Print Friendly

Exkejsaren regerar

Av Redaktionen | 31 december 1946


1946


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

EXKEJSAREN
REGERAR
Av fil. kand. OVE AHLSTRÖM, Stockholm
(I denna artikel har det hävdvunna engelska transkriptionssystemet använts.
Familjenamnet står, enligt japanskt namnskick, först; fristående betecknar det
släkten som helhet. >>Go>> framför ett kejsarnamn betyder >>den andre>>.)
GENOM pressen gick för en tid sedan en liten notis, som förtäljde
att den nyligen avlidne förre premierministern furst Konoye vore
sysselsatt med en revision av Japans författning. Bestämmelser skulle
därvid införas för att ge kejsaren möjlighet att abdikera, något som
förut aldrig inträffat. En sådan uppgift är fullkomligt absurd, och
var och en som det allra minsta känner till J apans historia måste le
åt befängdheten. Ty det finnes icke något land, där abdikation varit
vanligare. Den måste där t. o. m. betecknas som något fullt normalt.
Motiven till en japansk kejsares tronavsägelse är huvudsakligen
två: tvång och maktbegär. I början var det förstnämnda det förhärskande. Den mäktiga Fujiwaraätten tillvällade sig efter Taikwareformen (den stora omdaningen år 645 e. Kr., då kejsarmakten återupprättades efter en tid av förfall) en diktatorisk myndighet vid hovet.
Kejsarens förnämsta gemål skulle vara en Fujiwara, ett privilegium,
som släkten behållit ända till de stora omvälvningarna på 1800-talet.
Fujiwaraherrarna, som med ärftlig rätt innehade de högsta ämbetena
i staten, till- och avsatte kejsare efter behag. När en kejsare fått en
son med sin Fujiwaragemål tvangs han att avgå och barnet utropades
till hans efterträdare. Morfadern blev förmyndarregent. När den unge
kejsaren vuxit upp upprepades scenen. Genom dessa ständiga förmyndarstyrelser blev kejsarmakten oerhört försvagad. Ä ven en
vuxen kejsare måste till slut stå under sin morfaders förmynderskap.
På 880-talet instiftades ett inom Fujiwaraätten ärftligt riksståthållarämbete, kwambaku, genom vilket alla förbindelser mellan kejsaren
och hans folk måste gå. Fujiwara var således erkänt som regerande
dynasti utan att kejsarätten avsattes. Att utvecklingen gick därhän
berodde även på den konfucianska statsdoktrinen, enligt vilken kejsaren måste hållas i avskildhet från folket. En mäktig kwambaku var
t. ex. Fujiwara Michinaga, som regerade i ungefär 30 år och var morfar till tre kejsare. Sina fem söner hade han placerat på rikets viktigaste poster. En av sönerna efterträdde honom och regerade i ett halvsekel som förmyndare för tre kejsare. Om Michinagas maktfullkomlighet vittnar hans ordspråk: Månen skiftar varje månad, men jag är
alltid fullmåne.
25-46582 Svensk Tidskrift 1946 339
Ove Ahlström
Fujiwaras makt kulminerade på 900-talet, men därefter inträdde en
reaktion, som så småningom tog makten ur deras händer. Exkejsarna
fann, att systemet med förmyndarregenter i själva verket passade
dem själva och deras syften alldeles utmärkt. Gentemot Fujiwaras
matriarkaliska system satte de sitt eget patriarkaliska. För vem skulle
väl vara närmare till hands att vara förmyndare för en omyndig kejsare än dennes far~ Kejsarna abdikerade därför till förmån för söner,
vars mödrar inte tillhörde Fujiwarahuset. På så sätt trängdes Fujiwara åt sidan och ett uppsving för kejsarmakten inträdde under 1000-
talet.
Fujiwara brukade skicka de avsatta kejsarna i kloster. Men klosterporten slöt sig inte lika obönhörligt bakom dem som bakom en Chiiderik III. Buddhistklostren utvecklades till starka institutioner med militär makt; de har ofta jämförts med riddarordnarna i Europa. Exkejsaren kunde därför utnyttja klostrets maktmedel i den politiska
kampen. Hans prestige förstärktes av den vördnad folket visade en
helig man, särskilt den som lämnat livet i glans vid hovet. Och den
helighet han hade som kejsare kunde inte längre besvära honom;
tvärtom var han obunden av alla de tabuföreskrifter som omgärdade
den regerande kejsaren. Enligt de konfucianska reglerna om sonlig
vördnad måste kejsaren själv visa sin fader och företrädare vördnad;
denne var däremot fritagen från de förpliktelser en undersåte hade
gentemot monarken. Exkejsaren behövde inte nödvändigt bo i klostret
utan hade stor rörelsefrihet och kunde ofta utveckla en glänsande
hovhållning.
Men under denna tid hade det japanska samhällets struktur grundligt omgestaltats. Makten gled från hovet med den gamla hovadeln,
kuge, kejsarhusets avkomlingar och Fujiwara, över till den nya krigaradeln, buke. Dennas främsta ätter var Taira och Minamoto, vilka
på 800-talet utgrenats ur kejsarhuset. Det blev en tid av upprörda
strider mellan kuge och buke, samtidigt som exkejsarna och Fujiwara
tävlade om makten och Taira och Minamoto bekämpade varandra.
Ä ven inom de olika släkterna rasade förbittrade strider.
Kejsarmakten skulle kanske ha gått segrande ur kampen om inte
en schism utbrutit inom själva dynastien. Kejsaren blev 1159 nödsakad
att begära hjälp hos Taira och Minamoto och att abdikera. Tairas
huvudman grep nu makten, erhöll posten som dajodajin, premierminister, och hade snart nog på känt maner etablerat sig som kejserlig morfader. Men hans och hans släkts maktställning varade endast
i omkring tjugo år. Minamoto Yoritomo, det kanske främsta politiska
geni Japan frambragt, blev efter blodiga strider med Fujiwaras hjälp
maktens innehavare.
Minamoto hade sin största maktställning i nordöstra J apan, medan
Taira hade sina länder i sydväst. Medlemmar av Minamotaklanen
hade tidigare vid olika tillfällen innehaft posten som sei-i-tai-shogun,
fältherre för barbarernas underkuvande, i striderna mot urbefolkningen i nordöst. Yoritomo avtvang 1192 kejsaren en utnämning till
denna post, vilken han förvandlade till ett permanent och ordinarie
riksämbete.
340
Exkejsaren regerar
Betydelsen av detta Yoritomos steg ligger främst däri att han skapar ett nytt maktcentrum, skilt från hovet. Yoritomo lämnar den
gamla huvudstaden, Kioto, i kejsarens besittning och slår sig själv
ned i sin nya huvudstad, Kamakura. Han bildar där en centralregering, och ute i landet tillsätter shogunen ämbetsmän vid sidan av kejsarens. Sitt högkvarter och sin regering ger han namnet bakufu, styrelse bakom förlåten (d. v. s. till riksfältherrens tält). Rudolf Kjellen
översätter träffande: ))bakom kulisserna)), med tanke på det intrigspel
varmed makten säkrades.
Shogunatet bestod med ett par kortare avbrott ända till1868, d. v. s.
i nära sjuhundra år. Men Yoritomos egna ättlingar likviderades
snabbt. Som Harald Hjärne skriver upplöses i J apan varje segrande
makt på sin höjdpunkt i ett skimrande omhölje kring sina egna arvtagande redskap.
Familjestriderna i Yoritomos hus är ett skrämmande dystert kapitel,
som för tanken till Atridernas hus. Yoritomos händer var fläckade
av blod, inte blott av motståndare utan också av hans närmaste fränder. Efter hans död övertog hans svärfar Hojo Tokimasa regeringen
under Yoritomos söners omyndighet. Vid regeringssammanträdena
infann sig Yoritomos änka med riksfältherren på armen och morfadern förde, som så ofta förr i landets historia, regeringen.
Yoritomos söner var svaga och oeniga, och deras ätt gick 1219 under
i blod. Sedan 1204 innehade Hojasläkten ett nytt regentämbete, shikken. De kunde inte själva bestiga shoguntronen, då de, ehuru befryndade med Taira, icke räknades till adeln. Som shikken höll de emellertid regeringens trådar i sin hand i mer än ett århundrade efter
Yoritomos ätts undergång. Som shoguner sattes nämligen omyndiga
gossar ur Fujiwara- eller kejsarhuset, genom adoption upptagna i
Minamoto och vid myndig ålder i regel avsatta.
Hojaregenterna döms i allmänhet mycket strängt av japanska historiker på grund av sin usurpation och sina hårdhänta metoder gentemot kejsar- och shogunhus. En västerländsk iakttagare kan väl inte
fritaga dem från beskyllningarna men måste till deras försvar andraga, dels att sådana metoder var välkända i J apan både före och
efter deras tid, dels att de utgjorde en sällsynt kraftig regentätt, som
utomordentligt väl styrde landet.
Från kejsarhuset upptog Hojo abdikationsseden. Flera shikken avgick sålunda och styrde som förmyndarregenter. Det kunde hända
att kejsare, shogun och shikken var omyndiga barn och regeringen
sköttes av en f. d. shikken. Samtidigt bestod kwambakuämbetet, numera politiskt betydelselöst. Och Hojo Tokiyori, en japansk Harun
ar Raschild, nedlade 1256, efter en tioårig regering, sitt ämbete och
vandrade i åratal kring i landet som en okänd munk för att uppspana
rättskränkningar och befordra dem till laga näpst.
Opposition mot Hojo saknades ej. Så bildades redan i början av
deras regeringstid en koalition av tre exkejsare för att återställa kejsarmakten. Detta l>kejsaruppror)) misslyckades, huvudsakligen på
grund av dåliga förberedelser, och de ansvariga måste gå i landsflykt.
Kejsar Go Daigo, som besteg tronen 1319, lyckades äntligen störta
341
Ove Ahlström
Hojo. Han blev först landsförvist av den siste shikken. Denne var
i motsats till sina föregångare en dålig regent, och folkets sympatier
var i stor utsträckning med kejsarhuset. Go Daigo är märklig som den
ende japanske medeltidskejsare som trätt fram ur sin isolering och
vädjat direkt till folket. Han hade fått sin yngste son utnämnd till
shogun och lyckades slutligen 1333 störta Kamakuraväldet. Shogunstaden intogs och brändes, shikkenhuset nedgjordes och Go Daigo
kunde tänka på en kejserlig restauration. Han var emellertid ett halvt
årtusende före sin tid. Resultatet av Hojos nederlag blev en restauration av shogunatet. Bland kejsarens närmaste medarbetare befann sig
en framstående krigare, Ashikaga Takauji, vilken såsom Minamotoättling gjorde anspråk på shogunvärdigheten. Kejsaren vägrade. Han
blev 1336 än en gång avsatt och landsförvist och dog två år senare.
Efter restaurationen 1868 förklarades han för shintohelgon, en ära som
endast vederfarits femton kejsare och kejsarinnor.
Takauji tillsatte en motkejsare ur en annan gren av dynastien
och utnämndes av denne till shogun. Kejsarhuset var nu splittrat i två grenar, mellan vilka förbittrade strider rasade under
flera generationer. Först den tredje och störste Ashikagashogunen, Yoshimitsu, fick genom sin kloka diplomati striden bilagd.
»Kejsaren i söder», betraktad som den legitime, abdikerade 1392
och överlämnade de kejserliga insignierna till »kejsaren i norr», Ashikagas kandidat, och adopterades av denne. En tid därefter dog det
norra kejsarhuset ut och Go Daigos ättlingar återfick tronen.
Sedan landets enhet återställts abdikerade shogunen. Han förde likt
en exkejsare en glänsande hovhållning och behöll den verkliga ledningen till sin död 1408.
Under inbördeskriget hade småfurstarna blivit allt mäktigare. Shogunerna kunde ej göra centralregeringen gällande utan till- och avsattes av stormännen. Landet gled allt längre ut i anarki. En Tairaättling, Oda Nobunaga, hade uppsatt den siste Ashikagashogunen på
tronen och regerade med diktatorisk makt. Han bekämpade storvasallerna och buddhisthierarkien och kan räknas som den japanska nationalstatens grundare. När shogunen inte var foglig nog avsattes
han 1573, och under 30 år styrdes riket av diktatorer utan shogunrang.
Efter Nobunagas död 1582 blev Toyotomi Hideyoshi, hans främste
general, regent. Denne var en enkel bondson som kommit upp i Nobunagas tjänst. Han behärskade hovet och genomdrev att han blev
adopterad av en Fujiwara, varpå följde kejserlig utnämning till
kwambaku. Detta ämbete återupplivades i sin forna omfattning.
Hideyoshi abdikerade 1592 men ledde som »taiko» regeringen först för
en adoptivson, senare för en son. Orsaken till abdikationen var att
han ville ha friare händer för sitt krigsföretag mot Korea.
Efter Hideyoshis död 1598 grep en av de främsta stormännen, Tokugawa Ieyasu, makten. Hans anspråk på att härstamma från Minamoto godkändes av kejsaren, och han utnämndes 1603 till shogun. Hans
abdikation kom redan efter två år, men han behöll makten till sin död
1616. Hans främsta motiv för att lämna sin tron var att han ville
poängtera ämbetets ärftlighet genom att överlämna det till sin son.
342
Exkejsaren regerar
Tokugawa regerade 1603-1868. Det var en tid av fred men också
total avspärrning från yttervärlden. Genom sinnrika kontrollåtgärder
kunde de hålla såväl kejsarhovet som länsfurstarna nere. I detta sammanhang intresserar oss mest de bestämmelser som infördes för kejsarhuset, dels i grundlagen, »Ieyasus testamente» och »Ieyasus hundra
lagar», dels i det reglemente kwambakun, nu vorden kejsarens fångvaktare, utfärdade. Kejsaren hölls i fullständig avskildhet, endast
hans hustrur och allra närmaste fick se honom. Furstarna förbjöds
vid dödsstraff att ens på hans inbjudan besöka honom. Han fick aldrig lämna sitt palats annat än för att avlägga visit hos exkejsaren.
Vi ser sålunda att grundlagen räknar med en exkejsare som en normal
företeelse. Den japanska statsrätten under Tokugawaperioden är
också unik i det avseendet att den stipulerar pension för avgångna
monarker. Fanns två exkejsare samtidigt var ett lägre underhåll anslaget till den senast abdikerade.
Under seklernas lopp utbildades således i Japan en allmän sed
på samhällets höjder att nedlägga sin värdighet, ehuru den avgångne ofta realiter kvarstod. Det blev ett formligt mode i allt större
kretsar. På 1500-talet var det t. ex. bland länsfurstarna brukligt att
abdikera i 45-årsåldern, en ovanligt låg pensionsålder. Man kan endast
gissningsvis uppskatta vad det regelmässiga framförandet av helt
unga män till makten kan ha betytt för uppkomsten av den japanska
aggressiviteten.
Efter den kejserliga restaurationen 1868 försvann det pittoreska följet av shogun, kwambaku, dajodajin, länsfurstar m. fl. Exkejsarna
gjorde dem sällskap. Kejsarmakten återställdes i sagotidens makt och
glans. Det traditionella draget har mest framhävts, men i realiteten
torde europeiska tankegångar i hög grad ligga bakom kejsardömets
nya position. Dit hörde synen på abdikationen som en undantagsföreteelse, en nödfallsutväg. Kejsar Yoshihito, som 1921 blev obotligt sinnessjuk, abdikerade ej. Kronprinsen, den nuvarande kejsaren, förde
regeringen under faderns sjukdom. De gamla motiven för en abdikation fanns ju heller icke. När nu krav höjs på att kejsar Hirohito som
krigsansvarig skall nedlägga kronan är det i det mer europeiska än
japanska syftet att få honom avlägsnad från makten. Han skulle då
icke på gammalt vis få vara sin sons förmyndare, två av dennes farbröder har i stället nämnts som blivande regenter. Dock verkar det
på den europeiske betraktaren som om stora förändringar inträffat
sedan 1868, kejsaren är ej längre, som den store Mutsuhito, nationens
verklige ledare och maktens innehavare; det vanliga spelet av anonyma krafter bakom tronen kan man skönja och kanske i en framtid
klart iakttaga.
343

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner