Print Friendly

Fallet McCarthy

Av Redaktionen | 31 december 1954


1954


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.


FALLET McCARTHY
Av överste ERIK DE LAVAL
SENATOR Joseph R. McCarthy föddes den 14 november 1908 på
föräldrarnas farm i närheten av den lilla staden Appleton i staten
Wisconsin. Fadern, av irländskt ursprung, var en hårt arbetande
jordbrukare, som uppfostrade sin talrika barnskara med rotting
och bibelspråk, och även modern synes i sin fostrargärning ha lagt
in mera energi än moderlig ömhet. Barnen vandes redan från sina
tidigaste år mera vid arbete, i hemmet och på åkern, än vid förströelser och lekar. Det femte i ordningen, sonen Joseph, som visade
mer håg för läsning än för praktiskt arbete, drev hon ständigt
att »uträtta någonting». Den energi, hänsynslöshet och arbetsamhet som kommo att prägla hans senare verksamhet voro nog ett arv
från bägge föräldrarna.
Omedelbart efter avslutad skolgång startade han, 14 år gammal,
med ett upplånat kapital på 65 $ en hönsfarm, som han snart arbetade upp till ett stort och lönande företag. Vid 16 års ålder ägde
han bl. a. 2 000 värphönor, 10 000 slakthöns och en lastbil. Men nu
mötte honom hans första stora bakslag – en allvarlig sjukdom
hindrade honom för en tid att sköta farmen, fadern vägrade att
hjälpa honom, »hade inte tid att sköta hans affärer», och hela anläggningen gick förlorad. Han blev tidigt utbildad i »livets hårda
skola», och någon hänsyn för andra ingick inte i denna utbildning.
Han kastade sig nu med okuvlig energi in på studiebanan, genomgick gymnasiet på rekordtid, studerade därpå juridik som stipendiat vid ett jesuituniversitet och satte två timmar efter avlagd
examen upp en egen advokatbyrå. Av en kollega, som önskade
lämna sin advokatpraktik för att i stället låta välja sig till domare,
lät han förmå sig att inträda i hans firma – varpå han själv
ställde upp som kandidat vid domarevalet och lyckades genom en
ogenerad agitation korsa sin kamrats planer och själv taga den
åtrådda platsen.
Under världskriget inträdde han som frivillig vid marinkårenvärnpliktsåldern hade han redan passerat – och lyckades under
175
Erik de Laval
sin tjänstgöring i Stilla havs-området hålla pressen hemma i
Wisconsin väl orienterad om sina »lysande bedrifter», om vilka
hans förmän och kamrater dock hade föga aning. Det var inte
heller på det militära området utan på det politiska som han avsåg att göra sin karriär. I god tid före 1946 års val utverkade han
sin avlösning från krigstjänsten och ställde upp som republikansk
senatorskandidat i sin hemstat Wisconsin. För de flesta nykomlingar skulle kampen om en senatsplats där just då ha tett sig som
ett hopplöst företag. Hans demokratiske motkandidat, senatorn
Robert La Follette j:r, var en av kongressens mest aktade medlemmar, och familjen La Follette hade en i hela Wisconsin högt
ansedd ställning. Men McCarthy lät sig inte avskräckas. Genom
en hänsynslös förtalskampanj mot sin berömde medtävlare lyckades han i grund skaka dennes ställning, delvis tack vare att La
Follette, som under större delen av valkampanjen vistades i
Washington, ansåg det under sin värdighet att bemöta beskyllningarna, som därför inom de breda lagren blevo allmänt trodda.
»Les absents ont toujours tort.» Till stor överraskning för alla politiska experter lyckades McCarthy slå ut sin motståndare och vid
38 års ålder taga plats i senaten.
För sin framgång hade han till stor del att tacka de i Wisconsin
ganska talrika kommunisterna, vilka kanske hoppades kunna politiskt utnyttja den relativt okände McCarthy. De skulle dock –
liksom en gång de tyska kommunisterna efter sin hjälp åt Hitler
för Weimarrepublikens krossande – snart nog få skäl att ångra
sin felbedömning.
Under sina första år i senaten synes McCarthy icke ha spelat
någon mera framträdande roll. I Förenta staterna levde man då
ännu under illusionen om fortsatt vänskap med de bolsjevikiska
»bundsförvanterna» från världskriget och hoppades på lojalt samarbete vid ordnandet av världens affärer på grundvalen av J alta
och Potsdam. Året 1948 betecknar slutet på denna vackra dröm.
Det var året för kommunistkuppen i Tjeckoslovakien, upplösningen av det allierade kontrollrådet i Berlin, ryssarnas Berlinblockad och den allierade luftbron dit, m. a. o. för den allvarliga
brytningen mellan Sovjet och Västmakterna. Det amerikanska folket började få upp ögonen för sovjetregimens verkliga natur och
även för den fara, som kommunisternas verksamhet i dess eget land
innebar. År 1949 gjorde Whittaker Chambers sina uppseendeväckande avslöjanden om det ryska spioneriet under kriget och av- 176
F’
Fallet McCarthy
slöjade Roosevelts och Trumans betrodde medhjälpare, Alger
Hiss, som hemlig Moskva-agent. Och både inom USA och i Kanada
framkommo talrika andra bevis för de landsförrädiska kommunistiska agenternas verksamhet. Den allmänna opinionen inom Staterna började vakna på allvar.
En intelligent och äregirig politisk streber som McCarthy måste
givetvis hälsa strömkantringen med glädje. Den tilltagande spionskräcken och oviljan mot Sovjet och dess kommunistiska medhjälpare inom det egna landet borde ju kunna väl utnyttjas av en målmedveten politiker, så mycket mer som de inbjödo till angrepp mot
president Truman och hela den demokratiska regimen och därmed
gåvo möjlighet att »samla förtjänster» i arbete för det republikanska partiet. De metoder som tidigare hjälpt McCarthy till framgång borde även nu kunna visa sig effektiva.
Det är åtminstone sannolikt att ett resonemang i stil med detta
låg till grund för McCarthys första stora framträdande i kampen
mot kommunismen, då han den 9 februari 1950 i ett tal i Wheeling
påstod, att han hade i sin hand en förteckning över 205 personer,
som alla voro kommunister och som, trots att utrikesminister
Acheson var medveten därom, alltjämt voro i tjänst vid State
Department. Under fortsatta framträdanden framförde han liknande anklagelser, dock med växlande, efter hand krympande
siffror och alltjämt utan att ge några namn.
Inom senaten blev McCarthys aktion inte någon succe. Den senatskommitte, som tillsattes för att under den demokratiske senatorn Tydings undersöka hans anklagelser, yttrade i sin slutrapport den 18 juli bl. a. följande: »De anklagelser, som senator
McCarthy framfört i sitt tal i Wheeling den 9 februari, voro
falska; kommitten har inte kunnat konstatera tillvaron av några
kommunister eller av någon ‘spionring’ i State Department. Hans
påstående i Salt Lake City den 20 februari, att han kunde namnge
57 inregistrerade medlemmar av kommunistpartiet i tjänst i state
Department, var likaledes osant; han har inte kunnat lämna nå-
got bevis för deras existens. I ett anförande i senaten i februari
har han lämnat vilseledande upplysningar och inte infriat sitt
löfte att samarbeta med senatsutskottet. Enda orsaken härtill
måste ha varit, att han inte hade några upplysningar att lämna.»
De anklagelser som han (senare) framfört mot ambassadör
Jessup voro fullständigt ogrundade och ha åstadkommit obotlig
skada på Förenta staternas anseende.
Uppfattningen inom vida bildade kretsar vid denna tidpunkt
177
‘i .
·r·.
Erik de Laval
torde ha riktigt tolkats av medarbetaren i New York Times, Anne
O’Hare då hon skrev: »Senator McCarthys berg av anklagelser har
inte ens fött fram en råtta av normal storlek.— Hans metod
att, själv skyddad av sin parlamentariska immunitet, rikta vilda
anklagelser mot andra påminner om totalitära regimers teknik. I
Sovjetunionen är det ett brott att tala med en amerikan, men vårt
folk är icke berett att följa detta exempel och förklara var och
en för brottslig, som någon gång talat med en kommunist eller som
blivit medlem av ‘Föreningen för främjande av vänskapen mellan
USA och Sovjetunionen’ vid en tidpunkt, då samförständ med
Sovjet var vår regerings främsta mäl – – – hans anklagelser
innebära mer än blott ett politiskt skådespel, de kasta ett skimmer
av ansvarslöshet över oss alla (amerikaner) och skada Förenta staternas anseende hos dem, som där söka ljus och ledning.»
Att McCarthy dock ingalunda var någon politiskt död man, utan
att hans politiska inflytande på massorna tvärtom alltjämt var
under tillväxt, skulle snart komma att visa sig. Vid ett val till senaten den 7 november i Maryland, där senator Tydings, en av
kongressens mest ansedda medlemmar, mötte en fullständigt okänd
republikansk motkandidat, mr. John Marshall Butler, blev han utslagen av denne. Butlers seger tillskrevs allmänt, med rätt eller
orätt, det kraftiga stöd han fått av McCarthy. Dennes namn började i vida kretsar omges av en viss stämning av fruktan.
Innan vi fortsättningsvis följa McCarthy på hans bana som storinkvisitor och kommunistjägare, skola vi här lämna en kort översikt över den amerikanska kongressens rätt till kontroll av förvaltningen och dess därpå grundade s. k. undersökningskommitteer. Den amerikanska konstitutionen innehåller inte någon paragraf, som uttryckligen ger kongressen rätt att göra undersökningar och infordra vittnesmål. Men redan år 1792 tillsattes, med
stöd av engelsk parlamentarisk tradition, en kongresskommitte i
detta syfte.
Under 1800-talet förekom vid flera tillfällen (1800, 1832, 1836,
1881) strid mellan presidenten och kongressen rörande den senares
rätt till kontroll- det gällde därvid den praktiska tillämpningen
av den i konstitutionen fastslagna principen om maktens delning
mellan den verkställande, den lagstiftande och den dömande myndigheten. Unionens högsta domstol, som i USA — i motsats till
hos oss- äger fastställa den slutliga tolkningen av författnings- 178
‘•
Fallet McCarthy
frågor, stödde därvid i allmänhet den första statsmaktens krav
på frihet från inblandningar från kongressens sida. Men vid en
tolkningstvist år 1927 godkände HD kongressens rätt att kontrollera verksamheten inom respektive departement och »att pröva anmälan om försummelser inom administrationen». Denna rätt har
sedan dess icke varit omstridd. I vad mån den kommit till användning, har i hög grad berott på det personliga förhållandet mellan
president och kongress. Under kraftfulla presidenter, som t. ex.
F. D. Roosevelt, har den utnyttjats endast i ringa mån, under
Eisenhower synes förhållandet närmast vara det motsatta.
Ar 1927 fastställde HD även båda kamrarnas rätt »att kalla privatpersoner inför undersökningskommitteer för att avge vittnesmål, erforderliga för att sätta kongressen i stånd att utöva sin
grundlagsenliga lagstiftningsrätt». Senare har HD också godkänt
kongressens rätt att själv avgöra, vilka upplysningar den behövde
för detta ändamål. Kongressen har synbarligen härigenom fått en
vidsträckt befogenhet att kontrollera regeringsmaskineriet och
statsförvaltningens alla grenar. Den har dessutom fått rätt att
själv ådöma straff för »vanvördnad mot kongressen», ådagalagd
genom exempelvis vägran att inställa sig till förhör eller att avlägga vittnesmål. Ett skydd för den enskilde medborgaren innebär
dock den s. k. Fifth Amendment, som bl. a. stadgar att »ingen
kan— tvingas att i brottmål vittna emot sig själv». Denna
bestämmelse har vid flera tillfällen begagnats i de senaste årens
kommunistprocesser.
Den stora makt, som kongressens ovan nämnda rättigheter ge
ledarna av de av senaten eller representanthuset tillsatta undersökningskommitteerna, måste ha utövat en stark dragningskraft
på en man med McOarthys läggning. Fullkomligt oberörd av de
motgångar, som han lidit i senaten, fortsatte han också sin antikommunistkampanj. Att han därunder kom att taga heder och ära
av hundratals oförvitliga medborgare, generade honom lika litet
som den ovilja, som hans metoder uppväckte inte bara bland hans
politiska motståndare utan också hos många sansade medlemmar
av hans eget parti. Hans av naturen »tjocka hud» hade inte tagit
skada av hans hittillsvarande bakslag. Han visste också med sig,
att han under sin offensiv mot den trumanska regimen trots allt
seglade i medvind. Uppdagandet av den starka kommunistiska infiltrationen och den utbredda korruption från den rooseveltska tiden, som alltjämt levde kvar under president Truman, hade ska- 179
Erik de Laval
pat en allmän misstro mot regimen Truman-Acheson. Även en
propaganda av det utpräglat demagogiska slag, som McCarthy representerade, hade därigenom fått stora möjligheter till framgång.
Som den skicklige agitator han var insåg McCarthy också, att en
grovt förenklad förkunnelse var bäst ägnad att påverka massorna,
även om dess sanningshalt var mycket låg – även grova lögner
bli gärna trodda om de upprepas tillräckligt ofta, särskilt om de
någon gång kunna blandas upp med några för alla påtagliga sanningar.
Som det mest groteska exemplet på hans grovt demagogiska förkunnelse må anföras det påstående, som han den 14 juni 1951 framförde i senaten, att det existerade en sammansvärjning mellan
Acheson och den dåvarande försvarsministern, general Marshall
i syfte att försvaga USA och därigenom förbereda dess underkastelse under Sovjetunionen, »en konspiration så oerhörd, en gemenhet så nattsvart, att den överskuggar varje annan i mänsklighetens
historia». President Truman var enligt talaren »endast oklart medveten om vad som pågick».
Då denna anklagelse inte riktigt slog igenom, övergick han senare till kritik av Korea-kriget, ett alltid tacksamt ämne, och till
upprepning av äldre anklagelser, mot ambassadör J essup m. fl.
Varken officiella vederläggningar av dylika påståenden eller
president Trumansangrepp på »skandalmakare, bl. a. i kongressen,
som genom beskyllningar försökte få folk att tro, att regeringen
var korrumperad och infekterad med kommunism», eller senator
Bentons anmälan den 28 september 1951 att McCarthy hade begått
mened och borde uteslutas ur senaten, syntes på något vis skada
hans ställning hos den breda massan. Hans politiska makt var un·
der ständig och påtaglig tillväxt och likaså den fruktan han på
många håll ingav, vilket bl. a. tog sig uttryck däri, att den kommitte, som senaten tillsatt för att pröva senator Bentons anklagelser, fick dö i tysthet.
För det republikanska partiet utgjorde McCarthy både en belastning och en tillgång. Många av dess ledande män ogillade hans
metoder, men alla måste medge, att han på grund av sin starka
ställning var värdefull för partiet särskilt under valåret 1952 och
inte minst med tanke på att Wisconsin var en vid det stundande
presidentvalet osäker stat. Hans starka ställning i Wisconsin fram·
gick klart vid ett provval där den 10 september 1952, vid vilket
han hemförde en överväldigande seger – 538 000 röster, ca 100 000
180

Fallet McCarthy
mer än alla andra kandidater tillsammans. Det gällde alltså för
republikanerna att inte stöta honom ifrån sig. Inte minst presidentkandidaten Eisenhower själv hade en svår ställning, vilket
bl. a. framgick då han tvingades att uttala sig om McCarthys aktion mot general Marshall: »General Marshall är en av detta lands
fosterlandsvänner, och var och ensom—har arbetat tillsammans med honom vet att han är en verkligt osjälvisk patriot. Jag
talar inte om felbedömningar – – – dem vet jag ingenting
om—
Det finns vissa saker som jag inte ämnar stödja. J ag stöder utrotandet av all undermineringsverksamhet. Men, ‘by golly’, oamerikanska metoder äro enligt min mening aldrig berättigade.»
Liksom alla republikanska motståndare till McCarthy undvek
han varje direkt personlig kritik av honom. Kanske hoppades han,
liksom många andra republikaner, att senatorn skulle komma att
dämpa sina stridsmetoder, om valen komme att ge landet en republikansk president och regering. Republikanen McCarthy kunde
ju inte gäna angripa en republikansk regim lika hänsynslöst, som
han hittills angripit Truman och Acheson och deras män.
McCarthys värde för valutgången var rätt bedömt; själv omvaldes han i Wisconsin med 54 °/o av samtliga avgivna röster. Förhoppningarna att han skulle dämpa sin stridsiver efter Eisenhowers
seger skulle däremot snart visa sig fåfänga.
Hans starka ställning inom det republikanska partiet kom till
uttryck redan vid början av 1953 års kongress, då han utsågs till
ordförande i en av senatens undersökningskommitteer, med huvuduppgift att granska ämbetsmäns och övriga statligt anställdas lojalitet. Med oförminskad energi och framåtanda, men också med
samma stötande arrogans som tidigare grep han sig an med uppgiften att rensa förvaltningen, framförallt State Department, från
allt och alla, som haft något samröre med kommunism eller kommunister. Att han därvid inte försummade något tillfälle att själv
framträda i tidningarnas rubriker, i radio och television, säger sig
självt. Här kunna endast de viktigaste av hans aktioner fram till
nuvarande tidpunkt antydas.
Han undersökte »Voice of America», ett av de viktigaste organen
för utlandspropagandan;
han motsatte sig energiskt, ehuru utan framgång, utnämningen
av mr Bohlen till ambassadör i Moskva, med den motiveringen att
Bohlen varit en av president Roosevelts medhjälpare i Jalta;
han gjorde en undersökning av handeln på det röda Kina och lät
181
Erik de Laval
allmänheten förstå, att han genom underhandlingar med grekiska
skeppsredare hindrat 242 handelsfartyg att anlöpa kinesiska hamnar- han hade alltså genomfört en uppgift, som egentligen ålegat
State Department, men som försummats av detta, en version som
han dock senare, efter samtal med Dulles, måste ta tillbaka;
han angrep State Department icke bara för dess bristande kontroll rörande kommunister inom dess egna led utan också för att
det »Sände parfymerade noter» till Förenta staternas allierade och
»följde den truman-achesonska regimens stil» ifråga om handeln
med Kina;
han sände sina båda 26-åriga medhjälpare Oohn och Schine på
en 18 dagars inspektionstur till Europa för att granska de amerikanska informationscentra där, ett uppdrag som sköttes med den
mest utstuderade arrogans, särskilt från mr Cohns sida, men som
ledde till utrensning av en mängd mer eller mindre kommunistvänlig litteratur från alla offentliga amerikanska bibliotek, samt
till hemkallandet av tjänstemannen T. Kaghan vid högkvarteret i
Frankfurt, som vågat driva med de unga inkvisitorerna;
han ingrep i pågående undersökningar angående kommunistisk
infiltration i armens signalkårs radarlaboratorium i Fort Monmouth och drev därigenom fram en mer energisk aktion inom kå-
ren på detta område.
Ett kraftigt bakslag för McCarthy inträffade i juli 1953 på grund
av det uttalande, som kommittens nyanställde »verkställande di·
rektör» Matthews gjorde, »att den största enstaka grupp som f. n.
understödjer den kommunistiska organisationen i USA består av
protestantiska präster». Uttalandet uppväckte en storm av indignerade protester över hela landet. McCarthy, som först tog Matthews
i försvar, tvingades senare av sin egen kommitte att avskeda honom, vilket dock inte hindrade dess tre demokratiska medlemmar
att lämna densamma. Därigenom att han lyckades förmå de republikanska ledamöterna att kvarstå, kunde kommitten dock fortsätta sin verksamhet, ehuru i ett mer än någonsin utsatt läge.
Under innevarande år igångsatte McCarthy en stor aktion mot
Harvards världsberömda universitet, som enligt honom hyste massor av »Fifth Amendment Communists» inom sin lärarekår, och
gav sig därefter in på den undersökning av lojalitetsförhållandena
inom armen, som tack vare hans förhörsmetoder ledde till den nu
pågående, världsbekanta konflikten. Denna pågår alltjämt då
detta skrives och ligger därför utanför ramen för denna studie.
Åven utan att invänta dess utgång synes det dock vara möjligt att
182
Fallet McCarthy
på grundval av McCarthys hittillsvarande verksamhet och karriär, komma till en uppfattning om mannen och hans verk.
Åsikterna i Europa om McCarthy synas vara enhetliga: en utpräglad lycksökare och demagog, en representant för det sämsta i
amerikansk demokrati och för en ny, överdriven och till isolationism ledande nationalism.
Även om denna uppfattning tvivelsutan är riktig, täcker den
dock kanske inte hela sanningen. Inom USA äro i varje fall meningarna om mannen mera delade. Den stora popularitet som han
i varje fall intill den allra senaste tiden åtnjutit i sin hemstat,
Wisconsin, har bl. a. framgått vid de val där han ställt upp. Hans
val till ordförande i en av senatens ständiga kommitteer bevisar
hans starka ställning inom senatens republikanska parti.
En serie Gallup-undersökningar rörande hans ställning hos allmänheten inom hela landet har gett följande intressanta resultat:
på frågan »Har Ni i stort sett en fördelaktig eller ofördelaktig
uppfattning om senator Joseph R. McCarthy» blev svaret följande:
Juni 1953 ..
Augusti 1953
Januari 1954
Fördelaktig
35%
34%
50%
Ofördelaktig
30%
42%
29%
Ingen åsikt
35%
24%
21%
Siffrorna äro tämligen jämnt fördelade mellan olika yrkesgrupper. De visa att folk under tiden fram till januari 1954 alltmera
intresserat sig för honom och att hans politiska makt under senare
delen av år 1953 varit under tillväxt.
En sortering av årets svar efter olika trossamfund gav följande
resultat:
Fördelaktig Ofördelaktig Ingen åsikt
protestanter 49% 28% 23%
katoliker 58% 23% 19%
judar . 15% 71% 14%
Dessa siffror visa, att uppfattningen att han huvudsakligen haft
sitt stöd i katolska kretsar inte är fullt riktig; de protestantiska
siffrorna ligga ju inte långt efter. De judiska siffrorna torde böra
ses mot bakgrunden av det faktum, att det judiska inslaget bland
kommunisterna och speciellt bland de proryska spionerna i USA
varit påfallande starkt.
Man kan fråga sig, hur det är möjligt, att en man som så ofta
183
..,. .

Erik de Laval
kunnat beslås med grova propagandalögner och fula trick kunnat
få en sådan anslutning och maktställning, som han faktiskt fått.
Orsakerna till hans karriär måste sökas på flera områden. För det
första bildade det psykologiska läget i USA omkring år 1950 en
utmärkt operationsbas för en skicklig och fördomsfri politisk streber. De fortgående avslöjandena av president Roosevelts samgå-
ende med kommunisterna och av den fortsatta kommunistiska infiltrationen under hans efterträdare skapade en allmän ovilja mot
Sovjet och dess medlöpare och en viss spionskräck, som McCarthy
skickligt utnyttjade, då han lanserade sig själv som landets kommunistfiende par preference. Att han i själva verket inte kom att
avslöja någon enda mera framstående kommunist, kunde han dölja
genom en skicklig propaganda, i vilken han för övrigt hjälptes
av sina politiska motståndare, inte minst president Truman själv,
som genom sina angrepp gav honom ökad »publicity» och god reklam. Han kom därigenom att för allmänheten, särskilt i Europa,
framstå som en mer betydelsefull person, än han egentligen var.
Han hade naturligtvis stor förmåga att vinna massmötenas publik,
»att tala till bönder på bönders vis» om också kanske inte »med
lärde män på latin». Hans förkunnelse byggde på en ytterlig förenkling av problemen – förinta kommunismen i USA och allt
skall bli bra- och passade därför den breda massan av väljare, so:u
saknade förutsättningar för en djupare insikt i problemställningarna. Så blev han en politisk maktfaktor inte bara i sin egen
hemstat utan i hela USA. En sådan episod som senator Tydings’
ovan omnämnda valnederlag i Maryland kom att bidraga till tron
på hans stora politiska inflytande och därigenom också till hans
verkliga makt.
Under ett viktigt valår, som året 1952, kunde hans parti givetvis inte stöta sig med en så värdefull röstmagnet som McCarthy.
Presidentkandidaten Eisenhower, som personligen starkt ogillade
både hans person och hans metoder, hade därvid, som ovan framhållits, en svår ställning. Att de politiska synpunkterna skulle
väga tyngre än de personliga, ligger i sakens natur. Tanken på
nästa val- politikernas permanenta bekymmer- har även därefter varit av betydelse för både presidentens och partiets inställning till senatorn från Wisconsin; även 1954 är ju valår, då en
tredjedel av senatens och representanthusets samtliga medlemmar
skola utses. Huruvida presidentens hittillsvarande mycket försiktiga inställning gentemot McCarthy varit nyttig för hans egen
prestige, kan dock ifrågasättas.
184
•-
Fallet McCarthy
Åven från ickeparlamentariskt håll synes McCarthy under de
senaste åren fått ett visst stöd, nämligen från en grupp oljemagnater i Texas med Dallas’ oljekung, mr H. L. Runt – möjligen
staternas just nu rikaste man, med en inkomst uppskattad till
200 000 $ per dag! – i spetsen. Han har bl. a. fått en lyxbil (Cadillac) som gåva och privat flygplan till förfogande för propagandaturneer och har entusiastiskt hyllats vid sina besök i Texas. Det är
dock obefogat att häri se en motsvarighet till den tyska storindustrins stöd åt Hitler före 1933 – tack vare frikostiga anslag från
senaten till McCarthys kommitte, 214 000 $ för innevarande år, är
han för sitt arbete oberoende av frivilliga bidrag och sannolikt
inte för egen del intresserad av dylika.
För övrigt är den likhet med Hitler, som McCarthys fiender,
bl. a. presidentens bror, bankiren Arthur Eisenhower, ansett sig
kunna konstatera, huvudsakligen inskränkt till hans stora demagogiska talang. Kanhända kan man också finna en likhet i fråga
om strävan efter ryktbarhet och makt. Men några planer på att
försöka omdana det amerikanska samhället ha säkerligen aldrig
föresvävat den amerikanske politikern; att han i andanom sett sig
själv som president Eisenhowers efterträdare är däremot kanske
inte uteslutet.
När man kanske förvånar sig över att han, trots många kraftiga bakslag, hittills kunnat försvara sin maktställning, får man
inte förbise, att hans fälttåg mot den kommunistiska infiltrationen inte enbart bestått av bluff och inkvisitoriska förhörsmetoder
utan också givit vissa positiva resultat. Hans aktion mot handeln på det röda Kina har av vicepresident Nixon erkänts som
värdefull (om också inte till den grad som McCarthy själv på-
stått). Hans undersökning av förhållandena vid Electric Co:s
atomforskningslaboratorium har faktiskt avslöjat kommunistisk
infiltration, hans attack mot den »ljusröde» professor Lattimore
likaså, han har fått kommunisten luslerman att efter 15 års tystnad bekräfta Whittaker Chambers’ avslöjanden angående Hiss,
och hans angrepp på Harvard-universitetet har nog inte helt saknat grund. Att han på många håll verkat som en effektiv pådrivare i fråga om övervakningen av kommunistisk verksamhet, kan
inte helt förnekas.
Och i fråga om det nu världsbekanta fallet Peress har han i viss
mån haft rätt; tandläkare Peress är en uppenbart otillförlitlig
person, som trots detta befordrats av armemyndigheterna och sedan givits »honorable discharge» i lagom tid för att – om ock
185
Erik de Laval
oavsiktligt – rädda honom undan senatskommittens förhör. Naturligtvis ursäktar detta inte McCarthys skandalösa behandling
av general Zwicker och inte heller det fula trick, varigenom han
lurat armeministern Stevens till hans s. k. kapitulation. Det bör
också beaktas att Stevens tanke att förbjuda sina officerare att
inställa sig inför senatskommitten skulle ha dragit upp en författningsfråga, om senatens rätt till undersökningar inom statsförvaltningen, i vilken hela senaten, oavsett dess känslor för
McCarthy, skulle ha ställt sig bakom honom. Senatens beslut, fattat med 85 röster mot en, att som ovan nämnts anslå 214 000 $ för
McCarthy-kommittens fortsatta undersökningar synes också tyda
på, att den har ansett dessa vara av värde. Vilken ställning senaten kommer att intaga till McCarthy och hans kommitte sedan
fallet Cohn-Schine blivit fullt utrett, återstår att se.
Oavsett utgången av nu pågående konflikt mellan McCarthy och
armen kan man dock redan nu våga det omdömet om hans verksamhet, att den nytta han har gjort varit relativt obetydlig, medan den skada han tillfogat Förenta staternas anseende och därigenom dess ledareställning inom den västerländska världen varit
ofantlig.
186

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner