Print Friendly

Exit Truman

Av Redaktionen | 31 december 1948


1948


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

EXIT TRUMAN
Av preyessar GUNNAR HECKSCHER, Stockholm
DET är betydlig skillnad på en amerikansk valrörelse och en
svensk. Olikheterna äro många. En av dem är längden i tiden,
som är sådan, att en person som tänker kandidera till senaten vid
novembervalet inte anser sig hinna med någonting annat, inte ens
sin ordinarie tjänst, ända från nyåret. Propagandans omfattning
och våldsamhet är också större, och därmed sammanhänger väl
även att inte ens genomsnittsväljaren tror på mera än högst femtio procent av vad politikerna säga. A andra sidan sakna partierna i stort sett den fasta sociala anknytning som kännetecknar
särskilt de skandinaviska ländernas partiväsen, och i en rad landsdelar gör ett stort antal väljare sitt slutliga ståndpunktstagande
först under det sista halvåret före valet. En annan komplikation
är sammankopplingen av nationella och lokala val: vid ett och
samma tillfälle kan det bli fråga om att utse elektorer till presidentvalet, unionssenator, ledamöter av kongressen, guvernör för
staten, ledamöter av statens senat och representanthus, eventuellt
också en rad kommunala befattningshavare – för att inte tala
om att det i vissa stater därutöver kan förekomma ett par folkomröstningar vid samma tillfälle.
Trots alla dessa komplikationer spela personfrågorna en avgörande roll särskilt vid presidentvalet. Det är ingalunda för
mycket att säga att kandidaternas personer åtminstone vid detta
valtillfälle betyda mera än partiernas program. Partiernas nominering av presidentkandidater tilldrar sig därför väl så stort intresse som det slutliga valet.
I ovanlig hög grad var detta fallet vid sommarens partikonvent.
Ånnu när republikanerna började sina förhandlingar var det
omöjligt att förutse vem som skulle vinna kandidaturen, och det
torde ha varit förhållandevis få som förutsett Deweys kuppliknande
seger. Utan tvivel var det oenigheten mellan hans konkurrenter
och ingalunda sympatierna för honom själv som i första hand avgjorde utgången, men härigenom räddades också republikanerna
från det förödmjukande skådespelet med otaliga resultatlösa omröstningar.
27-48734 Svensk Tidskrift 1948 407
•’
f
Gunnar Heckscher
Som person väcker Dewey sällan större sympatier. Han saknar
nästan helt spontanitet, och även när det gäller politiska åsikter
ledes han av allt att döma mindre av inre övertygelse än av taktiska beräkningar. A andra sidan står hans personliga effektivitet
och energi utom all fråga, han är en durkdriven förhandlare, och
han är vidare känd icke blott för sin förmåga att omge sig med
dugligt folk utan även för att vara beredd att ta hänsyn till medhjälparnas råd.
Ett helt annat slags person är svenskättlingen Warren, hittills
guvernör i Californien med såväl demokratiskt som republikanskt
stöd, och nu vice-presidentkandidat. Warren är äldre än Dewey,
varmare och mänskligare till hela sin läggning och utomordentligt populär i sin hemstat, där man i det längsta hoppades på att
han skulle bli den samlingskandidat om vilken republikanerna
skulle förena sig då det visade sig omöjligt för dem att uppnå
någon enighet. Nu få de nöja sig med att Californien för första
gången i unionens historia får en av sina män åtminstone på vicepresidentposten. Åven om man tar hänsyn till det faktum att den
stora västkuststatens ledande män i sina landsmäns ögon alltid
äro tjugofem procent märkvärdigare än de skulle vara om de
bodde i någon annan del av unionen, råder det likväl knappast
något tvivel om att Warren är en både ärlig, framsynt och duglig
man. Som villkor för sin kandidatur uppställde han att vice-presidenten skulle få verkligt inflytande och verkliga arbetsuppgifter; det återstår att se huruvida löftet härom kommer att infrias.
Bland de övriga aspiranter som det republikanska partikonventet förkastade må först och främst nämnas tre, vilka representera
något mera konservativa schatteringar än Dewey och Warren.
Taft och Stassen torde om tillfälle givits ha varit beredda att samverka i sista upploppet men fingo nu finna sig i att bli ställda
helt utanför. Taft är mycket starkt konservativ även efter amerikanska begrepp, särskilt kanske i arbetsmarknadsfrågor, och trots
att han allmänt anses både ärlig och samvetsgrann (dessutom anses han hustru vara mycket intelligent) skulle han knappast ha kunnat bli någon särskilt entusiasmerande kandidat. Det skulle däremot
stassen, med sin förmåga att utveckla ungdomlig charm, utan
svårighet ha kunnat bli; vad man i hans fall tvekade om var väl
huvudsakligen omdömet. Åtskilliga räknade slutligen med- eller
fruktade – att representanthusets talman Martin skulle kunna
manövrera sig fram till presidentkandidaturen; han representerar
i hög grad de republikanska partibossarna, vilka skulle ha kunnat
408
..

— Exit Truman
räkna med gyllene tider a la Harding, om Martin lyckats komma
till makten.
Helt annat var läget beträffande Vandenberg. Både europeiska
och någorlunda opartiska amerikanska bedömare äro tämligen
ense om att denne har mera av statsman i sig än någon annan
bland de kandidater som nu diskuterats. Att han icke uppställdes
som presidentkandidat har flera orsaker. En av dem är att han
till följd av sin reservationslösa anslutning till en gemensam, aktiv
amerikansk utrikespolitik förskaffat sig mäktiga ovänner bland
sitt eget partis isolationister. Viktigare var emellertid sannolikt
att han själv icke tycktes vara särskilt angelägen och i varje fall
inte ville göra någonting för att uppnå kandidaturen. Ur många
synpunkter kan det också ifrågasättas, om han icke i grunden kan
utöva större inflytande som ordförande i senatens utrikesutskott
än från den parlamentariskt sett isolerade posten i Vita huset.
Demokraternas partikonvent medförde inga överraskningar:
Truman uppställdes som kandidat, liksom nästan undantagslöst
varit fallet med en sittande president som önskar ställa upp sig
för en andra valperiod. Sensationerna ägde rum under tiden närmast före konventets sammanträde. Det var uppenbart att stora
grupper inom det demokratiska partiet önskade bli av med Truman. Man sökte först få general Eisenhower att åtaga sig kandidaturen, i vilket fall Truman säkerligen icke haft annat att göra
än att träda tillbaka. Sedan nämndes diverse andra namn, däribland William Douglas, medlem av högsta domstolen, men ingen
nappade på kroken. Hade Truman frivilligt avsagt sig kandidatur
är det väl möjligt att något annat samlande namn hade kunnat
uppdagas, men han var besluten att kandidera och uteslöt därigenom alla andra. I vad som allmänt betraktas som ett utsiktslöst företag var det svårt för honom att få en god kandidat till
vice-presidentposten; emellertid stannade budet hos demokraternas
senatledaren Alben Barkley, en gammal veteran inom partiet med
beprövad taktisk skicklighet och få illusioner.
Truman själv har under det gångna året ånyo förlorat en del
av det anseende han först tycktes återvinna. Det är rätt uppenbart att Roosevelts mantel är honom för tung och att han inte
heller funnit någon egen väg att följa. I sin kritik mot den republikanska kongressen hade han rätt stora sympatier, men republikanerna kunde vinna ungefär samma anklang, då de frågade
om Truman i och för sig varit mera framgångsrik på egen hand.
Hans schackdrag att inkalla kongressen till extra session före
409

f
Gunnar Heckscher
valet – ett högst ovanligt företag – blev inte heller taktiskt särskilt effektivt, eftersom hans kritik mot dess ineffektivitet drunknade i sensationerna kring fru Bentley och det påstådda kommunistinflytandet inom förvaltningen.
Det finns ju denna gång ytterligare två presidentkandidater som
hoppas åtminstone på några elektorsröster. Den ene är de revolterande sydstatsdemokraternas kandidat, guvernör Thurmond, som
visserligen påstår att han hoppas bli vald men i realiteten naturligtvis inte hoppas på mera än att beröva de officiella demokraterna några stater i »the solid South» som straff för att de fördristat sig att liksom republikanerna fastslå negrernas medborgerliga rättigheter. Den andre, mera kände, är Wallace, som kandiderar tillsammans med f. d. kabaresångaren senator Glen Taylor.
Icke heller den gruppen har någon chans till seger, men dess ingripande är likväl förtjänt av något större intresse. Det rör sig
här om ett försök att skapa ett radikalt parti, närmast ett arbetarparti, vilket kommer att ta huvuddelen av sina röster från demokraterna i nordstaternas industricentra. Wallace och hans folk
hoppas på att ett kraftigt röstuppbåd för dem dels skulle kunna
leda till en radikalisering av det demokratiska partiet, dels – i
förening med den erfarenhet de breda lagren kunna få av några
års republikanskt styre – bereda väg för större framgångar i ett
annat läge. Wallace själv är inte kommunist och Taylor har aldrig
beskyllts för att ha några mera preciserade eller genomtänkta
politiska åsikter. Men det är obestridligt att Wallace har den kommunistiska rörelsens stöd och att en liten men effektiv kommunistisk cell i stort sett behärskar det nya partiets politik, utan
att Wallace gör det minsta för att hindra det. Besvikelsen över
att presidenturen gick honom ur händerna genom att Truman och
inte han blev Roosevelts medkandidat 1944 har uppenbarligen gjort
Wallace desperat eller åtminstone kommit honom att utan närmare granskning ta emot stöd varifrån det än kommer.
Valets utgång lämnar knappast utrymme för något tvivel. Republikanerna ha knappast förlorat något nämnvärt sedan 1946 års
valseger, och därtill kommer att deras personval, Deweys taktiska
skicklighet och motståndarnas splittring ger dem större chanser
denna gång. Som bekant utses elektorerna med relativ majoritet
stat för stat, så att det parti som har det högsta rösttalet i en stat
besätter alla dess elektorsplatser. Av de fem folkrikaste och därför betydelsefullaste staterna i unionen kan Dewey med ganska
stor säkerhet påräkna sin egen, New York, och Warren sin, Oali- 410

Exit Truman
fornien. I Illinois sitter för närvarande ett republikanskt styre;
därtill kommer att Wallace här torde ha särskilt stora möjligheter
att nagga demokraterna i kanten och sålunda säkra en republikansk seger. Å ven Ohio betraktas som ett säkert republikanskt
fäste, och unionens andra stat, Pensylvanien, vilken i detta sammanhang kanske är den osäkraste, kan dock snarare väntas gå till
Dewey än till Truman. Pessimistiska demokrater räkna med att
Truman måhända icke får majoritet i en enda stat, och icke heller
optimisterna inom partiet våga hoppas på mera än ett någorlunda
hedersamt nederlag. Det är republikanernas och särskilt Deweys
planmässiga arbete som håller på att bära frukt.
Ur utrikespolitisk synpunkt har det knappast någon större betydelse om Dewey ersätter Truman. Utrikespolitiken har nu redan
under en tid förts av de båda stora partierna tillsammans, och
Vandenberg genomdrev vid republikanska partikonventet ett utrikespolitiskt program, vilket gick längre i anti-isolationism än vad
ens Roosevelt vågade göra under sina tidigare år som president.
Även Dewey har kraftigt sagt ifrån gentemot det slags politik
som bedrivits av sådana hans partivänner som den herostratiskt
ryktbare kongressmannen Taber. Förenta staterna komma icke att
dra sig tillbaka från världspolitiken också om Dewey och John
Foster Dulles intaga Trumans och Marshalls platser.
Icke heller inrikespolitiskt blir förändringen kanske så stor i
avseende på unionens politik. Dewey är visserligen kritisk mot den
amerikanska arbetarrörelsen (delvis kanske till följd av sina egna
erfarenheter av fackföreningarnas verksamhet i New York under
1930-talet), men han är ingalunda socialpolitiskt negativ. Utan tvivel kommer han att göra sitt yttersta för att hejda inflationen,
men han kan även väntas göra aktiva insatser t. ex. för att lindra
bostadsnöden.
Sina viktigaste verkningar får en republikansk valseger helt
säkert icke i unionen utan i delstaterna. Det är här som republikanerna företräda en så utpräglat konservativ ståndpunkt (åtminstone i många stater) och det är också här som så många av de
viktigaste sociala frågorna ställas på sin spets. Därtill kommer
att det republikanska partiets lokala rekrytering på många håll
är synnerligen otillfredsställande. Dock är aet icke alldeles lätt
att härvidlag skilja mellan partierna; om en republikansk val~
seger i Illinois skulle betyda den mest korrumperade valmaskinens triumf, skulle detsamma utan tvekan också kunna sägas om
en demokratisk valseger i New York City.
411

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner