Print Friendly

Experimentet de Gaulle

Av Redaktionen | 31 december 1958


1958


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

EXPERIMENTET DE GAULLE
VÄRLDENs uppmärksamhet har under veckorna kring månadsskiftet
maj-juni främst varit riktad på de
dramatiska händelserna i Frankrike. Regeringen Gaillards fall utlöste till en början en av de sedvanliga långdragna ministerkriserna. Efter misslyckade försök av
två tidigare konseljpresidenter, Bidault och Pleven, gick budet till
den katolske ledaren, elsassaren
Pflimlin, även han en stående figurant i dessa långdragna parlamentariska baletter, fastän han hittills aldrig hade fungerat såsom regeringschef. På denna punkt bragte
emellertid händelserna en överraskning, som dock torde ha varit förberedd. Med större eller mindre
rätt förmodades på många håll, att
Pflimlin skulle komma att spela
samma roll för Algeriets vidkommande som för några år sedan
Pierre Mendes-France i fråga om
Indokina – alltså såsom likvidator
av fransk stormaktsställning. Resultatet blev en revolt i Algeriet,
uppburen av såväl militär- främst
de ryktbara fallskärmsjägarna under general Massu – som de franska kolonisterna. Rörelsen hade
från början karaktär av resning
mot de parlamentariska instanser,
som beskylldes för att spela bort
Frankrikes stormaktsställning, och
av vädjan om en ny, nationell regim under general de Gaulle.
Den omedelbara följden av tilldragelserna i Alger blev, att Pflimlins regeringsbildning verkligen
lyckades, med hjälp av förskräckelsen bland yrkespolitikerna. Den nya
ministärens ställning blev emellertid från början ytterst osäker och
haltande, eftersom den å ena sidan
inte ville helt bryta med armen i
Algeriet och särskilt dess chef, general Salan, men å den andra försökte att konservera regimen i Paris och spärra vägen för en regering
de Gaulle. Revoltens spridning till
Korsika och presidenten Cotys
klara ståndpunktstagande till förmån för en nationell samling kring
de Gaulle gjorde Pflimlins ställning
ohållbar, eftersom varken han eller
flertalet av hans kolleger var villiga att taga ledningen av en kamp
i folkfrontens – och därmed i
kommunismens! – tecken mot de
Gaulle, mot armen och mot vidsträckta nationella grupperingar
inom Frankrike. De Gaulle trädde
alltså till, låt vara med en förhållandevis knapp majoritet, eftersom
kommunisterna fick sällskap vid
voteringen med de mendesistiska
radikalerna liksom med den hälft
av socialdemokraterna, vilken uppsade sin beprövade partiledare Guy
Mollet tro och lydnad. Även de begärda, mycket vittgående fullmakterna beviljades de Gaulle, varefter
kamrarna åtskildes för en rikligt
utmätt sommarferie.
Kommentarerna till detta delvis
ytterst spännande och dramatiska
skeende har gått mycket isär, även
om man nog kan göra den allmänna
iakttagelsen, att mera sansade bedömare blivit allt gynnsammare i
sitt ställningstagande till generalen,
allteftersom det blivit mer och mer
sannolikt, att han denna gång verkligen skulle få sin chans att ännu
en gång bli Frankrikes räddare i
en mörk timma av dess historia.
Alldeles särskilt gäller detta bedömningen i de huvudstäder, där
man skall ha det kanske något
blandade nöjet att räkna denna
frejdade mixtur av Clemenceau och
Jeanne d’Are såsom sin bundsförvant – alltså i Washington, London och, inte minst, Bonn. På
många håll har – inte onaturligt
förresten! – de kraftiga hejaropen
för Pflimlin i hans förmodade S:t
Görans-kamp för demokratin mot
den totalitära draken förbytts i nästan lika varma välönskningar för
de Gaulle, när han nu går till sitt
herkuliska verk att mocka i Augias’
stall.
I Sverige har emellertid bedömningen på påfallande många håll
varit utpräglat ogynnsam, ett intryck som ytterligare förstärkts av
vår radios något förbryllande åt- 271
gärd att upplåta sin tid åt bekymrade funderingar från ett håll, vars
politiska expertis knappast står i
nivå med dess litterära. Balanserade
undantag finns det förvisso gott om,
men man har dock i allmänhet ett
intryck av att en stor majoritet här
tenderar åt att vilja se det franska
dramat såsom ett förlopp, där en i
stort sett lovvärd demokrati våldsamt omstörtas av en totalitär ledare, som man t. o. m. ej väjer för
att associera med Hitler. Därtill
kommer en annan egenhet, som utmärker en huvudpart av· svensk
press sedan åtskillig tid tillbaka,
nämligen böjelsen att alldeles
onyanserat taga parti för den algeriska upprorsrörelsen och att fördöma Frankrike för att det ej snarast möjligt uppgivit Algeriet efter
det berömliga mönstret från Indokina.
Det kan under sådana förhållanden vara skäl att betona vissa förhållanden, som tenderar att komma
bort ur många svenska opinionsformares blickfält.
Den fjärde franska republiken,
som mänskligt att döma nu når sin
avslutning för att ersättas med en
republik av mera amerikanskt snitt,
har så långt ifrån varit något föredömligt exempel på demokrati, att
den tvärtom genom sina iögonenfallande svagheter och oarter under
så gott som hela sin tillvaro utgjort
ett varnande exempel på vart ett
felkonstruerat folkstyre kan leda.
Redan vid dess besvärliga födelse
för ett dussin år sedan var det up- 272
penbart, att barnmorskorna ej ville
taga någon lärdom av den tredje
republikens svagheter -hur påtagliga och allmänt erkända än dessa
varit – utan tvärtom snarare lät
dessa oarter återkomma i förgrovad gestalt. Maktens koncentration
hos en ansvarslös och ineffektiv nationalförsamling, exekutivens genomgående svaghet och totala brist
på stabilitet, partiväsendets hopplösa splittring – alla dessa från tiden före 1939 blott alltför välkända
fel återkom på 1940- och 1950-
talen i än mera påtaglig form. Valutgången i januari 1956 och de därefter följande regeringskriserna visade med skrämmande tydlighet,
att förmågan till självläkning ej
längre var för handen och att det
numera var fråga om en statskris,
detta i ett läge då Frankrike mer än
någonsin tarvade en effektiv och
handlingskraftig ledning. Ministä-
ren Pflimlins fullständiga oförmåga
att trots sannolikt mycket goda intentioner bemästra läget illustrerade nu senast på ett skrämmande
sätt lägets verkliga karaktär. Alternativen vid månadsskiftet maj-juni
inskränkte sig av allt att döma till
två: de Gaulle och en folkfront under reell kommunistisk ledning.
Vilketdera som ur den fria världens
synpunkt var att föredraga, kan
inte gärna dragas i tvivelsmål.
Vad Algeriet beträffar, kan det
inte heller gärna betvivlas, att en
upplyst men fast fransk regim ur
västerländsk synpunkt är oändligt
att föredraga framför en nationalistisk och Europafientlig arabisk regering av den nu så vanliga typ,
vilken erbjuder Moskva glänsande
chanser i det stora spelet om världens framtid. Att även för Algeriet
självt samhörigheten med Frankrike är att föredraga, blott den äntligen kan kombineras med likställighet och rimlig andel i styrelsen
för den icke-europeiska befolkningen, borde vara lika klart.
Det sagda utesluter icke ett klart
medvetande om lägets ödesdigra
allvar. Ett misslyckande för de
Gaulle innebär sannolikt, att pendeln slår över i ett extremt motsatt
läge, med eller utan en mellanperiod av ren militärdiktatur eller
av en kortare Kerenskijregim under
t. ex. Mendes-France. Att generalens intentioner är de bästa, borde
vara uppenbart för envar. Hans regeringsbildning har såväl i sin procedur som genom personsammansättningen vittnat om hans villighet
att numera så långt det över huvud
taget är möjligt taga behörig hänsyn till partiernas anspråk och den
officiella republikanska ideologien.
Hans fullmakter är strikt tidsbegränsade; hans författningsplaner
skall underställas medborgarnas
avgörande; hans regering har karaktären av ett nationellt koncentrationskabinett över hela spektrum
från Pinay till Mollet. Man frestas
nästan att tänka på en liknande
stor nationell koncentrationsregering, som i en liknande nationell
kris föddes under liknande förhoppningar om republikens pånyttfödelse men rann ut i sanden: Doumergues frän 1934.
Men den rörelse, som burit generalen till Hötel Matignon, har en
ytterst heterogen karaktär. Faran
är mycket stor, att underlaget för
hans maktutövning kan komma att
splittras, när han ej längre kan
undvika att fatta beslut, som måste
framkalla en häftig besvikelse hos
den ena eller andra gruppen bland
dem, som kallat honom till rodret.
Det militära självsvåld, som spelat
en väsentlig roll vid den skedda omvälvningen, kräver också en mycket
fast hand vid rodret, om det ej i
fortsättningen skall bli en ytterst
besvärande faktor. Man måste vidare varmt hoppas, att de Gaulle
denna gäng skall helt avhålla sig
273
från de av nationellt prestigebehov
förestavade tendenser att försöka
spela ut Washington och Moskva
mot varandra, som ej var främmande för hans förra regeringsperiod. Varje tecken på ytterligare
uppluckring inom det västliga allianssystemet kan i det nu rådande
världsläget bli katastrofalt. Ytterst
väsentligt är också, att strävandena
till ett integrerat Europa och till ett
fast tyskt-franskt samarbete ej utsättas för ett bakslag, som blott alltför lätt kan bli slutgiltigt.
Den fria världens förhoppningar
och farhågor följer det franska
statsskeppet i den nya fasen av dess
vådliga seglats. Måtte den gamla
stolta devisen än en gång besannas:
Fluctuat nec mergitur!

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner