Print Friendly

”Extremt att förkasta biologin”

Av Magnus Nilsson | 12 februari 2010

I ett svar till Birgitta Wistrands artikel om Jämställdhet och könsmakt (21/1) skriver Magnus Nilsson att påstå att ”biologin i det moderna samhället har ‘spelat ut sin roll’ är en minst lika extrem uppfattning” som ”den mest enögda biologism”. Birgitta Wistrand svarar och sätter punkt för debatten den här gången.

Debatter brukar bli bättre om man läser de artiklar man invänder emot. Det har inte Birgitta Wistrand gjort, vilket har lett till en rad missförstånd.

Men låt mig först konstatera att hon säger sig utgå från ”individens otroliga möjligheter” (vad det nu kan tänkas betyda) medan jag utgår ”från gruppen”. Detta angrepp är fullständigt obegripligt eftersom hela jämställdhetsdebatten handlar om skillnaden mellan grupper. Det är omöjligt att diskutera jämställdhet utan att hantera kategorierna ”män” och ”kvinnor”. Tar man bort gruppindelningen och bara ser till individerna försvinner jämställdhetsfrågan helt och hållet. Wistrand själv bygger ju också stora delar av sin argumentation på att jämföra grupperna män och kvinnor.

Men sen börjar den riktiga förvirringen som visar att Wistrand inte har läst min artikel.
Hon påstår att jag försöker beskriva samhället med män som överordnade, ”framgångsrika”, ”modiga”, ”bättre anpassade till samhället”.

Men jag skriver faktiskt ingenting som är värderande i den bemärkelsen. En formulering, om att vissa egenskaper är ”värdefulla” i stora organisationer skulle kunna tolkas som att jag avser en generell värdering, men det gör jag inte.
Varken aggressivitet, riskbenägenhet eller några andra egenskaper som är kännetecknande för män är särskilt ”bra”.

Wistrand förefaller också totalt ha missat att mitt inledande resonemang bygger på just det faktum att skillnaderna inom grupperna män och kvinnor är större än skillnaden mellan grupperna. Faktum är att skillnaden mellan grupperna är närmast obefintlig. I stället är det den större spridningen kring medelvärdet för gruppen män som är avgörande. Jag skriver också tydligt att det finns en överrepresentation av män på samhällets botten. En enkel metafor: De flesta generaler är män. Men för varje man som blir general ligger det kvar tusentals döda män på slagfältet. De måste också in i ekvationen.

Påståendet att män inte flyttar från hemorten utan stannar kvar arbetslösa är sant bara i de moderna välfärdsstaterna där industrijobb ersätts med kvinnojobb i offentlig sektor. I de allra flesta fall i världshistorien är det de unga männen som söker sig bort. När de etablerat en tillvaro kommer kvinnorna efter.

Att jag skulle motsäga mig själv när jag påpekar att män både kan ta fighten mot överheten och inordna sig i hierarkier är rent nys. Att frivilligt inordna sig i en hierarki för att det underlättar samarbete är inte samma sak som att acceptera förtryck. En gerilla är lika hierarkiskt organiserad som en reguljär armé.

Jag håller med Wistrand om att samhället förändras, även om jag är en aning skeptisk till konsultrapporter och modeföreställningar om nätverksamhället och hierarkiernas död. Självklart kommer övergången från manuella industrijobb till tjänstemannajobb att gynna kvinnors ställning på arbetsmarknaden och i samhället. Det har i själva verket redan skett, men det var inte vad min första artikel handlade om.

Och att biologin i det moderna samhället skulle ha ”spelat ut sin roll” är en minst lika extrem uppfattning – och sannolikt ännu mer felaktig – än ens den mest enögda biologism.

Magnus Nilsson är moderat politiker i Solna.

Fotnot: För den som är intresserad av kvalificerad vetenskap på området kan jag rekommendera bland annat Steven Pinker, professor i utvecklingspsykologi på Harvard, eller Jared Diamond, professor i geografi vid UCLA. Deras böcker The Blank Slate (Pinker) eller The Third Chimpansee (Diamond) är omtumlande. Roy F. Baumeisters, professor i psykologi vid Florida State University lilla uppsats Is there anything good about men? kan också rekommenderas.

Svar från Birgitta Wistrand:
Birgitta_WistrandJämställdhet handlar om människors lika värde, lika möjligheter och skyldigheter för kvinnor och män. Och naturligtvis avser den enskilda kvinnor eller män. Jämställdheten får ju sitt konkreta uttryck i det enskilda fallet, för en kvinna eller för en man! Det kan gälla deras relation, till exempel hur de delar det ekonomiska ansvaret eller ansvaret för barnen. Delad föräldraledighet och lika pensionsförmåner är två viktiga jämställdhetsfrågor för föräldrar just nu. Lika relevant är situationen för två arbetssökande av olika kön och hur lönen sätts för respektive kön.

Självklart kan frågan lyftas upp på gruppnivå, nationell och internationell nivå. Forskningen visar exempelvis att länder med ett jämställt parlament har bättre ekonomi och förutsättningar än länder som inte har det. Så att påstå som Nilsson, att ”tar man bort gruppindelningen och bara ser individerna försvinner jämställdhetsfrågan helt och hållet”, visar att han inte förstått vad jämställdhet innebär överhuvudtaget. Det är synd, men förklarar hans ilskna svar till mig.

Nilssons perspektiv är kort och han tycks omedveten/okunnig om den förändring som skett till exempel inom utbildningsväsendet. När han talar om den traditionella skolmiljöns fördelar för flickorna så har denna ”urgamla” tradition bara en generation på nacken. Som sakkunnig i utbildningsdepartementet kan jag dock konstatera att den nya skolformen, som bland annat innebär ett stort mått av självständigt arbete, inte fungerat för pojkar. De flesta forskare/lärare anser att dessa behöver mer handledning, vilket den tidigare skolan erbjöd, och det är därför något som borde återinföras eftersom allt fler pojkar misslyckas.

Här skulle Nilsson som politiker i Solna kunna göra en insats så att de inte, som han skriver, blir ”överrepresenterade på samhällets botten”. Hur dessa lågmotiverade pojkar utvecklas anser jag vara en avgörande framtids-och jämställdhetsfråga, och något som vi borde ägna mer energi och fantasi åt, innan det gått för långt.

Samma bristande insikt om förhållandena har Nilsson när det gäller möjligheten att lämna sin hemmiljö för att söka sin utkomst. Här påpekar han att det i ”de allra flesta fall i världshistorien ” varit männen som sökt sig bort. Varför enbart männen kan man fråga sig? Jo, därför kvinnorna inte tilläts lämna hemmet. Svenska kvinnor blev myndiga år 1921! Denna begränsning av kvinnors rörelsefrihet, som vi lyckligtvis blivit av med, förekommer tyvärr fortfarande i stora delar av världen, där kvinnor ofta inte ens får lämna huset och, om de skulle få tillåtelse att göra det, aldrig ensamma.

Att leva i Sverige och vara kvinna ser jag som en stor förmån, även om vi har en bit kvar till full jämställdhet. Pappornas allt större ansvar för barnen kommer säkerligen att innebära en ny syn på och värdering av arbetet med barn och hem. Kanske går vi mot en framtid då det blir lika värdefullt (d v s lika välavlönat) att vårda barn som att vårda bilar. En sådan förändring har inte så mycket med biologi att göra.

Birgitta Wistrand är forskare och tidigare riksdagsledamot (m).

Läs tidigare inlägg i debatten:
Moderat jämställdhet: Elitens projekt strider mot biologin, Magnus Nilsson och Mats Johansson (5/2)
Jämställdhet och könsmakt: Vi föds inte till kvinnor och män — vi lär oss att bli det, Birgitta Wistrand (21/1)
Sådan är statsindividualismen, Elise Claeson (15/1)
Biologin styr över jämställdheten, Magnus Nilsson (8/1)

Och mer om jämställdhetspolitik:
Sanna liberaler tar avstånd från biologisk determinism!, Erika Aldenberg (21/8 2009)
Biologisk determinism är en fågelskrämma, Patrik Lindqvist (4/9 2009) (Svar på Aldenberg)
Hur nya är moderaterna? Gör om mansgrispolitiken på arbetsmarknaden, Per Tryding (26/6 2009)
Finns det en liberal jämställdhetspolitik?, Anne-Marie Pålsson (21/1 2009)

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner