Print Friendly

Fädernas väg

Av Redaktionen | 31 december 1940


1940


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

)>FÄDERNAS VÄG»
FINLANDS KAMP OCH TRO
Av professor G. O. ROSENQVIST, Åbo
MEDAN Finland förde sin senaste hårda kamp, publicerade landets främsta kyrkliga tidning, »Kotimaa», en ledande artikel, benämnd »Fädernas väg», som torde ge ett samlat uttryck åt vårt
folks fosterländska och religiösa syn på händelserna.
Fädernas väg har varit stridernas väg. Av de cirka trettio
generationer, som i historisk tid levat i Finland, ha blott några
få njutit fred. Alla de andra ha upplevat krig. Ån ha de försvarat sitt land, än kämpat på främmande mark, stundom i fjärran länder. Våra tappra män av i dag, som bjuda sitt liv till offer
för fosterlandets frihet, för hem och kristen tro, vandra fädernas
väg- såsom dessa utan att klaga.
Fädernas väg har varit de stora ansträngningarnas väg. Vare
sig det gällt att rödja ödemarken och torka kärren eller att sedan,
när fienden bränt byar och rövat all egendom, åter börja på nytt,
bygga nya gårdar och odla förvildad mark, har det krävts mycken möda och seg uthållighet. Detta land har icke jollrat eller
klemat med sitt folk.- Under krigen ha städse kvinnor, barn och
åldringar gjort männens arbete bakom fronten. Vi vandra fädernas väg.
Våra fäders väg har genom tiderna varit sorgens och tårarnas
väg. Ständigt ånyo ha våra förföljare förhärjat våra hem och
förstört allt, som varit kärt för vårt folk. Vem förmår räkna dem,
som under seklernas gång stupat för hem och land! Vilken mängd
av smärta har icke under tidernas lopp fyllt Finlands hem och
dess bebyggares hjärtan! Med tårar ha de ädla frön fuktats, som
gömts i gravarna och som helgat våra fäders mark. Nu redas åter
hjältegravarna. Från släktled till släktled har fädernas väg varit
densamma som vår.
Fädernas väg har även städse varit hoppets och trons väg. Man
har utstått stora ansträngningar vid tanken på barn och barnbarn, i förhoppningen att deras liv därigenom skulle bli lättare.
327
··{
G. O. Rosenqvist
Med hoppet har gudsförtröstan varit förbunden. Visst har tron
stundom kunnat likna en rykande veke. Den har dock förmått
förläna vårt folk hopp och frimodighet.
Fädernas väg har varit bönens väg. Inför sin Gud ha uttröttade
och pinade människor burit fram sin nöd, sitt hopp, sin svaghet
och sitt hjälpbehov. Vägen har också varit en kyrkoväg. Fäderna
ha aldrig låtit vägen till Herrens hus växa igen.
Fädernas väg har för vårt folk genom tiderna varit de stora
välsignelsernas väg. Prövningarna ha blivit till välsignelse genom att vägen varit människors, som byggt sitt hopp och sin tro
på Gud.
Det är huvudinnehållet i »Kotimaas» artikel.
Man kan icke förstå innersidan av Finlands historia, utan att
beakta den betydelse, som folkfromheten haft för utvecklingen.
De religiösa väckelserörelser, som under 1700- och 1800-talen gingo
fram genom bygderna, lämnade djupa spår i folkmentaliteten.
Av dessa fromhetsrörelser, som fortfarande äro en levande kraft
i folklivet, står den finska pietismen främst i omfattning och betydelse. I den har den finska folksjälen funnit en fromhetsform,
som motsvarar dess innersta kynne. Ett djupt botallvar, en stark
känsla av människans synd och ovärdighet, en bidande längtan
efter Guds nåd äro typiska drag för de »väckta». Därtill ansluta
sig en ödmjuk förtröstan på Guds hjälp och beredvillighet att
lida under hans tuktande hand.
Det innerliga, personligt avgjorda trosliv, som varit en frukt
av pietismen och de andra folkliga väckelserörelserna, har förenat
sig med det nationella medvetandet till en religiöst grundad fosterländsk anda, präglad av stor hängivenhet och offervilja. I olika
skeden av landets historia har denna anda visat sin kraft att göra
passivt motstånd mot olag och förtryck, att bevara fosterländska
värden genom hårda tider, ja, att bära svärd och lida döden i det
älskade Finlands tjänst. Österbottens »väckta» gåvo ett värdefullt bidrag till den vardande armen vid frihetskrigets utbrott i
januari 1918.
I Finlands ödesstunder vintern 1939-1940 var angriparen det
enligt sina egna resolutioner religionslösa, över sin gudlöshet
stolta Sovjet. Det ligger i sakens natur att angreppet för vårt
folk framstod som ett hot mot Kristi kyrkas bestånd i våra byg- 328
»Fädernas väg» – Finlands kamp och tro
der: kriget blev en religiös plikt, som troheten mot den kristna
tron gjorde ofrånkomlig. Denna syn på kriget var utan allt tvivel
en av orsakerna till den kraft, som vår folkhär utvecklade. Den
fick också det goda samvetets instinktiva stöd av medvetandet
att vårt folk ej velat kriget, utan tvungits därtill.
Den optimism, som rätt allmänt utmärkte folkstämningen i vårt
land under kriget, hade delvis sina rötter i en stark gudsförtröstan.
Optimismen kunde väl i många fall sakna djupare motivering,
men t. ex. i de av våra religiösa folkrörelser eller eljes av personlig fromhet behärskade kretsarna var denna stämning förenad
med alltför mycket av ihärdig bön och offervilja för att kunna
stämplas som ytlig. Man hämtade styrka av bibelord- bl. a. ur
Gamla testamentet- som tycktes äga direkt tillämpning på vårt
läge. Den Gud, som lovat skona Sodom, om där fanns tio rättfärdiga, skulle icke låta Finlands bedjande folk gå under. Åven
Finlands historia, som förtäljde om underbar räddning ur svåra
lidanden och faror, tedde sig som ett löfte. Och så kommo de
lysande framgångarna vid fronten: alla löften och förhoppningar
tycktes ju vara på väg att bli verklighet! Att segrarna även gåvo
stoltheten och den chauvinistiska optimismen luft under vingarna
kan ej förnekas.
Det tunga öde, som drabbade Finlands folk, tedde sig som ett
ställföreträdande lidande: skulle icke även andra folk skörda välsignelse därav~ Måhända vågade man tillskriva Finlands hjältemodiga och framgångsrika kamp rent av en världshistorisk betydelse. Blottade den icke inför all världen våldets innersta arU
Öppnade den icke i ett kaotiskt, dystert världsläge väg för hopp
och tro~ Att även här tankarna stundom antogo proportioner,
som glömde verklighetsgrunden, må ej döljas.
Om fromheten vid fronten har mycket skrivits, även i Sveriges
tidningar. Det är uppenbart, att det stora allvaret gjorde det religiösa behovet levande och starkt. Där fanns många, som redan
under lugnets och lyckans dagar vuxit in i gudsförtröstans och
den dagliga bönens livssfär. När allt jordiskt vacklade och kravet
på kraft och uthållighet stegrades till det övermänskliga, bands
hjärtat än fastare vid evigheten. För andra blevo krigets upplevelser en makt, som gjorde barndomens tro och bön eller en
förut latent religiös känsla levande. Psalmböcker, Nya testamenten och annan religiös litteratur spriddes i mängd och mottogos
med stor tacksamhet. Många ville bli delaktiga av nattvarden.
329
_.,_____,.__
G. O. Rosenqvist
Man gick in i striden i medvetandet av att stå i Guds händer. Och
soldaterna berätta om talrika fall av underbar räddning, för vilka
de för sin del i gripen tacksamhet prisa Guds skyddande ingripande.
Ett vittnesbörd om andan i trupperna möter i ett brev av en
officer, skrivet på Karelska näset i mediet av januari:
»Självfallet kan jag endast tala om den division, där jag själv
arbetar. En mycket stark religiös väckelse pågår som bäst här.
Särskilt är den märkbar bland officerarna. J ag kan försäkra Dig,
att nog ingen av oss, befäl, underbefäl eller manskap här skulle
glömma sin aftonbön. Det är ju en sak för sig vilken tid på
dygnet den blir läst. Det är egendomligt att se huru den ena efter
den andra tyst knäpper sina händer och en stund ligger med slutna
ögon. Först därefter drar han filten bättre omkring sig och somnar in. Likaså då en patrull går ut, så är alltid den sista hälsningen: ‘Herran haltuun!’ (‘I Herrens beskydd!’) Det är nog inga
tomma ord. De äro menade så ur hjärtats djup, som någonsin.
Här ute om någonsin kommer man till insikt om sin egen litenhet.
Vi inse och förstå alla, att en högre makt har hand om oss.»
Den ofta diskuterade frågan, i vilken mån »krigsreligiositetem
kan förbli ett bestående värde skall ej här utförligare behandlas.
Det är säkerligen för tidigt att i ett generellt omdöme fastslå
erfarenheterna från vinterns krig. Den andliga spänningen och
förhållandena i övrigt vid fronten efterföljes lätt av en reaktion,
som kan antaga oädla, skadliga former, yttrande sig i stegrad
nöjeslystnad och lössläppta seder. En sådan reaktion grusar även
de religiösa vinningarna. Å andra sidan synes det uppenbart att
många där ute upplevat livets allvar på ett sätt, som på en gång
dömt och lyft dem. Måhända ha de så djupt erfarit en högre
verklighet, att de aldrig kunna förgäta det. Men sådana finnas,
som efteråt kritisera sin religiösa »väckelse» såsom ett uttryck
för fruktan och ängslan och därför taga avstånd från den. De
åter, som tidigare levat inom den kristna livssfären, löpa knappast risken, att reaktionen skall äventyra deras tro. Måhända
går deras inre väg efter krigets intensiva upplevelser genom en
period av trötthet mot en mognad och fördjupning, till vilken
denna konfrontering med verklighetens ohyggliga allvar lagt
grunden.
Trons kraft har blivit uppenbar även bakom fronten. Hemmen
ha övat mycken förbön – bön för de kära vid fronten, bön för
330
»Fädernas väg» – Finlands kamp och tro
fosterlandet. Förbönen har stillat oron och hjälpt mången ut ifrån
sina egna tankars och intressens trollkrets.
I tro på Guds kärlek och det eviga livets visshet ha de fromma
hemmen tagit emot de tunga dödsbuden. Fromhetens äkthet och
djup ha ofta blivit röjda i den ödmjukhet och inre styrka, med
vilken de sörjande burit sin börda. Man har icke sörjt såsom de,
vilka icke hava något hopp.
I genuin omedelbarhet tyckes fromhetslivet ha levat jämväl i
de evakuerades krets. En av Finlands biskopar, som inom sitt
stift kunde räkna en inflyttad befolkning av cirka 80,000 personer,
vittnade – det var i januari – på grundval av sina personliga
intryck av de evakuerade: »De knota icke och klaga icke, utan
förtrösta på Gud och tro på en ny, lyckligare dag.» Han talade
ock om den hunger efter Guds ord, som gjorde sig gällande bland
dem.
Freden, den hårda freden!
Vida kretsar av Finlands folk genomlevde krigets månader under daglig bön för fosterlandet, nitälskande bön. Visst krävde den
bönen kamp, ja, rent av tro på undret. Där stod ett litet folk, i
huvudsak ensamt, mot österns koloss. Ha vi icke rätt att säga:
undret uteblev icke! Ty som ett under måste det motstånd betecknas, som vår arme kunde bjuda den övermäktige fienden.
Men så kom trots allt fredsslutet som en djup och bitter besvikelse.
Det var en svår prövning icke minst för trons och bönens människor. Det är betecknande för det sinnelag, med vilket Finlands
av de folkliga väckelserörelserna fostrade folk vant sig att bära
tunga öden, att man även inför det till en början förlamande
fredsslutet upprepade bonden Paavos ord:
»Herren prövar blott, han ej förskjuter.» Det var ett vackert
vittnesbörd om gudsförtröstans fasthet. Lika fördelaktigt vittnar
den handlingskraft och framtidstro, varmed man gått till återuppbyggnadsarbetet, om den finska fromhetens inre krafttillgångar.
När några veckor förflutit efter »fredsutbrottet», ha vi allt allmännare lärt oss förstå, huru mycket vi trots allt undgått. Vi ha
begynt ana, att här säkert finnes anledning till tacksamhet utöver vad vi först förstodo eller kunde medge. Framför allt äro vi
nu ställda inför uppgifter, som kräva en anspänning av nationens
331
24-40351. Svensk Tidskrift 1940.
G. O. Rosenqvist
alla krafter, andliga och materiella, och som icke lämna rum för
en passiv klagan eller en pessimistisk modlöshet. Sådant stjäl
blott tid och krafter.
De gångna månaderna ha att uppvisa många positiva värden
vid sidan av all hemsk förödelse, alla bittra människoöden och
allt grymt lidande. Som ett sådant uppbyggande värde bör framför allt nämnas den endräkt, som i Finlands ödestimme förenade
dess folk till en enda, stark front. Språkgrupper, som förut misstrott varandra, folkklasser, som för tvenne årtionden sedan stodo
med vapen i hand mot varandra, funno nu varandra i gemensam
fosterlandskärlek och osjälvisk handlingskraft. Offerviljan, detta
höga mänskliga och kristna livsvärde, som pålägger människor
stora lidanden, men även avslöjar sig som något av det vackraste
i människohamn, har i Finlands sista krig åter visat sin makt
och sin storhet.
Visst väcker det som skett många frågor, som tanken icke kan
besvara, icke heller den kristna tanken. Men det har också blivit
uppenbart, att intet svar på de svåra problemen, icke ens det
visaste, kan bära en människa i tillvarons tyngsta stunder. Det
kan endast ett högre inre liv, själens liv i tro och frid.
Tung har vägen varit, »fädernas väg», för Finlands folk av i
dag. Men på stridens och lidandets väg har fädernas tro åter
visat sin kraft.
332

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner