Print Friendly

Familjelönen i enskild tjänst

Av Redaktionen | 31 december 1937


1937


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

FAMILJELÖNEN
I ENSKILD TJÄNST
Av direktören GUSTAF SÖDERLUND, Stockholm
FRÅGAN om familjelön har i år aktualiserats i vårt land genom
regeringens proposition om provisorisk löneförstärkning åt statstjänare. Utöver ett fast tillägg å högst 180 kr. till varje statstjänare föreslog regeringen ett extra tillägg å 120 kr. för varje
barn, dock för högst tre barn. På grund av starkt motstånd från
statstjänarhåll kunde förslaget icke genomföras i riksdagen, men
diskussionen om familjelönsprincipen har därmed ingalunda
upphört.
Tanken på att utmäta arbetstagares lön efter familjeförhållanden och försörjningsplikt är icke ny. Vad som är mera nytt är den
närmare undersökningen av familjelönen såsom princip. I äldre
tid, då naturahushållningen hade ett betydligt större utrymme än
nu, torde ersättningen till arbetstagare ofta varit differentierad
med hänsyn till familjens storlek och försörjningspliktens omfattning utan att man därför haft något familjelönsproblem. Det föll
sig så naturligt i en tid, då ersättningen till arbetskraften gemenligen höll sig nere vid vad som erfordrades för livsuppehället, att
i någon mån avpassa naturaförmånerna, vilka ju närmast utgjordes av bostad, livsmedel och andra primära nödvändighetsvaror,
efter arbetstagarens och hans oförsörjda familjemedlemmars
behov.
Aven under den utpräglade penninghushållningens tid hava vi
emellertid exempel på lönedifferentiering med hänsyn till försörjningsplikt. I vårt land kan man peka på de under senaste världskrig införda statliga dyrtidstilläggen, i vilka alltjämt ingå vissa
tillägg för minderåriga barn. I den egentliga lönesättningen
inom statsförvaltningen har däremot familjelönsprincipen ännu
icke fått något utrymme.1 Inom det enskilda näringslivet ha fa- 1 De tidignrc tilläggen av detta slng fördubblades genom beslut vid årets riksdag.
461

Gustaf Söderlund
miljetilläggen likaledes, ehuru i ett mindre antal fall, förekommit
såsom led i dyrtidstilläggen under världskriget. I övrigt finnes
inom hela det kollektivavtalsreglerade området endast ett exempel
av någon betydelse på förekomsten av familjetillägg, nämligen
inom textilindustrin. Där kvarstår ännu bestämmelsen om familjebidrag till den arbetare, som har barn under 14 år eller orkeslös fader eller moder att försörja. Bidraget utgår för en sådan
person med 5 kr., för två med 8 kr., för tre med 11 kr., för fyra
med 14 kr., för fem med 17 samt för sex eller flera med 20 kr., allt
för månad räknat. Där inom vårt lands industri naturaförmåner
ännu förekomma, torde i vissa fall sådana förmåner vara i någon
mån avpassade med hänsyn till familjeförhållanden.
Under åren närmast efter kriget infördes familjetillägg i åtskilliga främmande länder. I regel var då syftet att under ekonomiskt svåra förhållanden hjälpa åtminstone familjeförsörjarna.
Med återvunnen ekonomisk hälsa har systemet förlorat sin betydelse i flera länder. I andra länder, där systemet tillika haft speciella syften, har det fortsatt att spridas. Så är förhållandet i
Belgien och Frankrike. Systemet hade där frivilligt införts inom
vissa industrier och utvecklades successivt fram till den senaste
världskrisen. Vid den starka press på lönerna, som denna kris
medförde, hota_des även familjetilläggen, och då ingrep staten med
lagstiftning, som gjorde systemet tvingande. Redan tidigare hade
detta varit fallet vid företag, som utförde arbeten för statens räkning. – I Belgien utsträcktes lagstiftningen år 1930 till industri,
handel och jordbruk samt övriga yrken ävensom till staten och
kommunerna. Tilläggen bestämdes till 15 fr. för det första barnet,
20 fr. för det andra, 40 fr. för det tredje, 70 fr. för det fjärde och
100 fr. för varje följande barn, allt per månad. På grund av finansieringssvårigheter hava tilläggen år 1935 måst reduceras till
9, 12, 32, 65 och 95 fr. respektive. Kostnaderna utjämnas genom
särskilda fonder och i sista hand genom en statlig utjämningsfond.
Arbetsgivarnas bidrag bestämdes från början till 65 centimes per
dag för manlig och 35 centimes per dag för kvinnlig arbetare men
ha 1935 nedsatts till 50, resp. 25 centimes. I övrigt är systemet
baserat på statsanslag.- I Frankrike utsträcktes den tidigare lagstiftningen för statliga arbeten år 1932 till alla företag inom
industri, handel, jordbruk och andra yrken men gick icke längre
i fråga om prestationerna än att stadfästa tidigare gällande praxis.
För finansiering av familjetilläggen hade redan upprättats mellan
462
Familjelönen i enskild tjänst
två och tre hundra utjämningsfonder, och nu gjorde man det
obligatoriskt för varje företagare att tillhöra en sådan fond. Undantag gjordes för vissa stora företag, som infört regler om familjetillägg och fått dem godkända av arbetsministern. Någon
enhetlig skala för familjetilläggens storlek infördes icke, utan tillläggen skulle få bestämmas inom varje fond för sig, dock med det
villkoret, att de icke finge vara lägre än vad som genom särskilda
dekret fixerades för varje departement, varvid minimitilläggen
skulle bestämmas efter förekommande tillägg, sådana de voro vid
lagens utgivande. Minimitilläggen blevo fastställda på sensorn”
maren 1933 och variera från 15 till 30 fr. per månad för första
barnet samt från 45 till 200 fr. för tre barn. Minimitilläggen överskridas mycket sällan i praktiken. Kostnaderna för tilläggen bestridas uteslutande av arbetsgivarna, vilkas bidrag bestämmas av
varje utjämningsfond för sig. Någon statlig utjämningsfond finnes icke. 1932 års lag trädde i kraft först den l oktober 1935, och
ännu synes systemet icke vara fullständigt genomfört, även om
utvecklingen efter lagens ikraftträdande gått fortare och barnbidragen jämväl undergått någon ökning. Att systemet icke varit
utan en oförmånlig inverkan på lönesättningen framgår av ett
tillägg till 1932 års lag, som förbjuder företagare att söka täcka
sina kostnader för tilläggen genom att reducera lönerna. Om systemets inverkan på nativiteten torde det ännu vara för tidigt
att döma.
I Italien infördes familjetilläggssystemet 1934 i samband med
förkortningen av arbetstiden inom industrien till 40 timmar per
vecka. Det skedde genom en överenskommelse mellan vederbörande konfederationer på arbetar- och arbetsgivarsidan, vilket
emellertid på grund av dessas konstitutionella ställning i praktiken är ungefär detsamma som lag; stadfästelse har för övrigt
sedermera ägt rum genom dekret. Anledningen till införandet var
den, att arbetstidsförkortningen medförde minskade förtjänster
och att man då såg sig nödsakad att genom familjetillägg hjälpa
de arbetare, som hade större försörjningsplikt. Man förstärkte då
också motiveringen med hänvisning till det fascistiska systemets
principer samt omsorgen om familjeliv och folkökning. Familjetilläggen, som till en början gällde allenast inom industrien, ha
sedermera utsträckts till handel samt kredit- och försäkringsverksamhet. Inom industrin bestridas kostnaderna för familjetilläggen
av arbetare och arbetsgivare gemensamt genom inbetalning till en
463
Gustaf Söderlund
nationell familjetilläggsfond. Bidragen voro till en början lika
för vardera parten, nämligen 1 % av lönen upp till 40 timmar per
vecka och 5 % av lönen för timmar över 40 per vecka. Sedermera
har arbetsgivarnas bidrag höjts till 2,5 %, medan arbetarnas bibehållits vid 1 %, varjämte 40-timmarsgränsen borttagits. staten
lämnar också bidrag till kostnaderna. Familjebidragen utgå med
4 lire i veckan för varje barn under 14 år, men det har ifrågasatts
att införa en progressiv skala.
Familjelönsprincipen är till sin väsentliga natur ett utflöde ur
den vidare principen om avlöning efter behov. I den senaste
svenska diskussionen om familjelön har också statsrådet Wigforss
passat på att åberopa den socialistiska grundsatsen: »av var och
en efter hans förmåga, åt var och en efter hans behov».1 Naturligtvis kan det emellertid aldrig i realiteten bliva fråga om att
utmäta vare sig avlöning eller någon form av statliga bidrag efter
människornas skiftande personliga behov, så som dessa framträda
för människorna själva. Följden blir i stället den, att staten tar
hand om behovsprövningen samt auktoriserar vissa behov och underkänner andra, liksom den socialistiska staten också skulle få
bestämma vars och ens förmåga och vad han på den grund skall
prestera! Det individuella livets båda sidor, prestationerna och
behoven, skulle följaktligen bliva värdesatta och reglerade av
staten. Jag betvivlar, att det kan vara mänsklighetens öde att gå
emot en sådan framtid.
Bland de mänskliga behoven ger familjelönsprincipen auktorisation åt dem, som bero av familjens storlek och försörjningsbördans beskaffenhet. Det ligger så nära till hands, särskilt i en tid
då nationens bestånd och tillväxt synas starkt hotade av barnbegr~insningen, att sätta behov av detta slag i första rummet. Men
det är likvisst två grundfrågor, som då måste besvaras: Ligger
botemedlet mot folkminskningen i ett ekonomiskt understödjande
av barnalstring och barnuppfostran7 Och bör i så fall detta understödjande ske lönevägen ~
1 Gruntisatsen är som bekant hämtatl från Karl Marx.
2 Marx’ åskådning var så verklighetsfrämmande, att han föreställde sig människoma i ett kommunistiskt samhälle skola av sig själva prestera arbete efter sin
förmåga. De modema socialisterna torde icke tänka sig människoma sådana utan
förutsätta nog, att staten skall med lämpliga medel avtvinga var och en arbete
»efter hans förmåga».
464
Familjelönen i enskild tjänst
Den första frågan är av befolkningspolitisk art, och det ligger
utanför mitt ämne att tränga djupare in i densamma. För min
personliga del är jag dock utomordentligt skeptisk till ett system,
som söker uppehålla och eventuellt öka en befolknings numerär
genom att betala för barnalstring och barnuppfostran. Ur utpräglat nationell synpunkt kan det vara förklarligt, om man tillgriper även dylika medel så länge man ekonomiskt förmår det,
men från en högre utsiktspunkt kan man med allt fog ställa
spörsmålet, vad det till slut blir för värde i en nation, vars nya
generationer äro frambragta och uppfostrade icke av naturlig
livsvilja och biologisk kraft utan på grund av ekonomiska förmåner, som samhället i ena eller andra formen berett producenterna. Väl är det sant, att dessa förmåner skulle komma dem till
godo, som ändå representera den bästa inom folket kvarvarande
viljan att fortleva, och man behöver näppeligen räkna med någon
fortplantning av de individer, som helt och hållet förutsätta betalning för sin insats i nationens fortbestånd. Men med tiden torde
likväl betalningen, om den göres till princip, få ungefär samma
verkan för nationen som fortlöpande understöd för den enskilde:
han blir mer och mer beroende därav, hans »behov» bli allt större
och större, i samma mån som hans »förmåga» undan för undan
avtar. Livets krafter uppehållas icke på dunbädden utan under
ständig kamp med svårigheter och genom dessas övervinnande.
Den andra frågan skall här behandlas utförligare. Därvid skall
jag omedelbart från densamma avskilja sådana fall, där i praktiken lönetillägg eller eljest högre lön utgår till gifta personer
eller personer med barn på den grund, att en sådan person är
värdefullare för arbetsgivaren än en ensamstående. Detta kan
nämligen av olika anledningar vara förhållandet, och lönebildningen kan därför vara ekonomiskt riktig, även om ersättningen
i viss mån har karaktär av familjelön. Men sådant kan omöjligen
generaliseras; tvärtom torde det i nutida näringsliv höra till undantagen, att en gift person eller en person med barn är som
arbetstagare av större värde för sin arbetsgivare än den ensamstående. Gränsen går som regel icke där utan bestämmes av personliga arbetskvalifikationer.
När jag här talat om en ekonomiskt riktig lönebildning, så är
det därför, att frågan om lönen och dess motprestation i ett fritt
näringsliv alltid måste bliva av väsentligen ekonomiskt innehåll.
Arbetsgivaren har att betala för den prestation, som arbetstagaren
465
Gustaf Söderlund
utför, och han måste betala vad som bestämmes av, å ena sidan,
utbudspriset på ledig arbetskraft, å andra sidan, prisbildningen
på sitt företags produkter och därmed det ekonomiska värdet av
arbetskraftens insats. Man kan i detta sammanhang bortse från
att gränserna mången gång temporärt överskridas åt ena eller
andra hållet. I längden kan en företagare icke undkomma att betala ungefär efter utbudspriset på ledig arbetskraft, liksom han
å andra sidan icke kan tvingas att betala mer, än vad som motsvarar arbetskraftens ekonomiska värde i företaget. Endast i en
statlig hushållning, där näringslivet icke längre är fritt, kan man
inom vissa sektioner även på längden uppehålla en lönesättning,
som överskrider det ekonomiskt riktiga. Faran av ett socialiserat
näringsliv ligger förnämligast däri, att detta kan fortsätta och
sprida sig till allt större områden, varvid den nationella ekonomien alltmer försämras och tvingar staten till allt större tryck på
lönebildningen inom andra sektioner samt slutligen till ett fullständigt lönetvång inom hela näringslivet.
Inom ett fritt näringsliv finns det alltså intet egentligt utrymme
för en lönesättning efter andra än ekonomiska synpunkter. Att i
vissa enstaka fall familjetillägg likväl kunna förekomma på den
grund, att arbetstagare med familj tillhandahåller en för arbetsgivaren värdefullare arbetskraft, är redan framhållet. Men det är
icke endast i sådana fall, som familjelönen kan förenas med ett
ekonomiskt betraktelsesätt. Med den kollektivisering av lönesättningen, som kännetecknar vår tid, kan det mycket väl gå för sig
att betala viss del av arbetskraften, nämligen den med försörjningsplikt, högre löner, om man blott i stället får den övriga arbetskraften så mycket billigare. Detta är i själva verket förklaringen till, att man här och var inom näringslivet frivilligt infört
någon form av familjelön. Införandet har då, såsom fallet med
dyrtidstilläggen bekräftar, skett i en tid, när penningvärdet
sjunkit och de ökade levnadskostnaderna varit ägnade att pressa
upp utbudspriset på arbetskraft; denna press har varit starkast,
där försörjningsplikt förelegat, och man har såväl inom statsförvaltningen som inom det privata näringslivet mött denna pressning på de punkter, där den gjort sig mest gällande. Eller också
har man inom näringsgrenar med förhållandevis låg allmän lönesättning mött höjningskraven med en hjälp till de mest beträngda,
nämligen familjeförsörjarna. Det är för övrigt betecknande, att ·
familjelönesystemet kommit att få sådan omfattning i Belgien och
466
Familjelönen i enslcild tjänst
]’rankrike, där den allmänna lönenivån länge varit jämförelsevis
låg. När det i Italien på grund av 40-timmarsveckans införande
blev nödvändigt att räkna med sänkta arbetsförtjänster, förfor
man på motsvarande sätt och beviljade lönetillägg åt familjeförsörjarna, där motståndet mot sänkningen naturligen gjorde sig
starkast gällande.
Att man kunnat införa vissa former av familjelön utan att lönesättningen för företagarna framstått såsom ekonomiskt oriktig,
beror på kollektiviseringen av lönebildningen i vår tid. Vid det
kollektiva bestämmandet av utbudspriset på arbetskraft ha de
ensamstående arbetstagarna fått finna sig i en lägre lön än familjeförsörjarna därför att höjningskraven mötts på de punkter i
kollektiviteten, där de framträtt med den största styrkan. Att på
detta sätt ersättningen för den individuella arbetsprestationen
blivit ekonomiskt oriktig har betytt rätt litet för företagaren, som
likväl kollektivt kunnat räkna med en tillfredsställande lönekostnad. Den individuellt oriktiga lönesättningens verkningar i övrigt
hava naturligen varit olika i olika fall. Bristen på rörlighet hos
arbetskraften, olika inom olika länder och skilda näringsgrenar,
har ofta hindrat verkningarna att framträda. Skillnaden har
varit för liten för att giva utslag, och de ensamstående arbetstagarna hava funnit sig i den. Men att den alltid måste innebära
en tendens till ökad rörlighet är ofrånkomligt. Den ensamstående
arbetskraften måste bli mera efterfrågad, familjeförsörjaren
mindre.1 Och så kan det under vissa förutsättningar komma därhän, att familjeförsörjarna få allt svårare att erhålla anställning
och därför falla det allmänna till last, för så vitt icke i stället
staten ingriper mot näringslivets frihet och påtvingar de enskilda
företagen dem. Farorna för dylika oförmånliga konsekvenser
bliva större, ju större differentieringen med hänsyn till försörjningsplikt göres.
Ännu så länge har jag talat om familjelönen närmast som en
form för lönesättningens anpassning efter lönekravens styrkedifferentiering mellan familjeförsörjare och icke-familjeförsörjare
inom en kollektivitet av arbetstagare. J ag har betonat, att en
dylik lönedifferentiering kan vara för arbetsgivaren ekonomiskt
tillfredsställande men att den ur den enskilde arbetstagarens synpunkt är ekonomiskt oriktig. Samtidigt som den är ett resultat
1 Se dock sid. 468.
467
Gustaf Söderlund
av lönepolitiska avväganden kan den naturligen tjäna ett befolkningspolitiskt syfte. Ett sådant syfte framträder gärna i tider.
då nationens vilja att fortleva är försvagad och befolkningstillväxten hotar att avstanna eller gå tillbaka. Då är det lätt för
sådana företag, som infört familjetillägg och icke gärna kunna
komma ifrån dem, att erhålla det allmännas medverkan för deras
. utsträckning även till konkurrenterna. Det är på denna väg, som
systemet införts i Belgien och Frankrike. När så sker eller när
systemet införes av uteslutande befolkningspolitiska skäl, få som
regel företagarna närmast bära kostnaderna för familjetilläggen.
I det långa loppet torde emellertid lönedifferentieringen icke
kunna undgå att verka tryckande på icke-familjeförsörjarnas lö-
ner, och det blir därför denna befolkningsgrupp, som ytterst får
bära kostnaderna.
När jag i det föregående antytt de ogynnsamma ekonomiska
eller arbetsmarknadspolitiska verkningarna av ett familjelönesystem, har jag närmast tänkt på ett system, där varje företagare
själv svarar för familjetilläggen. Såsom framgår av min redogörelse för familjelönssystemen i Belgien, Frankrike och Italien.
har man där ordnat finansieringen genom utjämningsfonder på
sådant sätt, att den enskilde företagarens löner till de olika arbetstagarna icke influeras av familjetilläggen. Arbetsgivaren har
nämligen att till utjämningsfonden inbetala ett visst belopp per
arbetare, oavsett arbetarnas familjeförhållanden, och det blir sedan fonden som får bekosta familjetilläggen. Det är honom så-
ledes likgiltigt, om han anställer personer med eller utan försörjningsplikt, och hans efterfrågan av arbetskraft differentieras icke
med hänsyn till försörjningsförhållandena. Icke heller framstår
olikheten i förmåner mellan familjeförsörjare och andra såsom
någon mera allmän orättvisa, enär jämväl de senare, åtminstone
under sina yngre år, måste förutsätta som en möjlighet att framdeles bilda familj och då komma i åtnjutande av familjebidrag.
Det är endast de notoriska ungkarlarna samt i än större utsträckning de ogifta kvinnorna, som icke få någon fördel av systemet.
Genom den fullständiga kollektivisering av systemet, som åstadkommes genom utjämningsfonderna eller genom någon annan
form av försäkring, kunna således de antydda olägenheterna vä-
sentligen elimineras. Liksom varje annan försäkring får ett så
beskaffat familjelönssystem karaktären av kollektiv behovstäckning. I det längsta har man sökt hålla försäkringsverksamheten
468
Familjelönen i enskild tjänst
sund genom att icke försäkra mot risker eller behov, vilkas uppkomst och omfattning försäkringstagaren kan själv påverka. Men
man har med tiden börjat uppluckra denna sunda princip, och försäkring mot försörjningsplikt vore ett ytterligare steg i sådan
riktning.
Kvar står emellertid frågan, huruvida det är en riktig befolkningspolitisk åtgärd att införa premiering av barnalstring och
barnuppfostran, som är begränsad till löntagarna och vars kostnader få bäras av arbetsgivarna och i sista hand av de ensamstående arbetstagarna. För så vitt man icke anser, att folkökningen är önskvärd endast inom arbetstagarnas leder, är åtgärden
i varje fall ofullständig. Att åtgärden hittills i förekommande
fall begränsats tilllöntagarna beror säkerligen på, att den i själva
verket aldrig är av rent befolkningspolitisk utan fastmera av lönepolitisk natur, innebärande en anpassning av lönesättningen till
den differentiering av lönekraven, som – åtminstone i näringsgrenar eller länder med lågt allmänt löneläge samt i tider av ekonomisk nöd – faktiskt förefinnes mellan familjeförsörjare och
andra. I befolkningspolitiskt avseende kan den enligt min tanke
icke få någon större betydelse och skulle, i den mån den kunde
utvecklas till någon mera effektiv premiering av barnalstringen
och barnuppfostran, näppeligen befordra fortlevandet av några
kvalificerade befolkningselement. Vad den kan göra är att i någon
mån stilla oron bland de mest beträngda löntagarna i ekonomiska
kriser samt i yrken eller länder med allmänt låg levnadsstandard.
469

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner