevistade en fest, hälsade honom med ett artigt men spefullt ”Comment allez-vous, Monsieur l´Abbé?” (Hur mår ni, herr Abbé?). Talleyrand bugade och svarade damen, som var något skelögd, ”Comme vous le voyez, chère Madame!” (Som ni ser, kära Ni!).

I England blev ett favoritmål för syrligheter den briljante men pösige Thomas Macaulay, om vilken domprosten i St Paul´s Cathedral sa: ”He has occasional flashes of silence that make his conversation perfectly delightful”. En annan kritiker suckade med syftning på Macaulays besserwisserattityd: ”I wish I were as cocksure of anything as Tom Macaulay is of everything”. Men Macaulay kunde skicka egna giftpilar, till exempel. denna om en kollega: ”His imagination resembled the wings of an ostrich. It enabled him to run, though not to soar”.

Romantikens poeter var mästare i konsten att smäda varandra. Men där Byron, Keats och Wordsworth använt den verbala stickvärjan, skulle det sena 1800-talets författare ta till grövre vapen. Den kroniskt magsure Thomas Carlyle svingade det bredbladiga svärdet när han vägrade ta emot poeten Swinburne (i tidskriften Punch kallad Swine-born !), med hänvisning till att denne ”was sitting in a sewer and adding to it”. Svaret lät inte vänta på sig: ”It was very good of God to let Carlyle and Mrs Carlyle marry one another and so make only two people miserable instead of four”.

Lexigrafen Samuel Johnson bedömde en text av en förhoppningsfull författare med orden: ”Ert manuskript är både välskrivet och originellt, men den välskrivna delen är inte originell, och den originella delen är inte välskriven.” Ett lika beskt omdöme gav Groucho Marx om en annan författares bok: ”Från det ögonblick jag tog upp er bok tills jag lade ner den höll jag på att förgås av skratt. Någon gång tänker jag läsa den.”

Bland kvinnliga, snabbtungade intellektuella kan inte den bitterljuva Dorothy Parker förbigås. Det första hon påstod sig göra efter att ha stigit upp på morgonen var att borsta tänderna och vässa tungan. Och vass var den. När en välsminkad societetsdam mötte Parker i en trång passage och lämnade plats med orden ”Age before beauty!”, gled Parker igenom med svaret ”Pearls before swine!” Om en annan kvinna blev Parkers omdöme: ”Den där kvinnan talar arton språk men kan inte säga´nej´ på något av dem”. I en recension av en teaterföreställning gjorde Parker följande kommentar om en känd skådespelerskas insats: ”Publiken fick avnjuta Katherine Hepburns hela känsloregister från A till B.” Parkers kommentar till en övermaga självbiografi i fyra band av en välkänd societetsdrottning blev: Romansen mellan Margot Asquith och Margot Asquith kommer att förbli en av de vackraste kärleksskildringarna i litteraturen”. Också Margot Asquith demonstrerade för övrigt en fallenhet för verbala elakheter. Vid ett tillfälle lär hon ha rättat filmaktrisen Jean Harlows uttal av hennes förnamn med orden: ”No, no, the ´t´ is silent as in Harlow!” (den läsare som till äventyrs missar poängen tillråds slå upp ordet harlot i sitt lexikon).

Den skandalomsusade Mae West med sin utmanade stil och sina vågade skämt hade en fallenhet för knappa och munviga repliker, som till en motspelare på scenen: ”It´s not the men in my life that count, it´s the life in my men!” eller till en poliskonstapel: Is that a gun in your pocket, or are you just happy to see me?” eller till en beundrare: ”Any time you´ve got nothing to do and lots of time to do it, come on up!”

Var och en som mött den andefattiga jargong som numera erbjuds på sociala media har anledning att känna sorg över det språkliga armod som kännetecknar dagens kommunikation. Känslan för den träffande liknelsen, den bitande repliken och den elegant formulerade poängen håller på att gå förlorad. Medan möjligheterna att kommunicera har ökat genom internet och mobiltelefoni, har kvaliteten i samtalet försämrats. Nyanser, kolorit och stringens har ersatts av pladdrighet, och möjligheten att gömma sin identitet gett utrymme för förgrovning och brott.

När detta skrivs, redovisas i tidningen en undersökning, enligt vilken 36% av vuxna män i Sverige inte har läst en bok under de senaste tolv månaderna.

Denna lilla essä avslutas bäst med den döende prins Hamlets sista ord: ”The rest is silence”.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör