Print Friendly

Familjekonventioner och befolkningspropaganda

Av Redaktionen | 31 december 1943


1943


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

FAMILJEKONVENTIONER
OCH BEFOLKNINGSPROPAGANDA
Av lektor ERIK ARRHEN, Uddevalla
DET är bekant, att Augustus på sin tid bedrev en positiv befolkningspolitik. Den innebar bl. a. utdelande av premier och belö-
ningar till barnrika familjer, vilka gåvos sken av statshandlingar.
Att denna form valdes hade med säkerhet sin grund i önskemålet
att utåt erhålla en propagandistisk verkan. Metoden är för modern tid icke främmande. Vi känna den från tredje republikens
Frankrike, från Mussolinis Italien och Hitlers Tyskland. Den har
givetvis endast framstått som ett av de medel, vilka de statliga
myndigheterna tillgripit för att ernå relief för sina syften. I bakgrunden skym.ta också Augustus’ revolutionerande arvslagstiftning, än längre tillbaka Julius Cresars jordpolitik till fromma för
de barnrika familjerna, skonandet av barnafäderna vid utskrivningarna till krigstjänst under Hannibalskrigen, ja, även skatten
på de ogifta redan 403 f. Kr. i samma romerska stat, liksom även
en senare tids socialpolitik av ski’ftande struktur inom de här
nämnda länderna. Propagandan, i tal, skrift och gärningar, gick
hand i hand med de praktiska åtgärderna.
Det är icke fullt klart, om de statliga myndigheterna i vårt land
insett, att propagandans rätta bedrivande, då det gäller nåendet
av befolkningspolitiska målsättningar, är av en mycket stor betydelse. Detta är i så fall så mycket märkligare, som ett demokratiskt organiserat samhälle icke borde stå främmande för synpunkter av denna art. Vi människor sägas i mycket hög grad vara slavar under konventionen, under de föreställningar, som delas av de
många och som överensstämma med skick och sed, takt och ton.
Varje generation torde utbilda sina egna konventioner på olika
områden och dessa kunna ibland te sig ödesdigra nog. Under 1800-
talet hörde det t. ex. på barnfrågans område till god ton i borgerliga kretsar att ha många barn. Det räcker, om man ej vill taga
del av befolkningsstatistikens vittnesbörd, att erinra om genrebilderna från denna tid, memoarerna eller andra tidsskildringar. Det
482
Familjekonventioner och befolkningspropaganda
myllrar av liv i barnkammare och på den tidens naturvuxna lekplatser. I vår tid är sorlet från det växande släktet mera dämpat.
Konventionen har förändrats. Det flydda århundradets barnrika
familjer ha krympt samman. Enbarns- eller tvåbarnsfamiljen
har blivit regel och i kolumnen för levande födda i befolkningsstatistiken hade det femsiffriga talet en längre tid ersatt det sexsiffriga. »Befolkningskrisem har blivit ett faktum.
Mången är nu benägen att hävda, att dagens viktigaste uppgift
är att i positiv riktning förändra barnkonventionerna, sådana
dessa under närmast föregående generation till all olycka utbildade sig, att förändra vanan att ha 1-2 barn till en vana att ha
3-4 barn, varmed resultatet bleve vunnet, vår »befolkningskris»
bleve löst. En dylik uppfattning har mycket, som talar för sig.
Det samhälle, som finge sin prägel av familjer med ett större antal
barn än nu, skulle med säkerhet präglas av en annan anda än det
nuvarande. Nu tiga i stort sett våra styresmän, både regering och
riksdag, då det gäller dessa för folket livsviktiga ting och man
kan fråga sig, om icke detta förhållande har sin logiska förklaring
däri, att våra myndighetspersoner äro bärare av just den fördärvliga konvention, som det nu gäller att bryta; de flesta tillhöra ju
den generation, som knäsatte den. Åven 1935 års befolkningskommission faller i dessa avseenden under samma bedömande, ehuru
den även kan rosas i vissa avseenden och för .vissa riktiga initiativ.
Men den uraktlät att utnyttja de möjligheter till propagandistisk
verksamhet, den hade i sin hand, att giva en appell.
Denna eftersläpning av stämningarna från generationen med
0-1-2 barn gör sig gällande som ett hämmande element i dag.
Det är här en förändring måste åstadkommas. Konventionen
måste bli en annan. Det måste för den stora massan göras klart,
att varje samhällsklass, som ansluter sig till vår tids födelsestrejk,
därmed »icke vinner annat än att själv gå under». Dessa ord yttrades i ett förstamajtal1938 av den danske socialdemokratiske ministern K. Kristian Steinecke och de hade sin adress till dansk
arbetarklass. Emellertid äro \fe aktuella även för medel- och överklass både i Danmark och i andra nordiska länder.
Om vi nu äro benägna att tillmäta propagandan en stor betydelse
i här berörda sammanhang, hur ska]l den då bedrivas~ Till en början vore det helt säkert mest önskvärt, om den kunde bedrivas i
samhällelig regi, att staten med sin auktoritet och sina resurser
stödde en verksamhet av denna art. Ett dylikt arrangemang vore
att föredraga framför det >>privata initiativet», vilket alltid kan
483
. ~:.. ____: __ …
Erik Arrhen
misstänkliggöras och ofta råkar i svårigheter på grund av brist
på pengar och arbetskraft. Propagandan kunde därmed också bli
mera mångsidig och få tillträde till områden, där den under andra
förutsättningar må.ste uppträda som supplikant eller nekas tillträde, därför att den ej vore auktoriserad, t. ex. inom skolväsendet, den militära världen o..s. v. Regering och riksdag borde i tal
och gärning stödja ett arbete av detta slag, väl medvetna om vilka
följder underlåtenhetssynderna i dessa avseenden mycket snart få.
Det har sagts, att man i propagandaarbete vinner de bästa resultaten genom det talade ordet. Måhända är detta sant. En dylik
talarverksamhet bör helst bedrivas inom redan existerande organisationers led. En löftesrik ansats har i Sverige gjorts av Svenska Befolkningsförbundet Familjevärnet, som bildades 1941. Denna
organisation har vinnlagt sig om, dels att avpolitisera befolkningsfrågan, dels att genom en serie kortare eller längre kurser
sprida befolkningspropagandan inom våra ledande ungdoms- eller
sociala organisationer, ett arbete, som hittills kan sägas ha varit
framgångsrikt. Denna organisation skulle helt säkert med statligt
stöd kunna äga alla förutsättningar att utvecklas till en auktoritativ upplysningscentral på området. En verksamhet av liknande
slag är känd från andra länder långt före det nu pågående kriget.
I Belgien arbetade sedan 1921 De barnrika familjernas förbund
(Ligue des familles nombreuses) och även inom detta lands fackföreningskretsar stod man positiv tip en propaganda av denna art.
I Frankrike verkade Centralkommitten för familjetillägg på liknande sätt. I bägge länderna hade propagandan drivits samtidigt
med arbetet att förverkliga önskemålet om »familjelön», en speciell
sida av den praktiska befolkningspolitiken, som ej här skall sysselsätta oss. I Tyskland och Italien har befolkningspropaganden bedrivits från statliga centraler och med mycket stora medel till sitt
förfogande.
Det väsentliga för vår del blir, att en talarpropaganda i stor
skala är behövlig. Den bör främst rikta sig till den uppväxande
ungdomen, i skolor av olika slag, och de militära övningslägren
få ej glömmas. Det vore lämpligt, om en organisation av Familjevärnets typ kunde få stå för riktningsgivande kurser för lärare
och talare, avsedda att på ett mera rörligt sätt användas utåt,
likaså om medel funnes för affisch- och broschyrpropaganda. Det
gäller främst att klarlägga vissa elementära fakta, att bemöta de
enklaste argumenten för barnbegränsning, som nu bidraga till att
upprätthålla ·dagens olycksdigra konventioner på området, samt
484
Familjekonventioner och befolkningspropåganda
att i allmänhet klarlägga och påvisa följderna av en alltför stark
inskränkning av barnantalet, dels ur samhällsekonomisk synpunkt,
dels ur enskild lyckasynpunkt o. s. v.
För propagandaarbetet på dessa områden spelar vidare pressen
en mycket stor roll. De befolkningspolitiska notiserna måste bedömas av folk, som ha ett levande intresse för befolkningsfrågan.
Den redaktionella ledningen och personalen måste vinnas för en
samhällstyp, där familjen står som riktrote.
En annan hithörande sida berör annonsering och reklam överhuvud taget. I annonsen och reklamplakatet figurerar ofta familjen. Det är av vikt, hur den framställes. Den bör framställas med
minst fem personer, far, mor och tre barn. Allt för ofta ser man nu
för tiden far, mor och ett barn, ibland inget barn, stundom två
barn, figurera i dylika sammanhang. Denna detalj är ingalunda
oviktig. Därmed hamras på ett omedvetet sätt tidens sjukliga konvention in i folkmedvetandet: det anses normalt att ha ett barn,
två barn. En husmor har också påpekat, att våra kokböcker numera oftast presentera sina recept för högst fyra personer. Det
gjorde man inte i fars och farfars tid.
Ett utomordentligt propagandamedel erbjuder filmen, särskilt
kortfilmen. Familjevärnet har också här visat vägen men saknar
för närvarande medel för att fortsätta. Man kan erinra om de goda
propagandaresultat, som våra militära instanser uppenbarligen
vunnit för att popularisera de olika försvarsgrenarna. Åven familjeliv och barnaglädje kunde vara tacksamma föremål för kortfilm och väl fylla sin plats före biografkvällarnas »storfilmer».
Ett propagandamedel av samma höga värde är radion, där den
korta sketchen kan komma till användning. Åven här har Familjevärnet sökt visa vägen men mäktar icke fortsätta utan starkare ekonomiskt stöd. Det kan i förbigående anmärkas, att ett
programinslag som familjen Björk ligger i linje med en god befolkningspropagandas syften (även i denna trevliga familj finns
det dock bara två barn). Vad det gäller är att popularisera familj
och familjeliv, att erinra om ~tt dessa begrepp verkligen existera
och innebära en av livets viktigaste lyckomöjligheter.
Vi ha till sist också att nämna utställningar som lämpligt medel
att påverka den allmänna opinionen. Här bör befolkningspropagandan ha möjlighet att komma till tals men också hela den del
av närings- och affärsliv, som mera omedelbart har familjen som
kund. Därmed illustreras för alla det stora sammanhang, som
härvidlag föreligger och som ej bör brytas. Ett rätt stort antal
485
H’
·~·.:~ ‘
Erik Arrhen
av denna typ ha redan ägt rum i vårt land, arrangerade, också de,
av Familjevärnet. De ha varit livligt besökta och ha t. o. m. visat
sig kunna gå ekonomiskt ihop, ett förhållande, som kanske icke är
så vanligt. Några ha även lämnat rätt betydande överskott, vilka
möjliggjort för arrangörerna att taga nya initiativ, t. ex. upprättandet av beklädnads- oah skocentraler, vilket i dessa tider må
sägas motsvara ett behov.
Att befolkningspropaganden hittills åtminstone gjort den nyttan, att den öppnat ögonen för därmed sammanhängande viktiga
samhällsproblem av ekonomisk eller annan art, visar det förhållandet, att befolkningsfrågan för närvarande står centralt placerad både på vår industris och vår modernärings diskussionsschema.
Vid Industriförbundets årsmöte i Stockholm den 13 april1943 återkomma talarna ständigt till de befolkningspolitiska synpunkterna
och likaså var förhållandet vid Svenska Lantbruksveckans förhandlingar i mars. Kooperativa Förbundet har redan tidigare
tydligt markerat sitt intresse för dessa frågor. Det är därhän vi
så fort som möjligt måste komma. Vi måste göra klart för alla,
att vi, av kända skäl, endast ha några fattiga år på oss för att
vrida tiden rätt igen. Detta kan delvis ske på propagandans väg
och det har, som sagt, även visat sig kunna ske. Sedan kommer
det också an på kloka, väl överlagda befolkningspolitiska åtgärder. Men det är en annan historia. Främst gäller det nu, att staten
bidrager till att upplysa folket, att. säga det sanningen, hela sanningen och att intet förtiga. En fara är redan till hälften avvärjd,
om man vet dess vidd.
486

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner