Print Friendly

Fakta och propaganda kring utvandrarna

Av Redaktionen | 31 december 1959


1959


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

FAKTA OCH PROPAGANDA KRING
UTVANDRARNA
I SIN ROMAN :.Utvandrarna:. berättar
Vilhelm Moberg om några människor i smålandssocknen Ljuder i
Konga härad och om deras färd
över havet till det hägrande amerikanska frihetslandet Om bakgrunden till deras utvandring handlar
första delen av boken. Motiven var
många. En emigrerade därför att
han ville ha bättre jord att bruka,
en annan för att han inte ville ha
några husbönder över sig, en tredje
för att han fritt ville bekänna sin
kristna tro, en fjärde därför att
han ville slippa ifrån sitt äktenskap, en femte, en kvinna, därför
att hon vantrivdes i Sverige osv.
Moberg berättar åskådligt och utförligt om de hårda öden som utvandrarna måste genomgå i det
gamla landet, innan det stora beslutet mognar hos dem. Ingenting
lämnas oförklarat i denna verkningsfulla skildring. När man hunnit fram till den sida i boken, där
författaren sammanfattar varför
dessa människor ville emigrera,
skulle läsaren själv ha kunnat
fylla i svaren – så intensivt har
han levt med och levt sig in i dessa
gestalter.
Av fil. dr ALF ÅBERG
Om boken bara hade uppfattats
för vad den är – ett skönlitterärt
arbete, ett i sitt slag storartat epos
över ett ämne från emigrationstiden
– hade det aldrig behövt bli några
kommentarer från historikernas
håll. Romanen har emellertid ibland
kommit att tillmätas en helt annan
betydelse än den har. Några kritiker, som förväxlat romankonst med
socialhistorisk forskning, har betecknat Mobergs bok som en dokumentärskildring om emigrationen.
I en artikel i Dagens Nyheter härom året hävdade sålunda Olle
Holmberg att de forskare som skulle
skriva emigrationens historia, ofta
skulle komma att återvända till
Mobergs grundläggande arbete.
Moberg har själv varit mera återhållsam. I en debatt om verklighetsbakgrunden till diktverket,
som han förde med fil. lic. Göran
Lindahl i Dagens Nyheter sommaren 1958, förklarade han fullt riktigt, att han var författare och inte
historieskrivare. Eftersom hans arbete ändå trots detta kommit att
betraktas som historien om utvandrarna, kan det vara skäl för en historiker att – med all uppskatt- 142
ning av verkets litterära förtjänster – närmare granska historiekonstruktionen i boken. Frågan
gäller då närmast, om den skildring Moberg ger av sina utvandrares levnadsförhållanden och motiv
kan läggas till grund för historien
om emigrationen i hela riket.
Bakom Mobergs utvandrarroman
ligger det omfattande källforskningar. Författaren har enligt min
mening på ett beundransvärt sätt
levt sig in i böndernas levnadsförhållanden under depressions- och
uppbrottstiden på 1840-talet. Det
extatiska väckelsefolkets sammankomster hos Danjel Andreasson
kan man finna motsvarigheter till
i samtida berättelser. Missväxtåren,
sådana som Karl Oskar Nilsson
upplever dem i sitt stenrike Korpamoen, kan man följa i en av bilagorna till Gustaf Utterströms stora
avhandling »Jordbrukets arbetare»
(1957). Till och med detaljerna
tycks kunna beläggas. Den upprö-
rande historien med Karl Oskars
dotter Anna, som under ett av nödåren åt ihjäl sig på korngrynsgröt,
finns belagd i en småländsk kyrkobok, fast den där gäller en treårig
pojke, enligt vad Sten Carlsson berättar i sin »Bondens historia» III
(1956).
Ljuders socken skildras i Mobergs bok som ett överhetssamhälle. över bönder och torpare,
backstugusittare, knektar och hjon
härskar den världsliga och den andliga överheten. För den världsliga
myndigheten svarar länsman Lönnegren, en ·man som enligt bönder'”
nas uppfattning skulle vara »nästan en god människa, om han inte
varit länsman». Den andliga myndigheten förvaltas av prosten Enok
Brusander, som hårt förföljer de
väckelsetrogna i socknen. Till de ledande hör också den rike Per Persson, en maktlysten, moraliskt förfallen kyrkovärd.
I denna socken regerar överheten
över rättvisan. Den enda gång hä-
radstinget ingriper i socknens liv,
är, när det dömer Danjel Andreasson och hans väckelsefolk till böter
eller fängelse för brott mot sakramentallagen och konventikelplakatet. När den late bonden Aron i Nybacken misshandlar sin dräng så
svårt, att han får sitt öra fördärvat
för livet, blir han inte stämd för
tinget. Ännu värre är den berättelse
som Moberg lägger i munnen på
Ulrika i Västergöhl. När hon var
fjorton år gammal, blev hon upprepade gånger våldtagen av sin rike
fosterfar, bonden i Ålarum. Inte
heller nu träder rättvisan i funktion, trots att ett sådant brott ännu
vid denna tid sannolikt skulle ha
bestraffats med livet. Orsaken var
tydligen att bonden var »god vän
med prosten och kalasade ihop med
honom».
Jag har inte studerat domböckerna för Konga härad för dessa
år och kan följaktligen inte uttala
mig om förhållandena var så korrumperade i denna trakt av Små-
land, att våldtäkt och misshandel
av tjänstefolk inte lagsöktes inför
tinget. En sak tycks dock vara uppenbar: dessa förhållanden var i så
fall ett undantag och inte tillämpliga för riket i dess helhet. I RyssIand härskade klassrättvisa. Där
hade Katarina II utfärdat en ukas,
att varje klagomål mot husbonde
från livegens sida skulle bestraffas
som försök till uppror. I Sverige
fanns det inga livegna, och där fö-
rekom inte heller sådana ukaser.
Domböckerna visar, att tjänstehjon
kunde instämma sin husbonde för
tinget för innestående lön eller
andra brott mot överenskommelsen. I inget fall kan man visa, att
häradstinget tagit husbondens parti
mot tjänstefolket.
Det kan vara skäl att här något
beröra 1800-talets tjänstehjonsstadga. Den hade sina stora avigsidor,
vilka Moberg ordentligt redogör för
i sin roman. En lat bonde lät sitt
folk arbeta och gjorde själv ingenting – vilket j u i längden var till
nackdel för hans egen gård. Fram
till år 1858 hade husbonden rätt
att aga – men inte misshandla –
sina »lata och olydiga» tjänare,
och om någon av dem före anställningstidens slut rymde ur hans
tjänst, hade han rätt att efterspana
och återtaga dem med kronobetjä-
ningens bistånd.
Men detta patriarkaliska system
var inte enbart av ondo i 1800-talets agrara samhälle. Det fungerade
som ett slags kombinerat arbetarskydd och fattighjälp. Medan lösarbetarna bara anställdes under
den bråda årstiden, var husbonden
143
skyldig att underhålla sitt tjänstefolk året om. När liberalerna på
1840-talet krävde en friare sociallagstiftning, drevs det inte alltid
av filantropiska motiv. En storbonde kunde ha fördel av en rörlig
arbetskraft, som han slapp att försörja hela året. I detta fattiga bondesamhälle, där missväxtåren inföll med regelbundna mellanrum,
var det en given fördel för de anställda att känna trygghet för nöd
och arbetslöshet. Under alla omständigheter levde de mera skyddat
än andra jordlösa befolkningsgrupper på landsbygden.
Mobergs bok aktualiserar också
frågan om kyrkans förhållande till
de tidiga väckelserörelserna. Är
den stränge prosten Brusaoder typisk för 1840-talets svenska eller
kanske till och med småländska
kyrkoherdar? Ett faktum är att den
stora småländska väckelsen var
inspirerad från prästerligt håll; till
dess pionjärer hörde Peter Lorenz
Sellergren, J onas Sandeli och Pehr
Nyman. När den nyevangeliska rö-
relsen i Karl Olof Rosenius anda
fick fast fot i Småland, ställde sig
en del präster tveksamma eller avvisande, medan andra fortsatte att
samarbeta med väckelsen och dess
kolportörer. Det är ett misstag att
tro, att denna folkväckelse var alltigenom folklig. Den hade inte bara
stöd hos bönderna utan också hos
en del ståndspersoner; en av dess
ledande män var godsägare Thor
Hartvig Odenerans på Torpa.
Vid sidan av denna Rosenius- 144
inspirerade rörelse förekom det
också andra smärre väckelsegrupper. Om en av den – de återupplivade åkianerna – och om kyrkans ingripande mot dem ger Moberg en bred skildring. Vad som här
närmast intresserar är frågan hur
den kyrkliga tvångslagstiftningen
fungerade vid denna tid. Året 1858,
då konventikelplakatet upphävdes,
har betecknats som ett av de stora
gränsåren i den svenska religionsfrihetens historia. I Kyrkohistorisk
årsskrift 1957 gick Allan Sandewall
hårt åt denna uppfattning. År 1855
genomdrev staten en ny sakramentslag, som förbjöd lekmän att
förvalta nådemedlen, men varken
före eller efter dess tillkomst
skedde det några ingripanden i
större omfattning, framför allt
därför att prästerna ställde sig passiva. De flesta separatisterna slapp
ifrån åtal, och detta trots att sakramentsförvaltning av lekmän blev
en allt vanligare företeelse. I de
fall rättegångar förekom, tycks de
ha berott på att den anklagade uppträdde utmanande i sin religiösa förkunnelse eller avvek alltför mycket
från den yttre ramen vid gudstjänsten.
Den som höll sig till väckelsepredikanternas vanliga predikostil
löpte inte någon större risk att bli
åtalad, men vissa arter av väckelsen var så stötande, att praktiskt
taget hela församlingen stödde
myndigheternas ingripande. Det är
väl bekant att frikyrkoröreisen
gärna odlar traditionerna om kyrkans svåra förföljelser mot pionjärerna, men ett faktum är att den
breda väckelserörelsen aldrig blev
utsatt för några sådana åtgärder
(men väl för kritik och motpropaganda). De som blev drabbade av
kyrkans dom och länsmans hand
var extremisterna – originella
väckelsemän av samma typ som
Danjel Andreasson i Vilhelm Mobergs roman. I deras och de tidigare
åkianernas fall kan man med skäl
tala om martyrium, men någon
samlad kyrkofront eller någon
brett upplagd förföljelse mot väckelserörelsen förekom inte.
Man är för övrigt skyldig att
sätta sig in i prästernas situation,
inte bara döma dem efter vårt sätt
att se. »Jag har ansvar för din
själ», sade kyrkoherden i Svedala i
Skåne till en sockenbo, som ville
övergå till mormonismen. De kände
sig fortfarande som herdar för sin
hjord. De stred för en förlorad sak,
för en enhetskyrka, som höll på
att uppluckras inifrån, och för ett
traditionellt församlingsliv, som
byggt på sockenisoleringen. De
mera klarsynta bland prästerna
– till dem hörde inte prosten Brusander – sökte anpassa sig efter
det nya läget, vinna det traditionslösa fattigfolket åt kyrkan och
skapa ett nytt församlingsliv på
spillrorna av det gamla.
I ett fall kan man snarast beklaga att staten inte ingrep mera
målmedvetet mot en väckelsegrupp. Det gäller Erik Jansarna
och deras Amerikafärd, omnämnd i
Mobergs roman och återberättad i
Göran Lindahls intressanta skrift
»De första emigranterna» (1958).
I början av 1840-talet bildade den
uppländske spannmålshandlaren
Erik Jansson en extrem sekt i Hälsinglands läsarbygder. Den klassiska andaktslitteraturen brändes
på bål, och inför statens hårda men
otillräckliga åtgärder svetsades de
trogna allt hårdare samman kring
sin förvirrade ledare och profet. Ar
1845 beslöt han att med sina trogna
avresa till Amerika för att där
bygga ett nytt Jerusalem. Uppmaningen att emigrera tycks han ha
fått av sin juridiske rådgivare, den
liberale rådmannen Lars Vilhelm
Henschen i Uppsala. Kärntruppen
bestod av stadiga hemmansägare,
men eftersom gruppen tillämpade
egendomsgemenskap, kunde den
också taga med sig sina fattiga. Sammanlagt uppgick de emigrerande
Erik Jansarna till omkring l 500
personer. De inledde emigrationen
från Sverige, men deras resa slutade
i en tragedi. Under resan och det
första året i Illinois dog bortåt 200
av emigranterna. Tvister av skilda
slag sprängde nära nog helt sönder
deras samhälle, och Erik Jansson
mördades av en äventyrare år 1848.
Bara fyra år efter Erik Jansarnas
uttåg låter Moberg sina småländska
bönder utvandra från Sverige. Författaren har fullt tillfredsställande
förklarat varför han valde det tidiga årtalet 1850. Han vill skildra
de djärva och företagsamma pionjärerna, »de oförnöjda och till- 145
tagsna, som icke förlikte sig med
sin lott i hembygden» och därför
gick i spetsen för emigrationen.
Han har ett gott stöd i akterna, som
vittnar om att utvandringarna började ovanligt tidigt i Kronobergs
län.
Det är väl troligt att Moberg
också haft ett annat skäl att förlägga utvandringen till 1850-talet.
Det har gett honom möjlighet att
utnyttja ett dramatiskt givande
stoff och berätta om prästernas,
länsmännens och husböndernas
förmyndarställning över de jordlösa, skuldsatta och betryckta i
socknen. Men denna romanförfattarens välförståeliga lust att konkretisera samhällets orättvisor
gör att hans bok inte kan användas
för att förklara orsakerna till den
stora emigrationen från Sverige,
den som satte i gång på 1860- och
1870-talet. Då var ju betingelserna
delvis annorlunda. Vid den tiden
hade rättegångarna mot separatisterna upphört, och tjänstehjonsstadgan hade blivit betydligt mildrad.
Motiven till den senare, stora
emigrationen var delvis andra än
dem som gällde för Mobergs utvandrare. Visst fanns det fortfarande folk som emigrerade, därför
att de ogillade ämbetsmän och
»kitsliga prästen, men de viktigaste orsakerna var nu inte längre
politiska eller religiösa utan ekonomiska. »Flod och ebb uti emigrationsströmmen följa omedelbart
med växlingarna av dåliga och goda
146
tider», konstaterar Pontus Fahlbeck i den stora ~Emigrationsut?-
redningen~. Det var landsbygdens
växande och halvsvältande jordproletariat som nu bröt upp från
drängkamrar, riskojor och backstugor och som vandrade vägen
utan återvändo till emigrantskeppen i hopp om att få ett stycke jord
att bruka i det nya landet på andra
sidan havet. Men om denna epok
handlar inte Mobergs roman.
De första emigranterna var folk
som av politiska eller religiösa
skäl lämnade Sverige. De hade naturliga skäl att se kritiskt på sitt
gamla land, och i de brev och artiklar, som dessa liberaler och väckelsepredikanter skrev hem spårar
man också mycket av medveten
propaganda. En av de första emigranterna, mjölnaren Per Kassel i
Östergötland, förklarade år 1842,
att skatterna i Sverige nu nått en
sådan höjd att han måste gå i
landsflykt. I Amerikapropagandan
skulle dessa argument ofta åter•
komma.
I bilden av det nya landet låg en
kritik av det gamla. I Amerika
fanns inga länsmän eller präster.
Ingen räknades för mer än den
andre. Där fanns varken koja eller
slott utan bara smakfulla småstadshus. Det gamla landet målade man
i mörka färger. Sverige var fattigt,
ofritt och förfallet. Där härskade
religiös intolerans och orättrådiga
lagar. Väldiga skatter gick till hovet
och militärens nöjesliv. I de högre
klasserna härskade sedefördärv,
som spred sig nedåt. Under den
stora emigrationen på 1860-talet
skedde ett allmänt tillnyktrande,
när det inte längre var liberaler
och religiösa separatister utan bönder som gick i spetsen för utvandringarna. Men länge skulle propagandan om det gamla landet med
sin ofrihet och sitt polisvälde leva
kvar och färga av sig på framställningarna om emigrationen!

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner